Varken stock eller sten stoppar fiber

Vårsolen flödar och skänker oss naturliga D-vitaminer. För egen del fortsätter jag att idka social distansering och självvald karantän. I mitt fall betyder det skogspromenader och vissa aktiviteter i trädgården.

Vi på landsbygden har under rådande Coronapandemi betydligt lättare än storstadsbor att idka motionsaktiviteter utan att träffa allt för många. Det är i skogen som i många affärer tämligen glest med personliga möten. I går fick vi dock hjälpa två kvinnor som irrat bort sig på Johannishustraktens många skogsvägar. Vi mötte dem två gånger och blev lite misstänksamma.

-Vi hittar inte tillbaka till Edestad, flåsade dom fram på behörigt avstånd. Dom fick anvisningar och lösningen på deras problem var endast ett vägskäl bortom vägkröken.

Jag försöker inskränka tidningsläsandet och lyssnande på radions nyheter till ett minimum för att inte helt tappa ork och livslust. Bilder på likkistor och uppställda containrar och ideligen upprepande och stigande dödstal kan få den mest levnadsglade att tappa sugen.

På tal om positiva nyheter kan jag berätta att området Johannishus/Hjortsberga har blivit med fiber. Äntligen, hör jag många utropa. Sedan några veckor tillbaka har det grävts och donats runt om i skogarna. Bara att på en avlägsen skogsväg mötas av en skylt som varnar för vägarbete är en sällsynt upplevelse i sig. Att sedan konstatera hur kabeln dras mellan stock och sten är att uppleva att nutida teknik även har nått kommunens yttre områden.

Än mer glädjande var det att få veta av grannen i skogen att det sker samarbete nu i dagarna. Miljöteknik och elleverantör samarbetar och det betyder att det samtidigt läggs ner en elkabel på vissa sträckor. Bra. Mycket bra. Äntligen, vill jag utropa.

I området Johannishus/Hjortsberga finns det möjlighet att ansluta 349 fastigheter. I dag är 246 redan anslutna (bl. a vi) vilket utgör 70 procent. Ytterligare 12 har begärt anslutning. Siffrorna hämtade från Miljötekniks hemsida.

Så visst händer det positiva saker även i Coronatider. Det gäller bara att finna dom. Gör gärna som Johan Giesecke upprepade i dag igen. Ta en promenad i vårsolen. Sitt inte inne för långa stunder.

Rapport från frisk men isolerad årgång

”Fram till i måndags var vi 70-plussare som folk är mest. Nu har synen på våra förmågor rasat i takt med börsen. När den dagen kommer att vi får röra oss fritt, har vi då kvar spänst i ben och sinne?

Att åldras tog 70 år, att definieras som infektionskänslig uråldring tog cirka sju sekunder. Den tid Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell behövde för att, extra tydligt, slå fast: Är man över 70 ska man helst isoleras.

Först fick ingen komma och hälsa på oss. Nu ska vi helst inte gå ut bland folk. Om vi inte måste.”

Så inleder Karin Thunberg sin krönika i dagens Svenska Dagbladet. På Twitter bemöts dessa rader av en yngre kvinna med orden: ”Men herregud boomers, skärp er. (En boomer är född mellan 1946 och 1964. Och vi kan av yngre generationer betraktas som bakåtsträvande och omsprungna.)

Detta är en rapport från en isolerad med utgånget bäst före-datum. Men inget rop på hjälp, bara några reflektioner till följd av coronavirusets utbredning.

Naturligtvis följer jag och mina närmaste de rekommendationer som ges. Att ta samhällsansvar ska och är alltid lätt att ta. Däremot tycker jag det brister ordentligt när det gäller solidariteten. Jag har alltid upplevt trygghet av att leva i Sverige men jag måste tillstå att jag förvånas över den oro och i vissa fall panik som det nu aktuella coronaviruset har skapat.

Jag tänker på det helt oförståeliga i att plötsligt hamstra just toapapper. Dessutom hamstras mjöl och jäst, ja, strängt taget vad som helst. Jag varken kan eller vill peka ut någon speciell åldersgrupp för fenomenet som senare måste utvärderas. Redan utförda undersökningar visar att vi 70-plussare är mest lugna och balanserade trots anbefallen isolering.

Naturligtvis ska vi som tillhör denna grupp undvika att ta emot besök, inte heller utsätta oss för större folksamlingar i affärer och apotek, men det får heller inte bli drastiskt tillämpat. Vi som t ex har fördelen av att leva på landsbygden fortsätter naturligtvis att genomföra våra dagliga promenader i skog och mark.

För någon dag sedan klättrade vi t o m i träd för att hänga upp nya fågelholkar. På kvällen efter promenad och klättring kände vi oss friska ock krya. Inte heller är vi giftiga, men jag förstår poängen med att vi KAN bli smittade. KAN bli smittade!!

Vi äldre letar efter och vill ha vederhäftig information av media.

Jag kan också förstå när människor blir ordentligt upprörda när rutinerade media som Ekoredaktionen tar efter tv och plötsligt bryter viktig samhällsinformation som delges i form av presskonferenser. Man bryter vederhäftiga informationssändningar för att i stället låta reportrar svamla och sia om framtida problem. Sådana tilltag skrämmer och oroar mer än nödvändigt. Inger i varje fall ingen trygghet.

Däremot tycker jag att lokala medier har fått tämligen bra rätsida på informationen genom att ha skapat en särskild kanal där relevant information ges. Artiklar på nyhetssidor har naturligtvis också sitt värde men kan ofta ha sämre källkritisk granskning. Jag såg en rubrik i dag- ”Tegnell: Fler kommer att dö av corona i Sverige.” Naturligtvis blir det så men för att rätt förstå innebörden i det uttalandet måste man också läsa förklaringen till rubriksättningen. Många fler människor har redan tidigare avlidit i Sverige till följd av influensa men utan dagens krigsrubriker.

Hur många dör dagligen av malaria och vad händer med alla miljontals flyktingar som sitter fast under bar himmel i Turkiet? Vem tänker på dessa människor där en stor del utgörs av barn. Vi hamstrar toapapper och jäst och struntar i att våra medmänniskor kanske blir utan. Vart tog den svenska solidariteten vägen?

Nu i denna stund kommer också den rubrik jag bara väntat på skulle komma i den s k kvällspressen: ”Corona skapar en konflikt mellan generationerna”. Expressen, skapa inte onödiga konflikter i en orolig situation.

Var det några som tänkte på oss 70-plussare så var det barnbarnen som snabbt erbjöd sin hjälp. DET är solidaritet.

Nu allra senast nyheten att ”Eurovision song contest” ställs in. Det är tydligen på allvar nu.

Journalistgräv av bästa slag

En undersökning som blev till ett journalistiskt gräv som i sin tur resulterade i Stora Journalistpriset och som också resulterade i en uppföljande bok med den korta men fullt tillräckliga titeln ”Klubben”.

I boken fördjupar Matilda Gustavsson sina avslöjanden om den så kallade Kulturprofilen Jean-Claude Arnaults sexuella övergrepp. Övergrepp som till slut resulterade i att han dömdes till två och ett halvt års fängelse.

Fotograf: Thron Ullberg

Det mest anmärkningsvärda i hela den tragiska historien var kulturprofilens nära samröre med Svenska Akademien som inför öppen ridå kom att krackelera.

Det är ett svårt men gediget hantverk som kulturjournalisten Matilda Gustavsson har lämnat ifrån sig. Inget har lämnats åt slumpen och hennes uthållighet är minst sagt imponerande. Inte minst har resultatet av hennes arbete fått internationellt kända grävspecialister att höja på ögonbrynen. Det är hennes placering inom kulturjournalistiken som har gjort henne så unik. Grävuppdrag av detta slag med ett så omfattande genomslag brukar annars vara förbehållet personer placerade inom nyhetsjournalistiken.

Imponerande tycker jag också det är att Dagens Nyheters redaktionsledning så totalt gav Matilda Gustavsson sitt helhjärtade stöd under lång tid. Svårigheten med ett avslöjande av denna art med många drabbade är naturligtvis att få övergreppen bekräftade. I ett inledningsskede är journalisten oerhört ensam vilket ger upphov till tvivel och sömnlösa nätter. Detta beskriver också Matilda Gustavsson på ett till synes enkelt sätt men ger ändå bilden av hur mycket kraft hon tvingades lägga ner på att lyckas få drabbade kvinnor att berätta och inte minst framträda.

”Klubben” är en viktig läsning som inte bara avslöjar starka personliga band mellan flera av Svenska Akademiens ledamöter och kulturprofilen utan också hur lätt dessa kunnat omintetgöra hela denna viktiga sanering av ruttenhet som försökte döljas med kultur placerad på hög piedestal.

SPF Seniorerna ställer in utbildningar

Det är till följd av coronavirusets spridning som SPF Seniorerna Blekinge nu ställer in två utbildningstillfällen på distriktsnivå.

Tisdagen den 17 mars skulle utbildning ha skett inom området rekrytering och måndagen den 23 mars skulle utbildningen ha gällt hörselnedsättning. I det senare fallet skulle personal från regionen ha deltagit. Denna personal får till följd av restriktioner inte medverka vid uppdrag utanför sin arbetsplats.

Nu inställda utbildningsdagar kommer att arrangeras vid annan lämplig tidpunkt.

-När det gäller SPF Seniorernas distriktsstämma den 7 april avvaktar vi och kommer att följa de rekommendationer som då gäller, säger Nils Ingmar Thorell, Seniorernas distriktsordförande Blekinge.

Världens mest gåtfulla fisk

Det är något magiskt med ålen (Anguilla anguilla) och dess nästan obegripliga liv.

Lika magiskt tycks livet bli för den person som har valt att försöka skingra ålens mystiska födsel, liv och död.

Patrik Svensson bär på ett barndomsminne som han delade med sin far. Ålen hade huvudrollen i den upplevelsen och detta har nu efter många år satts på pränt i form av naturvetenskapliga boken ”Ålevangeliet”.

Detta är Patriks debut som författare. Döm om hans förvåning när han på direkten fick manuset antaget av ett bokförlag. Inte nog med det, redan innan boken hade tryckts var den såld till 33 länder! Väl utgiven gav den honom dessutom det prestigeladdade Augustpriset 2019.

Nu reser han land och rike runt för att berätta om de märkliga och gåtfulla ålarna och hur de förde honom och hans far samman. Till vardags är Patrik Svensson kulturskribent på Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad.

 Samtalsledare var Gabriella Håkansson, författare och litteraturkritiker. Foto: Bengt Mauritzson.

Vi var många (fullsatt i Lokstallarna, Karlshamn) när han i måndags kväll lättade en aning på ålens mångåriga mystik. Många vetenskapsmän har genom tiderna försökt nå full insikt i ålens liv. I dag tycks vetenskapen vara överens om att ålen föds i den nordvästra del av Atlanten som kallas Sargassohavet, men ingen har sett hur det sker. Bara att det är där det måste ske på grund av gynnsamma förhållanden.

Ålens långa och föränderliga liv är som hämtat ur en saga. Efter kanske trettio år i stilla vattendrag i Europa, bestämmer den sig för att återvända till Sargassohavet och ger sig iväg ut i havet. Det kan ta ett år eller två – eller mer? Under tiden slutar ålen äta eftersom matsmältningsorganen upplöses och ersätts av fortplantningsorgan. Den överlever genom att ta av sina fettreserver. Väl framme i urhemmet Sargassohavet, fortplantar ålen sig, för att sedan dö.

Patrik Svensson berättar inte bara om myter och forskning kring ålarna utan också om sin relation till sin far. En närhet som växte med somrarnas ålfiske på landet.

Jag har för egen del ett minne från ungdomen som är förknippat med ål. Jag var sex år och hade fått följa med för att meta fisk. Plötsligt var flötet borta. Jag hade inte sett det sjunka. Jag började dra och lyfta metspöt. Jag drog och drog och till slut fick jag se något långt och ringlande. Jag slängde alltsammans och sprang in i skogen ropande – ”en orm! En orm! Vad visste jag om ål som sexåring?

Ålahomma på tork. Foto: Bengt Mauritzson

I Sverige är ålen rödlistad. Den har snabbt minskat i antal som saknar motstycke och då menar forskarna på väldigt lång tid. Ingen vet i dag, trots högt utvecklad vetenskap, vad detta beror på. I Sverige vill man därför totalförbjuda allt ålfiske på vuxen ål, men samtidigt tillåter man att Frankrike, Spanien och Portugal fortfarande tillåts att tömma havet på glasålen (ett förstadium till den fullvuxna blankålen), som är en betydande delikatess i dessa länder.  Visst är människan underlig.

 I dag vet vi lite mer, men inte allt om ålens födsel, liv och död. Du får god hjälp att bättre förstå om du läser ”Ålevangeliet”. På köpet får du målande och välskrivna skildringar kring en pojkes starka gemenskap med sin far där ålen har huvudrollen som med magisk kraft håller dig kvar i boken tills författaren sätter punkt. Det skulle inte förvåna om du kommer att läsa den igen – och igen!

Fullt upp med Torsås-revyarna

Vad kan passa bättre efter att ha följt ett trögt och slitsamt Vasalopp från tv-fåtöljen än ta den ringlande vägen till revyn i Torsås. Det har sagts att folk har vallfärdat dit i vinter för att få sig ett skratt. Kan detta inträffa även en söndagseftermiddag?

Jo, ryktet var sant. Fullt i salongen och fullt i såväl fikarum som pub. Dessutom härligt att få träffa äldre vänner från såväl radio som en kortare revytid. Där stod dom på rad för att välkomna. Där fanns Peter Woffe Sjöstrand som jag inte träffat sedan tidigt 1980-tal. På plats fanns också Bengt Andersson med förflutet inom revyn i Ronneby. Nu framgångsrik ordförande för Revyarna.

Där i vimlet fanns också Per-Åke ”Burra” Olsson som körde ljudet, som det kallas på fackspråk. Senare, på scenen, dök ett bekant ansikte upp i form av Pontus Larsson som spelat sommarteater i Ronneby. Naturligtvis har också Urban Jönsson plitat ner en hel rad med texter i denna revy. Ja, med andra ord fullt med glada hälsningar redan innan den fulla tuppen skulle äntra scenen.

Nu undrar kanske vän av ordning – hur var revyn? Det var full fart. Snabba byten och fullt av skratt.

Från vänster Pontus Larsson, Fredrik Magnusson och Peter Woffe Sjöstrand.

Jag måste säga att det var länge sedan jag hade anledning att skratta så mycket som jag gjorde denna söndagseftermiddag. Från scenen fick vi njuta av duktiga skådespelare, bra manus och vi imponerades av orkestern.

Revyarna i Torsås är rutinerade och kan bl a se tillbaka på ett SM-guld i revy 2017. Och i fjol var det nära igen, men räckte inte ända fram. Nu ska dessutom detta fullfjädrade gäng, när de avverkat sista föreställningen med ”FullTupp” den 7 mars ska de med all kraft ägna sig åt att arrangera årets Revy-SM. Det genomförs i Karlskrona den 5 – 8 augusti.

Varför just Karlskrona och inte Kalmar, var min fråga till producenten och aktören, Peter Woffe Sjöstrand:

”Kalmar arrangerade för några år sedan. Dessutom har vi många revybesökare från Blekinge så det kändes mest naturligt.”

Elin Sandelius, Karlshamn, har regisserat den fartfyllda och skrattretande föreställningen.

Thorell nominerad till SPF:s förbundsstyrelse

Nils-Ingmar Thorell, Ronneby har i dagarna av SPF Seniorernas valberedning nominerats till en plats i förbundsstyrelsen. SPF genomför sin förbundskongress den 12 – 14 juni i Lidingö.

Thorell är sedan 2017 ordförande i SPF Seniorernas Blekingedistrikt.

Han ingår sedan förra förbundskongressen 2017 i en arbetsgrupp som har till uppgift att se över förbundets stadgar som antogs 2014 och som var föremål för revidering 2017. Översynen gäller såväl förbund som distrikt och föreningar. SPF Seniorerna har i dag ca 260 000 medlemmar i 27 distrikt och 800 föreningar.

Biografi som inte ska läsas i sängen

Äntligen har den första biografin om Hasse Alfredson getts ut. Kalle Lind, känd från radio, tv och podden Snedtänkt, har genomfört ett livsverk i konsten att beskriva Sveriges roligaste man, Hasse Alfredson. Redan som 5-åring fångades Lind av Hasses begåvning som underhållare och har sedan gjort det till sin livsuppgift att följa Hasses liv och karriär, så mycket att det är frestande att se författaren som en Hasse Alfredson-nörd.

Och du som tar del av den kan inte vara långt efter i nördens uthållighet. Inte heller är det en bok du ägnar dig åt vid sänggåendet. Somnar du finns det risk att blodvite kan uppstå. Biografin är diger och på hela 650 sidor!

För mig tog det två månader att ta del av innehållet. Du läser inte enbart texten. Naturligtvis har du som jag ett antal skivor, kassetter, dvd- och cd-skivor med Hasse och Tage i dina hyllor. Inte minst med en hel låda innehållande alla Lindeman-figurerna. Komiska figurer som mestadels skapades ur fantasin direkt på scenen och som var ett stående inslag i en rad revyer. Och revyerna kan återupplevas när man i biografin får veta bakgrund och tillkomst. Bl a Gröna Hund 1962, Gula Hund 1964 och inte minst Svea Hund 1976.

Såväl Hasse Alfredson som Tage Danielsson började sin underhållningsbana genom att bli anställda på Sveriges Radio. Inga tjänster som de trivdes med i långa loppet. För mycket administration, var deras förklaring, alla program och levererade skämt till trots.

Hela 1960-talet beskrivs som rena segertåget för Svenska Ord med ”Hasseåtage”. Framgångarna och succéerna kom slag i slag och då var också produktionen som livligast.

Hasse Alfredsson förvånade många när han efter årsskiftet 1991 – 1992 iklädde sig statlig tjänstemannakostym genom att bli chef för Skansen. Han blev snabbt uttråkad och gjorde heller ingen hemlighet av vad han tyckte. Han höll ut i tre år ”bland gamla kåkar, inte ett modernt hus så långt ögat når. Vi har det fattigt och uselt däroppe”, sa han i revyn Lådan redan 1966 och då som Skansenchef Carolus Lindeman. Verkligheten blev ungefär sådan.

Tage Danielssons död 1985 blev mer betydelsefull för Hasse Alfredson än vad såväl han själv som andra kunnat ana. Nu med facit i hand står det klart att han famlade i ett slags tomrum. Idéerna ville inte längre infinna sig lika lätt som tidigare. Han försökte med filmskapande men det ville sig inte riktigt. Däremot lyckades han bättre med att rikta sig till barn och ungdomar i såväl bokform som musik. Vem kan t ex glömma ”Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma”.

Läs den omfångsrika biografin men var beredd på att det kan ta sin tid. Författaren Kalle Lind har med det mesta av Hasse Alfredsons livsgärning som omfattade åren 1931 – 2017.  Överlag tycker jag att redaktören för bokprojektet skulle ha varit hårdare i sättet att styra Lind i hans mångordighet. Han upprepar sig. Går vissa händelser i förväg och upprepar sig onödigt när han senare kommer till det han tidigare redan berättat. Det blir lätt så när man är så uppfylld och påläst om ett ämne som detta.

Blekinge backar på grund av för få jobb

Naturligtvis vill ingen gå arbetslös och därför överger många Blekinge för att söka lyckan på annat håll. Sune Håkansson, som i dag tolkar det stora och allvarliga tappet av befolkning, gör den kopplingen. Allvarligt är också, anser han, att Blekinge i dag tycks sakna starka företrädare i ”förhandlingarna” med staten.

Håkansson ifrågasätter Ronnebys storskaliga skolbyggnadsplaner som utifrån nu kända invånarantal kan vara i överkant. Trots att Ronneby hade länets högsta födelsetal hjälpte det bara en del. Ronneby minskade invånarantalet med 61 personer.

Tag del av Sune Håkanssons tolkning av att Blekinges befolkningsantal minskar kraftigt:

”2019 blev inget bra år för Blekinge. Antalet invånare sjönk med 231. Det var endast Karlshamn, som lyckades hålla sig på plussida, Karlskrona minskade med 133, Ronneby med 61.

Det är värt att påpeka att nettoinvandringen var 711. Trots ett rejält inflöde från utlandet minskar länets befolkning.

Karlskrona är värt ett påpekande. Så sent som i våras antogs en prognos, enligt vilken befolkningstalet skulle öka med 415 under år 2019. I stället blev det en rejäl minskning. Skillnaden mellan prognos och utfall blev mer än 500 personer. Lågt räknat betyder en invånare 60 000 kronor i skatter och statsbidrag. Karlskrona går miste om 30 miljoner! Naturligtvis sjunker kostnaderna också, men inte lika mycket.

Karlskrona hamnar på en rejäl bottenplats, om man jämför med andra residensstäder, Kalmar, Växjö, Halmstad…listan kan göras lång. Alla redovisar de rejäla ökningar, ofta med kringsvid 1000 personer.

För Ronneby kunde det ha gått än värre. Länets högsta födelsetal hjälpte en del. Likväl kan det ifrågasättas om inte skolbyggnadsplanerna är i överkant.

Även för Ronneby gäller att invandringsöverskottet var stort, 187 stycken. Andelen utrikes födda ökar. Samtidigt synes Sverigedemokraterna få ett allt större inflytande, både lokalt och på riksplanet. Följden kan bli en rejäl befolkningsminskning.

En förklaring till Blekinges befolkningsproblem torde vara länets höga arbetslöshet. Återigen: Länet synes sakna starka företrädare i ”förhandlingarna” med staten.

Invandringen under åren från 2015 stoppade avfolkningen i många glesbygder. Preliminära siffror antyder att det återigen har vänt nedåt. Nya avvecklingar av skolor synes vara på gång. Till detta behövs inte några kommunala beslut. Föräldrarna inser att de minsta skolorna inte håller tillräcklig kvalité.

Från Norrlands inland rapporteras exempelvis att de mindre gymnasierna inte får tillräckligt med elever. Ibland gäller det redan på högstadiet. Eleverna bor hos släkten i Stockholm.

På motsvarande sätt kan det gå inom äldreomsorgen. Personalen kräver bättre arbetstider. Då behövs större enheter. I Ronneby bygger Attendo 54 nya lägenheter. Därav följer att kommunen måste avveckla ungefär lika många. Backen i Backaryd torde omvandlas till Trygghetsboende.

Om det också byggs nytt i Bräkne-Hoby hamnar kommunen i en våldsam ekonomisk knipa. Det tar tid att bygga om befintliga byggnader.

Exemplen kan mångfaldigas”

Sune Håkansson

Ronneby lär för att starta museum

En guru i konsten att starta men också driva museer har besökt Ronneby, nämligen L G Nilsson, storyteller (berättare) och gestaltningsansvarig för flertalet museer och utställningar, nationellt och internationellt.

Publikintresset var på topp vilket innebär fullsatt i Kallvattenkurens konferensrum. Skam hade det varit annars. Alla väntar otåligt på hur frågan om ett framtida museum med Gribshunden och fynden i Västra Vång utvecklas.

Jag vill lova att det blev en extra kryddad start för LG Nilsson när han presenterade sig och sina många resor i samband med internationella uppdrag. Det var när han nämnde att han för inte så länge sedan besökt Kina som det gick en unison ljudstöt med nervösa skratt genom salen.

Han var snabb att förklara att han besökt Kina långt innan Coronavirusets utbrott. Därefter kunde föredraget fortsätta som planerat.

 L G Nilsson betonade att starta ett museum är bara halva resan. Den andra halvan – och än viktigare – är att skapa förutsättningar för en långsiktig överlevnad.

”Inriktningen måste vara att få besökarna att återvända flera gånger. Det handlar om aktiviteter, att uppleva, ta på och känna”, upprepade Nilsson för att få oss att förstå hur en dragningskraft måste byggas upp och ständigt förnyas.

Ett besök i Kallvattenkuren kan vara en bra start för att orientera sig om vad som kan bli en av Ronnebys absolut största dragplåster. Ett museum för Gribshunden och fynden i Västra Vång. Detta är också platsen för en hel rad föreläsningar under våren.

I takt med att antalet museer hela tiden ökar blir besökarens upplevelse det som avgör möjligheten för ett museum att överleva.

Han varnade också för det inträdesfria som lockbete.

”Det är tvärt om, betonade han flera gånger och ansåg att dragningskraften avtar högst väsentligt om man inte tar inträde. Men med att avgiftsbelägga ett inträde följer också kravet på en hundraprocentig upplevelse”.

Minst lika viktigt är platsen för ett museum. Det ska vara ett hus som sticker ut och som inrymmer resurser som restaurang och café men också kontorslokaler och inte minst ska huset fyllas med kunnig och engagerad personal.

Museibyggnaden ska vara centralt placerad och vara lätt att nå och måste naturligtvis ha stora parkeringsytor. Hittills har man i Ronneby pekat ut gamla elverksbyggnaden intill nuvarande räddningstjänst. Blir det denna som måste flyttas för att parkeringsytan ska bli den tillräckliga?

Det gavs också prov på tämligen nyöppnade museer i Stockholm och vad dessa inrymmer.

De två projekt som Ronneby vill satsa på är Gribshunden och fynden i Västra Vång. Fördelen med dessa projekt är att de utgör en extra lockelse eftersom de är nyligen påbörjade och kan följas i sin utveckling.

Jag frågade L G Nilsson hur tidtabellen för ett museum ser ut från idé till starttillfälle?

”När frågan väl har väckts får det gå högst tre till fyra år, blev svaret. Men då måste allt stämma i planering, ekonomi och huvudmannaskap. Drar det ut på tiden är risken stor att idéer och önskemål rinner ut i sanden.

Ja, det var budskapet vi fick med oss. En bra genomgång med stor tydlighet och drömmar som kan leva vidare.

Ronneby kommun har nu också antagit en avsiktsförklaring som innefattar finansiering, intressenter, syfte, placering, målgrupper, verksamhet mm. Den antogs av kommunstyrelsen den 5 februari.