Annan bro hade räddat turismen

Vad var det vi sa?

Jag hatar att skriva meningen men beslutande politiker i Ronneby har framtvingat den.

Redan 2013 insåg vi, några krögare, affärsmän och vissa politiker, att havsnivån successivt skulle höjas vilket skulle leda till att varken mindre eller lite större båtar skulle klara en passage under betongbron vid hamnen.

Det är mycket vatten som har runnit under broarna i Ronnebyån under de sju åren. Båttrafiken i ån har vid allt för många tillfällen stoppats upp vid bron på grund av just för högt vattenstånd. Inte minst den kommunala skärgårdstrafiken med MF Astrid har hindrats från passage allt för många gånger.

Demokrati brukar ta lång tid men till slut brukar ändå beslut kunna tas. I detta fall har inget hänt under sju år! När viljan att satsa på den självklara turismen är den större än verklighetsförankringen om den miljöpåverkan som redan gör sig påmind.

MF Astrid har upprepade gånger tvingats vända vid hamnbron, och då kommer naturligtvis reaktioner från turisterna. Insändaren nedan är hämtad från en av lokaltidningarna för några dagar sedan.

Dagens ris:

… vill jag ge till dem som har hand om båten som går från torget som inte kan kolla om det är högvatten innan de tar emot passagerare. Har hört flera som åkt den och inte kommit längre än till bron och inte får pengarna tillbaka som de betalat för turen.

Besviken

Besökare känner sig lurade på sin avgift och blir besvikna på utlovad skärgårdstur.

Detta är naturligtvis ingen positiv marknadsföring av Ronneby.

Jag trodde i mitt stilla sinne att moderaternas vallöfte 2010 att satsa på hamnpiren skulle innebära att man också ville möjliggöra trevliga upplevelser på ån från centrum ut till havsbandet. För många är Ronneby den lilla staden vid ån. Ronneby ligger även vid havet och därför ser jag naturligtvis positivt på den satsning som sakta håller på att genomföras vid hamnen och att presenterade planer där kommer att förverkligas.

Tanken är helt rätt. Ronneby har också på ett föredömligt sätt satsat på bra cykelvägar som förbinder centrum med havet. Ytterligare ska bostadsområdet Kilen mitt emot järnvägsstationen naturligtvis dra nytta av närheten till Ronnebyån.

Människor har alltid haft stort behov av närhet och upplevelse av vatten. Ronneby har just dessa kvaliteter men låter en felplacerad industri vid havet och ån bestämma över det som borde vara kommunens självklara beslut – att riva betongbron och bygga en klaffbro som kan öppnas för all trafik i Ronnebyån. Ån i sig är vacker och den skulle med en framtida fri passage göra Ronneby till den sjöstad den är och borde vara.

Kolshult lockar trots servicebrist

Filmaren Mats Harrysson fortsätter att skildra landsbygden i Ronneby kommun. Denna gång är det en liten by i mellersta Blekinges skogsbygd som skildras, nämligen Kolshult. Den lite spekulativa titeln på filmen – ”Har Nils Dacke varit i Kolshult?”  är den röda tråden i filmen men jag ska inte avslöja vad svaret blir.

Däremot ges det många intressanta svar från en rad intervjuade profiler från Kolshult och angränsande byar. Servicen har blivit allt sämre till de som har valt att leva och bo i dessa trakter men ändå lockar det även relativt yngre människor att slå sig ner här.

Det är lugnet och lagom avstånd till grannar, en eller flera kilometer, som utgör lockelsen.

-Men visst hade det varit bättre om vi hade kunnat få dagens tidning samma dag som den ges ut, säger Karl-Håkan Olsson i Munkamåla.

-Lördagstidningen får vi först på tisdagen och inte heller får vi post varje dag, är hans kritiska hållning.

Författaren Kim Kimselius berättar om stora snömängder vissa vintrar men anser ändå att hon bor i himmelriket med lugnet och grannar som inte stör i onödan. Hon har nu varit bosatt i Kolshult i 24 år och har inga planer på att flytta.

Kolshult, som ligger strax söder om Eringsboda, var på 1800-talet en blomstrande bygd med 321 bofasta. Det fanns affär, smed och vagnmakare. Gårdarna var många men i dag finns det endast 35 bofasta i den lilla byn.

Georg Svensson köpte det gamla affärshuset när han återvände till Kolshult.

Affärshuset finns kvar, även dess inventarier som utgör ett slags museum från en svunnen tid. I huset bor numera 93-årige Georg Svensson som i filmen visar prov på god berättarkonst. Han är en återvändare av rang efter att ha varit verksam i Norrland under hela sitt verksamma liv. Han utbildade sig till ingenjör och var som vägmästare sysselsatt med att bygga skogsvägar i betydligt större glesbygd än vad han upplever i Blekinge och Kolshult.

I gamla filmklipp kan man också lyssna till förra landshövdingen Ulf Lönnqvist som på sin aktiva tid hade ett slags egen Eriksgata i trakterna runt Eringsboda där han växte upp.

Gör man en film som skildrar den här trakten är det svårt att inte uppmärksamma nu nedlagda och igenväxta Blomstergården som på sin tid lockade besökare från hela Norden. Nostalgin flödar när man åter kan beskåda dåtida verksamhet och försök till att återuppliva den en gång så lockande turistmagneten för Ronneby kommun.

Varma dagar älskar även hästar att svalka sig med ett dopp. Heike Lewik ledsagar i vattnet.

Ett bra och levande exempel på att Kolshult även i dag kan utgöra stor dragningskraft på människor utgör Heike Lewik. Hon driver i dag framgångsrikt företaget ”Kolshults Ponnybus”. En verksamhet som är inriktad på att hålla barn och ungdomar sysselsatta året runt.

Ja, filmen visar helt enkelt hur olika generationer lever sina liv i denna bygd. Fastigheter som skulle ha förfallit och fallit i glömska räddas nu av medelålders som älskar lugnet och som inte räds utmaningar med dålig service. Kort sagt, en film med samtal som ger en del att tänka på inför framtiden.

Hur är det nu det sägs från myndighetshåll? Visst är det – ”Hela Sverige ska leva.”

I Coronatider ska vi hjälpa varandra, därför bjussar jag på uppgiften att filmen finns att köpa på Ellens Café och Bokhandel på Karlskronagatan 28, Ronneby.

Foto: Mats Harrysson

Bredåkra rätt svar för nytt tågstopp

Jag blir skogstokig för att inte säga sjövild när jag läser rubriker i stil med:

Rubriken denna gång är hämtad från Radio Blekinge, men även lokaltidningarna kan då och då hemfalla åt slappheten att placera ett önskat tågstopp vid Kallinge gamla järnvägsstation.

Den ska heta Bredåkra och inget annat. Platsen som lokala politiker har pekat ut, rakt söder om Ronneby flygplats, ligger bara ett stenkast från gamla stationsbyggnaden i Bredåkra. Hur många gånger ska jag behöva upprepa detta?

Inte heller fanns det belägg för att Radio Blekinge skulle skriva Kallinge i rubriken. Uttalandet från flottiljchefen, Tommy Petersson lät nämligen som följer:

Försvarsmakten är positiv till Ronneby kommuns arbete med att få till en tågstation i närheten av flygplatsen.

I en skrivelse till kommunen skriver chefen för F17 att en tågstation skulle göra flottiljen till en mer attraktiv arbetsgivare då pendling skulle underlättas.

Vidare pekar man också på att en tågstation skulle underlätta transporter av materiel till och från flottiljen.”

I flottiljchefens uttalande nämns inget om Kallinge järnvägsstation. Det talas om det kloka förslaget att bygga en station/mötesplats strax söder om flygplatsen.

I dagens BLT citeras flottiljchefen på ett betydligt mer korrekt sätt:

”Jag är mycket positiv till utvecklingen av en järnvägsstation söder om dagens civila flygterminal liknande de kollektivtrafikkluster som skapats på andra platser”, går det att läsa i Peterssons skrivelse.”

Att som vissa journalister tro att Kallinge järnvägsstation skulle ligga strax söder om den civila flygterminalen visar att man är dåligt orienterad.

Min bild nedan visar platsen för den nya mötesplatsen utefter kustbanan. En vacker plats med mark som redan är inköpt av Ronneby kommun. Diskussionen har pågått allt för länge. Nu är det hög tid att komma till skott.

Det är inte Ronneby kommun som har fördröjt utvecklingen. Nej, dom som har stått på bromsen är Trafikverket som stretat emot länge nog.

Privat aktör vill utveckla Johannishus

Alliansen i Ronneby kommun har en längre tid arbetat för att få till stånd en omarbetning av detaljplanen för Johannihus. Det är ett markområde omedelbart söder om ICA-butiken i samhället som har pekats ut som lämpligt.

Nu når mig positiva tongångar som säger att det kan bli en privat aktör som kan komma att bygga på området. Det handlar om lägenheter för äldre men det gäller också byggande av en förskola.

Det har tidigare talats om sex förskoleavdelningar och 36 lägenheter för äldre. Men det handlar också om marknära bostäder i övrigt.

Det görs gällande att politiska ledningen har nått långt i förhandlingarna med den privata aktören som uppges vara NCC. Sistnämnda uppgift har ännu inte gått att få bekräftad bara att en uppgörelse ska vara till 99 procent säkrad.

För Johannishus som samhälle är detta en välkommen och angelägen nyhet som kan ge samhället det lyft man så länge har eftersträvat. Snart kan en kombinerad cykel- och promenadväg mellan Johannishus och Listerby invigas. Kvar på önskelistan finns dock fortfarande ett tågstopp  i just Johannishus. En fråga som kan bli aktuell först när denna del av kustbanan har begåvats med pågatåg. I dag vänder dessa i Karlshamn.

Ett bevis på framtidstro inom samhället är naturligtvis också det faktum att ICA-handlaren nu bygger ut sina lokaler. Detta tack vare att en företagare i samhället nu har blivit ägare till butiken.

Nyligen har man också begåvats med en annan positiv satsning när bilmekaniker Andreas Mårtensson nyligen övertog den välkända bilverkstaden i samhället. Johannishus Bilteknik AB är numera namnet på verkstaden som redan har fått så bra kundbeläggning så att Andreas behöver nyanställa en mekaniker.

Johannishus, i folkmun kallad, guldbyn ser ut att gå en positiv framtid till mötes. Äntligen har det lossnat och när nu också ledande politiker tror på en utveckling just här är det bara att gratulera.

Kan Roger Fredriksson sitta kvar?

Revisorerna i Ronneby kommun är rejält kritiska mot kommunledningen efter att ha granskat andra tertialet.

”Vi bedömer att Ronneby kommun inte kommer att uppnå kraven på god ekonomisk hushållning i helårsprognosen”, skriver revisorerna vilket citeras av Blekinge Läns Tidning i deras nätupplaga.

Sune Håkansson, nationalekonom, kommenterar revisorernas skarpa och unika uttalande för denna blogg:

”Jag blir inte alls förvånad om revisorerna, med Jan Anders Palmqvist i spetsen, avstyrker ansvarsfrihet när årsredovisningen kommer.”

”Revisorerna efterlyser ”tuffare tag”. Då torde det behövas en ombildning av ledningen. Frågan är när denna kommer? Föreslår revisorerna att ansvarsfrihet inte beviljas torde kommunstyrelsen få gå”, skriver Sune Håkansson.

Tag del av hans kommentarer i sin helhet;

Kan Fredriksson sitta kvar?

”Blt rapporterar om att revisorerna uttalat sig beskt om kommunens resultatredovisning efter det andra tertialet. 63 miljoner sämre än budget för den bedrivna verksamheten, motsvarande en höjd skatt med mer än en krona! Såvitt jag förstår är det en försämring sedan det första tertialet.

Revisorerna är tuffa i sitt utlåtande. I samband med tertialredovisningarna är det inte fråga om att tillstyrka eller avstyrka ansvarsfrihet. Det gör man bara vid årsredovisningen.

Mellan raderna kan man uttyda ett hot från revisorerna. Det här går inte! Det är för uselt.

Jag har skrivit det förr. Att göra en snygg budget är lätt. Att göra en snygg budget, som kan följas, är avsevärt värre.

Jag blir alls inte förvånad om revisorerna, med Jan Anders i spetsen, avstyrker ansvarsfrihet när årsredovisningen kommer.

Förvisso är det ett problem. Det har sparats en del, men då oftast på småsaker. När en nämnd drar in på kaffet vid sina sammanträden är det skrattretande. Samtidigt gror missnöjet bland medborgarna. Jag kan inte påminna mig ett sådant missnöje någonsin tidigare.

Problemen inom skolan är ett exempel. I min barndom var det en vuxen, läraren, i klassrummet. Idag lär det stundom vara fyra, eller fler. Likväl talar lärarna högljutt om: Vi måste vara fler!

Inom äldreomsorgen är det ungefär likadant. Personaltätheten är fem gånger högre än på de gamla ålderdomshemmen. Trots detta var di gamle nöjdare förr.

Det är känt: Resurserna är begränsade, önskemålen är obegränsade.

Vissa misslyckanden kan läggas kommunens minoritetsstyre till last. Maten till de äldre skulle bli bättre. Det har inte blivit så. Det skulle komma en redovisning om kostnaden för maten. Redovisningen har inte kommit.

Värst av allt: Kommunledningen drev igenom Lagen Om Valfrihet på Vård- och Omsorgsboenden. Där kommer en extra kostnad på några tiotal miljoner, under 2020 och 2021.

Nya taxor för VoA skulle komma, för länge sedan. Osäkerheten är ohållbar.

Hemlighetsmakeriet inom de kommunala bolagen är värre än någonsin.

Investeringar beslutas det om. Knappt hälften genomförs inom tänkt tidsram. Uteblivna bostäder i de mindre tätorterna är ett exempel.

Störst missnöje mot de ledande politikerna är likväl att de beviljade sig själva en riktigt stor löneökning. Samtidigt gjordes de dyra delarna, Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens arbetsutskott, större. Det är svårt att se någon ökning av effektiviteten. Tvärtom: Man är för stora.

Revisorerna efterlyser ”tuffare tag”. Då torde det behövas en ombildning av ledningen. Frågan är när denna kommer. Föreslår revisorerna att ansvarsfrihet inte beviljas, torde kommunstyrelsen få gå.

Dilemmat är att detta inte löser problemen. Sverigedemokraterna har inte mycket att bidra med. Socialdemokraterna gjorde sig av med Malin Norfall, på ett sätt som synes ha likheter med hur Sara behandlades i Olofström.

Min bedömning är dock: En ny kommunstyrelse, som har en majoritet bakom sig, måste skapas. Med eller utan Roger Fredriksson.

Sune Håkansson

Eventuella kommentarer till texten kan lämnas på: bengtbloggen@hotmail.com

Kan man som tjänsteman agera politiskt?

För några veckor sedan ställde Roger Fredriksson, kommunstyrelsens ordförande i Ronneby, följande fråga på sociala medier:

”Dagens fråga: kan man som tjänsteman agera politiskt hur man vill? Om svaret är ja, hur kan man då förvänta sig att ens underlag för beslut tas på allvar?”

Många trodde att Fredriksson var självkritisk och avsåg sin egen kommun. Men så var det inte, kommenterade Johan Sandberg, moderat politiker men också kommunikationschef vid just Ronneby kommun.

Frågan som nu ändå har uppstått i Ronneby kring Johan Sandbergs dubbla uppgifter diskuteras nu politiker emellan. Sune Håkansson ställde frågan i senaste fullmäktige men blev då avbruten.

Eftersom jag omhuldar det fria ordet släpper jag i dag fram Håkansson som dessutom får utveckla frågan vidare. Dessutom kommenterar han två andra frågor.

Jag avser för egen del att under morgondagen kommentera frågeställningen kring dubbla uppdrag på en och samma stol.

Sune Håkansson skriver:

”Nytt från Ronnebys läktare

Det händer inte så mycket inom Ronnebys politik just nu. Likväl tre kommentarer.

Informationschefens ställning i kommunen diskuteras. Får, alternativt bör, en informationschef samtidigt vara politiker? Idag är informationschefen ersättare i fullmäktige, därtill ordförande i ett stort kommunalt bolag. Direkt olämpligt, menar jag.

Jag synes inte vara ensam med den uppfattningen. Politisk aktivitet på nätet förstärker inte chefens trovärdighet. Tjänsten tillsattes därtill utan att vara utannonserad.

Ledningen för Ronnebyhus är missnöjd. Tillhör vi inte kommunkoncernen, frågar man sig. Ty beslutet att avbryta Ålyckeprojektet togs utan att man fick yttra sig. Att få läsa i tidningen vad Alliansledningen beslutat är inte trevligt, menar företagsledningen. Kanske får man efterhand läsa vad Alliansledningen egentligen har beslutat om Ålyckes framtid.

Ålycke är likväl just nu en våldsamt lönsam tillgång för Ronnebyhus. En hyfsat hög hyra, men inga kostnader för underhåll. Det nuvarande hyreskontraktet löper fram till halvårsskiftet 2021. Måhända kan det bli så att kommunledningen menar att Ronnebyhus har tjänat alltför bra på Ålycke och får betala minst halvdussinet miljoner kronor till Äldrenämnden.

KD har stora framgångar i opinionsmätningarna på riksplanet. På kommunal nivå finns inga mätningar. Detta hindrar inte att KD känner en våldsam medvind. Utan någon ansträngning alls har medlemsantalet fördubblats i år, från 11 till 22 medlemmar. Samtidigt är KD:s problem att man idag bara har ett mandat i kommunfullmäktige och en enda ersättare.

Ledning för Ronnebyhus är missnöjd. Tillhör vi inte kommunkoncernen, frågar man sig. Ty beslutet att avbryta Ålyckeprojektet togs utan att man fick yttra sig. Att få läsa i tidningen vad Alliansledningen beslutat är inte trevligt, menar företagsledningen. Kanske får man efterhand läsa vad Alliansledningen egentligen har beslutat om Ålyckes framtid.”

Sune Håkansson

Ännu ett hus mindre i Bredåkra

Snart är det bara kyrkan, kyrkogården och Bredåkra gård kvar av det som en gång utgjorde Bredåkra samhälle. Ja, stationshuset med intilliggande hyreshus för dåtida stationspersonal står kvar men får sedan lång tid tillbaka inte användas som bostäder på grund av flygbuller.

Nu i dagarna har den gamla smedjan med tillhörande bostadshus också rivits liksom 13 tidigare fastigheter efter inlösen och rivning på grund av just flygbuller. Smedjan och torpet tillhörde Bredåkra gård på 1800-talet och till långt in på 1900-talet.

Smedjan har också flyttats en gång och låg tidigare strax söder om kyrkobyggnaden. Enligt Arne Enarssons sammanställning om Bredåkra gård från tidigt 1600-tal framgår att smeden på 1800-talet hette Petter Nilsson.

”Petter dog 1890 och när en ny ägare skulle tillträda bestämde baron Wrede på Bredåkra gård att denne också måste vara smed. Smedjan flyttades senare några hundra meter norrut och fanns kvar in i vår tid”, skriver Arne Enarsson.

När jag växte upp i Bredåkra på 1940- och 1950-talet var smedjan fortfarande i drift. En spännande plats att titta in i.

Torpet med den gamla smedjan ägdes senast av Lars-Erik Eriksson. Fastigheten hade beteckningen Bredåkra 15:8 och när Bredåkra station var i drift var postadressen Box 18, Bredåkra.

Smeden under min uppväxt hette Sven Svensson, född 1894, och hans hustru, Ellen Johansson. Deras barn: Bertil född 1931, Vanja född 1932 och Lennart född 1934.

Fastigheten har gränsat till F 17 och på platsen uppmättes den näst högsta ljudnivån av alla vid tidigare fastigheter i Bredåkra. Man uppmätte 104,09 dB mot Bredåkra gårds 104,91 dB.

Många av er har passerat torpet med smedjan på väg till kyrkan, kyrkogården eller Hasselstad som ligger strax norr om. Även det samhället har drabbats av ljudbuller och många fastigheter har även där rivits eller isolerats mot flygbuller.

Jag har medvetet valt att endast visa hur torpet och smedjan, som skymtar till höger, tog sig ut. Rivningen är inget att minnas.Rakt fram mellan hus och smedja kan man ana kyrkogården.

Snösmältning men byråkratisk istid

Måndagen kom med sol, flera plusgrader, rännilar och dropp från hustak. Vinterklädda trädstammar blev på några timmar avklädda men fortfarande bär historiska stenar den vita vintermössan och blir därmed till än ståtligare skeppssättningar.

Jag beskriver bl a Hammarskulle på toppen av Johannishusåsen strax norr om slottet. Vi som bor i denna trakt är bortskämda, för var vi än sätter våra fötter kan vi vara övertygade om att vi är på historisk mark med spår av mänskliga aktiviteter under mer än 5 000 år!

En häftig tanke som ofta gör sig påmind under promenader är hur människor under årtusenden verkat i just denna trakt som för varje år blir allt mer uppmärksammad efter utgrävningar som ger svar på många frågor.

På Hammarskulle finns en ståtlig skeppssättning av stora stenblock. Strax intill finns en domarring kallad ”Sju konungastenar”. Boplatslämningar under mark visar att platsen utnyttjades redan under tidig bondestenålder, ca 3 000 f Kr. Källa: Länsstyrelsen i Blekinge och Blekinge Museum.

Samtidigt som promenaden inbjuder till historiska tankar är jag snabbt tillbaka i nutid och då dyker genast ord som byråkrati, politiker och långbänk upp i medvetandet. En förklaring till detta är den helveteslånga frågan om en gång- och cykelbana mellan Listerby och Johannishus.

I bygden har det sedan tidigt 1970-tal funnits två ständigt återkommande krav – tågstopp vid gamla järnvägsstationen och en säker gång- och cykelbana mellan de två orterna i Ronneby kommuns östra utpost.

Tågstopp har ansetts som en utopi men cykelbanan har ändå varit ett kanske genomförbart projekt. Så när ca 40 år hade förflutit tycktes kommun och Trafikverk vara överens om en kostnadsbild och en spade att sätta i jorden.

Men tid betyder pengar och detta projekt är ett bevis om något på att ju längre man väntar ju större blir kostnaden och där befinner sig frågan i dag. 2011 var prislappen 7, 2 miljoner kronor, en summa som skulle delas mellan kommun och trafikverk. Men så skulle denna gång- och cykelbana också utrustas med belysning och då sköt kostnaden i höjden. Nu är prislappen ca 12 miljoner och kommunens del av denna summa blir ca 5 miljoner. Dessutom försenas projektet ytterligare. Start tidigast sent i höst. Klart 2019, om vi vågar tro på detta?!

Björketorpsstenen med sin skrift minner om 600-talet e Kr. En sten borde snart sättas upp utefter gång- och cykelbanan som i runskrift påminner om detta utdragna och historiska projekt som nu blir en slags inkörsport till Johannishusåsen.

En promenad föder tankar. I dag är gråvädret tillbaka men gårdagen lever jag på nu några dagar.

Försäljning av Camping tog 13 år

Att demokrati kan ta lång tid är vi väl medvetna om men när det kommer till att privatisera kommunal egendom då måste vi ta fram de mest extrema långbänkarna. För att Ronneby kommun skulle komma till skott och avyttra Järnaviks Camping söder om Bräkne-Hoby tog det hela 13 år! Denna tidsrymd till trots var det ytterst nära att affären stoppats när kommunstyrelsen till slut avgjorde ärendet på tisdagen.

Ända in i det sista gjorde s, v och mp motstånd och sa nej till försäljning. Först efter votering där alliansen jämte sverigedemokraterna sa ja var affären i hamn. I fullmäktige blir det nu en upprepning av styrkeförhållandet men räkna ändå med en populistisk debatt från oppositionens sida.

Ett problem har varit att rätt värdera campinganläggningen men nu ska den säljas för 3,2 miljoner kronor. (3 250 000 kr). Köparen Stefan Nilsson (se bild) ska å sin sida bekosta en anslutningsavgift för ett utdömt enskilt avlopp. Summan för den insatsen uppskattas till 1,9 miljoner kronor.

Redan när frågan väcktes 2005 ville dåvarande folkpartisten Per Ericsson att campingen i Järnavik skulle avyttras men eftersom det vid tidpunkten fortfarande var s- och v-ledning i Ronneby kommun avslogs hans motion.

Jag skrev om ärendet i januari 2012 och då ansåg socialdemokraterna att Järnaviks badplats kunde hotas om en försäljning skulle ske. Mitt inlägg då kan du nu ta del av och det skildrar, tycker jag, på ett bra sätt, hur det politiska motståndet har sett ut genom åren. Här följer mitt blogginlägg från den 12 januari 2012:

 Redan 2005 ville ronnebypartisten och dåvarande folkpartisten, Per Ericsson att campingplatsen i Järnavik skulle avyttras. Då var det fortfarande socialistisk ledning i Ronneby kommun så Ericssons motion avslogs.

Han minns fortfarande socialdemokraternas luddiga motiveringar till att avslå framställan om en försäljning:

-Resonemanget de förde var mer än lovligt konspirationsteoretiskt, säger Per Ericsson och fortsätter:

– Tommy Andersson satt då även som ersättare i Byggnadsnämnden och i en paus yrade han, på rent allvar, att det var en fara för allmänhetens tillträde till badvatten om man sålde campingen.

– Han förstod inte att den gick att sälja utan badplatsen. Inställningen var i princip – ”då kan ju ingen vara intresserad av att ta över”.

– Jonni Karlberg, vars referensramar på den tiden ofta kunde hålla sig inom Plan- och Bygglagens värld, hävdade att om campingen såldes kunde det inte kallas ”allmän-plats-mark” i planhänseende för att den måste vara offentligt ägd enligt lagen (åtminstone då, jag vet inte hur det är i dag).

– Således var det risk för att om en privat köpare dök upp kunde platsen privatiseras. Att bygglov skulle beviljas tänkte han inte på.

– I ärlighetens namn ska sägas, fortsätter Per Ericsson, att jag misstänkte att Jonni bara försvarade en partilinje och därför drog till med konstiga exempel. Men det visar ändå att partiets inställning till privata aktörer är mer än lovligt ålderstigen.

– Bökenäs camping har ju varit privatägd rätt länge. Det verkar gå bra. Tror inte ens att kommunen äger marken, säger alltså Per Ericsson med anledning av att en enig Ronnebyallians nu vill sälja Järnaviks Camping söder om Bräkne-Hoby.”

Jan Olofsson har också motionerat i frågan. På Facebook skriver han nu:

Jan Olofsson Detta var på tiden. Detta föreslog jag i fritidsnämnden för flera år sedan. Dåvarande S ordföranden gick i taket och påstod att bara kommunen kunde sköta och äga en camping. Så har man prioriterat i kommunen, dvs det är en kommunal angelägenhet att ta pengar ifrån skola vård och omsorg för att finansiera utgifter i campingverksamhet.