Kan man som tjänsteman agera politiskt?

För några veckor sedan ställde Roger Fredriksson, kommunstyrelsens ordförande i Ronneby, följande fråga på sociala medier:

”Dagens fråga: kan man som tjänsteman agera politiskt hur man vill? Om svaret är ja, hur kan man då förvänta sig att ens underlag för beslut tas på allvar?”

Många trodde att Fredriksson var självkritisk och avsåg sin egen kommun. Men så var det inte, kommenterade Johan Sandberg, moderat politiker men också kommunikationschef vid just Ronneby kommun.

Frågan som nu ändå har uppstått i Ronneby kring Johan Sandbergs dubbla uppgifter diskuteras nu politiker emellan. Sune Håkansson ställde frågan i senaste fullmäktige men blev då avbruten.

Eftersom jag omhuldar det fria ordet släpper jag i dag fram Håkansson som dessutom får utveckla frågan vidare. Dessutom kommenterar han två andra frågor.

Jag avser för egen del att under morgondagen kommentera frågeställningen kring dubbla uppdrag på en och samma stol.

Sune Håkansson skriver:

”Nytt från Ronnebys läktare

Det händer inte så mycket inom Ronnebys politik just nu. Likväl tre kommentarer.

Informationschefens ställning i kommunen diskuteras. Får, alternativt bör, en informationschef samtidigt vara politiker? Idag är informationschefen ersättare i fullmäktige, därtill ordförande i ett stort kommunalt bolag. Direkt olämpligt, menar jag.

Jag synes inte vara ensam med den uppfattningen. Politisk aktivitet på nätet förstärker inte chefens trovärdighet. Tjänsten tillsattes därtill utan att vara utannonserad.

Ledningen för Ronnebyhus är missnöjd. Tillhör vi inte kommunkoncernen, frågar man sig. Ty beslutet att avbryta Ålyckeprojektet togs utan att man fick yttra sig. Att få läsa i tidningen vad Alliansledningen beslutat är inte trevligt, menar företagsledningen. Kanske får man efterhand läsa vad Alliansledningen egentligen har beslutat om Ålyckes framtid.

Ålycke är likväl just nu en våldsamt lönsam tillgång för Ronnebyhus. En hyfsat hög hyra, men inga kostnader för underhåll. Det nuvarande hyreskontraktet löper fram till halvårsskiftet 2021. Måhända kan det bli så att kommunledningen menar att Ronnebyhus har tjänat alltför bra på Ålycke och får betala minst halvdussinet miljoner kronor till Äldrenämnden.

KD har stora framgångar i opinionsmätningarna på riksplanet. På kommunal nivå finns inga mätningar. Detta hindrar inte att KD känner en våldsam medvind. Utan någon ansträngning alls har medlemsantalet fördubblats i år, från 11 till 22 medlemmar. Samtidigt är KD:s problem att man idag bara har ett mandat i kommunfullmäktige och en enda ersättare.

Ledning för Ronnebyhus är missnöjd. Tillhör vi inte kommunkoncernen, frågar man sig. Ty beslutet att avbryta Ålyckeprojektet togs utan att man fick yttra sig. Att få läsa i tidningen vad Alliansledningen beslutat är inte trevligt, menar företagsledningen. Kanske får man efterhand läsa vad Alliansledningen egentligen har beslutat om Ålyckes framtid.”

Sune Håkansson

Ännu ett hus mindre i Bredåkra

Snart är det bara kyrkan, kyrkogården och Bredåkra gård kvar av det som en gång utgjorde Bredåkra samhälle. Ja, stationshuset med intilliggande hyreshus för dåtida stationspersonal står kvar men får sedan lång tid tillbaka inte användas som bostäder på grund av flygbuller.

Nu i dagarna har den gamla smedjan med tillhörande bostadshus också rivits liksom 13 tidigare fastigheter efter inlösen och rivning på grund av just flygbuller. Smedjan och torpet tillhörde Bredåkra gård på 1800-talet och till långt in på 1900-talet.

Smedjan har också flyttats en gång och låg tidigare strax söder om kyrkobyggnaden. Enligt Arne Enarssons sammanställning om Bredåkra gård från tidigt 1600-tal framgår att smeden på 1800-talet hette Petter Nilsson.

”Petter dog 1890 och när en ny ägare skulle tillträda bestämde baron Wrede på Bredåkra gård att denne också måste vara smed. Smedjan flyttades senare några hundra meter norrut och fanns kvar in i vår tid”, skriver Arne Enarsson.

När jag växte upp i Bredåkra på 1940- och 1950-talet var smedjan fortfarande i drift. En spännande plats att titta in i.

Torpet med den gamla smedjan ägdes senast av Lars-Erik Eriksson. Fastigheten hade beteckningen Bredåkra 15:8 och när Bredåkra station var i drift var postadressen Box 18, Bredåkra.

Smeden under min uppväxt hette Sven Svensson, född 1894, och hans hustru, Ellen Johansson. Deras barn: Bertil född 1931, Vanja född 1932 och Lennart född 1934.

Fastigheten har gränsat till F 17 och på platsen uppmättes den näst högsta ljudnivån av alla vid tidigare fastigheter i Bredåkra. Man uppmätte 104,09 dB mot Bredåkra gårds 104,91 dB.

Många av er har passerat torpet med smedjan på väg till kyrkan, kyrkogården eller Hasselstad som ligger strax norr om. Även det samhället har drabbats av ljudbuller och många fastigheter har även där rivits eller isolerats mot flygbuller.

Jag har medvetet valt att endast visa hur torpet och smedjan, som skymtar till höger, tog sig ut. Rivningen är inget att minnas.Rakt fram mellan hus och smedja kan man ana kyrkogården.

Snösmältning men byråkratisk istid

Måndagen kom med sol, flera plusgrader, rännilar och dropp från hustak. Vinterklädda trädstammar blev på några timmar avklädda men fortfarande bär historiska stenar den vita vintermössan och blir därmed till än ståtligare skeppssättningar.

Jag beskriver bl a Hammarskulle på toppen av Johannishusåsen strax norr om slottet. Vi som bor i denna trakt är bortskämda, för var vi än sätter våra fötter kan vi vara övertygade om att vi är på historisk mark med spår av mänskliga aktiviteter under mer än 5 000 år!

En häftig tanke som ofta gör sig påmind under promenader är hur människor under årtusenden verkat i just denna trakt som för varje år blir allt mer uppmärksammad efter utgrävningar som ger svar på många frågor.

På Hammarskulle finns en ståtlig skeppssättning av stora stenblock. Strax intill finns en domarring kallad ”Sju konungastenar”. Boplatslämningar under mark visar att platsen utnyttjades redan under tidig bondestenålder, ca 3 000 f Kr. Källa: Länsstyrelsen i Blekinge och Blekinge Museum.

Samtidigt som promenaden inbjuder till historiska tankar är jag snabbt tillbaka i nutid och då dyker genast ord som byråkrati, politiker och långbänk upp i medvetandet. En förklaring till detta är den helveteslånga frågan om en gång- och cykelbana mellan Listerby och Johannishus.

I bygden har det sedan tidigt 1970-tal funnits två ständigt återkommande krav – tågstopp vid gamla järnvägsstationen och en säker gång- och cykelbana mellan de två orterna i Ronneby kommuns östra utpost.

Tågstopp har ansetts som en utopi men cykelbanan har ändå varit ett kanske genomförbart projekt. Så när ca 40 år hade förflutit tycktes kommun och Trafikverk vara överens om en kostnadsbild och en spade att sätta i jorden.

Men tid betyder pengar och detta projekt är ett bevis om något på att ju längre man väntar ju större blir kostnaden och där befinner sig frågan i dag. 2011 var prislappen 7, 2 miljoner kronor, en summa som skulle delas mellan kommun och trafikverk. Men så skulle denna gång- och cykelbana också utrustas med belysning och då sköt kostnaden i höjden. Nu är prislappen ca 12 miljoner och kommunens del av denna summa blir ca 5 miljoner. Dessutom försenas projektet ytterligare. Start tidigast sent i höst. Klart 2019, om vi vågar tro på detta?!

Björketorpsstenen med sin skrift minner om 600-talet e Kr. En sten borde snart sättas upp utefter gång- och cykelbanan som i runskrift påminner om detta utdragna och historiska projekt som nu blir en slags inkörsport till Johannishusåsen.

En promenad föder tankar. I dag är gråvädret tillbaka men gårdagen lever jag på nu några dagar.

Försäljning av Camping tog 13 år

Att demokrati kan ta lång tid är vi väl medvetna om men när det kommer till att privatisera kommunal egendom då måste vi ta fram de mest extrema långbänkarna. För att Ronneby kommun skulle komma till skott och avyttra Järnaviks Camping söder om Bräkne-Hoby tog det hela 13 år! Denna tidsrymd till trots var det ytterst nära att affären stoppats när kommunstyrelsen till slut avgjorde ärendet på tisdagen.

Ända in i det sista gjorde s, v och mp motstånd och sa nej till försäljning. Först efter votering där alliansen jämte sverigedemokraterna sa ja var affären i hamn. I fullmäktige blir det nu en upprepning av styrkeförhållandet men räkna ändå med en populistisk debatt från oppositionens sida.

Ett problem har varit att rätt värdera campinganläggningen men nu ska den säljas för 3,2 miljoner kronor. (3 250 000 kr). Köparen Stefan Nilsson (se bild) ska å sin sida bekosta en anslutningsavgift för ett utdömt enskilt avlopp. Summan för den insatsen uppskattas till 1,9 miljoner kronor.

Redan när frågan väcktes 2005 ville dåvarande folkpartisten Per Ericsson att campingen i Järnavik skulle avyttras men eftersom det vid tidpunkten fortfarande var s- och v-ledning i Ronneby kommun avslogs hans motion.

Jag skrev om ärendet i januari 2012 och då ansåg socialdemokraterna att Järnaviks badplats kunde hotas om en försäljning skulle ske. Mitt inlägg då kan du nu ta del av och det skildrar, tycker jag, på ett bra sätt, hur det politiska motståndet har sett ut genom åren. Här följer mitt blogginlägg från den 12 januari 2012:

 Redan 2005 ville ronnebypartisten och dåvarande folkpartisten, Per Ericsson att campingplatsen i Järnavik skulle avyttras. Då var det fortfarande socialistisk ledning i Ronneby kommun så Ericssons motion avslogs.

Han minns fortfarande socialdemokraternas luddiga motiveringar till att avslå framställan om en försäljning:

-Resonemanget de förde var mer än lovligt konspirationsteoretiskt, säger Per Ericsson och fortsätter:

– Tommy Andersson satt då även som ersättare i Byggnadsnämnden och i en paus yrade han, på rent allvar, att det var en fara för allmänhetens tillträde till badvatten om man sålde campingen.

– Han förstod inte att den gick att sälja utan badplatsen. Inställningen var i princip – ”då kan ju ingen vara intresserad av att ta över”.

– Jonni Karlberg, vars referensramar på den tiden ofta kunde hålla sig inom Plan- och Bygglagens värld, hävdade att om campingen såldes kunde det inte kallas ”allmän-plats-mark” i planhänseende för att den måste vara offentligt ägd enligt lagen (åtminstone då, jag vet inte hur det är i dag).

– Således var det risk för att om en privat köpare dök upp kunde platsen privatiseras. Att bygglov skulle beviljas tänkte han inte på.

– I ärlighetens namn ska sägas, fortsätter Per Ericsson, att jag misstänkte att Jonni bara försvarade en partilinje och därför drog till med konstiga exempel. Men det visar ändå att partiets inställning till privata aktörer är mer än lovligt ålderstigen.

– Bökenäs camping har ju varit privatägd rätt länge. Det verkar gå bra. Tror inte ens att kommunen äger marken, säger alltså Per Ericsson med anledning av att en enig Ronnebyallians nu vill sälja Järnaviks Camping söder om Bräkne-Hoby.”

Jan Olofsson har också motionerat i frågan. På Facebook skriver han nu:

Jan Olofsson Detta var på tiden. Detta föreslog jag i fritidsnämnden för flera år sedan. Dåvarande S ordföranden gick i taket och påstod att bara kommunen kunde sköta och äga en camping. Så har man prioriterat i kommunen, dvs det är en kommunal angelägenhet att ta pengar ifrån skola vård och omsorg för att finansiera utgifter i campingverksamhet.

 

 

Då small det i Kallinge

När man letar efter en speciell händelse dyker det som regel alltid upp andra minnesvärda ögonblick. Ja, har man riktig tur kan man hitta såväl text som bild som skildrar samma händelse.

Jag gjorde en sådan upptäckt för några dagar sedan. Det gäller två händelser i Kallinge, den ena 1970 och den andra någon gång på tidigt 1970-tal. I det senare fallet kan jag kanske få hjälp av någon läsare med att få fram det exakta årtalet.

Även lokaltidningarna brukar då och då tillåta sig att blicka tillbaka på historiska händelser, senast i Blekinge Läns Tidning om det stora snökaoset i Blekinge 1968.

Därför ska du nu få ta del av två bilder som skildrar två smällar i Kallinge på tidigt 1970-tal. I det ena fallet hade jag riktig tur och fann ett helt referat. Det är hämtat ur Brandkårens verksamhetsberättelse för 1970 och jag citerar ordagrant: OBS! Undertexten till bilden tillkom när den skulle visas upp i tidningens skyltfönster.

”Måndagen den 23/2 kl. 11.00. Kraftig explosion i torkugn på spisverkstaden vid Kockums i Kallinge med åtföljande brand i färger och trassel m.m. Själva branden släcktes snabbt av tillstädeskommande brandmän som arbetar på avdelningen, med pulver och vatten.

Då Kallingekåren kom till platsen återstod endast eftersläckning och avspärrning av området i samråd med polisen. Explosionen åstadkom stor förödelse i verkstaden. Förutom att ugnen fullständigt trasades sönder och delar slängdes ut över verkstadsgolvet, blevo samtliga fönster på långsidan ett 50-tal uttryckta av tryckvågen.

Två man som arbetade vid ugnen ocvh den sprutbox som fanns intill, fingo lättare skador. Många blevo chockade av händelsen och arbetet på verkstaden avbröts för dagen.

I ugnen torkades och brändes delar till diskmaskiner sedan de plastbehandlats i sprutboxen. Det framkom senare under pågående undersökning om orsaken till branden, att den utsugningsventil som skall öppna sig i och med att dörren till ugnen stängs, inte hade fungerat. Därigenom hade explosiva gaser hopat sig i ugnen med explosion som följd. Ugnen var elektrisk. Skadorna uppskattades till c:a 50.000 kr.”

Vid tillfället arbetade jag på BLT i Ronneby och lyckades bli insläppt på Kockums för att ta bl a bilden ovan. På den tiden brukade vi inom media skämta om att det var lättare att komma in på F 17 än välbevakade Kockums Jernverk i Kallinge.

Small gjorde det också i början på 1970-talet när man byggde vid Nämndemansvägen i Kallinge. (Kalleberga) Det var ett sprängskott som gick ordentligt fel bland nybyggda villor. Jag lyckades också få till ett skott på platsen och förödelsen.

Medborgarförslag försvinner i Ronneby

Läste i dagens lokala blad att medborgarförslag till Ronneby kommun har en benägenhet att försvinna. Inte bra, riktigt dåligt faktiskt och urholkar de demokratiska rättigheterna. Det nu aktuella medborgarförslaget går inte att hitta, inte heller har förslagsställaren fått bekräftelse på att handlingen kommit kommunen tillhanda. Det lämnades in i april 2016!!

Däremot kan jag lugna tolv kolleger i Kallinge Museum att vårt medborgarförslag om ”Bredåkra hed – en plats värd att bevara” har nått Ronneby kommun. Det anmäldes vid torsdagens sammanträde med kommunfullmäktige och det blir kommunstyrelsen som ska handlägga frågan.

Så långt är allt gott och väl, frågan är dock om medborgarförslaget kommer att dras i långbänk? Under större delen av fjolåret var det hård press på kommunledningskontoret vilket resulterade i att flera ärenden blev slarvigt beredda med påföljd att de inte kunde behandlas i fullmäktige och därför återremitterades till kommunstyrelsen för vidare beredning.

Även om en avdelning av olika anledningar anses överbelastad ska naturligtvis ärenden, som nu med medborgarförslaget, inte kunna spårlöst försvinna.

Du som vill ta del av vårt medborgarförslag om f d exercisplatsen Bredåkra hed kan skrolla ner i denna blogg till den 20.12. 2017 där den återges i sin helhet.

Bilder: Den översta visar Bredåkra hed i sin glans dagar. Det är korum och året är 1900.

Undre bilden visar hur den anrika heden ser ut i dag. Detta är vad flygresenärer möts av när de lämnar Ronneby airport.

Roger Fredriksson faller på eget grepp?

Valet i Ronneby den 9 september kommer att bli en ytterst oviss tillställning och den som mest bäddar för det är kommunstyrelsens nuvarande ordförande Roger Fredriksson, m. Ovissheten skapade han när han för kort tid sedan berättade att han kandiderar till riksdagen. Det tolkas av många som att han har tröttnat på sitt kommunala uppdrag. Hela innevarande mandatperiod har alliansen varit helt beroende av Sverigedemokraternas röster och som det ser ut i dag kan den situationen förstärkas ytterligare.

I dag står det därför klart att Roger Fredriksson på grund av det osäkra politiska läget i Ronneby nu för egen del ikläder sig såväl hängslen som livrem. Jag menar att man inte på annat sätt ska tolka hans besked än att han vill ha en plats i såväl riksdag som kommun och helst lite till – landsting/region.

I det läget inställer sig en ofrånkomlig fråga – vilket uppdrag sätter han i främsta rummet? Han är andranamn på moderaternas länslista till riksdagen efter Annicka Engblom och kan knappast räkna med   att gå förbi Annicka med antalet personröster. Så känd är inte Fredriksson utanför Ronnebys kommungräns. Att moderaterna i röda Blekinge skulle öka med ett mandat ser jag som utsiktslöst.

Frågan har ställts internt till Fredriksson och då blev svaret – ”Då prioriterar jag kommunalrådsposten”. Det svaret betyder i klarspråk att han inte är intresserad av att bli oppositionsledare om valutgången skulle bli sådan.

Nu ska man inte stirra sig blind på vad nuvarande opposition (s, v, mp) kan åstadkomma i valet. S är splittrat internt på grund av maktstrid men hotet kan mycket väl komma från allians-familjen, nämligen centern som satsar stort. Kenneth Michaelsson är fortfarande hungrig och inte alls nöjd med att spela andrafiol.

Men Roger Fredriksson vill också hamna på valbar plats på landstingslistan som denna gång blir extra intressant eftersom landsting och Region Blekinge sammanslås med start 2019. Enligt samstämmiga uppgifter hamnar han utanför den möjligheten när han sägs hamna på någon av platserna 8 – 12 på moderatlistan.

Hur som helst, Roger Fredriksson har en stark ställning inte bara på lokal nivå inom moderaterna, där en utmanare saknas, utan har nu också befäst sin ställning när han seglar upp på deras riksdagslista som tvåa. I och med detta blir han också en mångsysslare. Härigenom spär partiet på kritiken som gör gällande att de har brist på kandidater. Roger Fredriksson faller på eget grepp när han signalerar att han inte kan tänkas arbeta lokalt om han skulle tvingas bli oppositionsledare. Sådan taktik lockar inga väljare.

Roger Fredriksson har naturligtvis ett personligt minuskonto. Han hastar fram ärenden utan att skapa politisk förankring och måste anses ytterst ansvarig för att många ärenden har återremitterats under de två senaste mandatperioderna. Ärenden har varit dåligt beredda på kommunstyrelsenivå och underlaget har därmed inte kunnat behandlas på fullmäktigenivå. Fredriksson är som ordförande i kommunstyrelsen ytterst ansvarig till att sådant material har passerat kommunstyrelsen och presenterats för fullmäktige.

När Fredriksson tillträdde som kommunalråd 2010 lovade han en mer öppen kommun som tidigare beskyllts för att ha det slutna rummets beslutsordning. ”Min dörr ska alltid stå öppen” var hans programförklaring. Men det var då, nu har stadshuset i stället blivit en allt mer tillbommad ”försvarsanläggning” i betong som blivit ytterst svårtillgänglig. Hans utrop 2010 att han alltid är tillgänglig för besök och samtal känns nu allt mer som en utopi.

Jag förstår mycket väl att säkerheten för personal måste säkras men Roger Fredriksson begick ett stort psykologiskt fel när han i bl a Svenska Dagbladet berättade om sin rädsla för övergrepp. På bilder kunde man bl a se honom krypa under sin bil för att leta efter sprängmedel. När kommunens ledare är så rädd blir också invånarna skrämda.

Den senaste felräkningen på 37 miljoner kronor i budgetberedningen måste naturligtvis sättas på Roger Fredrikssons ansvarskonto även om ekonomichefen agerade räddande budbärare och tog på sig skulden.

Den infekterade skolfrågan, som var nära att stjälpa hela allianssamarbetet, ska inte heller glömmas. I det läget skyndade Fredriksson och Michaelsson så snabbt att inte ens övriga i alliansen hann med. Informationsbehovet glömdes bort och ett extra blixtinkallat sammanträde fick lappa ihop trupperna.

Nej, Roger Fredriksson, man blir som politiker inte mer populär för att man ställer upp på tidningsbilder när mindre eller medelstora företag sätter en spade i marken. Det är handlingskraft som ger invånare trygghetskänslor som är allra viktigast i Ronneby för tillfället och där har Roger Fredriksson och alliansen misslyckats.

Malin Norfall klarade inte gubbarna

Det är många kommunpolitiker i Blekinge som nu vill överge det lokala arbetet för att i stället söka lyckan i riksdagen. Enbart i Ronneby kommun är det fyra som anser sig manade – Malin Norfall, s, Tim Svanberg, c, Roger Fredriksson, m, och Nicolas Westrup, Sd.

I dag ska jag uppehålla mig vid Malin Norfall och hennes eventuella möjlighet att nå riksdagen. Jag ska också ge en bakgrund till rubrikens innehåll.

Jag väljer att återvända till april 2012. Alldeles i början av den månaden gör Malin Norfall ett uppmärksammat uttalande i SVT:s Blekingenytt. Hon har precis slagit ut en s-veteran, Teo Zickbauer, och blivit vald till ordförande i Ronneby arbetarekommun och då när SVT väljer att presentera henne blir rubriken:

”Ny politiker tar strid”.

Jag skrev då i bloggen:

”En sådan rubrik skapar alltid ett visst intresse. Inte minst i Blekinge där allt färre politiker tar strid. Numera handlar det mest om att gå i försvarsställning. Men vem skulle hon ta strid med?”

Förklaringen kom i inslaget efter en stund:

”Socialdemokraterna har varit svaga i opposition. Vi måste bli mer synliga, förändra bilden av partiet. Det handlar mest om en massa äldre herrar. Vi måste släppa in unga”, tyckte Malin Norfall.

Där sprack liksom den uppblåsta ballongen. Striden ville hon således ta med sitt eget parti och de äldre herrarna, vilka hon nu kunde mena.

Frågan är minst lika aktuell i dag när hon nu väljer att överge den lokala politiken. Ingen av herrarna har försvunnit från arenan, inte heller blivit yngre, och nu blir det i stället Malin Norfall som väljer att ge upp och ta bakvägen ut.

Sanningen är att Malin Norfall har misslyckats totalt med föresatsen att föryngra och vitalisera socialdemokratin i Ronneby. Inte heller har partiet blivit mer synligt. Inte ens Malin själv har gjort något större väsen av sig eller fått utrymme i lokala medier.

Jo, vid ett tillfälle blev hon ett rubriknamn, dessutom på riksplanet, och det var när hon 2015 skulle bli mamma och förvägrades mammaledighet i sin egenskap av 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen. I övrigt har det varit tyst, förvånansvärt tyst, även i Sydöstran som brukar stå socialdemokratin nära. Sydöstran har i stället under hennes fem år i ledande position valt att torgföra moderaten, Roger Fredriksson.

Allt fler socialdemokrater, inte minst de äldre herrarna, har på senare tid allt oftare mer eller mindre kritiserat sin partiledare i Ronneby, Malin Norfall. Man menar att hon har haft svårt att samla styrkorna och detta har inneburit gnissel och dåligt samarbete. Även i fullmäktige har detta blivit allt mer synligt när Tommy Andersson, Bo Johansson och Jan-Eric Wildros varit de mest framträdande socialdemokraterna.

Malin Norfall har således haft fem år av stark motvind i opposition. Ett litet ljus i tunneln tycktes hon se efter valet 2014 då hon t o m dristade sig till att i ett utspel lova ett maktskifte. Hon lovade att presentera ett nytt namn som kommunstyrelsens ordförande. Hon pekade ut sig själv men fick se rivalen Roger Fredriksson knycka posten efter otaliga förhandlingsveckor.

Naturligtvis blir det också svårt för Malin Norfall, med sin dåliga exponering, att nå framgång i valet till riksdagen när hon ska tävla med andra mer belysta partikamrater från Blekinge, inte minst Heléne Björklund, Sölvesborg.

Mitt tips är att Malin Norfall blir utan riksdagsplats och får hålla tillgodo med regionala arbetsuppgifter.

Bredåkra gård under 400 år

Gården har en anrik historia som sträcker sig från tidigt 1600-tal fram till i dag men den har genom åren också naggats i kanten av inte minst kommunala intressen men också statliga när F 17 anlades på tidigt 1940-tal.

När Ronneby kommun nu åter behöver mark för framtida byggnationer har Ronneby Musei- och Hembygdsförening påpassligt givit ut en skrift om nämnda gård. Den ägs i dag av Mats och Katarina Månsson som övertog den från kommunen 2006. Dessförinnan hade den även ägts av Kallinge kommun.

Det är föreningens Arne Enarsson som har sammanställt uppgifter från tidigt 1600-tal fram till i dag. Ett digert grundmaterial insamlat av Eric Pettersson i Kallinge Hembygds- och Folkdansgille har legat till grund för det som nu blivit en dokumenterande skrift.

Bredåkra gård har genom åren också haft ett betydande antal torp. Enligt uppgift ett 25-tal. I skriften får jag t.ex. äntligen namnet på torparen i Moabacken, Ola Svensson. När jag genom åren passerat torpruinen har jag ofta funderat på hur det kunde vara att leva just där. I Olas fall gick det riktigt dåligt. Hans jord ansågs allt för bördig och blev därför tvångsflyttad från torpet i Moabacken till betydligt magrare jord på nuvarande F 17:s markområde.

Emil på Vassatorpet är en annan torpare som inte minst vi som orienterade med Skogsvandrarna har hört talas om. Han har hävdat att han blev den siste torparen under Bredåkra gård och 1960 var arrendet 200 kronor.

Även orienteringsklubben Skogsvandrarna gynnades av ägarna på Bredåkra gård när föreningen i slutet på 1930-talet fick ta mark i anspråk vid Sänksjön för att där anlägga en klubbstuga. Föreningen fick fritt använda marken under förutsättning att skogen i markområdet inte kom till skada. Major George Nyblad hade undertecknat ett handskrivet ”avtal” den 29 juni 1943. Återfinns i boken ”Skogsvandrarminnen”.

Eftersom jag mer eller mindre har vuxit upp på Bredåkra gård med alla dess spännande sysslor är skriften en välkommen skatt. Gården, belägen endast några hundra meter från mitt barndomshem vid Bredåkra station, var en lockande plats att utforska med dåtidens alla djur och redskap

På gården bodde också en av mina bästa skolkamrater, fotbollsgeniet Kjell Johansson, Lill-Kjell kallad. De dagar vi inte rörde vid en fotboll måste vi ha haft mässlingen eller något annat viktigt förhinder. Vår dåtida fotbollsplan med en växande ek på mittplanen tillhör i dag svenska kyrkan. Kjells pappa var ladugårdskarl på Bredåkra gård och en av dem som fanns inne i ladugården när blixten antände den 3 augusti 1948. Jag var sex år då och minns dramatiken och branden som det tog en hel vecka att släcka.

Jag har också ett annat starkt minne av ännu en stor brand på Bredåkra gård. Det var när mangårdsbyggnaden brann ner 1957 på grund av ett glömt strykjärn. Sistnämnda händelse har jag fått berätta om i skriften som också innehåller berättelsen om Bredåkra skola där såväl jag själv som min far har varit elever, dessutom med samma lärare.

Nu går Bredåkra gård en oviss framtid till mötes när Ronneby kommun är i behov av mark för framtida byggnationer från Viggenområdet i Sörby till Bredåkra i norr.

Bilder: Tidig bild på mangårdsbyggnaden innan den moderniserades och fick ytterligare en vång. Brann ner 1957. Den låga flygelbyggnaden uppfördes på 1600-talet och förstördes också i branden.

Sten Håkansson, mångårig traktorförare och god vän till min familj. Här i arbete med skördetröska.

Bredåkra gårds arbetarbostäder. I huset närmast kameran växte min kamrat Kjell Johansson upp. Bostäderna är sedan länge rivna.