Segelflygare Åke har landat för gott

Åke var stora grabben, 17 år, när jag som 15-åring första gången träffade honom. Naturligtvis skedde mötet på dåtidens naturligaste mötesplats mellan Bredåkra och Kallinge – gamla officersmässen på Bredåkra hed. Lokalen finns inte längre men den var under många år flitigt använd av flygintresserade ungdomar. Det handlade om modellbygge och det kretsade än mer om segelflyg som var det egentliga målet.

Åke Berglund, född på Luleå lasarett den 13 juni 1940 kom till Blekinge som 13-åring. När jag nu försöker minnas Åke och hans många gärningar internationellt är det för att han nu har lämnat jordelivet. Han dog för en vecka sedan omgiven av sin familj.

Åke var en man med många järn i elden. Ett gammalt uttryck som passar väl in på just honom. Han var så mycket mer än bara modellbyggare och segelflygare. Han utbildade sig tidigt till bil- och flygtekniker vilket förde honom till uppdrag runt om i världen. Han var också yrkeslärare inom detta yrke.

 

Sitt första internationella uppdrag genomförde han som 21-åring när han valde att FN-tjänstgöra med svenska flyguppdraget i Kongo 1961. Det uppdraget var för Åke starten på ett 45 år långt engagemang som biståndsarbetare i en rad länder. Han talade mest väl om Etiopien men nära efter placerade han Vietnam.

En av Åkes absolut bästa vänner i Etiopien var naturligtvis en gammal flygare som senare blev president. I början av 2000-talet återvände han med familjen till Etiopien på inbjudan av just president Girma Woldegiorgis i Addis Abeba. Därav rubriken i Bas Blekinge från den 5 juni 2008 där Åke gjorde reklam för Etiopien som turistland.

Girma var före sitt presidentuppdrag SAAB B 17-pilot inom flygvapnet som leddes av Carl Gustaf von Rosen 1946 – 1956. Presidenten gick då under namnet löjtnant Girma.

Åke var utbildad inom både segel som motorflyg och kunde se tillbaka på 2 500 timmar i luften. Hans många internationella resor som passagerare är naturligtvis oräknade.

Det var 1953 som pappa Göte tog det avgörande beslutet att överge Gällivare/Malmberget för en ny framtid i Blekinge. Göte hade en bror som var anställd vid järnvägen och familjen kunde flytta in i en banvaktstuga i Vedeby/Bubbetorp. Av detta blev det först start av cykelverkstad i Karlskrona därefter arbete vid Stålverket på Kockums i Kallinge varefter Göte på nytt startade ett åkeri i Kallinge. Vid den tidpunkten kunde Åke och hans familj flytta in i en nybyggd fastighet på Fårabacken i Kallinge.

Likt många andra ungdomar i Kallinge började Åke Berglund med modellbygge som 15-åring.  Därefter blev det segelflygutbildning. Noterbart är också hur Åke kom in på just mekanikerbanan. Det var helt enkelt så att pappa Göte ledde ner Åke till dåvarande Motorkompaniet i Ronneby för att han skulle få börja som lärling och så blev det också.

John Branje, välkänd lärare i dåtida Kallinge, var styrelsemedlem i Blekinge Flygklubb och det var han som fick Åke (rakt under Branje) att få luft under vingarna.

I september 2016 medverkade Åke vid Blekinge Flygklubbs 70-årsjubileum där han var en av många flygande veteraner med rika minnen. Vi är många som med saknad ser att Åke Berglund nu ytterligare har glesat ut segelflygsällskapet i Blekinge. Vi minns också hans stora insatser med klubbarbetet innan de internationella uppdragen kallade.

Sonen Mikael har naturligtvis ärvt flygintresset efter pappa Åke. På bilden nedan får en ung Micke instruktioner av pappa Åke inför en ensamflygning i Bergfalken.

Då small det i Kallinge

När man letar efter en speciell händelse dyker det som regel alltid upp andra minnesvärda ögonblick. Ja, har man riktig tur kan man hitta såväl text som bild som skildrar samma händelse.

Jag gjorde en sådan upptäckt för några dagar sedan. Det gäller två händelser i Kallinge, den ena 1970 och den andra någon gång på tidigt 1970-tal. I det senare fallet kan jag kanske få hjälp av någon läsare med att få fram det exakta årtalet.

Även lokaltidningarna brukar då och då tillåta sig att blicka tillbaka på historiska händelser, senast i Blekinge Läns Tidning om det stora snökaoset i Blekinge 1968.

Därför ska du nu få ta del av två bilder som skildrar två smällar i Kallinge på tidigt 1970-tal. I det ena fallet hade jag riktig tur och fann ett helt referat. Det är hämtat ur Brandkårens verksamhetsberättelse för 1970 och jag citerar ordagrant: OBS! Undertexten till bilden tillkom när den skulle visas upp i tidningens skyltfönster.

”Måndagen den 23/2 kl. 11.00. Kraftig explosion i torkugn på spisverkstaden vid Kockums i Kallinge med åtföljande brand i färger och trassel m.m. Själva branden släcktes snabbt av tillstädeskommande brandmän som arbetar på avdelningen, med pulver och vatten.

Då Kallingekåren kom till platsen återstod endast eftersläckning och avspärrning av området i samråd med polisen. Explosionen åstadkom stor förödelse i verkstaden. Förutom att ugnen fullständigt trasades sönder och delar slängdes ut över verkstadsgolvet, blevo samtliga fönster på långsidan ett 50-tal uttryckta av tryckvågen.

Två man som arbetade vid ugnen ocvh den sprutbox som fanns intill, fingo lättare skador. Många blevo chockade av händelsen och arbetet på verkstaden avbröts för dagen.

I ugnen torkades och brändes delar till diskmaskiner sedan de plastbehandlats i sprutboxen. Det framkom senare under pågående undersökning om orsaken till branden, att den utsugningsventil som skall öppna sig i och med att dörren till ugnen stängs, inte hade fungerat. Därigenom hade explosiva gaser hopat sig i ugnen med explosion som följd. Ugnen var elektrisk. Skadorna uppskattades till c:a 50.000 kr.”

Vid tillfället arbetade jag på BLT i Ronneby och lyckades bli insläppt på Kockums för att ta bl a bilden ovan. På den tiden brukade vi inom media skämta om att det var lättare att komma in på F 17 än välbevakade Kockums Jernverk i Kallinge.

Small gjorde det också i början på 1970-talet när man byggde vid Nämndemansvägen i Kallinge. (Kalleberga) Det var ett sprängskott som gick ordentligt fel bland nybyggda villor. Jag lyckades också få till ett skott på platsen och förödelsen.

Bredåkra hed – en plats värd att bevara

Ett medborgarförslag, undertecknat av tretton personer som vill bevara Kallinge och Bredåkra heds historia, har nu lämnats in till Ronneby kommun. Vår förhoppning är att fullmäktiges ledamöter rätt ska förstå vår vädjan. Här nedan kan du se medborgarförslagets innehåll.

Medborgarförslag Ronneby kommun

Kallinge 2017-12-13

Bredåkra hed – en plats värd att bevara

Bredåkra hed var under åren 1886 – 1902 platsen för Blekinge bataljons verksamhet. En rad byggnader fanns uppförda längs lindallén strax intill nuvarande flygstation – Ronneby Airport. Alla byggnader utom någon mindre husgrund är borta sedan länge men stora delar av den treradiga lindallén står kvar som ett minne över Blekinge bataljon.

Blekinge bataljon bestod av fyra kompanier, vilket betydde ca 300 man. Den byggnad som bevarades längst var officerspaviljongen som i folkmun fick benämningen officersmässen. Denna byggnad användes under många år av Blekinge Flygklubb innan den brändes ner av Kallinge brandkår som ett övningsuppdrag.

1923 restes en minnessten över Blekinge bataljon och placerades intill kaserngatan. Stenen är sedan många år flyttad till bataljonens gamla skjutvall och används i dag som F 17:s paradplats. På stenen står skrivet:

”För fosterlandets försvar vapenövade KUNGL BLEKINGE BATALJON åren 1888 – 1901 å Bredåkra lägerplats”.

Bredåkra hed som ligger mellan lindallén och Ronneby Airport har genom åren varit en omtyckt samlingsplats. Här utfördes bataljonens korum och var också en flitigt använd fotbollsplan som Kallinge SK utnyttjade. På platsen arrangerade Kallinge SK bl a ett antal idrottsmässor med dåtidens mest populära artister på plats.

I dag utgör denna plats ingen fröjd för ögat. Den används som lagringsplats för olika byggmaterial med stora grus- och jordhögar som inte utgör någon bra reklam för kommunen när byggresterna är det första som möter ankommande flygresenärer.

Bredåkra hed ägs inte längre av Ronneby kommun och ingick i ett större markbyte.

Medborgarförslag:

Undertecknade föreslår att Ronneby kommun återtar den markbit som tidigare utgjort Bredåkra hed med tillhörande lindalléer och återställer platsen på ett sätt som på ett värdigt sätt kan påminna om platsens dåtida betydelse ur svensk försvarssynpunkt. Träd bör ansas och gräsyta anläggas på platsen för Bredåkra hed.

Museigrupp vill rädda Bredåkra hed

I eftermiddag har arbetsgrupperna inom Kallinge Museum haft höstavslutning med stort deltagande. Man kunde se tillbaka på ännu en framgångsrik säsong som inneburit att antalet utställningar har ökat. Bl a har en utställning som skildrar F 17:s verksamhet färdigställts.

En annan grupp arbetar med att i skrift och bild berätta Kallinge SK:s långa historia. Även pappersbruket Djupafors uppgång och fall har arbetats fram och nu har också industrin Bröderna Karlsson påbörjats. Industrin blev sedermera mest känd under namnet Värmos.

Kallinge Museum har på kort tid vuxit i omfattning och flera projekt väntar på att lyftas fram och bevaras för framtiden.

Bland deltagarna på mötet antogs ett förslag till medborgarförslag som i dagarna ska lämnas till kommunfullmäktige i Ronneby. Förslaget gäller Bredåkra hed som bör återställas på ett sätt som på ett värdigt sätt kan minna om platsens dåtida betydelse ur svensk försvarssynpunkt.

Jag återkommer till detta medborgarförslag i ett kommande blogginlägg.

Som brukligt är vid säsongavslutningar med Kallinge Museum avåts smörgåstårta med efterföljande kaffe med välsmakande pepparkakor. God julstämning rådde under hela sammankomsten som också hedrades med ett besök av reportern, Stefan Larsson från tidningen ”Bas Blekinge”.

Museet håller nu stängt till efter jul och nyår.

Kallinges julgran hämtad i Sörby

Vad skulle vi göra utan Facebook? Där kan man snabbt få reda på saker som annars skulle ta L Å N G tid att forska i.

I går berättade jag här på bloggen om årets julgran på Kallinge torg. Redan i dag har jag med hjälp av vännen Kurt Gummesson och Facebook fått veta var granen har växt. Jag har dessutom fått veta granens ålder!

Granen har hämtats på Gamla Landsvägen 67 i Sörby. Den planterades på tomten av Nils Berggren och året bör ha varit 1952. Låt oss säga vid årsskiftet 1940 – 1950 så är vi mycket nära sanningen.

Tack Kurt Gummesson för intressanta uppgifter. Årets julgran på torget i Kallinge är således inte vilken gran som helst hämtad från någon granplantering. Den har genom åren studerats av många och vårdats och är således ingen dussinvara.

Torggranen – ett träd att bedöma

”Min lilla gran, så grön och fin, du luktar gott som terpentin!

Vill ingen ha dig får jag la ta dig som rövat bort dig från skogen din.”

”Knalle Juls Vals” i C-dur med text och musik av Evert Taube som skildrar granförsäljarens möda i gången tid. En text som alldeles säkert handlade om honom själv och hans hustru Astri.

Granen har fortfarande en stark ställning i vår absolut mest omhuldade tradition som Julen utgör. En gran på torget är naturligtvis ett oavvisligt krav som myndigheter och politiker inte ens skulle våga tänka tanken på att spara in. Förr skänktes torggranarna ofta av en skogsägare. Hur det är i dag vet jag inte. Har inte heller någon betydelse, det viktiga är att den varje år pryder sin plats.

Därför är det med djup respekt för vår tradition jag nu lyckligtvis kan berätta att Kallinge torg fick sin gran på plats i måndags (27.11) naturligtvis i strilande regn. Väsentliga delar av granens nederdel skyms av kranbilen men det är en fullt medveten tanke bakom tilltaget, nämligen att ni personligen ska ta en titt på årets gran.

Förr var det närmast ett tjänstefel av en lokaltidning att inte föreviga kommunens julgranar. Numera kommer granen också i luften i form av landets modernaste flygplan, JAS Gripen, som flyger i formation och bildar just en julgran. En vacker hälsning som också påminner oss om att försvarets flyg alltid håller ett vakande öga på vad som händer utefter våra gränser, oavsett helg eller vardag.

På tal om tradition. Kan bara inte undanhålla er från vad vi några medelålders bosatta i Kallinge (i varje fall två) på tidigt 1970-tal hade för jultradition. Det var vännen Mats Harrysson och jag som årligen gjorde ett slags bedömning av det årets julgran på torget.

Mats var då inte bosatt i Kallinge, han kom hem till jul och ville då ha en guidad tur genom Kallinge. Han ville se vad som hade förändrats i samhället under ett år. Ska sanningen fram fanns det mestadels ytterst lite förändringar att visa. Däremot fanns det ett betydligt viktigare mål för vår kvällspromenad som alltid genomfördes runt midnatt efter julmat och dryck.

Det var granen på torget som var målet. Det var två varv runt granen som gällde. Ett första för att bedöma själva granens form och grenverk och ett avslutande varv för att bedöma lampornas placering och lysbarhet.

Ett år blev vi prejade av en polisbil, en stor svart/vit med mycket plåt. Den körde upp på torget intill granen och två konstaplar klev ur. Eftersom jag dagligen brukade ringa till polisen för att fråga: ”ha det vatt nått?”, jag var journalist på BLT då, blev jag genast igenkänd.

”Jasså är det du, var konstapelns första kommentar. Vad gör ni här?

Vi berättade om vår julgranstradition och de tyckte det verkade trevligt.

De berättade att en äldre dam iaktagit oss genom ett fönster i ett intilliggande hyreshus och ringt polisen. Hon befarade att vi skulle välta granen eller panga lamporna i den.

Så tokigt det kan bli, men minnet finns kvar vilket är bevis på att traditioner etsar sig fast på ett eller annat sätt, vilket är meningen med traditioner.

Varför färdigställs inte Moabacken?

Skogsområdet Moabacken väster om Kallinge blev naturreservat 2012 men fram till i dag är det endast en informationstavla som vittnar om framtida användningsområde.

I området som långt tillbaka har varit ett populärt strövområde är det planerat att stigar ska anläggas som ska kunna utnyttjas av även rullstolsburna. Men av detta har inget ännu kunnat spåras i terrängen som på många platser helt håller på att förbuskas.

Naturreservatet innehåller kulturhistoriska värden i form av fornlämningar (gravar och stensättningar från bronsåldern/järnåldern) samt kulturhistoriska spår som torpruiner, stenmurar och äldre markvägar, berättar Länsstyrelsen som är förvaltare av området.

Området beskrivs också på följande sätt:

”Naturreservatet, som är 90 ha stort, ligger under högsta kustlinjen på mellan 20 och 55 meters höjd över Östersjön. Det ligger i ett sprickdalslandskap med skogsklädda höjder och dalsänkor med åkermark. Ungefär 70 % av reservatet består av ädellövskog med främst gammal bok och ek. Tillgången på död ved är god både i skuggiga och i solbelysta lägen. Området innehåller ett flertal kända rödlistade arter, framför allt av lavar och svampar.”

Moabacken har i alla tider ända fram på 1980-talet varit barn- och ungdomars favoritplats. Fortfarande vittnar många om var hyddor byggdes på olika platser för att inte tala om djävulsklyftan. I terrängen finns också ett berg som på vintrarna användes som vågad skidbacke som i dag inte alls är så brant som då.

I detta skogsområde hade nu nerlagda orienteringsklubben Skogsvandrarna en egenritad karta som användes till träningspass för nattorientering. Vi utgick från Jernvallens idrottsplats och vi klädde om i pissoaren eftersom vi inte hade tillgång till fotbollslagens omklädningsrum.

Rakt genom Moabacken går också en gammal väg som förr sträckte sig från Bredåkra ner till i närheten av dåvarande Djupafors pappersbruk. På 1960-1970-talet var den en populär cykelväg.

Bredåkra återuppstår som tågmötesplats

Det kom goda nyheter i dag när Trafikverket på uppdrag av regeringen presenterade ”Transportplan 2018 – 2029”. En viktig investeringsplan.

Trafikverket förordar ett nytt mötesspår och hastighetshöjning på Blekinge kustbana vid Kallinge (Bredåkra) söder om flygplatsen. För denna utbyggnad satsas 103 miljoner kronor.

Viktigt är också, vilket trafikflödet på morgnar och eftermiddagar visar, att det satsas 704 miljoner kronor till fyrfilig motorväg på E 22 mellan Ronneby och Nättraby.

Tyvärr blev det ingen satsning på den länge begärda utbyggnaden av Sydostlänken mellan Älmhult och Olofström. Det blir förbättringar men ingen elektrifiering, inte heller anslutning mellan Blekinge kustbana och Olofström.

Planen gäller 2018-2029 så det gäller att vara rejält uthållig, inte minst mellan alla politiska val.

Segelflyg över Blekinge 1946 – 2011

Nu, alla vänner av segelflyg – och ni är många – är vår uställning på Kallinge Museum klar för visning. Ett rikt bildmaterial och text tar er med på en tidsresa och teknisk utveckling för Blekinge Flygklubb och dess Segelflygsektion under 65 år.

 

Vårt arbete med utställningen började hösten 2016 på initiativ av Bengt Christer Nilsson sekr. i Kallinge Museums styrelse och själv segelflygare under ett antal år. I arbetsgruppen har också en av klubbens första kvinnliga piloter Kristina (Månsson) Berggren och veteranerna Helge Stenberg, Ingmar Olofsson, Bengt Körling och Kjell Amilon ingått. Jag, Bengt Mauritzson med betydligt kortare flygtid, har också haft förmånen att få hjälpa till.

Nu hälsar vi er därför välkomna att besöka Kallinge Museum på Flisevägen i Kallinge. Museet är öppet varje lördag klockan 10 – 13.

Berätta gärna för dina vänner så att alla med flygintresse och speciellt då segelflyg kan ta del av en unik föreningsverksamhet som startade 1946 och avslutades 2011.

 

Kärleksstolar på biograf inget nytt

När Centrumbiografen i Ronneby nu satsar på en mindre intim biosalong med namnet ”VIP-salong” lockar man också med en stolsrad för kärleksfulla. Ägarna, väldigt driftiga och påhittiga, säger sig vara ensamma i Sverige om dessa specialstolar.

Jag vill på intet sätt förringa satsningen men vill bara i all enkelhet påpeka att ”kärleksstolar” fanns redan i slutet på 1950-talet. Sagabiografen i Kallinge, i saligt minne bevarad, hade en sådan stolsrad redan då. Det var på raden längst bak mot väggen som vi grabbar placerade oss med våra kärlekar.

Det var där i mörkret som vi osedda, trodde vi, kunde hålla tjejen i hand och vid riktigt avancerade tillfällen också pussa föremålet i fråga. Problemet var de otympligt stora och breda armstöden som mot slutet av filmen hade en benägenhet att skära in i sidan. Bekvämt var det inte. Det tänker jag på först nu när jag läser nutidens lösning på detta problem – armstöden kan naturligtvis fällas upp. Varför har ingen tänkt på denna geniala lösning förrän nu 2017?

Naturligtvis vill biografägarna i dag att vi ska känna oss som hemma men vad händer om det blir för kärleksfullt där längst bak i stolsraden? Hur långt är det tillåtet att gå? Fullt ut? Precis som hemma när andan faller på och filmer kanske ger impulser som ingen kan motstå.

Även på ett annat sätt var gamla Sagabiografen i Kallinge ett föredöme. Ägaren till biografen, Elof Fenberg, var förutseende och väl rustad när det beryktade ungdomsgänget från norra Kallinge drog in på biografen. De presenterade sig alltid genom att släppa brakare, såväl ljudliga som doftande/osande. Detta var Elof beredd på vilket innebar att han ett par gånger per film dök upp i halvmörkret med en sprayflaska i högsta hugg.

Han gjorde svepande rörelser med flaskan samtidigt som han tryckte på ”avtryckaren” och lät doften av tallbarr inta biosalongen. Astmatiker tänkte man inte på då.

Däremot är det astmatiker i dag som har uppenbara problem med den doft som intar salongen när burk efter burk med popcorn bärs in, den ena burken större och djupare än den andra. På vår tid var det mest tuggade violtabletter som spred en tung doft. Men Elofs talldoft var trots allt dominerande. Friskt och naturligt kändes det inte.