Nära katastrof över F 17 med Team 60

Just nu njuter jag av att ta del av årets ”STORBOK” från Svensk Flyghistorisk Förening. I år är det Flygvapnets uppvisningsgrupp ”Team 60” som beskrivs på alla tänkbara sätt. Den har överlevt alla besparingar och gruppen kan se tillbaka på en mångfald prisade uppvisningar decennium efter decennium.

Under rubriken ”Incidenter och tillbud” beskrivs bla en sammanstötning vid träning över F 17 i Kallinge torsdagen den 9 juni 1994. Jag var på plats ute på fältet tillsammans med ett antal andra journalister och minns mycket väl händelsen som slutade väl men som kunde ha slutat med en katastrof. Eller som en av piloterna, Agne Persson, uttrycker det i boken:

”Det skulle ha kunnat gå åt skogen, men det är mycket som kan göra det”.

Det var torsdag eftermiddag och Team 60 hade kommit till Kallinge för träning och pressvisning inför Flygvapnets huvudflygdag på söndagen. F 17 skulle fira uppnådda 50 år.

Vi noterade att två av planen kom lite väl nära varandra vid en spektakulär rörelse (sandwichroll) där ett plan flyger upp och ner och ett annat rakt under flyger rättvänt. Vi hörde via kommunikationsradion att något gick fel och att man avbröt övningen. Vi hörde att man skulle gå upp på höjd för att studera hur allvarlig skadan kunde vara.

Väl uppe på höjd beskriver piloten Agne Persson läget:

”Höjdrodret kändes inte som det brukade. Det svarade inte som vanligt. Fyran i gruppen kom upp och granskade mitt flygplan, men han kunde inte se att något var skadat. Flygledaren ville att jag skulle landa norrut, men jag svarade att jag ville landa söderut för att därmed flyga in över skogsterräng – om jag skulle behöva lämna kärran… Efter landning taxade vi in och teknikerna tittade på flygplanet. De konstaterade att staget till det ena av de båda höjdrodren hade gått av. Det var således bara det ena höjdrodret som hade fungerat efter sammanstötningen.”

P-O Olsson, beskriver sammanstötningen så här:

”Då vi kommit förbi första vertikalen i rollen känner jag ett tryck i min kärra och spak. Samtidigt hör jag att det knirkar och gnisslar – det låter som då man öppnar en stor 5 kg kaffeburk med konservöppnare och trycker igenom det uppskurna locket. Min nos får en negativ rörelse mot toppen av sandwichrollen med uppenbar risk att jag skulle få stora problem vid utgången med hög negativ belastning.

Då jag känner trycket i spaken är det lätt att ta beslutet om att avbryta programmet. Gruppchefen uppfattar mitt beslut. Jag begär assistans för följning och besiktning av våra stabilisatorer. Agne går norr ut under moln. Själv stiger jag över fältet upp genom moln och grupptvåan ansluter och besiktar. Jag får av honom beskedet att främre delen av ”cigarren” (Främre fenkåpan) är borta. Provar landnings landningsegenskaperna på höjd över 1 000 meter. Gör mig landningsklar. Klaff ut. Genomför lätta roll- och girkontroller. Ställ ut. Landningsklaff. Fartreduktion till 300 km/h. Under landningsplanén fortsätter jag med lätta roll- och girkontroller. Får klart landa och taxa till norra Framom.

När jag sitter och skriver första delen i loggboken, efter att jag lossat fastbindningen, kommer Agne förbi och ger mig en klapp på axeln.”

Det är i det läge som har uppstått inte tänkbart att försöka göra en intervju med de två inblandade piloterna även om de tillhör flygvapnets mest rutinerade. Jag får med egna ord i direktsändning en halv timme senare beskriva vad som skett.

Jag får senare veta att ”cigarren” en del av främre fenkåpan hamnat på gräsmattan till en fastighet i Bredåkra vars ägare då var den person som flitigast brukade klaga på flygbuller.

Sandwichrollen beskrivs i boken av P-O Olsson på följande sätt:

”Den äger rum i fartområdet: 520 – 380 – 500 km/h, höjdintervallet: 200 – 600 m (100-500 m) och med följande vädergränser: sikt > 5 km, molnbas >500 m.

Inget nytt med formationsflygningar

Den s k julgransflygningen uppskattas av många men möts också av viss kritik. De som vänder sig mot just de här flygningarna anger miljö och ekonomi som skäl.

Julgransflygning är en tämligen ny idé men formationsflygningar av olika slag genomfördes även förr från F 17:s sida.

Bilden ovan togs den 2 april 1973. Den dagen blev F 17 jaktflottilj genom att en första division J 35F anlände till blekingeflottiljen. Flygplanen kom från F 3 Malmen och F 18 Tullinge som skulle läggas ned. Efter en tid anlände fler Drakenplan från samma flottiljer.

Drakendivisionen möttes av A 32 Lansen som funnits på flottiljen sedan 1956. Mötet skedde vid Blekingegränsen som en välkomstgest och formationen visades upp genom att man flög över länet.  A 32 Lansen var då på väg att fasas ut från F 17.

Flygarprofilen Hans Rehnvall ur tiden

Den kände flygarprofilen Hans Rehnvall, Klippan, har avlidit i den aktningsvärda åldern av 102 år. Hans Rehnvall har under perioder av sin flygvapenkarriär haft placering på F 17, och det var han som 1956 leveransflög den första A 32:an till flottiljen. (Bilden ovan). Om jag inte misstar mig är han också den som flyger Lansen i filmen ”Attackflyg” från 1957, producerad av Flygvapnets Filmdetalj. Filmen hade ”världspremiär” på biografen Saga i Kallinge, visades sedan i många olika sammanhang och kan nu ses på DVD:n SAAB 32 Lansen.

Under några år i slutet av 1950- och början av 1960-talet tjänstgjorde Hans Rehnvall som instruktör i det etiopiska flygvapnet och fick då återstifta bekantskapen med SAAB B 17 i annorlunda miljö. Dessvärre råkade han ut för en nödlandning i ödemarken, som hade kunnat sluta illa. Han och besättningskamraten var nära att törsta ihjäl innan räddningen kom. När deras vatten tog slut hade de till och med druckit bläcket i sina reservoarpennor, sägs det. Det blev en tids sjukhusvistelse för återhämtning, och då fick de besök av självaste kejsaren, Haile Selassie.

/Anders Börjeson

 

Museigrupp vill rädda Bredåkra hed

I eftermiddag har arbetsgrupperna inom Kallinge Museum haft höstavslutning med stort deltagande. Man kunde se tillbaka på ännu en framgångsrik säsong som inneburit att antalet utställningar har ökat. Bl a har en utställning som skildrar F 17:s verksamhet färdigställts.

En annan grupp arbetar med att i skrift och bild berätta Kallinge SK:s långa historia. Även pappersbruket Djupafors uppgång och fall har arbetats fram och nu har också industrin Bröderna Karlsson påbörjats. Industrin blev sedermera mest känd under namnet Värmos.

Kallinge Museum har på kort tid vuxit i omfattning och flera projekt väntar på att lyftas fram och bevaras för framtiden.

Bland deltagarna på mötet antogs ett förslag till medborgarförslag som i dagarna ska lämnas till kommunfullmäktige i Ronneby. Förslaget gäller Bredåkra hed som bör återställas på ett sätt som på ett värdigt sätt kan minna om platsens dåtida betydelse ur svensk försvarssynpunkt.

Jag återkommer till detta medborgarförslag i ett kommande blogginlägg.

Som brukligt är vid säsongavslutningar med Kallinge Museum avåts smörgåstårta med efterföljande kaffe med välsmakande pepparkakor. God julstämning rådde under hela sammankomsten som också hedrades med ett besök av reportern, Stefan Larsson från tidningen ”Bas Blekinge”.

Museet håller nu stängt till efter jul och nyår.

F 17 flyger julgran även detta år

Traditionen att flyga julgran i formation fortsätter med F 17 som även i år tänker ta en tur över södra Sverige. Rutten är ännu inte fastställd. Man siktar på 13:e eller 14:e december för den uppskattade överflygningen med Jas Gripen.

Bilden visar hur den flygande julgranen såg ut över Ronneby i fjol.

Ps!

Nu är det klart att julgransflygningen sker den 14 december.

Ds

Spåren av Blekinge Bataljon borta

För många är dåtida Blekinge Bataljon på Bredåkra hed fortfarande ett begrepp. Däremot är det svårt för att inte säga omöjligt att i dag leta sig fram till den historiska platsen. Heden har i dag förvandlats till en byggtipp med bl a stora jordhögar omöjliga att forcera.

Det som minner om hedens storhetstid är de lindar som fortfarande står kvar och som utgjorde en dubbel allé för lägergatan som ledde fram till officersmässen. Detta är det enda som i dag minner om Bredåkra heds storhetstid mellan åren 1888 och 1901.

Vi är ett antal personer som anser att det är stor skam att Ronneby kommun inte har bevarat minnet av platsen för Blekinge bataljon, även kallad I 30, som bestod av fyra kompanier. 1923 restes en enkel minnessten som placerades vid den gamla kaserngatan. Stenen flyttades för många år sedan in på F 17:s område och utgör i dag F 17:s paradplats.

Min vän Bertil Friberg är en av tillskyndarna att få Bredåkra hed återställd till ett skick som på ett värdigt sätt skulle kunna minna om platsens storhetstid. En åtgärd inte helt lätt att åstadkomma eftersom Ronneby kommun inte längre äger marken på vilken Bredåkra hed en gång rymdes. Bertil Friberg förklarar:

-Vårt önskemål är att platsen skall röjas upp och den tidigare heden få en gräsyta. Dit borde också minnesstenen flyttas. Dessa våra önskemål har jag framfört till kommunstyrelsens ordförande, Roger Fredriksson, m.

-Svaret blev att kommunen inte längre äger den aktuella markbiten. Den byttes bort vid ett markskifte och ägs i dag av Mats Månsson, ägare av Bredåkra gård. Han i sin tur hyr ut markbiten till en firma som handskas med bl a byggrester.

Naturligtvis är det djupt beklagligt att Ronneby kommun inte ansett det mödan värt att slå vakt om platsens historiska användning. Engagerade politiker har genom åren motionerat om platsens bevarande men har klingat ohört.

Bredåkra hed har genom åren inte bara använts för militära ändamål för bl a korum (se bild ovan från 1900). Den har också varit en flitigt använd fotbollsplan som användes av Kallinge SK. Föreningen byggde där också en dansbana för stora pengar men som gick om intet när en väg drogs rakt genom området. På Bredåkra hed ordnades också idrottsmässor där bl a dåtidens storhet Edvard Persson uppträdde.

Bredåkra hed var också platsen på vilken unga flygintresserade grabbar från Kallinge flög med sina modellbyggen. Inte minst var grusplanen en omtyckt plats för de som första gången fick ratta en bil inför körkortsproceduren.

Vi, ett antal historiskt intresserade, anser att kommunen bör tänka om för att rädda platsen för framtiden. Köp tillbaka markbiten och gör den till en minnesplats värd namnet. Flytta minnesstenen till platsen och sätt upp en skylt som berättar om Bredåkra heds hela storhetstid.

Insyn nödvändig i Miljöteknik

Jag hade precis tagit beslutet att inte publicera mer av Sune Håkansson med tanke på stundande val nästa år. Detta beslut river jag nu tillfälligt upp därför att Sune Håkansson i lördags publicerade en insändare i Sydöstran med uppgifter som är så anmärkningsvärda att de måste få en större spridning till den breda allmänheten.

Texten väcker många frågor bl.a. vilken kultur som egentligen råder inom kommunala bolaget Miljöteknik i Ronneby och vad ägaren Ronneby kommun har för insyn och påverkan. Jag har fått Håkanssons tillstånd att publicera hans synpunkter.

DEN NÖDVÄNDIGA INSYNEN

”När Ronnebypartiet bildades på 1990-talet var vår viktigast valfråga: Det måste bli slut på det slutna rummets politik. Alltför många viktiga beslut fattades utan insyn.

Strax efter det första valet, som Rp deltog i, briserade den så kallade Ronnebyskandalen. I ett kommunalt bolag hade det förekommit uppenbara felaktigheter.

Så sent som i våras betonade jag behovet av mer insyn i bolagen, i synnerhet i Miljöteknik. Jag poängterade att årsredovisningen var felaktig. Jag påpekade därtill att Miljöteknik presenterade två olika årsredovisningar. En fanns på nätet, en annan presenterades för kommunfullmäktige. Fortfarande finns den felaktiga kvar på nätet. Den upplaga som kommunfullmäktige godkände, saknas.

Entledigad VD

Strax efter nyår avskedade Miljötekniks styrelse sin dåvarande VD. Jag begärde ut överenskommelsen mellan bolaget och VD:n. Det behövdes flera mejl, och många dagars väntan, innan handlingarna kom. Tendensen var klar. Miljöteknik ville mörka uppgörelsen.

Fortfarande saknas en del att offentliggöra. Arbetsgivaren skulle sätta betyg på VD:ns insatser. Senast jag frågade om betyget blev svaret att ordförande Holm, som skall skriva betyget, ännu inte var färdig med uppgiften. Det torde vara dags snart. Frågan blir om jag behöver efterlysa betyget, eller om den tidigare ”rekvisitionen” duger.

F 17

Numera levererar Miljöteknik fjärrvärme till F17. Det finns en uppgörelse med Fortifikationsverket, som reglerar bl.a. de ekonomiska villkoren.

Jag begärde ut denna uppgörelse. Sekretessbelagt, svarade Miljöteknik. Jag överklagade till Kammarrätten, påpekande att hela avtalet knappast kan behöva sekretessbeläggas. Exempelvis borde avtalets längd vara offentligt.

Kammarrätten gav mig rätt, i så måtto att jag fick se avtalet, men där en del viktiga uppgifter, kanske de viktigaste, var raderade. Tyvärr har arbetet inkräktat på fritiden så mycket, att jag inte har tyat driva frågan vidare. Det fick hänskjutas till kommande vinter.

Måhända medför dagens polisanmälan att jag slipper driva frågan själv.

Beslut från 1990-talet

Påpekas kan att Miljöteknik hänvisade till ett beslut i kommunfullmäktige. Beslutet togs under förra århundradet. Beslutet säger, ungefär, att om särskilda skäl förekommer, fick Miljöteknik själva bestämma taxan. Om jag minns rätt, skulle det kunna gälla för en villaägare, som nyss hade djupborrat. Då skulle han kunna få lite lägre anslutningsavgift.

Det kan vara på liknande sätt även inom fjärrvärmen. Jag menar dock att även om Miljöteknik fattar egna beslut, skall besluteten vara offentliga.

När det gäller fjärrvärmen synes Miljötekniks styrelse ha uppfattningen att det viktiga är att kunna göra bra affärer. Därför vill man inte tala om vilket pris F17 betalar. Det där med likabehandling synes inte vara viktigt alls.

Vad gäller fjärrvärmetaxan för företag finns inte denna publicerad på nätet. Ta kontakt med vår medarbetare NN, skriver man. Intrycket är att det finns utrymme för förhandlingar.

Styrelsen visste alls ingenting, påstås det. Måhända blev det så redan före år 2000 att den möjlighet som Miljöteknik fick, att frångå taxan, på alla områden delegerades till någon tjänsteman. Likväl gäller att det på dagordningen i kommunala nämnder finns en paragraf ”delegationsbeslut”. Den paragrafen finns inte hos Miljöteknik.

Lagen

För några år sedan fattade kommunfullmäktige beslut om en ny bolagsordning för Miljöteknik. I bolagsordningen står inget om att Miljöteknik själva får fatta beslut ”i särskilda fall”. Jag tror inte att vårt kommunalråd är medveten om beslutet från förra seklet.

Vad säger lagen? Jag vet inte. Jag har frågat juridisk expertis, både inom och utom Stadshuset. Något entydigt svar har jag inte fått.

Sammanfattningsvis: Det finns skäl att återigen påpeka behovet av insyn i våra kommunala bolag. Tyvärr kan jag bara konstatera att den nuvarande ledningen för Miljöteknik i handling har visat att den har en annan uppfattning.”

Sune Håkansson, Ronnebypartiet

F 17:s traditionsrum återuppbyggt

Rubriken ovan kräver en förklaring. Militären har regler och de ska efterlevas och i detta fall innebär det att F 17:s förbandsmuseum endast får kallas traditionsrum. Det ska bara finnas ett flygvapenmuseum och det är placerat i Malmslätt utanför Linköping.

En viktig del av blekingeflottiljens historia försvann i en storbrand tidigt på morgonen den 22 mars 2002. Den historiska samlingen förvarades i bottenplanet till den matsal som byggdes i samband med flottiljens tillkomst 1944. Men nu är ett nytt traditionsrum iordningställt av F 17:s kamratförening, som på ett storstilat sätt minner om F 17:s rika historia.

Som alltid när det gäller att slå vakt om verksamheters flydda tider är det mestadels frivilliga och oavlönade krafter som arbetar med denna viktiga del. F 17:s kamratförening, i dag med ca 600 medledmmar, utgör inget undantag.

Varje vecka träffas en väl sammansvetsad grupp där var och en sitter inne med skiftande specialkunskaper. Vid mitt besök bestod gruppen av följande medlemmar (se bild ovan): Från vänster Bengt Gustavsson, Rune Pettersson, Tomas Palmqvist, Jonny Andersson, Tage Zackrisson och Leif Possung.

Föreningen förfogar över en betydande bildskatt som har digitaliserats. Även filmer finns i arkivet som bl a visar landets och flottiljens olika flygplanstyper genom åren. Teknikutvecklingen visas på ett pedagogiskt sätt när det gäller såväl radar, radiokommunikation som utrustning i största allmänhet.

Det är en mer än 70-årig verksamhet som besökaren kan ta del av i detta traditionsrum som även redovisar den verksamhet som föregick flygflottiljen, nämligen Blekinge bataljon.

Eftersom jag är uppväxt i Bredåkra ömmar jag speciellt mycket för kamratföreningens medlemstidning som bär namnet Bredåkrabladet.

Föreningen tar gärna emot besök men helst enbart grupper. Du kontaktar på epost:

styrelsen@f17kamratforening.se

På telefon når du Bo Hagertz, 0457 – 216 89 eller Leif Possung, 070-3444146

Efter branden byggdes en ny matsal 2003 och det är i bottenvåningen på denna byggnad som traditionsrummet finns. Jag återkommer till mannen som fick den stora äran att bygga den nya och moderna matsalen.

”En ynnest att ha fått flyga Viggen”

Ännu en gång har vi flygnördar haft en samling för att stilla vår nyfikenhet och naturligtvis blev även denna träff en succé.

Vi är medlemmar i Svensk Flyghistorisk Förening och den regionala avdelningen för Blekinge som även går under beteckningen Quintus 72.

Vi träffas vanligtvis en gång per månad och vid denna träff var det System 37 Viggen som stod på programmet. Viggensystemet var under drygt 30 år ett av världens ledande flygsystem och utgjorde ryggraden i det svenska flygvapnet.

-En ynnest att ha fått flyga och uppleva detta underbara flygplan som var bäst i allt, berättade f d piloten Gilbert Hägg som med ödmjukhet tog oss med på såväl lustfyllda som krävande och farliga uppdrag över Östersjön för att bl a tampas med ryska krafter.

Viggen fick luft under vingarna första gången den 8 februari 1967 och har således 50 år på nacken. Viggen var en av de största industriella och militära satsningarna i Sverige och konstruktionen var okonventionell med nosvinge, vilket var synnerligen ovanligt vid den tiden.

SAAB visade gärna upp det unika med Viggen som fick såväl rutinerade konstruktörer som piloter att tappa hakan. Det mest spektakulära var naturligtvis flygplanets extremt korta landningssträcka. Den bromsade snabbt in varefter den backade runt ett halvt varv och startade igen, i samma riktning som den kom ifrån.

Flygvapnet köpte totalt 329 Viggen för attack, spanings- och jaktuppdrag.

-Vi som tidigare hade flugit Draken, som vi upplevde som att sitta på en raket, fick nu en ytterst behaglig arbetsplats. Det fanns gott om utrymme och man satt bekvämt och med en avancerad elektronik blev det en flygande plattform att älska från första stund, intygade Gilbert Hägg. Räckvidden var också klart bättre än i J 35 Draken.

Han berättade om många uppdrag över Östersjön för att möta och identifiera olika länders flygplan, men mest var det ryssar vi hade att tampas med betonade Gilbert Hägg.

Ryssar i all ära men de mest spännande incidentuppdragen var ändå hans kontakt med USA:s SR-71 över Östersjön. SR-71 gick allmänt under beteckningen ”Baltic Express” och hade spaningsuppdrag. Den opererade på drygt 21 000 meters höjd och farten var Mach 2.98 -3,0.

JA 37 Viggen hade bra överljudsprestanda och hade vid test på 8 000 meters höjd nått Mach 1.35 i planflykt. Nosen höjdes därfefter till tre, fem grader över horisonten för stigning under acceleration till hög höjd. Vi fick dock aldrig överstiga 16 000 meter under våra övningar, berättade Gilbert Hägg, som fortfarande har känslan kvar när han för ett mycket kort ögonblick uppfattat en skugga fara förbi över honom. Han hade mött fartvidundret SR-71 som var ca 3 000 meter över honom i det mörker som alltid finns på dessa höjder. Övningsuppdraget ansågs som lyckat.

Upplevelsen med SR-71 fick han njuta av vid fyra tillfällen och då i sällskap med olika rotekamrater.

  • 21.7.1983 kl. 13.20 1 div. F 17 och JA 37 Viggen. Kn Lars Gardell och Kn Gilbert Hägg.
  • 5.10.1983 kl. 14.05 1 div. F 17 JA 37 Viggen. Kn Mats Heiman och Kn Gilbert Hägg.
  • 12.3.1984 kl 12.15 1 div. F 17 JA 37 Viggen. Kn Gilbert Hägg och Kn Anders Borgvall.
  • 3.12.1987 kl. 11.45 1 div. F 17 JA 37. Kn Gilbert Hägg och Kn Johansson.

Träffen hade inletts med att Rune Kronkvist gav en tillbakablick på de många projekt som bearbetades och övergavs innan slutprodukten stod klar. Även en film om Viggen visades.