Karlshamn säger nej av princip

Anders Gustafsson, politisk chefredaktör på Blekinge Läns Tidning, slår i dag hål på Per-Ola Mattssons förklaring till gårdagens (2/6) nej till att stödja etableringen av en flyglinje från Ronneby till Frankfurt.

Mattsson menar att han egentligen är för en etablering men att det är Region Blekinge som ska stå för kostnaden och inte kommunerna. På regional nivå har han röstat ja till satsningen.

Men i Karlshamn kan han som kommunstyrelsens ordförande inte styra utan att fråga Miljöpartiet, det parti som redan den 30 mars i år talade om vad man stod i denna fråga – ”inga pengar till flyget”!

Miljöpartiet agerade på tre fronter. Såväl MP i Karlskrona som Ronneby gjorde gemensam sak med Karlshamn att säga nej till flyglinjen. I Karlskrona och Ronneby hade partiet ingen framgång med sin negativa inställning i frågan att ge näringslivet i Blekinge ett lyft.

Anders Gustafsson har helt rätt när han i dagens krönika fastslår – ”Låt inte MP diktera näringslivspolitiken i Karlshamn.” Han påpekar också vikten av att Karlshamn är i stort behov av att förbättra sina insatser gentemot näringslivet. Han skriver:

”Förra året hamnade Karlshamns kommun på plats 277 – blott 13 andra kommuner rankades ha ett sämre företagsklimat i hela Sverige”.

Även Charlott Lorentzen, mp, bör i sina bästa stunder förstå vad en flyglinje mellan Ronneby och Frankfurt skulle betyda för ett näringsliv i Blekinge som genom åren inte varit direkt bortskämt med väl fungerande kommunikationer. Men nu blir det ett rungande nej av princip, inte av ett klokt framtidstänkande. Principen innebär dessutom att såväl socialdemokratiska kommunalrådet som SD säger nej av samma skäl. I regionen har båda partierna sagt ja till att stödja etableringen av flyglinjen.

Nu ska frågan också upp i fullmäktige och att även då hävda att det är Region Blekinge som ska stå för kollektivtrafiken vore att dra dumheten allt för långt. Flyget kan väl knappast sorteras in under begreppet kollektivtrafik.

För Karlshamns del handlar det om 250 000 kronor årligen under tre år. Karlskrona och Ronneby har redan sagt ja. Pinsamt är också om frågan skulle falla på grund av att en kommun i Blekinge försöker stoppa projektet. Även Region Kalmar är en av parterna och ska i så fall ansvara för 30 miljoner kronor.

I Karlshamn sa oppositionen (M, L, KD) ja till satsningen och reserverade sig efter ett nej från den styrande gruppen, S,MP,C,SD och V.

Om Miljöpartiet hade sagt nej till tidigare charterresor till t e x Turkiet hade jag haft lättare att förstå en protest. Men någon sådan har tidigare inte framförts från MP.

Ronneby Airport är av största vikt för hela Blekinge. Vill verkligen Karlshamn vara den part som måste ikläda sig dumstruten och stå varaktigt i skamvrån? Näringslivets bästa för framtiden måste väl ändå vara viktigast inte minst nu efter Coronaupplevelsen. För det i sammanhanget låga beloppet 250 000 kronor, väljer man bort solidariteten med övriga kommuner och regionen ”av princip”.

Blekinges unika natur rena hälsopillret

Inget ont som inte har något gott med sig. Ett gammalt ordspråk som passar väl in för att beskriva vad som händer nu i Coronatid.

Många av oss ska sedan flera månader tillbaka idka social distansering och det tror jag vi gör här i Blekinge med bravur. Ännu så länge visar statistiken att så är fallet. Och det är med tämligen enkla och självklara grepp vi håller smittspridningen i strama tyglar.

Nu under Coronavirusets framfart har verkligen Blekinges vackra och i många stycken unika natur fått sin rätta uppskattning. Vi har i Blekinge inga långa avstånd för en stund av naturlig njutning. För många har det dock aldrig blivit så ofta som nu. Mycket annat har lockat oss stressade nutidsmänniskor och med flygets hjälp och relativt låga reskostnader har vi i stället valt att uppleva andra sevärdheter.

Nu när vårt resande är begränsat av Coronaregleringar behöver vi inte längre dra oss för att vistas och ”hemestra” i vår egen ”trädgård”. Nu när det t o m finns ett ord för vår lokala upptäckarglädje är det bara att leva ut och njuta av allt det vackra och för många nyupptäckta.

Skulle nu Coronaregleringen bli långvarig har vi mycket att upptäcka i vårt eget län och det sker redan. Jag har genom åren aldrig sett så många människor i naturen som nu. Riktigt roligt och vi blir samtidigt mer avspända och trevliga mot varandra när vi möts på ringlande stigar eller skogsvägar.

Har du svårt att hitta utflyktsmål ska du veta att det finns räddning. Länsstyrelsen förfogar över en riktigt bra utflyktsguide som med vägbeskrivningar och kartor lotsar oss säkert till våra vackra naturområden.

Jag har för egen del genom åren skaffat mig en rad favoritplatser, mestadels naturreservat. En av favoriterna är för mig så nära paradiset man kan komma här på jorden och det är Vambåsa hagmarker som jag besöker flera gånger om året. Nu senast för några dagar sedan.

En fikastund under mäktiga ekar eller intill vackra ”öar” av hassel. Grönskan nu är bedövande vacker och bekantskapen med nyfikna ungdjur som sköter undervegetationen får du liksom på köpet. Var som helst kan du slå dig ner för en fikastund. Ingen risk för trängsel. Njut av utsikten och du, det är helt gratis.

Kunde stärkt Ronnebys varumärke

I dag ska du få ta del av ett pressmeddelande som har Folkteatern i Ronneby som avsändare. Det är teaterns verksamhetsledare, Håkan Robertsson som berättar om dubbla budskap från Ronneby kommun.

Teatern hade fått en positiv uppgörelse med Turist- och Evenemangssamordnaren Jeanette Rosander om att dramatiserade stadsvandringar skulle kunna genomföras utan att rucka på Covidregleringarna.

Till slut förbyttes de positiva beskeden till något rakt motsatt. Ronneby kommun vägrade att bekosta de tillrättalagda stadsvandringarna. Vandringar som varje år har varit uppskattade.

Håkan Robertsson har svårt att dölja sin besvikelse över att kommunen inte har 200 000 kronor att satsa på den enda aktivitet som hade kunnat bli verklighet i sommar.

Här följer pressmeddelandet i sin helhet:

”Inga dramatiserade stadsvandringar för hemestrande Ronnebybor och turister

Covidregleringarna har skapat problem för Folkteaterns dramatiserade vandringar. Vi får inte ta emot fler än 45 i publik per vandring.
Det har vissa kvällar föregående år varit mer än 120 betalande vuxna. Till det barn i stora hoper, som gått med gratis med sina föräldrar.

Sedan 2012 har Folkteatern erbjudit tusentals Ronnebybor och turister historiska och kulturella upplevelser genom stadsvandringar i vår stad. Skulle vi då i år tvingas stoppa hälften av vår publik från att ta del av vår gemensamma kultur?
Och vem är det tänkt skall göra urvalet mellan de som får gå med på vandringarna och de som stängs ute?

Efter kontakter mellan oss och Turist och Evenemangssamordnaren Jeanette Rosander hittade vi en lösning genom att dubblera vandringarna, för att kunna hålla ner publiktrycket, som faktiskt kan öka ett år som detta där de Dramatiserade Vandringarna verkade bli kommunens enda sommarevenemang.

Efter en veckas arbete för att bygga upp produktionskapacitet för att dubblera antalet dramatiserade vandringar i sommar, fick Folkteatern på tisdagen besked om att vår ambition att skapa flera mindre evenemang för att kunna erbjuda hemestrande stadsbor en Covid-anpassade produktioner i sommar var stoppade. Kommunen ville inte ställa upp med ekonomiska garantier för de beställda stadsvandringarna.

Bild från fjolårets uppskattade stadsvandringar

Normalt genomför Folkteatern två olika föreställningar och typ tolv speltillfällen över en sommarsäsong. Det är dramatiserade historiska vandringar om vår lilla stad i dess olika skeden, stadsbrand, blodbad och mycket annat.

Alla skådespelare ställer upp ideellt för att skapa lite kulturell sommarglädje i kommunen.
Men med ett utbud på det dubbla, för att kunna ta emot en normalpublik trots restriktioner om att max 45 i publiken, skapade vi fyra separata produktioner och erbjöd oss spela tre föreställningar per kväll tre dagar i veckan i sex veckor.


Produktionskostnaden rusar iväg när många skådespelare och ”bakom scenen” folk måste engageras för att arbeta fulltid tre dagar i veckan i sex veckor under semesterperioden. Dessutom har manuskript beställts, tekniken blev plötsligt avancerad, trådlösa mikrofoner och ljudanläggning krävs när publiken måste höra även om de står ”Covid-utspridda”.

Men detta ville man inte stödja. Vi tvingas därför ställa in 2020 års vandringar.”

Varumärket Ronneby illa tilltygat

För några dagar sedan presenterade en av länets lokaltidningar Ronneby kommuns nya platsutvecklare. Hennes administrativa uppdrag är att stärka varumärket Ronneby som därmed ska öka sin attraktivitet för såväl turister som invånare.

En dryg vecka tidigare hade båda länstidningarna också berättat hur ett av Ronnebys absolut bästa och riksbekanta varumärke, nämligen Kulturskolan har raserats på rekordkort tid. Detta för att politiker beslutat att ta bort 2 miljoner av Kulturskolans budget.

Med detta som perspektiv blir min fråga – varför lägga allt mer skattemedel på administration? Varför inte istället, som i fallet med en riksbekant och hyllad verksamhet som Kulturskolan, låta verksamheter utvecklas och på så sätt av egen kraft bli det varumärke man nu med konstgjord andning och kostsam administration försöker tillskapa.

Det är rent ut sagt dumdristigt av ledande politiker och tro att man, som i detta fall, ska kunna skapa en slags kuliss som inte har något som helst med verkligheten att göra. Kulturskolan har byggts upp med kunskap och gediget arbete. Många är de musiker och andra framstående kulturarbetare som fått sin skolning i Ronneby.

När hyllade världsartister, som i Jan Lundgrens fall, turnerar land och rike runt är han naturligtvis också den som bäst förgyller varumärket Ronneby. Han har genom åren hyllat sina läromästare och framhållit betydelsen av en Kulturskola i en kommun av Ronnebys storlek.

Denna betydelse kan inte räknas i kronor och ören. När nu denna omtalat duktiga personal sprids för vinden av besparingsskäl, ja, då kan ingen platsutvecklare i världen, hur duktig han eller hon må vara reparera den skada som nu redan har skett.

Resultatet av besparingen har blivit att fyra lärare har sagt upp sig och några andra har begärt tjänstledigt för att arbeta med något annat.

Personalens reaktion på besparingen är allvarlig i sig men på lång sikt med bl a dubbelt så höga elevavgifter måste skadan ses som djup och för framtiden har oersättlig skada skett när det gäller framtida ungdomars möjlighet att utvecklas inom kulturens breda område.

Ronneby har genom sin kortsiktiga besparing bundit ris åt egen rygg. Kulturskolans goda rykte är för alltid dömt till att förminskas till en historisk betraktelse – det var en gång.

Sådana sår kan varken lön eller person som platsutvecklare läka.

Betydande järnvägstrafik i Kallinge

En svartvit bild från 1960-talet med tre lok och några järnvägsvagnar kan snabbt utlösa en tillbakablick och skapa ytterligare en minnesbild.

Så blev det när jag fick syn på Bo Lundgrens bild på Facebook. Bo tillhör en tapper grupp inom Kallinge Museum. Denna gång valde han en bild från Kallinge järnvägsstation. Bilden som du ser nedan med text har jag lånat för att omedelbart återgälda med en bild från mitt arkiv.

Kallinge station lades ner 1970 men den avvecklingen gällde endast persontrafik. Godstrafiken fortsatte ett bra tag och var av stor betydelse.

Min far var anställd vid Kallinge järnvägsstation och var ansvarig för godstrafiken. Han var stolt som en tupp över trafikens storlek. Ju fler järnvägsvagnar som rymdes på kallingespåren desto lyckligare var han.

Han visste långt i förväg när stationsområdet skulle vara som mest belastat och det fick honom vid ett tillfälle att utnyttja en kontakt vid F 17 i Kallinge. En helikopter med besättning hovrade en dag över järnvägsstationen och en bild togs. Den skulle bevisa, menade far, hur betydande Kallinge station var.

Bilden kan du nu ta del av nedan. Min far var nogsam och på baksidan av bilden har han gjort följande notering:

”Bilden tagen den 11.9. 1969 klockan 10.00. På Kallinge bangård syns 66 järnvägsvagnar.”

Tittar man väldigt noga i nedre hörnet vid magasinsbyggnaden står far där med händerna i sidorna och spejar mot helikoptern och skänker besättningen en tacksamhetens tanke.

Naturligtvis var det Kockums Jernverk med eget stickspår ner till fabriken som dominerade trafiken med sina många vagnar med skrot för smältning. Men det många säkert har glömt är att försvaret hade en minst lika betydande trafik av reabränsle.

Vagnarna med reabränsle placerades på Bredåkra stationsområde. Det fanns en tid ett pumphus strax intill stationshuset som tömde de många rulltankarna på sitt innehåll för att pumpa bränslet till två stora tankar intill Bredåkra hed. Den trafiken var betydande vilket jag visar med några bilder. Bredåkra hade då ingen persontrafik men varningsskyltarna talade ändå sitt tydliga språk om vad transporterna innehöll.

Kallinge hade också många transporter från Djupafors pappersbruk och inte minst Tarkett som hade övertagit fabrikslokaler som tidigare hyst Värmos verksamhet med bl a tvättmaskinstillverkning.

Tänk, så många minnen en bild kan återskapa.

Bredåkra hed snart en värdig plats

I september 2018 lämnade vi, 13 verksamma i Kallinge Museum, in ett medborgarförslag till fullmäktige i Ronneby kommun. Förslagets innebörd framgår av texten nedan och redan nu i maj 2020 har platsen fått en ansiktslyftning som andas framtidstro:

I förslaget gavs en tillbakablick på vad Bredåkra hed en gång har betytt för trakten och inte minst att platsen under åren 1886 – 1902 användes av Blekinge bataljons verksamhet. En minnessten restes på platsen 1923 men denna är sedan många år flyttad till bataljonens gamla skjutvall och används i dag som F 17:s paradplats.

För att vara ett medborgarförslag måste jag säga att ärendet fått en både positiv och ovanligt snabb handläggning. Ärendet antogs av fullmäktige 2018-01-25 och remitterades till kommunstyrelsen för hantering.

I Kommunstyrelsens arbetsutskott 2018-09-17 framkom att Ronnebys kommunfullmäktige den 30 augusti 2018 tagit beslut om att köpa en del av Bredåkra gård. Vidare framkom att den plats som medborgarförslaget benämner som Bredåkra hed ligger inom det markområde som är föremål för köp.

Vidare är det numera väl känt att markområdet utgör ett större utvecklingsprojekt. Bl a heter det:

”Flygplatsen, både den civila och militära plus ett framtida tågstopp och utveckling av verksamhetsområde måste ingå i planeringen. I kommande planering kan man ta hänsyn till historiska platser. I dag finns inget som säger att man i framtiden inte kommer att renovera Bredåkra hed men planprocessen måste få påbörjas.”

Så här såg det ut för ett år sedan.

Markområdet som omfattar Bredåkra hed ägs således i dag av Ronneby kommun och det företag som tidigare använde platsen som upplag har nu flyttat sin verksamhet till mark intill XL-bygg.

Platsen är ordentligt uppsnyggad och nu återstår endast mindre rester av upplaget. Därmed ser vi 13 bakom medborgarförslaget med stor optimism på framtiden för att få se Bredåkra hed återställd på ett sätt som på ett värdigt sätt kan påminna om platsens dåtida betydelse. Ronneby kommun har dessutom möjlighet att söka s k återställningsbidrag från staten.

I vår positiva syn på aktuellt markområde innefattas naturligtvis också en mötesplats för den framtida tågtrafiken. Platsen för detta är naturligtvis rakt söder om nuvarande stationsbyggnad för Ronneby Airport.

Virusåtgärder kräver information

Allt som kan göras för att förhindra spridning av det förhatliga Coronaviruset är välbetänkt. Även om det innebär betydande uppoffringar för stora grupper av människor. Däremot är det ibland lite si och så med informationen.

När vårdcentraler, som i mitt fall, endast informerar på sin hemsida om mer skärpta regler uppstår en onödig brist i den annars säkert välbetänkta åtgärden. Efter att, en dryg månad tillbaka, ha fått muntliga besked, är det lätt att missa två viktiga, nytillkomna rader på vårdcentralens hemsida. Lägg därtill att en stor grupp, företrädesvis äldre, även saknar såväl dator som kunskap om en sådan.

En information brevledes hade varit att föredra av flera skäl.

I dag, väl på plats för en provtagning, visade det sig att ingen längre ska ha tillgång till väntrum vilket i sin tur innebär att man inte heller ska ta sig in till receptionen. Nu är det tidsbeställning på telefon före alla slags besök som gäller. Ett mycket bra beslut för att förhindra smittspridning.

Viktig information brevledes hade dessutom varit bra för att förbereda såväl äldre som yngre på att det numera är väntetid utomhus som gäller. I dagar som dessa, när isande vindar har fått oss att glömma våren för ett tag är onekligen lämplig klädsel ett måste.

Vi var fem, sex huttrande personer som i dag med väl tilltagna avstånd väntade på vår tur att få ett blodprov avverkat. Solen sken men vinden var isande kall. Vad händer vid ösregn? Är det paraply och regnställ som gäller?

Frågan ställs utan någon som helst baktanke. Jag tycker åtgärderna är bra, men upplysning i syfte att förebygga såväl smitta som vanlig förkylning efterfrågas till kommande besök.

Håll ut och håll dig frisk, är mitt budskap till läsare av denna blogg.

Virus får människor att hitta ut

Det finns alltid två sidor av ett mynt. Myntet i detta fall benämns Coronavirus och har hittills krävt drygt 3 000 människors liv i Sverige och fler dödsfall kommer att inträffa.

Men trots dystra siffror och svårbedömt/omöjligt framtidsscenario finns det också en positiv sida av det allmänfarliga viruset.

Jag tänker på att människor i sitt karantän- och hänsynstagande för att om möjligt stoppa virusspridning nu har funnit en ny form av frihetskänsla. Många har upptäckt det som alltid har funnits. För många utanför dörren. För andra en bit bort, men ändå nära.

Jag tänker på vår ursvenska rikedom och skatt – skog och natur. Just nu i värsta Coronaupplevelsen vaknar naturen och breder ut sig i grönska och blomning. Den har alltid funnits men vi stressade människor har i stor omfattning valt bort vårt eget vackra mot något annat betydligt längre bort. Att låta flyget lyfta oss i stolar jorden runt har varit status. Att utforska närheten hade inte lika hög status.

Hög hemmastatus har stavats gym, naturen har varit ett val för de beslutsamma naturälskarna som föredrog fågelkvittret framför den artificiella miljön på gymmet.

Jag tänker på hur man såg på personer som på 1940 – 1950 och 1960-talet pysslade med en idrott kallad orientering. Kunde det ens kallas idrott? Man sprang i skogen och letade röd/vita skärmar. Med två hjälpmedel, karta och kompass, fann man ofta såväl kontrollpunkter som mål. Klädseln ska vi inte tala om.

Men så knallade åren på och med ökad kunskap stod det klart att personer som valt orienteringssporten var såväl klyftiga som vältränade genom långa lopp och ofta i svårforcerad och kuperad terräng. Landslagslöpare i orientering är för länge sedan placerade i det yppersta elitskiktet.

Vissa människotyper har också i alla tider haft respekt för skogen. Kunskapen att ”läsa” kartan har varit mer eller mindre bristfällig. Då har de markerade stigarna för många varit en garanti för att på ett säkert sätt komma tillbaka till startpunkten.

När nu utvecklingen tagit några ytterligare kliv med teknikens hjälp (bl a smarttelefon) och ordet orientering utbytt mot ”Hittaut” ja, då har människor i så stort antal lockats ut så att tekniken tillfälligt bröt samman.

Nu är också ordet kontroll utbytt mot checkpoint och nu letar man inte efter ett rött/vitt tygstycke utan smala och smidiga aluminiumstolpar som har ett nummer och en bokstav som ska registreras på ett konto som du har aktiverat.

I naturen gör vi nya upptäckter. Vi hittar gamla boställen som torpruiner och annat. Mitt ute i skogen har människor i vissa fall märkt ut sådana platser med såväl bilder som text om de människor som en gång bebodde våra skogar.

Hittaut som arrangemang har några år på nacken men har i år format sig till en succé av stort format. Naturen är nu som vackrast och jag vet att mängder av människor gör nya upptäckter varje dag. Jag ser dom i skogen och jag ser och läser om deras upplevelser på sociala medier. I naturen är det lätt att utöva myndigheters begäran om social distansering. Dessutom är det spännande när nu även tävlingsidrotten är satt på paus.

Kulturen i Blekinge har sorg

Konstnären och utställningstekniker Lars-Erik Friberg är död. Han avled på tisdagen i sitt hem i Backaryd efter en tids sjukdom.

Säg den konstnär i Sverige som inte någon gång haft anledning att samarbeta med Lars-Erik. Man kan utan överdrift påstå att han starkt medverkat till att göra Konsthallen i Ronneby till den publikmagnet den genom åren har blivit för hela sydöstra landsändan.

Många har vittnat om hans skicklighet att ”hänga” stora som mindre utställningar i Kulturcentrums konsthallar.

Lars-Erik Friberg var ingen person med stora gester och höll ofta en låg profil och lät med sin kunskap konstnärerna blomma ut och komma till sin rätt i lokaler med stor rymd och speciell ljussättning.

Själv var han en duktig grafiker, en kunskap som gick den större publiken förbi eftersom han inte arrangerade egna utställningar.

Lasse hann endast njuta av pensionslivet en kortare tid och skulle i juni ha fyllt 66 år. Han saknas av familj, tidigare arbetskamrater och många vänner inom Kultur-Blekinge.