Vissa möten blir till eviga

Ny bildMöten med människor kan verkligen upplevas på flera sätt. Vissa personer ger mer avtryck än andra, givetvis beroende på hur möten sker och varför.

Är man som jag en utpräglad föreningsmänniska blir möten mer beständiga, men även i denna krets finns avgörande skillnader. Naturligtvis.

Dessa tankar började surra när jag nåddes av beskedet att förre flygtrafikledaren och föreningsklippan Bertil Eriksson i Kallinge hade avlidit. Han dog ung, endast 76 år.

Bertils och mina vägar korsades på 1980-talet när vi ingick i styrelsen för Hem och Skola i Kallinge. Bertil var en drivande och konstruktiv ledare som på mer än ett sätt hade barnens bästa som ledstjärna utan att för den skull ge avkall på ordning och reda.

Vi två möttes också i militära sammanhang, jag som lokal reporter och Bertil i sin roll som flygtrafikledare i tornet på F 17 i Kallinge.

IMG_0834

Jag minns speciellt ett samtal i tjänsten. Bertil berättade, helt utan dramatik i rösten, när han hade räddat livet på såväl besättning som passagerare på ett inrikesflyg. Bertil hade radiokontakt med besättningen när han plötsligt i vänster ögonvrå upptäckte att planet låg 180 grader fel.

Besättningen var på väg att landa på en kort tvärbana i stället för den normala, långa start- och landningsbana 01. En landning på tvärbanan hade inneburit att flygplan och ombordvarande hade hamnat i dåvarande trädgårdsmästarens drivhus några hundra meter från sättpunkten.

Bertil drog till sig mikrofonen och skrek:

-Vad gör ni??! Ja, han hade också med en svordom.

Hans rådiga ingripande räddade många människoliv. Hur felet kunde uppstå lämnar jag därhän. Piloten hann dra på och lyfta, men i absolut sista sekunden.

Våra möten har fortsatt även senare i livet. Jag har mött Bertil i Vasa Orden av Amerika där han naturligtvis var en drivande kraft ända in i det sista när sjukdomen till sist betvingade honom.

Ny bild (1)

En betydande förlust av en kunnig och trogen medlem har vi i Odd Fellow-Logen nr 119 Haqvin Spegel i Ronneby också tvingats notera. Han lämnar ett stort och varaktigt tomrum efter sig men möten med Bertil har för flertalet av oss blivit till eviga.

Vi följer Bertill till hans sista vila i Heliga Kors kyrka den 19 maj, en av årets vackraste månader som inte alls passar för dödsbud.

Vårtalet Snäckebacken 2016

DSC04652

Arrangör Ronneby Musei- och Hembygdsförening. Medverkan av sångkören Decibellerna och Ronneby Blåsorkester.

Välkomna till Snäckebacken

Naturligtvis är vi glada att ni har klättrat upp till Snäckebackens högsta punkt ännu en gång.  Trevligt att så många nyanlända vill dela kvällen här med oss.

Först några ord om denna vackra plats som i kommunens Grönstrukturplan från 2010 beskrivs på följande sätt:

Dagens Snäckebacken hyser stadens förstamajbrasa och har en pulkabacke som används vintertid, men annars är det en bortglömd och undanskuffad oas mitt i centrum.

Inga positiva ord där inte men nu ska denna plats kanske få en lekpark- i varje fall om parkchefen får sin vilja igenom. Andra förslag har varit kaffestuga och museum. Vi får se vad framtiden har att erbjuda.

Men det är mycket annat just nu när våren knackar på dörren och får oss att vakna till och få spring i benen.

Nåja, springa är väl att ta i men vi ska kratta mossa i gräsmattan, så sallad och andra små goda grönsaker.

Å så ska vi hänga med i det intensiva nyhetsflödet. I dag fyller t ex kungen 70, men han tänker fortsätta sitt kneg.

En musikalisk prince har avlidit men nästan samtidigt har en svensk prins fötts och genast blivit hertig av Södermanland och Blekinge blev glömt även denna gång.

Ministrar sparkas ut och nya sparkas in.

I Ronneby är det också tämligen stressigt. Trafiken leds nu i alla tänkbara å osannolika riktningar. Torget ska byggas om  – ännu en gång. Det sägs att den s k Berlinmuren ska tas bort å att träd åter ska få en chans – men nu utan bajsande fåglar. Allt för turisternas och matgästernas trevnad.

I Ronneby lever vi högt på våra skatter. Nu menar jag inte att skatten ska höjas – nej, jag tänker på våra redan rikt omtalade kulturskatter där vissa av dem redan har europeisk hög status.

Naturligtvis tänker jag på Danska kungaskeppet Gribshunden från 1400-talet som har börjat bärgas. En skatt som har fått rutinerade forskare att häpna över fyndet.

Jag tänker på alla de s k Guldgubbar som har grävts fram i Vång, strax norr om Johannishus. I detta fall anser forskare att fyndet kan vara större än vad Birka har stått för. Fortsatta utgrävningar får visa om forskarna har rätt.

Chockartat var det också när det nyligen hittades ett gammalt mynt i Kalleberga norr om Kallinge. Fyndet som gjordes på en äng visade sig vara ett Persiskt mynt från 400-talet.

Jag menar – finns det en rikare kommun än just Ronneby? Antagligen inte. För vart vi än vänder oss ligger det rika kulturskatter och väntar på att bli omhändertagna och uppskattade.

Jag tänker också på Heliga Kors kyrka. Antagligen är det endast några av er som vet hur unik denna kyrka egentligen är. Denna mer än åttahundraåriga helgedom har klassats som en av de åtta mest sevärda kyrkorna i Sverige.

Kyrkan utgör dessutom temat för hela årsboken för Blekinge Museum och Blekinge Hembygdsförbund. Boken finns sedan några dagar att köpa.

Men – å nu måste jag till sist vädra problemet med våra rika kulturskatter.

Vi har ännu ingen byggnad i vilken våra skatter skulle behöva inrymmas. Målet måste rimligen vara ett museum. Intresset är stort och naturligtvis skulle dessa samlingar kunna utgöra precis den turistmagnet vi så länge har behövt.

Ett museum har diskuterats i Ronneby sedan 1935, drygt 80 år, så låt innevarande år 2016 bli ett kulturskatternas år. Naturligtvis är detta också att betrakta som ett nationellt intresse.

Ronneby Musei- och Hembygdsförening har kämpat med frågan sedan starten 1965 och kan med sin kunskap och sitt ideella arbete och inte minst med envishet nu väcka politikerna till ett gemensamt ställningstagande. Annars är det fara värt att våra skatter hamnar på annan plats i landet.

Låt oss nu hoppas att ett under kan ske i denna fråga och när vi nu fyrfaldigt hurrar för vårens ankomst inbegriper vi också ett rungande lycka till för kvällens arrangörer och deras framtida arbete.

De leve…

Alla myndigheter har svikit Kallinge

Utredning5

Så skrev jag i denna blogg för ett år sedan den 7 mars 2015. I dag när regeringens utredare Göran Enander redovisade sin utredning om brandskum innehållande PFAS bekräftade han på punkt efter punkt min kritik. I utredningen heter det bl a:

”Beträffande myndigheternas arbete kan konstateras att det finns brister i samverkan och problem med att sprida relevant information inom och mellan myndigheterna. Kontakterna med den lokala nivån kan utvecklas. Inledningsvis har också flera myndigheter agerat defensivt.”

Göran Enander redovisade på dagens presskonferens att det kan gå 1,5 till 2 år efter att en miljöpåverkan påvisats till att resultatet redovisas!

”Medvetenheten och kunskapen om grundvattnets betydelse och värde och vad som påverkar dess kvalitet är allt för låg i samhället. Myndighetsansvaret för grundvattenfrågor är delat på flera myndigheter och uppfattas av många som rörigt och svåröverblickbart, ansåg Göran Enander som i rapporten kräver en skärpning av såväl lagstiftning som myndigheters sätt att arbeta.

Tillsyn och uppföljning är för svag och ett bevis för detta redovisades vid en information i Kallinge i mars i fjol då generalläkaren berättade att hon personligen slagit larm om PFAS redan 2011 men att inget hade hänt därefter.

Göran Enanders analys av hur högfluorerande ämnen till dricksvattentäkter har kunnat pågå i många år utan att upptäckas är den här:

”Min analys landar i att kemikalielagstiftningen är för svag, grundvattenfrågorna uppmärksammas inte i samhället, tillsyn och egenkontroll enligt miljöbalken (och annan lagstiftning) fungerar dåligt, miljöövervakningen är otydlig och ofullständig. Samordningen mellan och inom myndigheter kan förbättras och inventeringen av PFAS-förorenade områden behöver intensifieras och saneringsmetoder utvecklas.”

I Sverige finns 350 brandövningsplatser så det är således även den civila verksamheten som i hög grad bidrar till att giftet sprids, inte enbart militären.

Noterbart är också att 1,2 miljoner människor hämtar vatten från enskilda vattentäkter och här är naturligtvis kontrollen lika med noll när det gäller att upptäcka PFAS.

Vattenföroreningarna i Kallinge upptäcktes 2011 och med tanke på att vi idag har 2016 är detta ett bevis om något på hur långsamt myndigheterna arbetar, som utredaren också har påpekat.

Utredning

Det som nu har inträffat i Kallinge och på andra platser i landet kräver ett omfattande saneringsarbete och i samband med detta varnade Göran Enander från att gräva i sådana områden. PFAS rör sig långa sträckor och därför krävs snabbt större kunskap om hur grundvattnet rör sig. Då måste jag påminna om att gräva det är just vad som nu sker på F 17 när man bl a bygger ny helikopterhangar.

I Kallinge har befolkningen ställt frågor kring sina höga värden i blodet. I rapporten slås nu fast:

”Att dricka vatten med mycket höga halter av PFAS under lång tid misstänks kunna öka risken för negativa effekter som påverkan på sköldkörteln, levern, fettomsättningen och humanförsvaret.

Resultaten från ett antal publicerade vetenskaplig artiklar under perioden 2014-2016 pekar på att PFAS, liksom många andra kemikalier, har förmågan att påverka såväl hormon- som nerv- och immunsystem.”

Naturligtvis är det bra att regeringen nu tillsatt en utredning och att den har redovisats, men var kommer de drabbade människorna in i bilden? Vem tar hand om deras oro?

Utredningen har visat hur myndigheterna lever sina egna liv som små bubblor var och en på sitt sätt men har ingen eller sparsam kontakt med varandra. Tack för beskedet men det lugnar ingalunda.

Utredaren gjorde tidigt under presskonferensen klart hur allvarligt han ser på situationen i Kallinge och andra drabbade samhällen. Han jämförde med giftskandalen med BT Kemi i Teckomatorp på 1960-70-talet.

Äntligen besked om förgiftat Kallingevatten

Brandövningarna som förgiftade dricksvattnet – Hur kunde det ske?

Frågan har länge sysselsatt boende i Ronneby kommun, speciellt i Kallinge. Men nu ska de äntliga få svar och du kan själv ta del av den presskonferens som äger rum på onsdag. Adressen längst ner i denna blogg.

Onsdagen den 2 mars överlämnas en utredning om hur spridningen av hormonstörande, högfluorerade ämnen, s.k. PFAS, från brandövningsplatser till dricksvattentäkter kunnat pågå i många år utan att upptäckas.

Klockan 10.00 håller den särskilde utredaren Göran Enander och klimat- och miljöminister Åsa Romson en pressträff där utredningens rapport presenteras och sätts i relation till regeringens bredare insatser mot giftiga kemikalier.

Tid: Onsdagen den 2 mars kl. 10.00 Plats: Pressrummet, Rosenbad

Presskonferensen kommer att webbutsändas på regeringens webbplats,

www.regeringen.se

Ronneby kommun säljer ”Skogsvandrarhus”

DSC03248

Nu säljer Ronneby kommun ”Skogsvandrarhuset” på Flottiljvägen i Kallinge. Priset är satt till 500 000 kronor eller högstbjudande. Priset är intressant. Summan överensstämmer ganska exakt med vad huset rustades upp för på 80-talet. Dock med annat penningvärde.

Skogsvandrarna upphörde som förening 2010 men förvaltade huset fram till november i fjol då även en återstående kamratförening avvecklades. I huset bedrev bl a Ronneby OK bitvis ungdomsverksamhet men i lokalerna arbetades framförallt boken om Skogsvandrarna fram. Ett arbete som pågick under tre år.

Skogsvandrarna hade rekordstor verksamhet på 80-talet och en bit in på 90-talet. Problemet var att man saknade rymliga klubblokaler. Nära kontakter med dåvarande kommunalrådet Roland Andersson och Fritidsnämndens ordförande Nils- Otto Olsson gav resultat.

DSC03249

Det nu aktuella huset uppfördes 1946 och ägdes av kommunen. Fastigheten var då liksom nu i behov av upprustning som beräknades till 520 000 kronor. Den 14 januari 1986 godkände kommunstyrelsen en överenskommelse mellan Ronneby kommun och Skogsvandrarna.

Kommunen ställde upp med 250 000 kronor medan klubben å sin sida tillsköt 120 000 kronor plus ideellt arbete i samband med upprustningen.

Från början rymde huset fyra 2-rumslägenheter i två plan med källare. Huset utrustades bl a med bastu och omklädningsrum, en anläggning som var i fungerande skick så sent som hösten 2015.

Två korta timmar med mannen Ove

Jag har i likhet med mångtusenden svenskar sett vinterns kassasuccé – ”En man som heter Ove”. Filmen är nominerad i hela sex kategorier för en guldbagge, bl a bästa manliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll.

Jag såg den på Sveriges modernaste biosalong – anrika Centrumbiografen i Ronneby. Salongen är densamma men ljudet har den bästa tekniken som finns i dag. För att inte tala om fåtöljerna. Och som grädde på moset den historiska runda armaturen i taket. Jag såg den första gången på tidigt 1950-tal.

Naturligtvis hade jag före biobesöket funderat kring rollfiguren Ove, gestaltad av den suveräne Rolf Lassgård. Hur roligt blir det och blir det enbart komik? Lite sådana tankar far genom skallen medan ögonen studerar reklamen på filmduken, stillbilder med lokal reklam. Jag ledsnar en aning när jag upptäcker ett stavfel i reklamen om nya krogen vid Ekenäs – Villa Vassen.

Jag försöker glömma fadäsen och öppnar den genuina godispåsen – Marabous odödliga M-kulor. Fasen vad den prasslar, bäst att tömma den redan under reklamen. Inga problem. Torr i munnen. Än mer torr när jag sneglar på grannen som sätter en vattenflaska till munnen. Det kluckar i hans strupe.

Plötsligt tänds belysningen i salongen. Reklamen är slut och upp på scenen hoppar en av ägarna till biografen. Jag känner igen honom från senaste fullmäktige när han och kompisen hämtade fjolårets kulturpris. Något liknande hopp upp framför en filmscen har jag inte sett sedan Elof Fenberg, dåtida ägare till SAGA-biografen i Kallinge framträdde med doftspray när busarna från norr envisades med att släppa brakisar.

Ove – hur var han, som har begåvats med en svensk film på två timmar? Ytyligt sett en knepig man, vresig och ännu ett dåligt exempel på hur fleråriga personer har framställts i Sverige genom åren. Vresigheten är som bortblåst när jag sakta och varligt får en mer djup bild av Ove.

Företaget vill omskola honom vid fyllda 59 men då får Ove nog och går hem, för alltid. Hans uppväxt kantas av tidig död för pappan men Ove finner sitt livs kärlek på ett tåg och äktenskapet blir livslångt och kärleksfullt. Men hustrun dör och det är då vresigheten infinner sig.

Ju mer jag lär känna Ove desto lättare har jag att förstå hans frustration och maniska kontrollbehov. Det måste vara livets mörkaste och svåraste upplevelse att tvingas begrava sin livskamrat. Naturligtvis förändras den kvarvarande.

Det är detta jag tycker att Hannes Holm som svarar för manus och regi så storstilat har greppat med denna film. Manus bygger på Fredrik Backmans debutroman från 2012 med samma titel.

Det brukar heta att skrattet fastnar i halsen när humor plötsligt blir till tragik och det stämmer väl in för att beskriva den sinnesstämning som sakta smyger sig på oss intet anande.

Filmen ”En man som heter Ove” har nominerats i sex kategorier inför Guldbaggeutdelningen den 18 januari.

Bästa film, producenter Annica Bellander och Nicklas Wikström.

Bästa manliga huvudroll, Rolf Lassgård.

Bästa kvinnliga biroll, Bahar Pars.

Bästa Foto, Göran Hallberg.

Bästa mask/smink, Eva von Bahr och Love Larson.

Bästa visuella effekter, Torbjörn Olsson.

 

 

Kallinge – en bruksort att vårda

DSC04303

Jag har ofta haft anledning att fundera över varför politiker skäms över en orts historia. På annat sätt kan inte deras totala ointresse för att skapa plattformar för minnen av en svunnen industriepok förklaras. Jag tänker på brukssamhället Kallinge beläget bara några kilometer norr om centrala Ronneby.

Inte ett finger har höjts för att på något sätt påminna och minnas den industriepok som Kockums Jernverk har utgjort på orten. Hade inte frivilliga krafter tänkt annorlunda hade den mer än hundraåriga industriverksamheten i dag varit helt utsuddad och glömd.

Därför blev jag i helgen extra glad när jag fick veta att det nu har bildats en förening som ska hjälpa oss att minnas vad bruksorten stått för. Kallinge Museum är namnet och ordförande är Roddy Hägg.

Man måste se bakåt för att förstå framtiden är ett ordspråk som är relevant i det här sammanhanget. När det nu finns en förening betyder det att man också kan söka bidrag av olika slag. En stark förening kan också på skiftande sätt utgöra en påtryckare gentemot myndigheter. Att helt enkelt hålla frågan levande att satsa på ett museum, en modern och aktiv minnesplats, för framtida generationer.

Fram till nu har personer med skiftande bakgrund, många av dem naturligtvis en gång anställda vid Kockums, lagt ner åtskilliga timmar på att ideellt rädda en svunnen epok.

Jag tänker naturligtvis på Ewe Nilsson som med sina insatser räddade en betydande del av Jernverkets gjuterihistoria. Jag tänker på den gamla modelladan, sprängfylld med trämodeller och kärnlådor och jag tänker på det Gjuterimuseum som också bär hans signum. Naturligtvis hade han stor hjälp av många likasinnade.

Ernestrand 1

Jag tänker också på Gösta Ernestrand som med såväl bild som text skildrat och bevarfat det tidiga Kallinge. Jag hade förmånen att åtskilliga gånger få träffa dessa profiler som blev till många radioinslag och tidningsartiklar.

”Ewes pojkar” är ett känt begrepp i Kallinge allt sedan gjuterimuseets tillkomst för 30 år sedan. Många i gruppen är fortfarande aktiva med att samla fotografier och namnge de personer som återfinns på dessa.

När Kallingedagen firades i år den 29 augusti bjöd gruppen in allmänheten till Gjuteri- och emaljmuseet och i ett slags programförklaring skrev man bl a följande:

”Om denna grupp som startades av gjuteriets grundare, Ewe Nilsson, inte hade funnits hade det inte heller funnits något gjuterimuseum med alla dess föremål och bilder varav flertalet är skänkta av gamla personer från Kallinge.”

Ewe

I styrelsen för den nybildade föreningen Kallinge Museum ingår Roddy Hägg, ordförande, Bengt Christer Nilsson, vice ordförande, Bo Lundgren, kassör, Nils Nilsson, sekreterare, Lars-Hugo Hugosson, ledamot. Revisorer: Jan-Olof Ahlström och Jan-Erik Andersson. Ersättare i styrelsen Christer Åkesson och Birger Mathisson. Valberedning: Eric Olsson.

Motiv från det äldre Kallinge av Gösta Ernestrand.

Hasselstad – byn som nästan försvann

Bredåkra 15-6

Det var i slutet av 1990 som media i Blekinge började skriva och tala om framtida bullerproblem i samband med att JAS Gripen skulle tas i bruk på 2000-talet.

Den 11 augusti 1990 skrev Sydöstran att ”JAS hotar en framtida expansion av Kallinge”. Politiker i Kallinge slogs för att få bygga ut i Södermark med 100 lägenheter.

Ingen politiker nämnde Hasselstad och Bredåkra. Det blev nämligen dessa två byar som fick betala högsta priset för att JAS Gripen började flyga på F 17 från 2002.

I dag vet vi att ett 30-tal fastigheter på dessa två platser har lösts in av staten och rivits, andra har bullerisolerats för stora belopp.

På tisdag kväll, 27 oktober, kommer jag och Rune Johansson att berätta om bakgrunden och invånarnas kamp men också att visa unika bilder på hur alla de rivna fastigheterna en gång såg ut. Vi gör det på inbjudan av Hasselstad Samhällsförening och platsen är Hasselstad Bygdegård kl. 18.

Hasselstad 5-6

Det är mycket som har förändrats i Hasselstad och Bredåkra de senaste tio åren, men att slå vakt om F 17 och jobben har även inneburit stora begränsningar för Ronneby kommun som redan i ett yttrande till Koncessionsnämnden för Miljöskydd i november 1994 gjorde betydande utfästelser när JAS Gripen skulle placeras vid flottiljen.

  • Att avslå bygglovsansökningar inom Skarup/Hasselstad/Skärvgöl.
  • Att ej genomföra byggplaner med utökad bebyggelse i Kalleberga, Oxelgården, Södermark.
  • Att ej medverka till tomtdelningar och efterföljande nybyggnader.
  • Att skrinlägga planerna på ”Ronneby Transportcentrum” på planerad plats söder om flygfältet.
  • Att förvärva ett antal fastigheter i Kallinge.
  • Att aktualisera upphävning av detaljplaner i Kallinge.

I brevet från Ronneby kommun till Koncessionsnämnden för Miljöskydd påstod man följande:

”Vidare bör framföras att klagomål från kommunens befolkning på F 17:s verksamhet är mycket sällsynt”.

Ett påstående som var falskt utifrån befolkningens upplevelser i Hasselstad, Bredåkra och Möljeryd. Då ska man veta att vid den tidpunkten var det högaktuellt att lägga ner en flottilj i södra Sverige. Det stod mellan F 10 i Ängelholm och F 17 i Kallinge. Vi vet resultatet men priset blev högt för såväl kommun som många invånare.

I Hasselstad fanns det före JAS-epoken ett 60-tal fastigheter, i dag finns bara hälften kvar. I Bredåkra finns endast två hus kvar.

Bredåkra 15-4

Arrangörerna, Hasselstad Samhällsförening hälsar även icke medlemmar välkomna till visningen på tisdag kväll. En nostalgisk afton om människorna och företagen som en gång verkade på dessa orter.

Bilderna visar tre rivna hus.

Överst: Blomsterhallens bostadshus, Bredåkra. Ägare Karl-Gunnar Olsson.

Mitten: Gunnar Johanssons lanthandel, Hasselstad. Huset uppfört 1850.

Nederst: Börje Enarssons Speceri- och diversehandel, Bredåkra. Fastigheten uppförd 1890.

Klicka för större bild.

 

 

Bara Tommy Nilsson kan stoppa tiden

Tommy 1

I dag kom den, årets Ronnebylexikon. En alltid lika välkommen årspresent som påminner om tidens alltför snabba gång. Det är nämligen, vad jag är övertygad om, endast Tommy Nilsson som kan konsten att stoppa tiden och få oss att bläddra, bläddra och mumlande kommentera det vi ser.

Även årets upplaga av ”Förr och nu i Ronneby kommun årgång 2015” är en kändistät bok som väger tungt. Och då menar jag inte rikskändisar, även om sådana finns i riklig mängd. Tidigare journalistkollegan ”Trädgårds-Gunnel” (Gunnel Carlsson) poserande i Hoby Ekbacke går inte av för hackor.

När jag påstår att Tommy Nilsson är kapabel att stoppa tiden menar jag att hans bilder på ett naturligt och enkelt sätt avslöjar våra livsringar. Vi andra kan inte stoppa tiden, vi blir endast tidsdokument som genom böckerna gör många av oss odödliga.

Jag menar också att Tommy Nilsson inte är personen som med hjälp av böckers inkomster kommer glidande i en glittrande bil av senaste märke. Han cyklar när han söker upp lokala kändisar och han cyklar inte minst sina långa sträckor för att i oräkneliga brevlådor stoppa ner sin personliga bokreklam.

DSC00303

Tommy är helt outtröttlig och hans enorma minne och bildarkiv växer naturligtvis för varje år.

I årets revy av kändisar känner jag extra mycket för ”Kalle på taket”, frisören Karl-Gunnar Karlsson, som på slutet av sin karriär blev modern och införde tidsbeställning. Naturligtvis fick han då ta hjälp av hustru Ingrid som fixade bokningar.

Ingrid Nilsson, gammal kollega från Kockumtiden, dyker upp på sidan 239 och dessutom en relativt ung Anton Gummesson på¨socialdemokratiskt möte. Jag var klubbkamrat med Anton i Skogsvandrarna och Anton avled 1994.

En raritet är också bilden på gamla apoteket. Bilden togs 1969 och det är dags för rivning.

Riksbekante filmaren från Djuramåla i Småland ägnas stort utrymme. En kulturarbetare som i likhet med Tommy gjort oerhörda insatser för att dokumentera, fast han med hjälp av rörliga bilder. John Nilsson avled 2014.

Kallinge med bl a sin vårmarknad uppmärksammas stort men störst utrymme får Silpinge NTO som blev FIF Gnistan. Anledningen till utrymmet får du svar på när du läser text och tar del av flera bilder.

En historisk resa kan du uppleva när du tar del av 1800-talets Fridhems gård som nu i dag har förvandlats till en populär Mandeltårta.

Tack Tommy för ännu en innehållsrik tidsspegel.

Boken börjar försäljas i morgon fredag 25 september.

 

Hemliga huset i Kallinge

DSC04401

Det känns nästan lite andäktigt att närma sig trähuset nedanför slänten bakom kyrkan. Här har det stått sedan 1888 efter en flytt från Örmo Bruk i Konga. Frans Henrik Kockum hade köpt Örmo Bruk 1846.

Någon ålder på huset, som egentligen är en lada, har man inte. Örmo Bruk startades 1742.

Det är ladans innehåll som för många Kallingebor har varit en hemlighet. Det finns många som har arbetat ett helt liv vid Kockums Jernverk i Kallinge men som aldrig har satt sin fot i ladan. Dit gick endast ett fåtal gjutare när de skulle hämta en eller flera gjuterimodeller eller kärnlådor i trä.

DSC04378

Det handlar om Kockums Modellada som rymmer ca 16 000 föremål. Under 2014 och fram till nu har alla dessa föremål, stora som små, fotograferats och dokumenterats i arkivsystem. En kulturgärning utförd av Ann–Britt Johansson, Ingemo Sköld, Karin Servin och Per-Ola Johansson.

I söndags kunde ladans dörrar öppnas för allmänheten och på plats fanns Lars Martinsson, styrelsemedlem i Ronneby Musei- och Hembygdsförening som nu vakar över de unika industriföremålen. Lars har varit verksam i gjuteribranschen i Huskvarna och kunde målande berätta hur modellerna en gång i tiden har använts.

”Trämodeller och kärnlådor användes för att forma gjutgodsets yttre och inre konturer. Trämodellerna var således viktiga för att hålla rätt mått och stå emot fukt och tung hantering utan att ändra form. Modellsnickare var ett högt aktat yrke som krävde lång erfarenhet.”

DSC04381

Byggnaden har i alla tider haft samma uppgift, att förvara gjuterimodeller. Ladan har två våningar med källare och var säker på att varje centimeter av ladan är utnyttjad.

Det kändes mäktigt att sakta vandra fram i byggnaden och i alla skrymslen mötas av välkända och tidstypiska produkter från Kockums. I källaren fann jag gamla spisar och några av dem utrustade med en av Kockums allra första rörplattor, den s k snabbplattan.

DSC04393

I ett hörn står gul- och grönemaljerade vattenspannar som blir till en historisk installation.

Naturligtvis var det Ewe Nilsson, en gång förman på Kockums som räddade Modelladan och dess rika innehåll till eftervärlden. Samma Ewe som byggde upp Gjuterimuseet i Kallinge och som 1993 utsågs till Hedersgjutare av Gjuterihistoriska Sällskapet. Han har också tilldelats såväl Ronneby kommuns som Landstingets kulturpris för sina gärningar.

Obs! Klicka för större bild.