Betydande järnvägstrafik i Kallinge

En svartvit bild från 1960-talet med tre lok och några järnvägsvagnar kan snabbt utlösa en tillbakablick och skapa ytterligare en minnesbild.

Så blev det när jag fick syn på Bo Lundgrens bild på Facebook. Bo tillhör en tapper grupp inom Kallinge Museum. Denna gång valde han en bild från Kallinge järnvägsstation. Bilden som du ser nedan med text har jag lånat för att omedelbart återgälda med en bild från mitt arkiv.

Kallinge station lades ner 1970 men den avvecklingen gällde endast persontrafik. Godstrafiken fortsatte ett bra tag och var av stor betydelse.

Min far var anställd vid Kallinge järnvägsstation och var ansvarig för godstrafiken. Han var stolt som en tupp över trafikens storlek. Ju fler järnvägsvagnar som rymdes på kallingespåren desto lyckligare var han.

Han visste långt i förväg när stationsområdet skulle vara som mest belastat och det fick honom vid ett tillfälle att utnyttja en kontakt vid F 17 i Kallinge. En helikopter med besättning hovrade en dag över järnvägsstationen och en bild togs. Den skulle bevisa, menade far, hur betydande Kallinge station var.

Bilden kan du nu ta del av nedan. Min far var nogsam och på baksidan av bilden har han gjort följande notering:

”Bilden tagen den 11.9. 1969 klockan 10.00. På Kallinge bangård syns 66 järnvägsvagnar.”

Tittar man väldigt noga i nedre hörnet vid magasinsbyggnaden står far där med händerna i sidorna och spejar mot helikoptern och skänker besättningen en tacksamhetens tanke.

Naturligtvis var det Kockums Jernverk med eget stickspår ner till fabriken som dominerade trafiken med sina många vagnar med skrot för smältning. Men det många säkert har glömt är att försvaret hade en minst lika betydande trafik av reabränsle.

Vagnarna med reabränsle placerades på Bredåkra stationsområde. Det fanns en tid ett pumphus strax intill stationshuset som tömde de många rulltankarna på sitt innehåll för att pumpa bränslet till två stora tankar intill Bredåkra hed. Den trafiken var betydande vilket jag visar med några bilder. Bredåkra hade då ingen persontrafik men varningsskyltarna talade ändå sitt tydliga språk om vad transporterna innehöll.

Kallinge hade också många transporter från Djupafors pappersbruk och inte minst Tarkett som hade övertagit fabrikslokaler som tidigare hyst Värmos verksamhet med bl a tvättmaskinstillverkning.

Tänk, så många minnen en bild kan återskapa.

Pampigaste huset i Kallinge

Det händer att jag ställs inför utmaningar. Trevliga utmaningar som innebär att det s k arkivet dammas av ännu en gång.

Jag tror att det var journalisten Christian Hylse på BLT, med stark knytning till Kallinge, som ställde en fråga på Facebook om Kockums kontorsbyggnad i Kallinge. Frågan är intressant och högst berättigad eftersom byggnaden redan utvändigt sticker ut i den mångåriga industriella miljön.

Kontorsbyggnaden, som var Kockumverkens huvudkontor, uppfördes 1918. Det ritades av arkitekten Torben Grut som under sin verksamhet i Stockholm från 1903 och fram till 1920-talet ansågs vara en av sin generations ledande arkitekter i Sverige.

Redan på detta stadium börjar man ana storheten med byggnaden. Än mer förstärks detta intryck när man vet att Torben Grut också står bakom byggnader som Sollidens slott på Öland (1906), Stockholms stadion (1910-1912) men även Villa Wallenberg (1914). Han ritade också ett stort antal kyrkor vilket kan avspeglas när man väl kommer in i Kockums gamla kontorsbyggnad i tre våningsplan.

Det är taket man ska syna extra noga. Där återfinns vackra kryssvalv, även kallat korsvalv, som annars mestadels kan ses i kyrkor och rådhusbyggnader.

Väggar och golv är beklädda med marmor vilket ger intryck av storhet och makt.

På översta våningen fanns förr inköpsavdelning och bokföring och här huserade också företagets kamrer.

På andra våningen fanns direktionen med styrelserum och försäljningsavdelning. Här fanns också korrespondensavdelningen med kvinnliga sekreterare som skrev ut brev åt chefer och försäljningsavdelning.

Den lilla ”kiosken” användes förr som telefonväxel och senare reception.

På bottenplanet fanns bl a kassa, lagerbokföring och orderutskrivare. Personalchefen var placerad här jämte ett arkiv som också skulle fungera som skyddsrum.

På södersidan av kontorsbyggnaden, se bild ovan, var hela fasaden täckt av vackert vildvin. Med andra ord pampigt och vackert även utomhus.

Så var ordningen på 1960-talet när jag klev in där som nyanställd iklädd vit skjorta och slips, vilket var anbefallt. Stiligt hus och därmed anpassad klädsel.

Jag är ingen expert men givetvis måste detta vara ett hus av stort kulturellt värde. Även den pampiga entrédörren har hängt med genom åren.

Torben Andreas Grut, född 2 juni 1871 i Tuns socken, död 24 december 1945 i Frederiksberg i Danmark, var en svensk arkitekt. Grut betraktades under sin verksamhet i Stockholm från 1903 till och med 1920-talet som en av sin generations ledande arkitekter.

Ewe Nilsson minns Blekinge Bataljon

” Ja, så minns jag åren 1923 – 1928 då jag blev elva år.”

Så avslutar Kallingeprofilen, Ewe Nilsson sitt handskrivna manus som jag fick av honom i början av 1980-talet. Det, liksom mycket annat som hade med min då aktiva tid som journalist, börjar nu dyka upp när städning sker i etapper.

Manuset måste ha varit ett slags utkast till det som 1994 blev en bok med titeln- ”Kallingeminnen” och utgiven av Ronneby Hembygdsförening. I boken skildras en rad minnesbilder ur Ewes synvinkel.

Jag kommer denna gång att återge hans intryck från Bredåkra hed och dåvarande Blekinge Bataljon och då mellan åren 1923 – 1928. Han skriver:

”Mina minnen från lägerplatsen är väl mest de byggnader som revs så sent som i början av 1940-talet och då i samband med anläggandet av Blekinge Flygflottilj, F 17.

Jag har gått minne av de militärer som hade exercis på övningsområdet. Det grävdes också skyttegravar (som i dag mest påminner om ett djupt dike. Min anmärkning). Vi barn lekte kvällstid kurragömma och ta fatt i dessa gropar.

Vad jag starkast kommer ihåg är kokhuset och utspisningen där men även dansbanan som låg intill officersmässen där militär och Kallinges ungdomar samlades till dans efter musik av bataljonens musikkår.

Ewes handskrivna manus som 1994 blev till en bok med Kallingeminnen.

Speciellt kokhuset bevakade vi ungar i Kallinge väl och höll noga reda på vid vilka tider som militären utspisades. Vid dessa tidpunkter sprang vi upp till kokhuset som låg strax norr om vattendraget ”Doven”. När vi hörde trumpetsignalerna, som betydde samling, blev det extra fart på oss ty ingen ville missa matutdelningen.

Det vankades nämligen knäckebröd och ”knallar”. Knäckebrödet var bitar från stora runda kakor med hål i mitten. Knäckebrödet var grovt och mycket gott. För att kunna ta emot så mycket bröd som möjligt hade vi ett snöre knutet runt magen. ”Knallarna” var små ljusa kex, något större än hasselnötter. Dessa fyllde våra fickor när vi ätit tillräckligt många och blivit mätta.

Både befäl och manskap var mycket snälla och jag mins inte att vi barn någon gång blev bortmotade. Aldrig heller några hårda ord riktades mot oss.

Det fanns även skjutbana inne i tallskogen och när vi på dagen hört skjutningar brukade vi kvällstid springa upp till skjutbanan. Vi plockade tomhylsor som vi sedan sålde som metallskrot till en gubbe som vi kallade ”Klintahåken”.

Officersmässen låg i den västra änden av den lindallé som ännu finns kvar. Vid officersmässen låg dansbanan. Mässen var ett stort hus med veranda med mycket ”snickarglädje”. Intill detta hus fanns också en berså av Liguster varifrån vi ibland hörde både sång och svordomar. In på officersmässen tog vi oss aldrig. Vi kände oss inte välkomna dit.

Jag har många gånger funderat på att det egendomligt nog inte fanns något staket runt förläggningen. Vi ungar och annan allmänhet kunde komma och gå som man ville. Visst fanns det vakter på post, dels vid officersmässen och patrullerande i området.”

Modelladan med dess historiska innehåll räddades av Ewe Nilsson.

Ewe Nilsson en verklig Kallingeprofil och prisad

Ewe Nilsson föddes 20.4.1917 och gick ur tiden den 6.2. 2002. Efter sin pension var han verksam med att bl a samla och bevara Kockumsminnen. Han har bl a byggt upp Gjuterimuseet och räddat Modelladan i Kallinge som också tillhörde Kockum. Han har för detta arbete tilldelats Ronneby kommuns kulturpris 1987 och Blekinge Landstings kulturpris 1992. Han blev också utsedd till Hedersgjutare i Gjuterihistoriska Sällskapet 1993.

Mer information om Blekinge Bataljon, Bredåkra hed och vattenkällan ”Doven” finner du längre ner i denna blogg.

”Doven” – historisk vattenkälla

Bredåkradeltat är ett av södra Sveriges största isälvsdeltan och av stor betydelse som grundvattenmagasin. Det är beläget under F 17:s hela markområde mellan Bredåkra, Hasselstad, Möljeryd och Kallinge samhälle. (Se karta)

Därmed fullt förklarligt att det fortfarande sipprar fram vatten vid ett antal källor söder om Bredåkra hed. Platsen var mellan åren 1886 – 1902 Blekinge bataljons övningsplats. Från 1902 ombildades Blekinge bataljon till Kungliga Karlskrona Grenadjärregemente som fortsatte att använda Bredåkra hed som övningsplats till 1905. Efter den tidpunkten användes heden endast som övningsplats under sommartid. Verksamheten i Bredåkra upphörde 1927. Under alla dessa år var dessa tre källor av stor betydelse för militären, både för matlagning men också för tvagning.

I dag kan man se hur man hade stensatt små kanaler som ledde vattnet fram till bassängen. En mycket fiffig konstruktion som vittnar om vattenkällans stora betydelse.

Vattenkällan var också i början av 1900-talet och fram till 1950-talet en plats där främst husmödrar(tvätterskor) låg på knä och klappade tvätt. Det var särskilt familjer bosatta vid närbelägna Björkehed och Häggatorp som utnyttjade platsen. I dag är källan bortglömd men resterna av en gjuten bassäng och en brunn minner om vad denna historiska plats har använts till. För Kallingebefolkningen har källan varit känd under namnet ”Doven”. Äldre invånare skrev namnet med å.

I dag finns det risk för att mista livet genom drunkning om man inte ser upp med ett ruttnat lock med löv över brunnen på platsen. Ingen vet hur djup brunnen är så det gäller att vara försiktig om man tänker besöka denna historiska plats.

Det fanns också ”klappmöjligheter” vid Flisebäcken och i Ronnebyån. I ån fanns en klappflotte som var förankrad med grova länkar och öglor i stora stenar intill åkanten. Klappflottens mått var 5 x 5 meter, berättar Ewe Nilsson i sin bok ”Kallingeminnen”

I boken ”Blekinge bataljon 1886-1902” utgiven av ”Kamratföreningen Blekinge Bataljon” beskrivs de tre källorna på följande sätt:

”De befintliga källorna ligga i träskartad mark omgivna av vattenväxter samt är mindre lätt åtkomna, men äga riklig tillgång på friskt dricksvatten av 7 graders temperatur.”

Ewe Nilsson, känd Kallingeprofil som bl a byggde upp Gjuterimuseet och räddade Kockums gamla modellada, överlämnade för många år sedan ett handskrivet manus till mig. I detta beskriver han sina minnen av exercisplatsen på Bredåkra hed mellan åren 1923 – 1928. Då elva år gammal.

Ewe berättar i texten om hur militären hämtade vatten i ”Doven” till matlagning och disk. Kokhuset låg bara ca 100 meter norr om källan.

Det berättas också att militären 1898 drog en ledning till vattenkällan varifrån man pumpade upp vatten till ett vattentorn utmed kaserngatans östra del i riktning mot Kallinge. Gatan som kantades av planterade lindar i tre rader (som står kvar än i dag) benämndes också lägergatan. Vattentornet bestod av en större tunna uppburen av fyra träpålar. Från detta torn försågs kaserner, officersmäss, sjukhus och kokhus med färskt vatten.

Vattentillgången på heden var annars ett stort problem för manskapet som inte fick tvätta sig i ”Doven”. Denna källa var endast förbehållen officerarna som t o m talade om att göra en överbyggnad vid platsen. Manskapet fick hålla till godo med andra naturliga vattendrag i närheten.

Från heden var det ca 1 km till Ronnebyåns vatten i öster och till Sänksjön i norr var avståndet 1390 meter. Tydligen noga uppstegat och mätt.

I litteraturen berättas att ”marken på heden utgjordes av ljungjord, sand och lera och föga gräsbunden och till en del utblandad med aska efter nedbränd skog och ljung. Därmed är renligheten svår att upprätthålla då dammet ymnigt intränger över hela kroppen.”

”Doven” var också under många år platsen där Kallinge SK:s fotbollslag tvättade sig efter svettiga och inte minst dammiga matcher på heden. När jag nu står vid källan med rinnande vatten från flera håll och sjunker ner långt över fotknölarna har jag svårt att ta in hur det egentligen fungerade och hur spelarna upplevde dessa enkla förhållanden.  Å andra sidan var detta det bästa som då kunde erbjudas.

Den treradiga lindallén finns fortfarande kvar efter att ha planterats utefter paradgatan i slutet av 1800-talet.

Att jag nu har besökt ”Doven” beror på att jag och några ytterligare personer har som mål att friska upp minnet och säkra platsens historia för framtida generationer. Vi har också genom ett medborgarförslag till Ronneby kommun föreslagit att heden ska återställas och förses med skyltar som beskriver platsens mångåriga betydelse. Vi har fått ett första svar som andas optimism.

Hör Rapp berätta om F 17:s uppbyggnad

Inför Blekinge Flygflottiljs flygdag och firandet av flottiljens 75-åriga verksamhet den 25 augusti har jag tagit fram en inspelning som jag gjorde med flottiljens första chef, Torsten Rapp.

Det var inför flottiljens 40-årsfirande 1984 som jag lyckades locka Torsten Rapp till mikrofonen och jag har faktiskt hittat inspelningen i mina gömmor.

Han berättar bl a hur nära det var att F 17 hade placerats på bördiga Ramdalaslätten istället för i Kallinge.

Torsten Rapp var endast 38 år när han 1944 tillträdde som chef för F 17 och då som överstelöjtnant.  Överste blev han 1947.  Rapp var sjöofficer från början men blev 1960 chef för flygvapnet och redan året efter, 1961, utnämndes han till överbefälhavare. Rapp avled 1993.

Torsten Rapp blev också Blekinge Flygklubbs första ordförande när klubben bildades 1946. På den tiden var det enbart segelflyg och modellbygge som gällde.

Inspelningen som jag har kortat ner inleds med ljudet av en startande B 3 Junkers som var flottiljens första krigsflygplan. Därefter ett litet smakprov på hur F 17:s egen musikkår lät när flottiljen var ung.

När synden kom till Kallinge

Det var tidigt 1970-tal i brukssamhället Kallinge. Tv-programmen kan man inte på något sätt påstå var speciellt lockande. Nyheten med två tv-kanaler hade folk redan vant sig vid. Hylands hörna var en gäspning och nu tyckte en man från Malmö att han ville bidra med något lockande för kallingeborna.

Han hyrde en gammal affärslokal på Bredåkravägen 39. I lokalen tänkte han locka med sexshow! Ingen då boende i Kallinge kunde förstå hur en gammal och övergiven mjölk- och speceriaffär kunde utgöra en lockande atmosfär till sådan verksamhet.

Jag hittade annonsen från den 7 januari 1972 när jag letade efter annat historiskt material och kom mycket väl ihåg dramatiken och uppståndelsen.

Efter att ett antal liknande annonser hade varit införda i lokaltidningarna var verksamheten i mjölkbutiken det klart dominerande samtalsämnet på orten. Intresset var stort men lockade en helt annan publik än vad arrangören hade tänkt sig.

Utanför lokalen flockades en hel rad med kvinnor, många äldre och gifta. De kollade noga vilka som kom för att ta en titt på danska miss Tollie och andra avklädda damer med intetsägande ”artistnamn”. Damerna utanför lokalen iakttog och antecknade bilars registreringsskyltar vilket snabbt medförde att endast bilar från Kronoberg dök upp runt husknuten. Män från Kallinge eller Ronneby hade inte en chans att ta sig förbi många vakande ögon.

Jag arbetade på BLT:s Ronnebyredaktion vid denna tidpunkt. En äldre kollega gjorde stora ansträngningar för att vi två skulle få bevista en strip-afton i de gamla affärslokalerna. Han ringde otaliga samtal till arrangören som inte visade något större intresse av att få besök. Kollegan gav inte upp och fick till slut grönt ljus. Vi skulle om en vecka få tillträde och vi skulle få fotografera. Två dagar före besöket sprack nyhetsbubblan; verksamheten skulle upphöra och anledningen lär ha varit de spejande tanterna.

Husmödrarna andades ut och det talades länge om den totala segern över syndens näste på Bredåkravägen 39.

Allt återgick till det gamla vanliga. Fotboll på Jernvallen, bio på Sagabiografen och möjligen någon enstaka resa ut till Ronneby för en filmrulle på antingen Centrum eller Röda kvarn. I januari 1972 var det ”En flicka på gaffeln” med Peter Sellers och Goldie Hawn som lockade och på Röda kvarn 6 desperados med Ernest Borgnine och George Hilton. Men så fanns det också en liten korvkiosk.

Den nedlagda mjölkbutiken var dåvarande Handelsbolagets filial. I dag finns det på samma plats en bilaffär men i en ny byggnad. Handelsbolaget bytte senare namn och blev Konsum. På bilden nedan hur butiken såg ut 1972.

Naturreservat Moabacken invigt

Markområdet Moabacken strax väster om Kallinge har varit skyddat sedan 2012 men först nu har länsstyrelsen haft tid att märka ut ett antal stigar i området. Det är blå märkning som gäller och den finns på såväl stolpar som träd.

Du som nu blir nyfiken och vill testa den nya stigdragningen ska veta att den längsta varianten är ca 3 km. Du kan korta av och då blir sträckan avsevärt kortare. På vissa ställen är det lite ojämnt underlag varför du som är lite ovan vandrare ska ta det lugnt. Meningen är att stigarna nu ska formas av besökarnas steg.

Eftersom landshövding Sten Nordin är en upptagen man med många invigningar så har vi ett antal äldre Skogsvandrare (orienteringsklubben hette så) nu behagat inviga naturreservatet. Detta i all välmening men också för att stilla vår egen nyfikenhet. I området har vi alla i gruppen haft Moabacken som lekplats under vår uppväxttid.

Vandringen blev således till en riktig nostalgisk upplevelse med rika kommentarer till gamla torpställen, inte minst då Moatorpet som ligger utmed vandringsleden. På denna plats önskar vi också att Länsstyrelsen kompletterar med en skylt som berättar lite om människorna som en gång har bebott torpet. Det tillhörde en gång Bredåkra gård.

Strax söder om denna torpruin finns den gamla eken som förr beboddes av en och annan uggla. Nu vid uppnådd hög ålder är eken inte längre ett bekvämt tillhåll för en uggla. Nu är det betydligt mindre nedbrytare som har tagit över.

Invigningen avrundades naturligtvis med en kamratlig måltid. Denna intogs vid Skogsvandrarstugan intill Sänksjön där ett antal väl grillade korvar avnjöts. I väntan på grillningen genomfördes frågesport som behandlade områden som natur och dåtida resultat i ett antal orienteringstävlingar.

Oväntat möte med hjortflugor

Det var under en vandring på Storemosse, en av Blekinges största myrar, som jag fick mitt livs första möte med en hjortfluga. En tämligen envis rackare som var svår att få bort från kind och hals. Den är hård och flat och vill gärna krypa in i ditt hår. Keps på är därför ett måste. En aggressiv typ som med vårt numera varma klimat håller på att breda ut sig även i sydsverige.

Det var vännen och dagens guide, Bertil Friberg, som berättade om hjortflugan eller älgflugan, som den också kallas, och som hjälpte till att plocka bort inkräktarna som var väldigt många.

Bertil berättade att flugan, som tillhör arten lusflugor, fäller sina vingar när den har hittat en lämplig värd. Den trivs företrädesvis i våtmarker som myrar och tjärnar.

Enligt Naturhistoriska Riksmuseet ska den här flugan vara tämligen sällsynt i södra Sverige men kan lokalt förekomma i större antal under varma somrar som 2002 och nu 2018.

Storemosse finns norr om Kallinge och är numera ett utmärkt utflyktsmål, men du måste vara tämligen van vid att vandra men också ha hygglig kondition. Underlaget är ojämnt och kan bitvis vara ganska blött. Efter årets extrema värme och torka är det nu tämligen torrlagt med stora sprickor mellan tuvorna. Ute på mossen växer nu allt mer träd. Små tallar har slagit rot men växer naturligtvis mycket sakta i denna miljö. Tallen på bilden är ca 30 år.

Den här mossen var under 1940 och en bit in på 1950-talet ett ofta utnyttjat bombmål för F 17:s dåtida flygplansflotta med bl a Saab T 18. Flygplanstypen fanns på F 17 under åren 1947 – 1956. Kockums Jernverk hade till uppgift att gjuta ”bomberna” som försågs med en mindre krutladdning. På den tiden var mossen betydligt mindre bevuxen varför dåtidens ”bomber” ligger på ett ansenligt djup.

Förutom bekantskapen med hjortflugorna kunde vi njuta av en riklig skörd med ståtliga Karl Johan. Dessutom bjuder alltid våra gemensamma vandringar på rika upplevelser och naturligtvis en och annan berättelse om flydda tider.

Vi i gruppen är gamla orienterare som tillhört anrika klubben Skogsvandrarna och som helt enkelt inte kan sluta med att vandra. På bilden Stig Lindström, Evert Oskarsson och Bertil Friberg.

Hjortfluga Lipoptena cervi. 4-5 mm lång; mörkbrun; har vingar, som avbryts då flugorna funnit lämplig värd.

Värddjur Älg, dovhjort, kronhjort, rådjur; ”anfaller” människor. Tämligen sällsynt i södra Sverige. Dock kan den dyka upp lokalt i större antal – som nu den varma sommaren 2002. Hanen kan ses flyga omkring i skogsmark, medan honan ofta sitter i toppen av grässtrå eller liknande för att invänta passerande värddjur. Larven förpuppas i marken, företrädesvis i mjuk och fuktig jord.

Namnförklaring Släktnamnet kommer från de grekiska orden lipo som betyder överge, lämna eller vara förutan, och ptero som betyder vinge, och avser vingautotomin. Artnamnet kommer från latinets cervus för hjort – vilket syftar på flugans värddjur.

Källa: Naturhistoriska Riksmuseet.

Sune Håkansson tänker helt fel om SD

Sune Håkansson, Ronnebypartiet, får i dag ännu en gång stort utrymme i Sydöstran när han upprepar sitt förslag att släppa fram Sverigedemokraterna till ledande poster.  Sker inte det kommer de att gynnas än mer i nästa val, är hans upprepade utspel.

Jag tycker att Sune Håkansson tänker fel och gör det väl enkelt för sig. I stället för att lägga sig platt för sd borde han ha satt sig på kammaren och varit självkritisk i sitt tänkande för framtiden; ”Vad har vi och övriga partier i alliansen, även socialdemokraterna inräknade, gjort för fel?”

En enda politiker i Ronneby har hittills varit självkritisk i sina kommentarer till valnattens resultat och det är Magnus Pettersson, s. Bl a har han i en intervju i Blekinge Läns Tidning sagt:

– Vi har varit ute extra mycket i Kallinge under valrörelsen. Många känner sig otrygga och missnöjda. Vi fick veta att många inte längre har förtroende för oss i Kallinge och det är ganska tydliga signaler som vi måste ta på allvar.

-Det har lagts för mycket fokus på säkerhetsvakter och kameraövervakning de senaste åren.

I Kallinge, Häggatorp har nu Sverigedemokraterna sitt starkaste fäste. I detta distrikt fick sd 40,5 procent i riksdagsvalet. I länet minskade socialdemokraterna med 11 procent medan sverigedemokraterna ökade med 10,6.

Naturligtvis finns det en förklaring till sd:s höga siffror i Kallinge. Orten ligger för nära stadshuset i Ronneby centrum men har ändå hamnat i politisk skugga. Det räcker inte att rusta upp en ishockeyrink och sedan slå sig till ro.

Eller är det så att den gamla bruksortsandan fortfarande lever kvar? Dvs att leva i en ganska stängd miljö där man inte tillät eller var van vid det som var främmande. Jämför t ex med Bräkne Hoby som inte har samma bruksbakgrund och där man aktivt gått ut ur stugorna och välkomnat nyanlända.

Allt för mycket fokus har lagts på människors säkerhet i centrum av Ronneby. Lägg därtill ivern att fylla Viggenområdet i Sörby, strax väster om centrum och strax söder om Moabacken som skiljer Kallinge från tillväxtområdet i Sörby.

Jag förstår mycket väl att Ronneby kommun behöver nya företag, och det har man fått, men man får inte glömma en hel ort som i Kallinges fall. Vem har brytt sig om deras otrygghet? Vem har kommunicerat deras kritik och behov?

Sverigedemokraternas framgångar borde redan tidigare ha gett alliansen och socialdemokraterna anledning att ompröva sitt tänkande och sätt att arbeta. Nu blev det en högersmocka och en spark i baken på alla när sd sopade golvet och blev det parti som missnöjda och bortglömda medborgare tog till för att visa sitt missnöje.

Naturligtvis är det ett riktat missnöje som sd nu rider på i ännu högre grad än tidigare. I Ronneby har sd inte visat någon större handlingskraft när det gällt att presentera konstruktiva idéer eller ens genomarbetade budgetar.

Alliansen i Ronneby har en ordentlig läxa att göra. Gör den i samarbete med socialdemokraterna som tycks vara det enda parti som hittills visat självkritiskt tänkande. Bygg på ett nytt och brett samarbete. Jag tror att Magnus Pettersson i s är mannen som har den styrkan och viljan.

Gammal transportplan snart verklighet

Redan 1990 lät Ronneby kommun genomföra en översiktsplanering där ett transportcentrum intill nuvarande flygstationen skissades. Efter snart 30 år kan i varje fall vissa delar av planen bli verklighet.

Det är när Ronneby kommun nu köper loss mark från Bredåkra gård som läget har ljusnat betydligt för att möjliggöra ett tågstopp vid Bredåkra söder om flygplatsen. Fördelen nu är att såväl region som kommun är överens om hur man vill se verkligheten.

Enda smolken i bägaren är att trafikverket helst vill ha tågstoppet vid gamla Kallinge järnvägsstation och inte vid Bredåkra lite längre väster om Kallinge. Trafikverket vill utnyttja den mark som redan finns vid den gamla stationen men nu förekommer Ronneby kommun med att köpa loss lämplig mark och då kommer frågan i ett helt annat läge.

Att lägga ett tågstopp i Kallinge skulle resultera i byten för tågresenärer för transport upp till flygstationen och då missar man hela idén med att locka till bekvämt tågåkande.

Ett stopp i närheten av Bredåkra skulle innebära ett ökat lyft för flygplatsen. Det uttalade dåvarande flygplatschefen Mona Grönqvist i en intervju redan 2013.

-Ett tågstopp på den platsen skulle öka antalet flygresor med 25 000 per år, var hennes absoluta övertygelse.

Lennarth Förberg, m, andre vice ordförande i regionstyrelsen, sa vid samma tidpunkt:

-Tåget är nyckeln och Trafikverket är intresserat. Ett tågstopp vid Bredåkra skulle gynna inte minst flygresenärer från västra Blekinge.

Men samma år fanns det en stark motståndare till ett tågstopp i Bredåkra nämligen Hans Jonasson som då var vd för Blekingetrafiken. Han bromsade utvecklingen med följande ord:

-Ett tågstopp i Kallinge/Bredåkra lär aldrig bli aktuellt. Flygplatsen är helt enkelt för liten. Dessutom ligger stationerna i Kallinge och Bredåkra för långt från själva flygplatsen.

Kommunstyrelsens ordförande, Roger Fredriksson, m, kommenterade dåvarande Blekingetrafikens vd:s uttalande på följande sätt:

-Alltid detta Karlskronaperspektiv. Blekingetrafikens vd väljer att helt bortse från västblekingarnas behov av täta och bra förbindelser med flygplatsen i Kallinge.

I dag är Ronneby Airport sydöstra Sveriges största flygplats och är fortfarande statligt ägd. I dag mäter man avståndet från järnvägen till flygstationen till ca 300 meter!

När nu regionrådet, Christina Mattisson är inne på samma linje som Ronneby kommun ser läget mer ljust ut än någonsin tidigare.

Ronnebys översiktsplanering 1990 siktade 25 år framåt i tiden men tiden löpte ut 2015 men byggstart 2024 är inte någon större miss när det gäller kommunikationer i Blekinge. Vi är vana vid att tvingas vänta.

Bilden visar platsen för det framtida tågstoppet vid Bredåkra söder om flygplatsen.