Ett bra första steg för rättvisa

Att få rätt mot myndigheter och kommunala bolag kan ofta ta ohemult lång tid. Ett bra bevis på detta är den i dag avkunnade domen i PFAS-målet. Kommunala bolaget Miljöteknik har dömts som ansvarigt för att ha orsakat 165 kommuninvånare, företrädesvis bosatta i Kallinge, personskada.

I domen heter det:

”De halter av PFAS som uppmätts hos dem som varit anslutna till Brantafors vattenverk är bland de högsta som uppmätts i världen.”

Miljöteknik ska därför ersätta 165 Kallingebor för att de ovetandes haft den giftiga kemikalien PFAS i sitt dricksvatten. De ska ersättas för ”personskada i form av förhöjda halter PFAS i blodet innebärande ökade hälsorisker och fysiska förändringar och försämringar av kroppen” , heter det i domen.

Däremot ogillar tingsrätten yrkanden om att de även skulle kompenseras för den oro man känt för liv och hälsa.

Det handlar om betydande belopp som Miljöteknik nu döms att betala. Enbart rättegångskostnaden för de 165 kärande är på drygt sju miljoner kronor. Dessutom ska förhandlingar om ekonomisk uppgörelse ske mellan Miljöteknik och drabbade.

Lokalt vet vi efter alla år att dricksvattnet från Brantafors vattenverk hade förorenats av brandskum som användes flitigt vid en brandövningsplats på F 17. Platsen var extra hårt belastad eftersom den användes som utbildningsplats på regional nivå.

Jag ser dagens dom som ett första steg till en välkommen och efterlängtad rättvisa. En rättvisa som befolkningen har fått kämpa med på egen hand. Dessutom har de 165 kärande tagit en betydande risk, inte minst ekonomiskt. Hade domen blivit den motsatta hade domstolskostnaden på drygt sju miljoner kronor försatt dessa i en för all framtid smärtsam situation.

Jag påpekade i denna blogg redan 2015 hur jag tyckte att myndigheter och politiker har svikit de drabbade människorna. När ett första informationsmöte genomfördes i Kallingeskolan i mars 2015 var avsikten att lugna de berörda. Så blev det inte. Ledande politiker svek redan i det läget. Naturligtvis hade såväl drabbade som jag själv velat höra politiker säga något i stil med: ”vi har ett problem som av Miljöteknik betecknas som katastrofläge, nu tänker vi därför agera för våra medborgare på följande sätt…

Detta har vi aldrig fått höra någon ledande politiker i Ronneby uttala. De drabbade har själva fått kämpa för en självklar rättvisa. Min kritik är minst lika hård i dag. En kommun får aldrig lämna invånare åt sitt öde på det sätt som skett i Ronneby. Ingen vet vilka skadeverkningarna kan bli för generationer framöver.

Ska man tyda vad som tidigare har sagts under rättegångsdagarna så tyder mycket på att dagens dom kommer att överklagas. En överklagan skulle naturligtvis dra än mer kraft ur redan hårt drabbade Kallingebor men det skulle å andra sidan bli en prejudicerande dom som säkert skulle vara intressant på många platser i Sverige med tidigare flygverksamhet med vidhängande skumhantering.

Profiler har lättat från det jordiska

Två verkliga profiler i Ronneby kommun har på kort tid lämnat oss. Båda med flyg som huvudsaklig gärning men med klart skilda upplevelser. En av dem, lägerfånge A 8979, kom undan Hitlers dödsläger med livet i behåll.

Det handlar om Benny Grünfeld, 93, flygtekniker, och Nils-Erik ”Nisse” Lindborg, 87 och mångårig flygförare med bl a internationella uppdrag.

Nils-Erik Lindborg kom efter flygutbildning till F 17 i Kallinge. Han var en av dom absolut yngsta som där fick uppdraget att flyga T 18, ett tvåmotorigt bombflygplan. Han var endast 18 år gammal när han första gången tog plats på förarsitsen. Han flög flygplanstypen mellan åren 1952 – 1957.

Han har skrivit om sina upplevelser i bl a Flyghistorisk Förening och kamratföreningens tidning vid F 17 ”Bredåkrabladet” där han utförligt och tekniskt berättade om sina erfarenheter. Han avslutade sin artikelserie med att berätta om sina vidare flygplansupplevelser; Efter T 18B blev det J 21R och A 32A Lansen och därefter var han lärare på Krigsflygskolan F 5 där han fick flyga in sig på Vampire.

Efter den militära karriären hade ”Nisse” ett otal internationella uppdrag. Man kan med fog påstå att han hade världen som sitt arbetsfält. Vi är många flygnördar som saknar honom och som i efterhand vill tacka för hans goda omdöme att dela med sig av sina erfarenheter.

Benny Grünfeld utförde en mångårig gärning som flygtekniker genom åren men vi kommer bäst ihåg hans viktiga livsgärning att sprida kunskap om Hitlers fruktade dödsläger. Benny klarade livet i dödslägret Auschwitz i Polen med hjälp av sin kunskap att teckna och måla. Man kan med fog påstå att han tecknade sig levande ut från lägret där han miste resten av sin familj. Han tecknade åt vakterna i lägret och blev på det sättet en uppskattad fånge.

Hans informativa gärning att för allmänheten sprida kunskap om sina fruktansvärda upplevelser går inte att med ord beskriva. Inte minst hans insatser gentemot den unga generationen kan inte nog uppskattas.

Benny Grünfeldts berättelser lever nu vidare genom bl a hans bok ”Tonåring i Hitlers dödsläger”. Han inte bara skrev utan illustrerade med egna teckningar vad han upplevt under sina ungdomsår. Han vårdades den sista tiden på ett Judiskt ålderdomshem i Stockholm.

Karlsnästips har sprängt 10 000-gräns

Den veckovisa tipspromenaden vid Karlsnäsgården norr om Kallinge passerade förra söndagen den  28/3 en milstolpe. Rune Bengtsson, mannen bakom de kluriga frågorna, sprängde då 10 000-vallen. Så många frågor har han genom åren plitat ner och ställt ut längs den 3 kilometer långa vandringsleden. Han lär ha levererat frågor under 15 år. Onekligen ett svårslaget rekord.

Karlsnästipset har 42 år på nacken i regi av Ronneby OK, den klubb som driver friluftsanläggningen strax norr om flygfältet.

Rune är en utpräglad tävlingsmänniska. Det visade han redan när han 1963 började tävla för orienteringsklubben Skogsvandrarna i Kallinge. Det året kom han från Fagered i Halland till Sjöarps skogsbruksskola utanför Bräkne-Hoby som nyutbildad skogstekniker. Ronneby OK bildades 1976 och Rune Bengtsson blev dess första ordförande och på den vägen är det. Nu är han i stället upphöjd till ”general” av det populära Karlsnästipset.

Pandemiåret har inneburit att deltagarantalet hela tiden har ökat. I dag är Karlsnästipset ett av länets absolut mest besökta. Senaste söndagen var det 200 som vandrade på leden och svarade på 13 kluriga frågor. Rune är naturligtvis still going strong och har, vad jag vet, ingen tanke på att ge upp. Nu är målet 20 000.

Karlsnästipset arrangeras söndagar och man kan starta mellan 09.30 – 12.00.

Foto: Mats Pihlgren

Rena ruschen för vaccin

Nu är det gjort. Sedan i går tisdag är nu första dosen av vaccinet på plats i min och många andras kroppar för att förhoppningsvis förhindra att vi drabbas av viruset Covid 19.

Starten för massvaccinationerna på Kallinge vårdcentral skedde i måndags och pågår nu med full fart för alla 65 +. Och vi är många, inte minst är det vi 40-talister som även i detta fall tar stor plats.

Det var riktigt trevligt att under ordnade former få hälsa på gamla års- och föreningsvänner som jag sedan drygt ett år tillbaka endast kunnat träffa digitalt.

Det är det omdiskuterade vaccinet från Astra Zeneca som gäller för våra åldersgrupper. Det är i några enstaka fall som det har uppstått biverkningar och då företrädesvis bland kvinnor under 55 år som bl a har fått blodpropp eller blödningar.

Varken jag eller vänner jag talat med har fått några som helst biverkningar. Dessutom är jag trygg i en av de senaste rapporterna som kommer från USA där en testgrupp på 20 000 har följts upp. I korthet lämnar rapporten följande resultat:

 ”Astra Zenecas vaccin mot covid-19 har ett 79-procentigt skydd mot symtomatisk smitta och ett 100-procentigt skydd mot ett allvarligt och kritiskt sjukdomsförlopp, visar en amerikansk fas 3-studie. Det ska även ha en effektivitet på 80 procent för personer som är 65 år och äldre.

I studien ska man inte heller ha sett några problem med biverkningar i form av blodproppar.”

Utifrån min egen upplevelse kan jag därför rekommendera att verkligen ta vaccinet. Då tänker du på såväl dig själv som dina medmänniskor.

Lycka till!

Videomöten med eller utan rynkor

Under det dryga pandemiåret har vi fått lära oss hur det är att vara utan fysiska möten. Möten eller konferenser har blivit digitala på bekostnad av social gemenskap. Men verksamheter får inte förlamas, inte ens av ett envist och dödligt virus.

Vi tittar nu på varandra på skärmar. Vi räcker upp handen (naturligtvis digitalt) när vi begär ordet och vi röstar i viktiga frågor. Klädseln är lite olika, frisyrerna likaså. Men påsar under ögon eller rynkor har vi seniorer ännu inte börjat åtgärda. Inte heller har vi ens tänkt tanken att kommentera eller åtgärda åldriga skavanker. Kanske ska jag ändå fixa lite bättre belysning till nästa möte så att ögonhålorna inte blir lika skugglika.

Men alla 30 plussare har däremot tänkt desto mer på just sina face. Riksmedia har i dagarna rapporterat att plastikkirurgibranschen formligen har exploderat. Människor som deltar i videomöten har upptäckt att deras ansikten inte gör sig på skärm. Dom kan därför i dag lägga ut jättesummor för att få nya ansikten.

Det är utstående öron, felriktade eller för stora näsor. Ja, det är ingen hejd på alla fel som har upptäckts under årets många videokonferenser eller möten. Underligt är naturligtvis att ingen tänkte på utseendet före pandemins utbrott. Då kan man med fog påstå att det var face to face.

Det är således stora pengar i omlopp för att människor ska få nya ansikten, videoansikten, men i stället kan man spara en och annan slant på klädkontot. Man sitter med skjorta och slips men ofta med bar underkropp, har det rapporterats. Likaså har konsten på väggarna hemma i lyan måst omfördelas. Det bästa, vackraste och mest värdefulla måste synas i bakgrunden.

Så långt som att förändra ansikten har inte politikerna ännu nått. De är som de är. När man numera följer offentliga sammanträden kan man bli ofrivillig åskådare till såväl matintag som andra mer dråpliga inslag. För några dagar sedan dök plötsligt en hund upp i rutan som ville slicka sin husse i ansiktet medan denne gjorde ett inlägg i en pågående debatt. Så visst har politiken genom videomöten blivit både roligare och mer spännande. Men handen på hjärtat, visst har många av dem glåmig och livlös hud. Ja, i vissa fall uppvisas t o m ojämn hud.

Nu är det emellertid inte enbart ansikten man ska tänka på när videomöten vankas. Lika omfattande diskussioner kan vald teknik resultera i. Ska det vara Microsoft Teams, Face(!)time eller Zoom som ska gälla? Vi seniorer har stannat för gratisplattformen Zoom. Men då vägrade någon att delta. Hen hade hört eller läst att Zoom hade säkerhetsrisker. Ja, vilka program har inte sina risker? Bara att använda nätet kan innebära fara. Ingen säkerhet är hundraprocentig. Det gäller bara att vara så uppdaterad som det bara är möjligt. Dessutom åtgärdade Zoom sina brister redan i april 2020. Så nu kör vi så det ryker.

Vi i seniorverksamheten har dessutom inga hemligheter. Vore bara bra om våra krav på samhället, när det gäller åldringsvård och annat, läckte ut och fick global uppmärksamhet. Men våra face dom får förbli som de är. Kör på, livet är kort!

Moabacken väcker ungdomsminnen

När jag på jakt efter våren besöker Moabacken sydväst om Kallinge centrum blir det inte enbart en motionsrunda. Det blir med solens hjälp och lövtäckets prassel en nostalgitripp. Jag återvänder till dom riktigt unga ungdomsåren. Då allt skulle upptäckas och vi fann storheten i den obegränsade lekplats som ett stycke natur kunde erbjuda.

I dag är Moabacken räddad för framtiden. Den skyddas i sin egenskap av naturreservat sedan 2012 och omfattar 90 hektar. Nu finns det en rösad stig genom området. En vandring som bjuder på rika naturvärden i lagom kuperad terräng.

Med barnaögon sett var Moabacken en naturskatt som innehöll allt. När skolarbetet krävde att växter skulle samlas in för levande lektioner var det alltid nära till rikedomen. Det var den skogen som också under snörika vintrar bjöd på skidåkning på såväl längden som utför.

Lite längre upp i åldrarna var det naturligtvis i Moabacken vi medlemmar i Skogsvandrarna fick våra första lärorika övningar i konsten att orientera. Jag har kanske berättat det tidigare, men det var naturligtvis i denna hemtama natur vi lärde oss att leta upp kontroller nattetid. Ja, natt och natt. Vi utnyttjade naturligtvis höstmörkret för våra övningar.

Vi utgick från idrottsplatsen Jernvallen i Kallinge. Omklädningen fick ske under primitiva former. Vi orienterare hade inte tillgång till omklädningsrum. Dom var förbehållna fotbollsspelarna och låsta när ingen sådan träning bedrevs.

Vi var därför hänvisade till en liten byggnad, ganska illaluktande, som fanns mellan a-och träningsplanen. Det var helt enkelt en pissoar, i dag benämnd urinoar, med kallt cementgolv. Ingen belysning, vad jag kan påminna mig.

Varför skriver jag nu om detta? Jo, när jag i helgen besökte gamla kära Moabacken fick jag syn på två vackra små lyktor hängande i ett träd alldeles intill vandringsstigen. Kvarglömda? Använda till vad? Naturligtvis var jag tillbaka i ungdomsåren med våra natträningar. Vi använde dåtidens enkla batterier och kopplade rödlackade lampor till dom. Har nya generationer med utvecklad teknik haft liknande övningar som vi ungdomar hade på sent 1950-tal? Kanske, kanske inte. Kanske bara några lyktor i ett träd för att göra vistelsen i Moabacken än mer glädjefylld? Vad vet jag.

Jag hade blivit förvarnad av att blåsipporna är på gång. Visst fanns dom mellan och under löven. De är fortfarande små och i knopptillstånd men dom finns och inom kort blir det vackert blått i de avsnitt som ligger nära till för att fånga värmande solstrålar.

Kan politiskt självmord undvikas?

När regionfullmäktige i november 2020 genomförde ett sammanträde under två dagar i Ronneby, mot sina egna utfärdade pandemiregler, skapade detta kritik såväl inom organisationen som bland allmänheten.

När jag några dagar senare ställde frågan till en av alliansens politiker om det lämpliga med mötet blev svaret kort men också laddat och överraskande:

”I regionen kommer vi inte överens om något alls!”

I dag, drygt fyra månader senare, börjar jag sakta förstå vidden av vad hen egentligen hade velat säga. Jag vet också att det interna och intensiva moderatbråket, som nu har pågått inför öppen ridå i fyra månader, var djupare och mer dramatiskt än vad någon kunnat drömma om. Men vi vet ännu inte den egentliga orsaken till att två av regionens m-märkta och mäktigaste regionråd har vägrat samarbeta.

Det som nu senast har visats upp av Moderaternas konfliktlösare och distriktsordförande, Roger Fredriksson, kunde först tolkas som att den sista utlovade pusselbiten hade resulterat i en total förlikning. Pressmeddelandet från Moderaterna löd:

”Emma Stjernlöf behåller sin plats som ordförande för hälso- och sjukvårdsnämnden och återgår till att delta i Alliansens interna arbete.”

Av detta kunde man förledas tro att hon därmed också var godkänd för att delta i moderatgruppen.

Men när väl några journalister började ställa mer djupgående frågor, ja, då krackelerade fasaden rejält. I Radio Blekinges nyheter förkunnades att – ”Stjernlöf hålls fortfarande utanför det interna arbetet inom Moderaterna.”

Roger Fredriksson förtydligade:

”Där har vi en process eftersom det har sagts mycket och det har gått för långt. Nu måste vi jobba upp både gruppen och Emma på banan igen.”

I ett pressmeddelande hade Roger Fredriksson meddelat att – ”Vi har pratat igenom läget tillsammans och det känns bra, dessutom har vi en plan för hur vi framöver kan samarbeta bättre som lag.”

Av dessa uttalanden kan man onekligen dra slutsatsen att alla stridande parter har deltagit i de försoningslösande samtalen. Att så inte är fallet avslöjas när SVT Blekingenytt ställer frågor till de två huvudrollsinnehavarna i moderatstriden, Emma Stjernlöf och Lennarth Förberg.

I intervjun säger Stjernlöf:

” Att Roger, med partigruppens stöd, och jag har kunnat sätta oss ner och börjat prata och se framåt, har varit avgörande för lösningen på konflikten.” Hon säger dessutom till SVT Blekingenytt att hon nu känner sig välkommen till moderata gruppen från vilken hon varit utestängd.

Så långt är det frid och fröjd men det låter helt annorlunda när SVT ställer frågor till regionrådet Lennarth Förberg, som just nu vilar upp sig under två veckors semester.

Förberg berättar att han inte har deltagit i några samtal eller diskussioner som har lett fram till att Stjernlöf fortsätter som ordförande för Hälso- och Sjukvårdsnämnden.

”Om gruppen stödjer Emma gör jag det också och arbetar efter det,” säger han.

När SVT frågar hur samarbetet kommer att fungera, blir svaret:

”Jag samarbetar med alla. Jag tro det kommer att lösa sig. Vad jag förstår har man bestämt att hon ska ingå i alliansgruppen, det har jag inga synpunkter på.”

Då blir genast frågan – hur hade han svarat om Stjernlöf också hade fått komma tillbaka till moderatgruppen? Man kan ana svaret när SVT berättar att hon hoppas vara välkommen även i den moderata regionfullmäktigegruppen.

”Är hon det? ” frågar reportern:

”Jag tror inte jag vill kommentera det. Jag har inte varit med i beslutet och vet därför inte exakt vad man har kommit fram till gällande arbetet framåt, svarar Lennarth Förberg.

Av detta framgår med all tydlighet att Moderaterna i Region Blekinge har en lång och tung väg att avverka innan man når målet för en total lösning på den fyra månader långa konflikten.

Klart är dock att övriga partier i regionens Allians har fått sina krav tillgodosedda när Stjernlöf är tillbaka som ordförande och ingår i Alliansgruppen. Moderaterna måste lösa sin djupa interna konflikt på egen hand. Och det hastar verkligen. Lyckas man inte lösa upp knutarna i god tid före nästa års val ja, då måste det konstateras att partiet har begått ett slags politiskt självmord.

Tankesmedja i Abborremåla

Moderata tankesmedjan RÅA (Roger Fredriksson, Åsa Coenraads, Annicka Engblom) har varit samlad till överläggningar på gåsfarmen i Abborremåla. Det är där riktlinjerna för nästa års valrörelse har satts på pränt. Huvuddragen i rockaden presenterades i dagens två lokaltidningar.

Pjäserna i det politiska spelet som nu ska byta plats heter Annicka Engblom, riksdagsledamot från Rödeby sedan 16 år och Åsa Coenraads, riksdagsledamot från Västerås sedan 2010.  I media uppges att det är den årslånga pandemin som fått Åsa Coenraads att välja Abborremåla före Västerås.

Pandemin har säkert haft sin inverkan men ett väl planerat köp av gården på Roger Fredrikssons uppväxtplats har också haft stor betydelse. Redan när jag besökte byns midsommarfirande 2015 var Åsa och Roger ett väletablerat politiskt par med bestämda framtidsdrömmar.

När nu Åsa slutligen har bestämt sig för att bli Blekingebo på riktigt, ja, då måste det också ges utrymme för fortsatt politiskt arbete på hög nivå. Att hon vill fortsätta som riksdagsledamot är lätt att förstå men kanske inte riktigt så lätt som tankesmedjan har velat tro. Även om hon har vistats en hel del i länet genom åren är hon här inte känd och omtalad. Men med pengar och smart marknadsföring kan hennes möjligheter att nå riksdagen på ett Blekingskt mandat möjligen te sig något lättare.

Förutsättningarna har också underlättats genom öppningen att Annicka Engblom nu tar ett steg åt sidan och fortsätter sitt politiska arbete i Blekinge. Hon är redan ledamot av kommunfullmäktige i Karlskrona och ska inte heller ha någon svårighet att nå en plats i regionvalet. Annicka är väl etablerad och känd som en uthållig och arbetsvillig politiker. Dessutom har hon nu ett väl utvecklat kontaktnät även på riksplanet.

 Den politiska planen innebär också att Åsa Coenraads redan i nästa vecka kommer att skriva sig i Blekinge. Då ligger vägen öppen för att välja såväl riksdags- som regionala listan. Redan i dag är Coenraads ersättare i Västmanlands regionfullmäktige och skulle därmed lätt kunna bli ett hett namn för Region Blekinge. Men räcker hennes röster till riksdagen är valet lätt och då finns alldeles säkert Annicka Engblom också där att ta till. Jag vill tro att både Åsa och Annicka vill ha tunga uppdrag i regionen.

Dessa namn och med nu känd rockad är naturligtvis extra intressant med tanke på att moderaterna i regionen redan nu vill göra plats genom att rata sitt regionråd Emma Stjärnlöf. Annicka Engblom och Åsa Coenraads är fullfjädrade ersättare där inte ens regionstyrelsens ordförande Lennarth Förberg kan känna sig säker på att få rätt röstetal för en fortsättning i regionen.

Det som inte alls talar för moderata framgångar i nästa års regionval är den minst sagt dåliga hanteringen med att avsätta Emma Stjärnlöf. För att i någon mån rädda ansiktet i regionvalet måste det till en valrörelse som kommer att kosta såväl många slantar som extra genomtänkt marknadsföring.

Men vad blir då över till Roger Fredriksson? Han gjorde för länge sedan klart att även han vill nå en riksdagsplats. Han har tränat genom att under fjolåret känt på hur det är att i alla fall uppbära riksdagsmannalön. Är han gentleman gentemot sin sambo stannar han hemma. Men då väntar en rejäl arbetsuppgift hur han ska nå egen majoritet med hjälp av en redan sargad allians. Han har under denna valperiod lyckats trycka Sverigedemokraterna till sitt hjärta. Dock inte utan uppoffringar. Efter nästa val är sd säkert inte lika frikostigt med att agera stödparti utan offentligt ordnat samarbete.

Men vadå, gården ligger där den ligger och att föda upp gäss är ingen dålig sysselsättning.