Ännu ett hus mindre i Bredåkra

Snart är det bara kyrkan, kyrkogården och Bredåkra gård kvar av det som en gång utgjorde Bredåkra samhälle. Ja, stationshuset med intilliggande hyreshus för dåtida stationspersonal står kvar men får sedan lång tid tillbaka inte användas som bostäder på grund av flygbuller.

Nu i dagarna har den gamla smedjan med tillhörande bostadshus också rivits liksom 13 tidigare fastigheter efter inlösen och rivning på grund av just flygbuller. Smedjan och torpet tillhörde Bredåkra gård på 1800-talet och till långt in på 1900-talet.

Smedjan har också flyttats en gång och låg tidigare strax söder om kyrkobyggnaden. Enligt Arne Enarssons sammanställning om Bredåkra gård från tidigt 1600-tal framgår att smeden på 1800-talet hette Petter Nilsson.

”Petter dog 1890 och när en ny ägare skulle tillträda bestämde baron Wrede på Bredåkra gård att denne också måste vara smed. Smedjan flyttades senare några hundra meter norrut och fanns kvar in i vår tid”, skriver Arne Enarsson.

När jag växte upp i Bredåkra på 1940- och 1950-talet var smedjan fortfarande i drift. En spännande plats att titta in i.

Torpet med den gamla smedjan ägdes senast av Lars-Erik Eriksson. Fastigheten hade beteckningen Bredåkra 15:8 och när Bredåkra station var i drift var postadressen Box 18, Bredåkra.

Smeden under min uppväxt hette Sven Svensson, född 1894, och hans hustru, Ellen Johansson. Deras barn: Bertil född 1931, Vanja född 1932 och Lennart född 1934.

Fastigheten har gränsat till F 17 och på platsen uppmättes den näst högsta ljudnivån av alla vid tidigare fastigheter i Bredåkra. Man uppmätte 104,09 dB mot Bredåkra gårds 104,91 dB.

Många av er har passerat torpet med smedjan på väg till kyrkan, kyrkogården eller Hasselstad som ligger strax norr om. Även det samhället har drabbats av ljudbuller och många fastigheter har även där rivits eller isolerats mot flygbuller.

Jag har medvetet valt att endast visa hur torpet och smedjan, som skymtar till höger, tog sig ut. Rivningen är inget att minnas.Rakt fram mellan hus och smedja kan man ana kyrkogården.

Nära katastrof över F 17 med Team 60

Just nu njuter jag av att ta del av årets ”STORBOK” från Svensk Flyghistorisk Förening. I år är det Flygvapnets uppvisningsgrupp ”Team 60” som beskrivs på alla tänkbara sätt. Den har överlevt alla besparingar och gruppen kan se tillbaka på en mångfald prisade uppvisningar decennium efter decennium.

Under rubriken ”Incidenter och tillbud” beskrivs bla en sammanstötning vid träning över F 17 i Kallinge torsdagen den 9 juni 1994. Jag var på plats ute på fältet tillsammans med ett antal andra journalister och minns mycket väl händelsen som slutade väl men som kunde ha slutat med en katastrof. Eller som en av piloterna, Agne Persson, uttrycker det i boken:

”Det skulle ha kunnat gå åt skogen, men det är mycket som kan göra det”.

Det var torsdag eftermiddag och Team 60 hade kommit till Kallinge för träning och pressvisning inför Flygvapnets huvudflygdag på söndagen. F 17 skulle fira uppnådda 50 år.

Vi noterade att två av planen kom lite väl nära varandra vid en spektakulär rörelse (sandwichroll) där ett plan flyger upp och ner och ett annat rakt under flyger rättvänt. Vi hörde via kommunikationsradion att något gick fel och att man avbröt övningen. Vi hörde att man skulle gå upp på höjd för att studera hur allvarlig skadan kunde vara.

Väl uppe på höjd beskriver piloten Agne Persson läget:

”Höjdrodret kändes inte som det brukade. Det svarade inte som vanligt. Fyran i gruppen kom upp och granskade mitt flygplan, men han kunde inte se att något var skadat. Flygledaren ville att jag skulle landa norrut, men jag svarade att jag ville landa söderut för att därmed flyga in över skogsterräng – om jag skulle behöva lämna kärran… Efter landning taxade vi in och teknikerna tittade på flygplanet. De konstaterade att staget till det ena av de båda höjdrodren hade gått av. Det var således bara det ena höjdrodret som hade fungerat efter sammanstötningen.”

P-O Olsson, beskriver sammanstötningen så här:

”Då vi kommit förbi första vertikalen i rollen känner jag ett tryck i min kärra och spak. Samtidigt hör jag att det knirkar och gnisslar – det låter som då man öppnar en stor 5 kg kaffeburk med konservöppnare och trycker igenom det uppskurna locket. Min nos får en negativ rörelse mot toppen av sandwichrollen med uppenbar risk att jag skulle få stora problem vid utgången med hög negativ belastning.

Då jag känner trycket i spaken är det lätt att ta beslutet om att avbryta programmet. Gruppchefen uppfattar mitt beslut. Jag begär assistans för följning och besiktning av våra stabilisatorer. Agne går norr ut under moln. Själv stiger jag över fältet upp genom moln och grupptvåan ansluter och besiktar. Jag får av honom beskedet att främre delen av ”cigarren” (Främre fenkåpan) är borta. Provar landnings landningsegenskaperna på höjd över 1 000 meter. Gör mig landningsklar. Klaff ut. Genomför lätta roll- och girkontroller. Ställ ut. Landningsklaff. Fartreduktion till 300 km/h. Under landningsplanén fortsätter jag med lätta roll- och girkontroller. Får klart landa och taxa till norra Framom.

När jag sitter och skriver första delen i loggboken, efter att jag lossat fastbindningen, kommer Agne förbi och ger mig en klapp på axeln.”

Det är i det läge som har uppstått inte tänkbart att försöka göra en intervju med de två inblandade piloterna även om de tillhör flygvapnets mest rutinerade. Jag får med egna ord i direktsändning en halv timme senare beskriva vad som skett.

Jag får senare veta att ”cigarren” en del av främre fenkåpan hamnat på gräsmattan till en fastighet i Bredåkra vars ägare då var den person som flitigast brukade klaga på flygbuller.

Sandwichrollen beskrivs i boken av P-O Olsson på följande sätt:

”Den äger rum i fartområdet: 520 – 380 – 500 km/h, höjdintervallet: 200 – 600 m (100-500 m) och med följande vädergränser: sikt > 5 km, molnbas >500 m.

Inget nytt med formationsflygningar

Den s k julgransflygningen uppskattas av många men möts också av viss kritik. De som vänder sig mot just de här flygningarna anger miljö och ekonomi som skäl.

Julgransflygning är en tämligen ny idé men formationsflygningar av olika slag genomfördes även förr från F 17:s sida.

Bilden ovan togs den 2 april 1973. Den dagen blev F 17 jaktflottilj genom att en första division J 35F anlände till blekingeflottiljen. Flygplanen kom från F 3 Malmen och F 18 Tullinge som skulle läggas ned. Efter en tid anlände fler Drakenplan från samma flottiljer.

Drakendivisionen möttes av A 32 Lansen som funnits på flottiljen sedan 1956. Mötet skedde vid Blekingegränsen som en välkomstgest och formationen visades upp genom att man flög över länet.  A 32 Lansen var då på väg att fasas ut från F 17.

Blekingeleden får nytt liv

I dag vill jag förmedla en glad nyhet, nämligen att Blekingeleden ska få ett efterlängtat lyft genom ett projekt med bl a Region Blekinge som partner.

Jag publicerar helt enkelt texten från veckans nyhetsbrev med just Region Blekinge som avsändare.

Blekingeleden passerar bl a omtalade Runamo mellan Ronneby och Järnavik. Foto: Bengt Mauritzson

Vandra från Sölvesborg i väster till Bröms i öster. Totalt 26 mil.

Attractive Hardwoods är ett crossborderprojekt finansierat av Södra Östersjöprogrammet med syfte att öka attraktionskraften i Sveriges, Polens och Litauens skogar. Region Blekinge är partner till projektet. För Blekinges del handlar Attractive Hardwoods om att göra Blekingeleden attraktiv för besöksnäringen. Och se över och förbättra all skyltning.

– Vi har valt att fokusera på en riktigt innehållsrik guidebok som vi gör tillsammans med Sveriges vassaste guideboksförlag, Calazo Förlag AB som tar det kommersiella ansvaret för en bok som skapas i projektform, säger Niklas Kämpargård, projektledare för Blekingeleden och skribent till Vandra i Blekinge.

Bortsett från guideboken Vandra i Blekinge produceras en karta i pappersformat (Tyvek) som tål både väta och att vikas flera gånger. Den 1-2 juni arrangeras friluftsfestivalen Blekinge Outdoor i Järnavik, ett evenemang som gynnar det lokala friluftslivet och sätter Blekinges kajakvatten, vandringsleder och cykelvägar på kartan. Både nationellt och internationellt.

– Naturen i Blekinge är unik. Få destinationer kan erbjuda både djupa bokskogar, forsande åar och havskontakt på en och samma vandringsled. Dessutom har vi lyckats paketera flera etappsträckningar som går att nå med kollektivtrafik, vilket är attraktivt i dagens klimatdebatt, säger Niklas Kämpargård.”

Odd Fellow lindrar stort hjälpbehov

Behovet av att hjälpa medmänniskor är alltid stort och blir extra viktigt inför en helg som julen. Därför har en naturlig tradition inom Odd Fellow Logen nr 119 Haqvin Spegel i Ronneby varit att årligen vid denna tidpunkt rikta sin hjälp till ett antal områden.

I år är det Svenska kyrkan och dess diakonverksamhet i Ronneby pastorat och prostatacancerföreningen Viktor i Blekinge som man riktar sig till. Den sammanlagda summan är 15 000 kronor och fördelas med 10 000 till Svenska kyrkan och 5 000 till prostatacancerföreningen Viktor.

Odd Fellowgåvan tas emot av Kristina Johansson, diakon i Svenska kyrkan i Ronneby och Ulf Alderlöf, styrelseledamot i Prostatacancerföreningen Viktor. I mitten logens övermästare Per-Anders Ninov.

-Hjälpbehovet är stort, säger diakon Kristina Johansson och ger ett av många exempel på vad en gåva av detta slag kan användas till.

-Vi har kontakt med en pappa och hans son som är i behov av var sin cykel. För 1 000 kronor kan båda få var sin begagnad cykel. Detta kommer att bli till stor hjälp eftersom deras pengar inte räcker till bussbiljetter.

-Vi i prostatacancerföreningen Viktor kommer att använda bidraget i vår ordinarie verksamhet här i Blekinge, säger styrelsemedlemmen Ulf Alderlöf.

-För oss inom Odd Fellow är detta en viktig del i vår verksamhet. Det är lika självklart att hjälpa och stötta såväl egna drabbade medlemmar som att vi riktar oss till människor i vår nära omgivning, säger Per-Anders Ninov, logens övermästare.