Folk och klimat ägnas ingen konferens

Det gäller att se det positiva och som vissa politiker brukar uttrycka sig, det gäller att välja sina strider. Jo, det har jag märkt. Tyvärr väljer många enbart de lätta och publikfriande striderna.

Jag är säkert inte ensam om att ställa mig frågande till varför enbart försvarsfrågan i Sverige är av sådan betydelse att den ägnas flera dagars konferens på ett fjällhotell och med såväl kungliga som andra högt uppsatta potentater på gästlistan.

Krig och försvar är synnerligen viktiga frågor för oss alla att ha ett förhållande till, men borde inte också vår klimatkris vara värd att ägna några dagars konferens? Allt fler har börjat ställa den frågan, bland annat på flera tidningars ledarsidor. Äntligen! Vill jag utropa. När det gäller klimatskrisen väljer varken statsminister eller ministrar att med allvarsam min titta in i tv-kameror och säga till oss att ”det är kris nu och nu gäller följande förhållningsregler”…

Hur var det nu politikern sa? Jo, jag väljer mina strider!!

Klimatkrisen har inte ens varit i närheten av att få en egen broschyr med viktig samhällsinformation så som broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”.

Frågor av det slaget kan man fundera på tills ögonen blöder och håret blir allt tunnare. Det handlar om allt fler generationer som blivit blåsta av politiker som valt att blunda för den verkligt allvarliga och globala krisen som påverkar oss alla. Ska vi bara fortsätta att vänta och se tiden an med förhoppningen, det ordnar sig säkert på ett eller annat sätt.

I riksdagen är det viktigare att rösta kvar en hårt kritiserad miljöminister än att ta sig an den riktigt allvarliga frågan, hur lösa klimatskrisen?

Nu något helt annat där det också handlar om att välja sina strider.

Jag blir varm inombords när jag tar del av två artiklar signerade Christian Hylse i Blekinge Läns Tidning. Han tvekade inte att ta ”striden” mot uppblåsta, egenkära och bortskämda personer på sociala medier som enbart såg till sig själva, men glömde medmänskligheten. I detta fall på Facebook.

Det handlar om Royan Ali som äger den kultförklarade ”Rosa kiosken” i Kallinge. Han hittades livlös på golvet i kiosken en dag. En kund slog larm och en ambulans förde Ali till sjukhuset. Han blev kvar där ett tag. Under tiden drog personer på sociala medier i gång ett drev av sällan skådat slag.

Ali har paketutlämning och nu var skandalen ett faktum. Människor kunde inte hämta sina paket. Medan Ali vårdades på sjukhus var kiosken stängd på grund av att han inte haft möjlighet att anställa en ersättare. Hans arbetsinsats har varit minst tolv timmar per dag. Han var utsliten och stressad och därför hittades han livlös på golvet i kiosken.

Men på sociala medier tog man inte hänsyn till att kioskägaren hade riskerat sitt liv på grund av överansträngning. Glåporden haglade och pågick på samma sätt i flera dagar.

Vändningen kom när journalisten Christian Hylse på BLT valde att ta strid mot elakheterna på sociala medier. Det blev två artiklar som förklarade hur det förhöll sig med Alis hälsotillstånd. Redan efter första artikeln vände vinden på Facebook. Nu blev det i stället kärleksbombning av Ali och det i sin tur av rekordformat mätt utifrån sociala mediers vardagliga dos av svidande ovett. Härligt och ytterst välkommet.

En man och hans kioskrörelse fick berättigad upprättelse.

Se där ett exempel på att välja sina strider. Även för journalister är det viktigt att göra sina val.

Idag har jag fått sällskap…

Jag noterar med glädje att jag inte längre är ensam i min uppfattning att det är Försvarsmakten och inte Ronnebys vattenabonnenter som ska betala kommande ersättning till PFAS-drabbade. Hotet framfördes vid en presskonferens i tisdags den 5 december av ordföranden Ronny Johannesson i det kommunala bolaget Miljöteknik tillsammans med kommunledningen.

BLT publicerar i dag en intressant artikel i ämnet. Tidningen har intervjuat Pär Dalheim, vd för branschorganisationen Svenskt Vatten. Han tvekar inte när han fastslår att det är Försvarsmakten som bör betala framtida skadeersättningar.

Han hänvisar till miljöbalken där det klart framgår att det är förorenaren som bör betala ersättning. På den punkten är det sedan tio år tillbaka klarlagt att det är Försvarsmakten som har orsakat PFAS-spridningen i kallingevattnet genom att använda brandskum vid F 17:s övningsplats.

Lika intressant är ett inslag i Radio Blekinge där Herman Afzelius, ordförande i den lokala PFAS-förening som väckte åtal mot kommunala bolaget Miljöteknik 2016, intervjuas. Han och föreningens 155 medlemmar har liksom jag reagerat på kommunledningens besked att det kan bli Ronnebys va-abonnenter som i slutändan kan få stå för stor del av ersättningskraven. I så fall genom taxehöjningar om inte Miljötekniks ansvarsförsäkring skulle vara tillräcklig.

Afzelius och medlemmarna anser att det självklart är Försvarsmakten som ska betala framtida skadeersättningar.

I inslaget klargörs också att ledningen för Miljöteknik redan har inlett en dialog med Försvarsmakten.

Ett bra besked, men så lät det inte vid presskonferensen i tisdags.

Pampigaste huset i Kallinge

När såväl Blekinge Läns Tidning som Sydöstran nu har berättat att det anrika brukskontoret i Kallinge ska bevaras och moderniseras till kontorshotell blir i varje fall jag extra glad. Glad också över att Jens Svensson på Sydöstran och jag tycks vara överens om hur pampig byggnaden är. Han kallar den för ”Kallinges pampigaste byggnad” medan jag beskriver den som ”Pampigaste huset i Kallinge”.

Jag beskrev byggnaden i min blogg den 6 februari 2020 och jag passar på att bjuda på en befogad repris eftersom byggnaden nu är föremål för en uppgradering. Bättre kontorshotell kan man inte finna. Det blir unikt för Kallinge och det är ägaren, kommunala industribolaget ABRI som ska stå för ombyggnaden.

Tag del av reprisen:

Det händer att jag ibland ställs inför utmaningar. Trevliga utmaningar som innebär att det s k arkivet dammas av ännu en gång.

Jag tror att det var journalisten Christian Hylse på BLT, med stark knytning till Kallinge, som ställde en fråga på Facebook om Kockums kontorsbyggnad i Kallinge. Frågan är intressant och högst berättigad eftersom byggnaden redan utvändigt sticker ut i den mångåriga industriella miljön.

Kontorsbyggnaden, som var Kockumverkens huvudkontor, uppfördes 1918. Det ritades av arkitekten Torben Grut som under sin verksamhet i Stockholm från 1903 och fram till 1920-talet ansågs vara en av sin generations ledande arkitekter i Sverige.

Redan på detta stadium börjar man ana storheten med byggnaden. Än mer förstärks detta intryck när man vet att Torben Grut också står bakom byggnader som Sollidens slott på Öland (1906), Stockholms stadion (1910-1912) men även Villa Wallenberg (1914). Han ritade också ett stort antal kyrkor vilket kan avspeglas när man väl kommer in i Kockums gamla kontorsbyggnad i tre våningsplan.

Tar man trappan ner till bottenplanet av byggnaden är det taket man ska syna extra noga. Där återfinns vackra kryssvalv, även kallat korsvalv, som annars mestadels kan ses i kyrkor och rådhusbyggnader.

Väggar och golv är här beklädda med marmor vilket ger intryck av storhet och makt. Även andra våningen, entrèplanet, bär samma stiliga signum.

På översta våningen fanns förr inköpsavdelning och bokföring och här huserade också företagets kamrer.

På andra våningen fanns direktionen med styrelserum och försäljningsavdelning. Här fanns också korrespondensavdelningen med kvinnliga sekreterare som skrev ut brev åt chefer och försäljningsavdelning.

Den lilla ”kiosken” användes förr som telefonväxel och senare reception.

På bottenplanet fanns bl a kassa, lagerbokföring och orderutskrivare. Personalchefen var placerad här jämte ett arkiv som också skulle fungera som skyddsrum.

På södersidan av kontorsbyggnaden, se bild, var hela fasaden täckt av vackert vildvin. Med andra ord pampigt och vackert även utomhus.

Så var ordningen på 1960-talet när jag klev in där som nyanställd iklädd vit skjorta och slips, vilket var anbefallt. Stiligt hus och därmed anpassad klädsel.

Jag är ingen expert men givetvis måste detta vara ett hus av stort kulturellt värde. Även den pampiga entrédörren har hängt med genom åren.

Torben Andreas Grut, född 2 juni 1871 i Tuns socken, död 24 december 1945 i Frederiksberg i Danmark, var en svensk arkitekt. Grut betraktades under sin verksamhet i Stockholm från 1903 till och med 1920-talet som en av sin generations ledande arkitekter.

Liten vacker bok om plåt från Kallinge

Jag gillar böcker. Helst gamla böcker med många år på nacken. Nötta och aningen kantstötta av tidens tand gör dem extra vackra. Många gånger kan bokens utseende vara bättre än innehållet. Är såväl utseende som innehåll bra, ja, då är lyckan total.

En boks omslag kan vara enkelt, likaså titeln som kan bestå av endast ett ord med fyra bokstäver. Jag har en sådan bok. Jag har genom åren vårdat den ömt. Tittat på den då och då. Den minner om min ungdomstid. Mitt första jobb.

Titeln är PLÅT. Mer behöver inte sägas. Det är en bok om Kockums Jernverk som fanns i Kallinge, norr om Ronneby, mellan åren 1849 – 1991.

Boken trycktes 1934 och var då ett snyggt och smart sätt att göra reklam för en rad produkter med ett gemensamt – PLÅT. Kockums tunnplåt och som man skriver – ”plåttillverkningen vid Kockums Jernverk har allt sedan verkens grundande varit baserad på stål från egna stålverk.”

Boken är rikt illustrerad med bra bilder och text som utförligt förklarar hur tillverkningen går till. Tunnplåten fanns i en mängd olika utföranden – vanlig svartplåt – galvaniserad plåt – pressplåt för lättare och svårare pressning – karosseriplåt (blankvalsad plåt) – dynamo och transformatorplåt – stålplåt för spadar – legerad plåt.

Samtidigt som företagsledningen gjorde reklam för en bra svensk produkt kan man också se bokens innehåll som ett uppslagsverk. I boken beskrivs utförligt de olika tillverkningsstegen och vilka artiklar som då tillverkades av plåten från Kallinge.

Företagsledningen omnämner noggrant att deras ingenjörer ständigt är sysselsatta med förbättringar av produkterna. Dessutom noteras att framstående experter från England, Tyskland och Amerika har anlitats för att lösa uppdykande problem inom tillverkningen.

Boken innehåller också en omfattande tabellavdelning med uppgifter om tjocklek, vikter och t e x.  förvandling av engelska fot och tum till millimeter. Man får också veta järnets temperatur vid glödgning och mycket, mycket annat. Ja, helt enkelt ett dåtida uppslagsverk om en verksamhet som bedrevs vid Örmo i Småland med start 1846, Kallinge 1849 och Ronneby 1856.

Boken minner om en industriell storhet med en verksamhet som var global. Den skapade inte minst många arbetstillfällen. När boken gavs ut 1934 fanns det totalt ca 600 anställda vid de olika verken. Kockums genomgick sedermera en rad utvecklingsfaser, men det är en annan historia. Jag vill med denna text endast ge en bild av hur väl utvecklad verksamheten var redan på 1930-talet.

Bruksområdet i Kallinge ägs i dag av Ronneby kommun och förvaltas sedan den 1 juli 1991 av det kommunala bolaget ABRI.

Miljöteknik – välj bort prestigen

Jag kan förstå, men aldrig acceptera, om Ronneby kommun och dess bolag Miljöteknik gärna vill överklaga veckans dom i PFAS-målet. Jag kan förstå att myndigheter vill nå fram till prejudicerande domar men att så skulle ske med risken att ytterligare miljoner av Ronnebys skattepengar skulle äventyras är skäl nog att avstå.

Största skälet till att avstå en överklagan är naturligtvis att kommunen nu måste välja att sätta drabbade människor i främsta rummet framför ett prestigetänkande. Ingen vet ännu hur allvarligt vattendrickande kallingebor har drabbats eller kommer att drabbas framöver. Men som tingsrätten resonerade i sitt domslut – ”blotta risken för sjukdom utgör personskada”.

Det är många inblandade i den alldeles för långt utdragna processen med det PFAS-förgiftade vattnet i Kallinge. Regeringens utredare Göran Enander, som hade till uppgift att undersöka sambandet mellan brandskum och PFAS, var redan vid en information 2016 kritisk till hur långsamt myndigheter arbetar i miljömål av det slag som nu äntligen har fått sitt rättsliga avgörande.

Han pekade bl. a på det faktum att generalläkaren redan 2011 hade slagit larm till myndigheterna men utan resultat. Han betonade att – ”tillsyn och uppföljning är för svag och vetskapen om att generalläkaren slagit larm om PFAS redan 2011 besannar denna min uppfattning”, sa han på informationsmötet i Kallinge 2016.

Naturligtvis är det bästa som kan ske att Ronneby kommun och Miljöteknik väljer att inleda förhandlingar med de 165 kallingebor som nu har tilldömts rätten till ersättning för personskada. Om så sker kan detta också öppna upp för att fler drabbade som har druckit av samma vatten kan kräva skadestånd.

Det handlar om stora summor som nu ska betalas ut. Som jag ser det är det knappast rimligt att Ronneby kommun genom sitt bolag ensamma ska stå för dessa framtida kostnader. I förlängningen betyder detta i så fall också att det drabbar Ronnebys skattebetalare.

Naturligtvis måste staten ta en betydande del av den kostnad som nu uppstår efter att tingsrättens dom har fallit. Det är försvaret genom mångårigt användande av brandskum innehållande PFAS som har orsakat förgiftningen av dricksvattnet i Kallinge. Knappast kommunen som redan när provtagningar för upptäckt av PFAS kom till stånd reagerade föredömligt snabbt.

Jag vet att Ronneby kommun och Miljöteknik har haft och kanske fortfarande har en icke offentlig uppgörelse med försvaret. En sådan lär ha kommit till stånd när det stod klart att man inte längre kunde hämta dricksvatten från Brantafors. Den stängningen som skedde snabbt, ska tilläggas, fick till följd att kommunen tvingades leta upp andra vattenkällor. Man fann sådana intill Ronnebyån och Karlsnäs vilket innebar betydande kostnader för långa ledningsdragningar till pumphuset i Brantafors. Redan då lär försvaret ha sagt sig beredda att betala de kostnader som då uppstod. Jag hoppas verkligen att detta är med verkligheten överensstämmande. Allt annat vore en skandal.

En länge diskuterad ekonomisk uppgörelse mellan F 17 och Miljöteknik handlar också om hur stor subventionen blev när flottiljen kopplades in på kommunens fjärrvärmenät. Trots ihärdiga försök av lokala politiker har det inte gått att få fram sådana siffror.

Ett bra första steg för rättvisa

Att få rätt mot myndigheter och kommunala bolag kan ofta ta ohemult lång tid. Ett bra bevis på detta är den i dag avkunnade domen i PFAS-målet. Kommunala bolaget Miljöteknik har dömts som ansvarigt för att ha orsakat 165 kommuninvånare, företrädesvis bosatta i Kallinge, personskada.

I domen heter det:

”De halter av PFAS som uppmätts hos dem som varit anslutna till Brantafors vattenverk är bland de högsta som uppmätts i världen.”

Miljöteknik ska därför ersätta 165 Kallingebor för att de ovetandes haft den giftiga kemikalien PFAS i sitt dricksvatten. De ska ersättas för ”personskada i form av förhöjda halter PFAS i blodet innebärande ökade hälsorisker och fysiska förändringar och försämringar av kroppen” , heter det i domen.

Däremot ogillar tingsrätten yrkanden om att de även skulle kompenseras för den oro man känt för liv och hälsa.

Det handlar om betydande belopp som Miljöteknik nu döms att betala. Enbart rättegångskostnaden för de 165 kärande är på drygt sju miljoner kronor. Dessutom ska förhandlingar om ekonomisk uppgörelse ske mellan Miljöteknik och drabbade.

Lokalt vet vi efter alla år att dricksvattnet från Brantafors vattenverk hade förorenats av brandskum som användes flitigt vid en brandövningsplats på F 17. Platsen var extra hårt belastad eftersom den användes som utbildningsplats på regional nivå.

Jag ser dagens dom som ett första steg till en välkommen och efterlängtad rättvisa. En rättvisa som befolkningen har fått kämpa med på egen hand. Dessutom har de 165 kärande tagit en betydande risk, inte minst ekonomiskt. Hade domen blivit den motsatta hade domstolskostnaden på drygt sju miljoner kronor försatt dessa i en för all framtid smärtsam situation.

Jag påpekade i denna blogg redan 2015 hur jag tyckte att myndigheter och politiker har svikit de drabbade människorna. När ett första informationsmöte genomfördes i Kallingeskolan i mars 2015 var avsikten att lugna de berörda. Så blev det inte. Ledande politiker svek redan i det läget. Naturligtvis hade såväl drabbade som jag själv velat höra politiker säga något i stil med: ”vi har ett problem som av Miljöteknik betecknas som katastrofläge, nu tänker vi därför agera för våra medborgare på följande sätt…

Detta har vi aldrig fått höra någon ledande politiker i Ronneby uttala. De drabbade har själva fått kämpa för en självklar rättvisa. Min kritik är minst lika hård i dag. En kommun får aldrig lämna invånare åt sitt öde på det sätt som skett i Ronneby. Ingen vet vilka skadeverkningarna kan bli för generationer framöver.

Ska man tyda vad som tidigare har sagts under rättegångsdagarna så tyder mycket på att dagens dom kommer att överklagas. En överklagan skulle naturligtvis dra än mer kraft ur redan hårt drabbade Kallingebor men det skulle å andra sidan bli en prejudicerande dom som säkert skulle vara intressant på många platser i Sverige med tidigare flygverksamhet med vidhängande skumhantering.

Moabacken väcker ungdomsminnen

När jag på jakt efter våren besöker Moabacken sydväst om Kallinge centrum blir det inte enbart en motionsrunda. Det blir med solens hjälp och lövtäckets prassel en nostalgitripp. Jag återvänder till dom riktigt unga ungdomsåren. Då allt skulle upptäckas och vi fann storheten i den obegränsade lekplats som ett stycke natur kunde erbjuda.

I dag är Moabacken räddad för framtiden. Den skyddas i sin egenskap av naturreservat sedan 2012 och omfattar 90 hektar. Nu finns det en rösad stig genom området. En vandring som bjuder på rika naturvärden i lagom kuperad terräng.

Med barnaögon sett var Moabacken en naturskatt som innehöll allt. När skolarbetet krävde att växter skulle samlas in för levande lektioner var det alltid nära till rikedomen. Det var den skogen som också under snörika vintrar bjöd på skidåkning på såväl längden som utför.

Lite längre upp i åldrarna var det naturligtvis i Moabacken vi medlemmar i Skogsvandrarna fick våra första lärorika övningar i konsten att orientera. Jag har kanske berättat det tidigare, men det var naturligtvis i denna hemtama natur vi lärde oss att leta upp kontroller nattetid. Ja, natt och natt. Vi utnyttjade naturligtvis höstmörkret för våra övningar.

Vi utgick från idrottsplatsen Jernvallen i Kallinge. Omklädningen fick ske under primitiva former. Vi orienterare hade inte tillgång till omklädningsrum. Dom var förbehållna fotbollsspelarna och låsta när ingen sådan träning bedrevs.

Vi var därför hänvisade till en liten byggnad, ganska illaluktande, som fanns mellan a-och träningsplanen. Det var helt enkelt en pissoar, i dag benämnd urinoar, med kallt cementgolv. Ingen belysning, vad jag kan påminna mig.

Varför skriver jag nu om detta? Jo, när jag i helgen besökte gamla kära Moabacken fick jag syn på två vackra små lyktor hängande i ett träd alldeles intill vandringsstigen. Kvarglömda? Använda till vad? Naturligtvis var jag tillbaka i ungdomsåren med våra natträningar. Vi använde dåtidens enkla batterier och kopplade rödlackade lampor till dom. Har nya generationer med utvecklad teknik haft liknande övningar som vi ungdomar hade på sent 1950-tal? Kanske, kanske inte. Kanske bara några lyktor i ett träd för att göra vistelsen i Moabacken än mer glädjefylld? Vad vet jag.

Jag hade blivit förvarnad av att blåsipporna är på gång. Visst fanns dom mellan och under löven. De är fortfarande små och i knopptillstånd men dom finns och inom kort blir det vackert blått i de avsnitt som ligger nära till för att fånga värmande solstrålar.

Betydande järnvägstrafik i Kallinge

En svartvit bild från 1960-talet med tre lok och några järnvägsvagnar kan snabbt utlösa en tillbakablick och skapa ytterligare en minnesbild.

Så blev det när jag fick syn på Bo Lundgrens bild på Facebook. Bo tillhör en tapper grupp inom Kallinge Museum. Denna gång valde han en bild från Kallinge järnvägsstation. Bilden som du ser nedan med text har jag lånat för att omedelbart återgälda med en bild från mitt arkiv.

Kallinge station lades ner 1970 men den avvecklingen gällde endast persontrafik. Godstrafiken fortsatte ett bra tag och var av stor betydelse.

Min far var anställd vid Kallinge järnvägsstation och var ansvarig för godstrafiken. Han var stolt som en tupp över trafikens storlek. Ju fler järnvägsvagnar som rymdes på kallingespåren desto lyckligare var han.

Han visste långt i förväg när stationsområdet skulle vara som mest belastat och det fick honom vid ett tillfälle att utnyttja en kontakt vid F 17 i Kallinge. En helikopter med besättning hovrade en dag över järnvägsstationen och en bild togs. Den skulle bevisa, menade far, hur betydande Kallinge station var.

Bilden kan du nu ta del av nedan. Min far var nogsam och på baksidan av bilden har han gjort följande notering:

”Bilden tagen den 11.9. 1969 klockan 10.00. På Kallinge bangård syns 66 järnvägsvagnar.”

Tittar man väldigt noga i nedre hörnet vid magasinsbyggnaden står far där med händerna i sidorna och spejar mot helikoptern och skänker besättningen en tacksamhetens tanke.

Naturligtvis var det Kockums Jernverk med eget stickspår ner till fabriken som dominerade trafiken med sina många vagnar med skrot för smältning. Men det många säkert har glömt är att försvaret hade en minst lika betydande trafik av reabränsle.

Vagnarna med reabränsle placerades på Bredåkra stationsområde. Det fanns en tid ett pumphus strax intill stationshuset som tömde de många rulltankarna på sitt innehåll för att pumpa bränslet till två stora tankar intill Bredåkra hed. Den trafiken var betydande vilket jag visar med några bilder. Bredåkra hade då ingen persontrafik men varningsskyltarna talade ändå sitt tydliga språk om vad transporterna innehöll.

Kallinge hade också många transporter från Djupafors pappersbruk och inte minst Tarkett som hade övertagit fabrikslokaler som tidigare hyst Värmos verksamhet med bl a tvättmaskinstillverkning.

Tänk, så många minnen en bild kan återskapa.

Pampigaste huset i Kallinge

Det händer att jag ställs inför utmaningar. Trevliga utmaningar som innebär att det s k arkivet dammas av ännu en gång.

Jag tror att det var journalisten Christian Hylse på BLT, med stark knytning till Kallinge, som ställde en fråga på Facebook om Kockums kontorsbyggnad i Kallinge. Frågan är intressant och högst berättigad eftersom byggnaden redan utvändigt sticker ut i den mångåriga industriella miljön.

Kontorsbyggnaden, som var Kockumverkens huvudkontor, uppfördes 1918. Det ritades av arkitekten Torben Grut som under sin verksamhet i Stockholm från 1903 och fram till 1920-talet ansågs vara en av sin generations ledande arkitekter i Sverige.

Redan på detta stadium börjar man ana storheten med byggnaden. Än mer förstärks detta intryck när man vet att Torben Grut också står bakom byggnader som Sollidens slott på Öland (1906), Stockholms stadion (1910-1912) men även Villa Wallenberg (1914). Han ritade också ett stort antal kyrkor vilket kan avspeglas när man väl kommer in i Kockums gamla kontorsbyggnad i tre våningsplan.

Det är taket man ska syna extra noga. Där återfinns vackra kryssvalv, även kallat korsvalv, som annars mestadels kan ses i kyrkor och rådhusbyggnader.

Väggar och golv är beklädda med marmor vilket ger intryck av storhet och makt.

På översta våningen fanns förr inköpsavdelning och bokföring och här huserade också företagets kamrer.

På andra våningen fanns direktionen med styrelserum och försäljningsavdelning. Här fanns också korrespondensavdelningen med kvinnliga sekreterare som skrev ut brev åt chefer och försäljningsavdelning.

Den lilla ”kiosken” användes förr som telefonväxel och senare reception.

På bottenplanet fanns bl a kassa, lagerbokföring och orderutskrivare. Personalchefen var placerad här jämte ett arkiv som också skulle fungera som skyddsrum.

På södersidan av kontorsbyggnaden, se bild ovan, var hela fasaden täckt av vackert vildvin. Med andra ord pampigt och vackert även utomhus.

Så var ordningen på 1960-talet när jag klev in där som nyanställd iklädd vit skjorta och slips, vilket var anbefallt. Stiligt hus och därmed anpassad klädsel.

Jag är ingen expert men givetvis måste detta vara ett hus av stort kulturellt värde. Även den pampiga entrédörren har hängt med genom åren.

Torben Andreas Grut, född 2 juni 1871 i Tuns socken, död 24 december 1945 i Frederiksberg i Danmark, var en svensk arkitekt. Grut betraktades under sin verksamhet i Stockholm från 1903 till och med 1920-talet som en av sin generations ledande arkitekter.

Ewe Nilsson minns Blekinge Bataljon

” Ja, så minns jag åren 1923 – 1928 då jag blev elva år.”

Så avslutar Kallingeprofilen, Ewe Nilsson sitt handskrivna manus som jag fick av honom i början av 1980-talet. Det, liksom mycket annat som hade med min då aktiva tid som journalist, börjar nu dyka upp när städning sker i etapper.

Manuset måste ha varit ett slags utkast till det som 1994 blev en bok med titeln- ”Kallingeminnen” och utgiven av Ronneby Hembygdsförening. I boken skildras en rad minnesbilder ur Ewes synvinkel.

Jag kommer denna gång att återge hans intryck från Bredåkra hed och dåvarande Blekinge Bataljon och då mellan åren 1923 – 1928. Han skriver:

”Mina minnen från lägerplatsen är väl mest de byggnader som revs så sent som i början av 1940-talet och då i samband med anläggandet av Blekinge Flygflottilj, F 17.

Jag har gått minne av de militärer som hade exercis på övningsområdet. Det grävdes också skyttegravar (som i dag mest påminner om ett djupt dike. Min anmärkning). Vi barn lekte kvällstid kurragömma och ta fatt i dessa gropar.

Vad jag starkast kommer ihåg är kokhuset och utspisningen där men även dansbanan som låg intill officersmässen där militär och Kallinges ungdomar samlades till dans efter musik av bataljonens musikkår.

Ewes handskrivna manus som 1994 blev till en bok med Kallingeminnen.

Speciellt kokhuset bevakade vi ungar i Kallinge väl och höll noga reda på vid vilka tider som militären utspisades. Vid dessa tidpunkter sprang vi upp till kokhuset som låg strax norr om vattendraget ”Doven”. När vi hörde trumpetsignalerna, som betydde samling, blev det extra fart på oss ty ingen ville missa matutdelningen.

Det vankades nämligen knäckebröd och ”knallar”. Knäckebrödet var bitar från stora runda kakor med hål i mitten. Knäckebrödet var grovt och mycket gott. För att kunna ta emot så mycket bröd som möjligt hade vi ett snöre knutet runt magen. ”Knallarna” var små ljusa kex, något större än hasselnötter. Dessa fyllde våra fickor när vi ätit tillräckligt många och blivit mätta.

Både befäl och manskap var mycket snälla och jag mins inte att vi barn någon gång blev bortmotade. Aldrig heller några hårda ord riktades mot oss.

Det fanns även skjutbana inne i tallskogen och när vi på dagen hört skjutningar brukade vi kvällstid springa upp till skjutbanan. Vi plockade tomhylsor som vi sedan sålde som metallskrot till en gubbe som vi kallade ”Klintahåken”.

Officersmässen låg i den västra änden av den lindallé som ännu finns kvar. Vid officersmässen låg dansbanan. Mässen var ett stort hus med veranda med mycket ”snickarglädje”. Intill detta hus fanns också en berså av Liguster varifrån vi ibland hörde både sång och svordomar. In på officersmässen tog vi oss aldrig. Vi kände oss inte välkomna dit.

Jag har många gånger funderat på att det egendomligt nog inte fanns något staket runt förläggningen. Vi ungar och annan allmänhet kunde komma och gå som man ville. Visst fanns det vakter på post, dels vid officersmässen och patrullerande i området.”

Modelladan med dess historiska innehåll räddades av Ewe Nilsson.

Ewe Nilsson en verklig Kallingeprofil och prisad

Ewe Nilsson föddes 20.4.1917 och gick ur tiden den 6.2. 2002. Efter sin pension var han verksam med att bl a samla och bevara Kockumsminnen. Han har bl a byggt upp Gjuterimuseet och räddat Modelladan i Kallinge som också tillhörde Kockum. Han har för detta arbete tilldelats Ronneby kommuns kulturpris 1987 och Blekinge Landstings kulturpris 1992. Han blev också utsedd till Hedersgjutare i Gjuterihistoriska Sällskapet 1993.

Mer information om Blekinge Bataljon, Bredåkra hed och vattenkällan ”Doven” finner du längre ner i denna blogg.