Författararkiv: Bengt Mauritzson

Vårt behov av idyller

Publicerat av

Vi är många som älskar vårt kära lilla Blekinge. Vi har nära till allt. Nära till hav, skog, öppna landskap, sjöar, berg, vackra utsiktsplatser och nu i försommartid en rik flora i alla tänkbara färger likt en palett som använts länge.

Vi har både en eller flera idyller på korta avstånd, ja, nästan bakom husknuten och ofta på gångavstånd. Dom är många och vi uppsöker dessa platser ofta och nästan andäktigt. Det är inte utan anledning att många därför anser att Blekinge är Sveriges trädgård.

Vi är på väg till en av dessa idyller, min främsta lilla pärla. Det är en liten långsmal insjö. Den saknar tillrinning och vattnet blir snabbt badbart kring 20 grader efter en lång och kall vinter. Sjön är en omtyckts badplats inte minst för barnfamiljer men även äldre har den som favorit.

Vi har lämnat gamla riksvägen och ledsagas av vacker lövskog som nu är som vackrast. Väl framme vid en liten grusplan som får fungera som parkeringsplats möts vi av en hundägare. Hundarna ska naturligtvis klappas och frågan ställs:

”Hur gamla är dom?

Mannen svarar:

”Dom är elva och tolv, men det vet dom inte om utan leker fortfarande som om de vore valpar.

Vi konstaterar att han är skåning och en av oss erkänner att uppväxten har skett i Skåne.

”Men det hörs inte”, säger mannen som inte inväntar svaret utan vittnar om att han byter dialekt när han brukar vistas i Uppsala.

Vi önskar varandra en fortsatt fridfull dag och vi letar upp den stig som ska leda oss runt sjön. Vi tar oss uppför och över berghällar som är väl slitna sedan urminnes tider. Inget vatten kvar i kärrhålorna och inget regn är på väg de närmaste veckorna enligt tiodygnsprognosen.

Vi slår oss ner intill badplatsen och njuter av värmande sol och fågelsång.

De få som är där och liksom vi njuter av idyllen är tysta och verkligen bara fångar stunden. Det enda som hörs är en man som talar i telefon, på arabiska. Världen är i Blekinge. Naturligtvis.

 I Blekinge är vi vana vid att här finns människor från olika delar av världen.

Ända sedan jag växte upp på 1950 – 1960-talet har det talats ett antal olika språk. På den tiden var det tyska som dominerade. I Kallinge var det så. Dom hjälpte Kockums Jernverk att producera plåt. Dom stod ut med helvetes varma dagar och nätter i valsverket.  Det var arbeten som ingen svensk ville eller orkade med.

På lediga stunder gjorde dom på samma sätt som vi, badade och njöt i Sänksjöns vatten norr om Kallinge. Naturligtvis talade de tyska med varandra. Det tyckte vi var fullt normalt. Däremot var vi avundsjuka på deras kunskap när det gällde simhopp från höga höjder.

På den tiden fanns det inga smarta telefoner men vi hörde rösterna, då som nu. Blekinge har alltid varit i behov av utländsk arbetskraft företrädesvis i såväl Kallinge som Olofström. Det internationella inslaget med ett stort urval av språk har alltid varit en självklarhet för oss Blekingar. Således tillhör det bilden och ljudet även när vi njuter av våra idyller.

Sandekjer knyts till projekt Gribshunden

Publicerat av

Vid årsskiftet avgick han som chef för Blekinge Museum och nu har han engagerats av projektgruppen Gribshunden i Ronneby. På vilket sätt hans tjänster ska användas är fortfarande en aning osäkert men rekryteringen är inte oväntad. Han känner väl till projektet om 1400-talsvraket i Ronneby skärgård.

Efter tio år som chef för Blekinge Museum är Marcus Sandekjer alltså tillbaka i Ronneby där han tidigare var näringslivschef under fem år.

Om rekryteringen av Marcus Sandekjer ska ses som ett svar på kommunalrådet Roger Fredrikssons kritik mot projektgruppens allt för saktfärdiga framfart återstår att se. Det var i mars i år som Fredriksson röt till och bildligt talat slog knytnäven i bordet och gjorde genom uttalandet i media klart för allmänheten vad han ansåg.

Projektgruppen har en längre tid diskuterats, inte enbart i politiska kretsar utan också bland många engagerade Ronnebybor som också är medlemmar i ”Gribshundens vänner”. De mest kritiska tycker att projektgruppen snarast borde bytas ut, en uppfattning som fick ny fart när kommunalrådet vädrade sin kritik.

Inte heller tycks det vara tillräcklig fart på arbetet med att söka kapitalstarka sponsorer. Från politikerhåll har det framhållits att det är en summa på ca 500 miljoner kronor som bör vara riktmärket. Hittills har endast sponsorer som stöder Gribshundens vänners verksamhet presenterats.

Det är dock inte enbart låg ambitionsnivå och jakt på pengar som är problemet för dagen. Tidsaspekten är minst lika allvarlig och den uppgiften bygger jag på ett samtal med en sakkunnig inom museivärlden.

När jag talade med L G Nilsson i februari 2020, gestaltningsansvarig för flertalet museer och utställningar, nationellt och internationellt betonade han:

”Att starta ett museum är bara halva resan. Den andra halvan, och än viktigare, är att skapa förutsättningar för en långsiktig överlevnad.”

Han hade också en klar uppfattning av tidsperspektivet, hur tidtabellen för ett museums tillblivelse, måste se ut:

”När frågan väl har väckts får det gå högst tre till fyra år, blev svaret. Men då måste allt stämma i planering, ekonomi och huvudmannaskap. Drar det ut på tiden är risken stor att idéer och önskemål rinner ut i sanden,” var hans uppfattning baserad på mångårigt arbete i branschen.

På kommunal nivå har det fram till nu mest handlat om platsen för ett framtida museum. Markområdet som har pekats ut är där nuvarande brandstationen är inrymd. Bakom den ligger gamla elverket som också ska tas i anspråk för att eventuellt förverkliga denna dröm som av kommunalrådet nu bedöms vara mest en dagdröm.

Att nu knyta Marcus Sandekjer till projektet Gribshunden vill jag tro kan ha en positiv inverkan om hans kunskap och kraft utnyttjas på rätt sätt. Han har genom sitt chefskap på Blekinge Museum haft en framträdande roll när det gällt hur Gribshunden bäst ska hanteras för att möjliggöra att ett museum uppförs i Ronneby.

Kd har allvarligt skadat Region Blekinge

Publicerat av

I senaste valet lovade Kristdemokraterna i Blekinge att avskaffa sig själva.

”Vi vill avskaffa de politiskt styrda regionerna och att alla ska ha rätt till samma vård oberoende av var man bor”, skrev partiet och ville ha stöd för sin uppfattning.

När nu KD hastigt och lustigt har lämnat regionstyret tillsammans med Socialdemokraterna och Centerpartiet i Region Blekinge visar man inget som helst ansvar. Bäst för väljarna i Blekinge hade varit om dom gjort allvar av sitt löfte att avskaffa sig själva.

Jag har upplevt mycket av politiskt styre i region/landsting och i de fem kommunerna men det som nu visas upp av KD blir till ett oslagbart bottennapp. Ett av flera exempel:

KD har lämnat regionstyret men vill ändå sitta kvar på arvoderade toppositioner. Jag tar mig för pannan och känner hur den snabbt skrynklas med hjälp av många frågetecken. Partiledningen känner tydligen inte ens till de enklaste och självklara reglerna att man inte kan sitta kvar på ledande poster som man redan sagt att man vill lämna.

Socialdemokraterna och Centerpartiet tänker fortsätta att fullt ut ta sitt ansvar och kräver nu naturligtvis att KD snabbt lämnar sina toppositioner. En begäran så självklar att den inte ens skulle ha behövt framföras.

” – Vi befinner oss i en extremt allvarlig situation i regionen. Det är vi inte ensamma om. Det är en tuff situation. Att då ägna sig åt politiskt spel och agera på ett sätt som riskerar att kasta in regionen i ett politiskt kaos, det är inte ansvarsfullt,” säger Christina Mattisson till BLT:s nätupplaga.

I dag kommer också uppgifter från vissa KD-ledamöter att beslutet att lämna den politiska uppgörelsen med S och C inte var enhälligt. Detta kan därmed tolkas som att det är distriktsstyrelsen inom KD som har lekstuga i stället för att ta ansvar i en extremt svår situation.

Det som nu visas upp i offentligheten är inget annat än ett parti med självskadebeteende men framför allt ett parti som har gjort regionen med sin samhällsviktiga uppgift till en lekstuga långt bortom allt sunt förnuft. Partiet har redan efter bara sju månader bevisat att KD inte behövs i Region Blekinge.

Sent i eftermiddag rapporterar SVT Blekingenytt att såväl Deborah Lind som Anna Ekberg nu har backat från sin tidigare uppfattning att sitta kvar på sina ledande poster. Båda har lämnat skriftliga avsägningar vilket också var ett oavvisligt krav från regionstyrelsens ordförande Christina Mattisson, S.

Skadan har emellertid redan skett. Störst skada har KD som parti tagit men allvarligt är också att Region Blekinge nu lider allvarlig skada i ett synnerligen allvarligt läge. Nu måste skadan snabbt repareras med en ny politisk konstellation. Jag vill tro att detta kan ske inom rimlig tidsrymd.

När det gäller Kristdemokraterna är dom på väg att infria vallöftet att avskaffa sig själv. Åtminstone i Region Blekinge.

Sökes: inflytelserik riksdagspolitiker

Publicerat av

I dag kommenterar Sune Håkansson, Ronnebypartiet mitt förra blogginlägg.

Jag berättade om alla högtflygande planer som kommunstyrelsens ordförande i Ronneby, Roger Fredriksson, m, har torgfört på senare tid. Bland annat vill han att det byggs ett kärnkraftverk men också att Ronneby kommun får ett fängelse uppfört på lämplig mark.

Håkansson gillar förslagen men säger samtidigt att Blekinge saknar en riksdagspolitiker som har inflytande gentemot riksdag och regering. Han skriver:

” Kommunens och Blekinges underläge mot övriga Sverige synes vara en följd av att det inte finns någon politiker med inflytande på riksnivå, som därtill har stöd på hemmaplan.”

Sune Håkansson har fler synpunkter som du kan ta del av här:

” Kommunpolitiken i Ronneby

Vad tycker de olika partierna i Ronneby? Frågan ställs i Bengtbloggen. Frågan ställs i huvudsak till företrädarna för SD, L och Kd. Frågan synes mest gälla utspelen från kommunalrådet, dels om kärnkraftverk, dels om fängelse, inom Ronneby kommuns gränser.

Förvisso kan jag hålla med. I sig kan frågan ställas också till M. Min tolkning är att man också inom M är oklara.

Ett dilemma i sammanhanget är att länets tidningar numera nära nog struntar i att följa kommunfullmäktiges sammanträden. Nog borde väl timslånga debatter innehålla något av intresse?

Åter till grundfrågorna: Jag, och såvitt jag förstår med RP:s majoritet bakom mig, ses båda förslagen från kommunalrådet som positiva. Detta har, i olika sammanhang, också framförts. Kommunens barrskogar är en bättre placering för ett fängelse än Trelleborgs jordbruksmark, vilket är den senaste fängelseplaceringen. ”Fankens Farstu” heter en plats uppe i Ulvamoen, på gränsen mellan Eringsboda tidigare församling och Småland. Den var tidigare ett tillhåll för bland annat Nils Dacke, enligt sägnen. Den kan vara lämplig.

Kommunens, och Blekinges, underläge mot övriga Sverige synes vara en följd av att det inte finns någon politiker med inflytande på riksnivå, som därtill har stöd på hemmaplan. Möjligen skulle Åsa Coenraads kunna bli ett sådant namn? Scb förutspår en fortsatt befolkningsminskning i länet, och i Ronneby kommun.

I närtid torde två andra frågor kunna ge lokal debatt. Den ena är den nya översiktsplanen. De styrande synes vilja ha planeringsmålet att kommunens invånarantal skall öka med 4000 fram till år 2045. Scb spår 2000 färre invånare. Ett oförändrat antal invånare är enligt min mening ett rimligt grundalternativ.

Folks klagomål på äldreomsorgen uppfattar jag som växande. Ett problem är att kön till himmen är längre än på många år, Därtill klagas på vårdens kvalité.”

Sune Håkansson, Ronnebypartiet

Storslagna planer för Ronneby

Publicerat av

Loreen vann eurovisionsfinalen och nu har huggsexan startat när det gäller vilken plats som får äran att hysa nöjesspektaklet när finalen avgörs i Sverige nästa år. Stockholm hade längst arm och räckte upp handen först av alla tätt följd av Malmö och Göteborg.

Men jag saknar en kommun, nämligen Ronneby. Har kommunalrådet Roger Fredriksson tappat stinget? Han vill ha det mesta. Nu är han helt tyst. På hans önskelista hittills finns främst ett kärnkraftverk och ett stort och rejält fängelse. Platsar kanske inte direkt på nöjeskartan har det visat sig när oppositionen mest buat och gjort tummen ner för Fredrikssons önskemål.

Ronneby har ingen lämplig och stor nog lokal för att hysa en eurovisionsfinal, säger vän av ordning. Men en sådan kan lätt byggas om det sker i privat regi, kan jag höra Roger Fredriksson viska. Inte minst har vi kommunala bolaget ABRI som bygger på beställning, snabbt och behändigt. Markområde finns också och blir över, nämligen östra infarten.

Nåja, skämt åsido, Ronneby ÄR för litet i sådana sammanhang så den här gången hedrar det Fredriksson att han varit tyst.

Men när det gäller hans två andra önskningar inställer sig frågor. Varför är det enbart Roger Fredriksson som framför önskemål på kärnkraftverk och fängelse. Vart tog den nya politiska ledningen vägen – ”Samling för Ronneby”? Varför har inte Roger Gardell, L, Anna Ekberg, Kd eller Nicolas Westrup, SD, som också ingår i maktkoncentrationen, liknande förslag?

Att Fredriksson vill ha ett fängelse någonstans inom kommunen och längs riksväg 27 har inslag av humor. Det kanske många har missat. När Fredriksson 2017 gjorde ett antal polisanmälningar riktade mot bland annat kommunala bolag utnämndes han av lokalbefolkningen till sheriffen! Nu fortsätter han i samma riktning när han önskar ett stort fängelse.

Mest motstånd lokalt har hans önskan att bygga ett kärnkraftverk på egen mark, som det hette i lokalmedia, mötts av. Nu ska inte detta tolkas som att det gäller mark som Fredriksson äger utan på mark som kommunen äger. Det handlar om ca 50 hektar.

Men som sagt, var står övriga partier som ingår i ”Samling för Ronneby” i dessa två önskningar? Det vet vi inte.

Jag hade önskat att Fredriksson snabbt hade räckt upp handen och hojtat högt och ljudligt när det stod klart att Blekinge Museum vill sälja Saxemara Båtvarv. En klenod och diamant väl värd att rädda för framtiden. Men hittills har det inte hörts ett enda litet pip i den frågan från Fredriksson. Att rädda stora kulturvärden kan vara nog så viktigt som att ropa på kärnkraftverk eller fängelser även om jag förstår att det till stor del handlar om arbetstillfällen. Men herr Fredriksson ska inte underskatta vad ett anrikt och historiskt båtvarv kan åstadkomma när det gäller en viktig besöksnäring. Naturligtvis borde det vara en självklarhet för Ronneby kommun att rädda detta kulturarv.

Dessutom vill jag påminna Fredriksson om hans storstilade önskningar för inte så länge sedan och hur det slutade. Året var 2015 och hett då var att man ville bygga en postomlastningscentral på Viggenområdet för Postnords räkning.  I oktober sa fullmäktige ja till en investering på 60 miljoner kronor. Pengarna skulle användas av ABRI för byggande av denna omlastningscentral. Lokalerna skulle därefter hyras av Postnord. Av dom storslagna planerna blev intet.

Önskemål är en sak, att genomföra storslagna önskemål en helt annan.

Konstrundan en kamp mot klockan

Publicerat av

Sol, hårda vindar och lite kylslaget är som gjort för en konstrunda Blekinge runt. I detta län är det nära till allt, men ska man besöka flertalet utställare under två dagar (6–7 maj) blir det till att snabba på. I annat fall gäller det att välja och vraka.

Jag inledde med att besöka samlingsutställningen på Ronneby Kulturcentrum. Där fanns alla de 58 utställarna. Önskar du uppleva detsamma, ja, då måste du kolla klockan. Kulturcentrums öppettider är nämligen inte i fas med konstrundans öppettider. Det skiljer tre timmar varför jag tycker att kommunen här borde ha bjudit till eftersom arrangörerna valt att förlägga presentationen av konstnärerna till just Ronneby kommun.

Hur som helst, jag klarade kampen mot klockan men det fanns många som hade väntat en timme på förmiddagen innan den kommunala anläggningen behagade öppna. Konstrundan är öppen klockan 10 – 17 medan Kulturcentrum kör med 11 – 15.

Jag stannade för fyra favoriter och då ska du veta att varje konstnär lät sig representeras av ett objekt.

Jag inleder med Annika Smedjebäck, Johannishus och drejad vas i stengods. Utställningsadress Klockaregården.

Karin Meijer, Ramdala. ”Lilja för lilja eller annat”. Gjutet, spritsat och glaserat stengods. Utställningsadress Gamla landsvägen 1 (Gamla skolan) Ramdala.

Ake Franzén, Karlskrona. ”Peace vill come”. Fotoutskrift på duk. Utställningsadress Fortifikationsgatan 5, Karlskrona.

Ros Marie Saltö, Karlskrona. ”Form” i stengods. Utställningsadress Inglatorpsvägen 4 Karlskrona.

Knastertorrt i Hittaut-skogarna

Publicerat av

Vi är många som lufsar, joggar, springer och cyklar för att leta efter små stolpar i skogarna i Ronneby kommun.

Att vi är många kan avläsas av statistiken på Hittauts hemsida. Men vi gör också avtryck i terrängen. Väl upptrampade stigar leder fram till nästan varje checkpoint som det numera ska kallas dvs stolpen som har såväl reflex som siffror och numera dubbla bokstäver som ska skrivas av eller fotas.

Vissa av oss tar det lugnt och njuter av naturen, som vi säger när vi måste stanna då och då för att hämta nya krafter. Vissa flänger och ser naturligtvis mindre delar av den fortfarande rätt avskalade växtligheten. Men det är på gång, både björk och bok.

Dessutom är det just nu knastertorrt i skogarna. Bilden ovan knäppte jag i dag med lite förmiddagssol. Det du ser på bilderna ovan och nedan ska föreställa en sankmark. Vattnet är borta och kvar finns nu de löv som tidigare befann sig på botten. Nu frasar det om fötterna. Av kontrollbeskrivningen, ”Sankmarken Södra kanten” blir det liksom ett ”hittepå”.

Hur som helst, naturen är härlig på alla tänkbara sätt och ”Hittaut” är en verkligt trevlig motionsform. Var och en väljer det tempo och färdmedel som passar. Man behöver inte stressa. Men det finns onekligen olika typer av nördar. Jag läste om en orienterare som hade gjort rent hus och helt enkelt lagt pengar på att köpa en husbil. För det paret räckte inte skogarna i Ronneby kommun till. Dom stressar nu runt i hela landet i sina försök att hitta ut.

Helge har lyft på tysta vingar

Publicerat av

Mr Segelflygare Helge Stenberg har lämnat jordelivet och sitt älskade Lindö. Ingen annan har som han flugit på tysta vingar över Blekinge, södra Årefjällen (Ottsjö) och internationellt i Israel.

När Helge genomförde sitt sista flygpass med giltigt certifikat 2011 kunde han se tillbaka på nära nog 60 års segelflygande. Naturligtvis har han också flugit ett betydande antal olika segelflygplan.  Han hade bra koll och noterade antalet till 54. Hans bedrifter och stora kunskaper finns också bevarade i boken ”Segelflyg i går och i dag”. Den 7 maj 1989 finns väl bevarat genom att han då efter en 30-milaflygning tog sitt Guld C. Hans höjdrekord var 6 000 meter och är noterat i flygdagboken.

Helge var en nära och kär vän som var lätt att tycka om. Jag kan bara inte låta bli att blicka tillbaka till slutet av 1950- och början av 1960-talet. Helge hade 1959 genomgått en instruktörskurs i segelflygning på Ålleberg/Öttum. Det innebar att vi ynglingar slet och drog i honom väldigt ofta. I vuxen ålder har jag insett att det blev lite väl ofta. Vi var nämligen helt skoningslösa i vår iver att få flyga och det var Helge vi ville ha hjälp av. Helge var då i 20-årsåldern och ville naturligtvis använda sina dansskor på lördagskvällarna.

Men vi knackade på hans dörr redan vid fem halvsextiden på söndagsmorgnarna. Det blev inte mycket sömn för Helge som ändå alltid ställde upp. Vackert väder betydde alltid segelflygväder. Oavsett antal sovtimmar.

Helge var industrielektriker på Tarkett men av olika skäl kunde vi långt senare stråla samman på samma arbetsplats, nämligen Värmos i Kallinge.

Ett speciellt viktigt datum är för mig alltid inskrivet, nämligen den 25 juni 1988. Flera år tidigare hade jag kraschat med ett segelflygplan och var under flera år rädd för att flyga. Det var då Helge tog mig upp på trygga, tysta vingar och lät med tydlig stämma säga – ”DU flyger!”. Och det bara skedde. Helge utstrålade ett lugn och jag kände ju till hans mångåriga kunskaper.

Helge var ingen vän av uppmärksamhet. Jag minns när ett antal vänner genom Micke Berglunds försorg ville avtacka honom för hans mångåriga bedrifter. När Helge fick nys om vad som väntade uppe i flygklubbens lokaler utbrast han – ”Ibland ska man bara hålla truten!”.

Han fortsatte ödmjukt – ”Avtackning, jag har inte gjort något för segelflyget, jag har bara varit delaktig. Det finns dom som har gjort skyhögt mer än vad jag har gjort. Jag tänkte tacka nej till alltsammans men samtidigt kände jag att då sviker jag ju mina kamrater.”

Precis så var Helge.

Vi är många som har stor anledning att tacka och minnas Helge och hans bedrifter som vän och kunnig segelflygare. Vi har också anledning att tacka hans hustru Irene och döttrarna Petronella och Jenny för att vi genom åren har fått låna hans kraft, kunskap och tålamod. Vi delar er sorg men också rika minnen av en man som valde att under större delen av sitt liv glida högt över jorden.

Tack Helge!

Har dom slagit sina påsar ihop?

Publicerat av

Sedan urminnes tider har uttrycket ”slå sina påsar ihop” inneburit att några tänker gifta sig eller i varje fall flytta samman.

Jag kom att tänka på detta när jag följt debatten om slopad eller inte slopad skatt på plastbärkassar. Det råder nämligen en viss förvirring kring hur det ska bli. Förvirring på grund av att Sverigedemokraterna säger en sak och regeringspartiet Liberalerna en helt annan. Med andra ord ingen klarhet i denna fråga heller när det gäller regering respektive ”samarbetspartiet” SD.

Statsråd Romina Pourmokhtari
Klimat- och miljöminister
Klimat- och näringslivsdepartementet

Först var det kristallklart att plastkasseskatten skulle vara ett minne blott efter kommande årsskifte. Så uttryckte i alla fall Oscar Sjöstedt det hela. Sjöstedt är SD:s ekonomipolitiska talesperson. På detta reagerade miljöministern Romina Pourmokhtari, Liberalerna. Sjöstedts uttalande ”måste bero på ett missförstånd”, var hennes besked till svenska folket. Miljöministern fastslog att frågan om plastkasseskatten kommer att behandlas först i samband med höstbudgeten.

Efter detta återkom Sjöstedt men hade då en lite annorlunda syn på plastskatten. Han sa – ”skatten ska bort eller i varje fall till viss del!” Vi vetgiriga som är hyggligt intresserade av samhällsfrågor var ännu en gång utelämnade till gissningsleken – hitta skatten.

Sjöstedt förstod säkert att vi var vilsna för han skyndade sig att tillägga – ”Hon (Romina Pourmokhtari mitt förtydligande) är inte del av budgetförhandlingarna. Vi, alltså SD, budgetförhandlar på finansdepartementet”.

Frågan som hänger kvar i luften måste egentligen delas upp i två – kommer skatten på plastkassar att försvinna vid kommande årsskifte? Nästa fråga blir dessutom om SD numera ingår i regeringen eller inte?

Kanske måste frågan delas upp i en tredje, nämligen om det är det mycket omtalade Tidöavtalet som ska gälla? Det slottsavtalet ingicks av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Sjöstedt menar att det avtalet ska gälla och sedan får miljöministern säga vad hon vill.

Miljöministern har därefter återkommit och upplyst eventuella plastkassebärare att slopad skatt på kassen kan bli en synnerligen dyr historia för Sverige. Om skatten slopas kommer EU att kräva en större avgift för Sverige. Vilken skatt måste då höjas?

Tänk vad en plastkasse kan ställa till med, ja, i varje fall skatten av densamma. Skatten på plastkassen infördes 1 maj 2020 och skulle få nedskräpningen i naturen att upphöra eller i vart fall starkt begränsas. Det var Liberalerna som i Januariavtalet ville ha skatten. Nu har dom ändrat sig och vill ta bort skatten. Det ville dom redan året efter skattens införande.

Frågan återstår dock – har de borgerliga och Sverigedemokraterna ”slagit sina påsar ihop?” eller ska vi tolka det som att det prasslas under täcket eller har en gammaldags hemlig förlovning ingåtts? Vad är det som gäller? Vi vill veta.