Kd har allvarligt skadat Region Blekinge

Publicerat av

I senaste valet lovade Kristdemokraterna i Blekinge att avskaffa sig själva.

”Vi vill avskaffa de politiskt styrda regionerna och att alla ska ha rätt till samma vård oberoende av var man bor”, skrev partiet och ville ha stöd för sin uppfattning.

När nu KD hastigt och lustigt har lämnat regionstyret tillsammans med Socialdemokraterna och Centerpartiet i Region Blekinge visar man inget som helst ansvar. Bäst för väljarna i Blekinge hade varit om dom gjort allvar av sitt löfte att avskaffa sig själva.

Jag har upplevt mycket av politiskt styre i region/landsting och i de fem kommunerna men det som nu visas upp av KD blir till ett oslagbart bottennapp. Ett av flera exempel:

KD har lämnat regionstyret men vill ändå sitta kvar på arvoderade toppositioner. Jag tar mig för pannan och känner hur den snabbt skrynklas med hjälp av många frågetecken. Partiledningen känner tydligen inte ens till de enklaste och självklara reglerna att man inte kan sitta kvar på ledande poster som man redan sagt att man vill lämna.

Socialdemokraterna och Centerpartiet tänker fortsätta att fullt ut ta sitt ansvar och kräver nu naturligtvis att KD snabbt lämnar sina toppositioner. En begäran så självklar att den inte ens skulle ha behövt framföras.

” – Vi befinner oss i en extremt allvarlig situation i regionen. Det är vi inte ensamma om. Det är en tuff situation. Att då ägna sig åt politiskt spel och agera på ett sätt som riskerar att kasta in regionen i ett politiskt kaos, det är inte ansvarsfullt,” säger Christina Mattisson till BLT:s nätupplaga.

I dag kommer också uppgifter från vissa KD-ledamöter att beslutet att lämna den politiska uppgörelsen med S och C inte var enhälligt. Detta kan därmed tolkas som att det är distriktsstyrelsen inom KD som har lekstuga i stället för att ta ansvar i en extremt svår situation.

Det som nu visas upp i offentligheten är inget annat än ett parti med självskadebeteende men framför allt ett parti som har gjort regionen med sin samhällsviktiga uppgift till en lekstuga långt bortom allt sunt förnuft. Partiet har redan efter bara sju månader bevisat att KD inte behövs i Region Blekinge.

Sent i eftermiddag rapporterar SVT Blekingenytt att såväl Deborah Lind som Anna Ekberg nu har backat från sin tidigare uppfattning att sitta kvar på sina ledande poster. Båda har lämnat skriftliga avsägningar vilket också var ett oavvisligt krav från regionstyrelsens ordförande Christina Mattisson, S.

Skadan har emellertid redan skett. Störst skada har KD som parti tagit men allvarligt är också att Region Blekinge nu lider allvarlig skada i ett synnerligen allvarligt läge. Nu måste skadan snabbt repareras med en ny politisk konstellation. Jag vill tro att detta kan ske inom rimlig tidsrymd.

När det gäller Kristdemokraterna är dom på väg att infria vallöftet att avskaffa sig själv. Åtminstone i Region Blekinge.

Sökes: inflytelserik riksdagspolitiker

Publicerat av

I dag kommenterar Sune Håkansson, Ronnebypartiet mitt förra blogginlägg.

Jag berättade om alla högtflygande planer som kommunstyrelsens ordförande i Ronneby, Roger Fredriksson, m, har torgfört på senare tid. Bland annat vill han att det byggs ett kärnkraftverk men också att Ronneby kommun får ett fängelse uppfört på lämplig mark.

Håkansson gillar förslagen men säger samtidigt att Blekinge saknar en riksdagspolitiker som har inflytande gentemot riksdag och regering. Han skriver:

” Kommunens och Blekinges underläge mot övriga Sverige synes vara en följd av att det inte finns någon politiker med inflytande på riksnivå, som därtill har stöd på hemmaplan.”

Sune Håkansson har fler synpunkter som du kan ta del av här:

” Kommunpolitiken i Ronneby

Vad tycker de olika partierna i Ronneby? Frågan ställs i Bengtbloggen. Frågan ställs i huvudsak till företrädarna för SD, L och Kd. Frågan synes mest gälla utspelen från kommunalrådet, dels om kärnkraftverk, dels om fängelse, inom Ronneby kommuns gränser.

Förvisso kan jag hålla med. I sig kan frågan ställas också till M. Min tolkning är att man också inom M är oklara.

Ett dilemma i sammanhanget är att länets tidningar numera nära nog struntar i att följa kommunfullmäktiges sammanträden. Nog borde väl timslånga debatter innehålla något av intresse?

Åter till grundfrågorna: Jag, och såvitt jag förstår med RP:s majoritet bakom mig, ses båda förslagen från kommunalrådet som positiva. Detta har, i olika sammanhang, också framförts. Kommunens barrskogar är en bättre placering för ett fängelse än Trelleborgs jordbruksmark, vilket är den senaste fängelseplaceringen. ”Fankens Farstu” heter en plats uppe i Ulvamoen, på gränsen mellan Eringsboda tidigare församling och Småland. Den var tidigare ett tillhåll för bland annat Nils Dacke, enligt sägnen. Den kan vara lämplig.

Kommunens, och Blekinges, underläge mot övriga Sverige synes vara en följd av att det inte finns någon politiker med inflytande på riksnivå, som därtill har stöd på hemmaplan. Möjligen skulle Åsa Coenraads kunna bli ett sådant namn? Scb förutspår en fortsatt befolkningsminskning i länet, och i Ronneby kommun.

I närtid torde två andra frågor kunna ge lokal debatt. Den ena är den nya översiktsplanen. De styrande synes vilja ha planeringsmålet att kommunens invånarantal skall öka med 4000 fram till år 2045. Scb spår 2000 färre invånare. Ett oförändrat antal invånare är enligt min mening ett rimligt grundalternativ.

Folks klagomål på äldreomsorgen uppfattar jag som växande. Ett problem är att kön till himmen är längre än på många år, Därtill klagas på vårdens kvalité.”

Sune Håkansson, Ronnebypartiet

Storslagna planer för Ronneby

Publicerat av

Loreen vann eurovisionsfinalen och nu har huggsexan startat när det gäller vilken plats som får äran att hysa nöjesspektaklet när finalen avgörs i Sverige nästa år. Stockholm hade längst arm och räckte upp handen först av alla tätt följd av Malmö och Göteborg.

Men jag saknar en kommun, nämligen Ronneby. Har kommunalrådet Roger Fredriksson tappat stinget? Han vill ha det mesta. Nu är han helt tyst. På hans önskelista hittills finns främst ett kärnkraftverk och ett stort och rejält fängelse. Platsar kanske inte direkt på nöjeskartan har det visat sig när oppositionen mest buat och gjort tummen ner för Fredrikssons önskemål.

Ronneby har ingen lämplig och stor nog lokal för att hysa en eurovisionsfinal, säger vän av ordning. Men en sådan kan lätt byggas om det sker i privat regi, kan jag höra Roger Fredriksson viska. Inte minst har vi kommunala bolaget ABRI som bygger på beställning, snabbt och behändigt. Markområde finns också och blir över, nämligen östra infarten.

Nåja, skämt åsido, Ronneby ÄR för litet i sådana sammanhang så den här gången hedrar det Fredriksson att han varit tyst.

Men när det gäller hans två andra önskningar inställer sig frågor. Varför är det enbart Roger Fredriksson som framför önskemål på kärnkraftverk och fängelse. Vart tog den nya politiska ledningen vägen – ”Samling för Ronneby”? Varför har inte Roger Gardell, L, Anna Ekberg, Kd eller Nicolas Westrup, SD, som också ingår i maktkoncentrationen, liknande förslag?

Att Fredriksson vill ha ett fängelse någonstans inom kommunen och längs riksväg 27 har inslag av humor. Det kanske många har missat. När Fredriksson 2017 gjorde ett antal polisanmälningar riktade mot bland annat kommunala bolag utnämndes han av lokalbefolkningen till sheriffen! Nu fortsätter han i samma riktning när han önskar ett stort fängelse.

Mest motstånd lokalt har hans önskan att bygga ett kärnkraftverk på egen mark, som det hette i lokalmedia, mötts av. Nu ska inte detta tolkas som att det gäller mark som Fredriksson äger utan på mark som kommunen äger. Det handlar om ca 50 hektar.

Men som sagt, var står övriga partier som ingår i ”Samling för Ronneby” i dessa två önskningar? Det vet vi inte.

Jag hade önskat att Fredriksson snabbt hade räckt upp handen och hojtat högt och ljudligt när det stod klart att Blekinge Museum vill sälja Saxemara Båtvarv. En klenod och diamant väl värd att rädda för framtiden. Men hittills har det inte hörts ett enda litet pip i den frågan från Fredriksson. Att rädda stora kulturvärden kan vara nog så viktigt som att ropa på kärnkraftverk eller fängelser även om jag förstår att det till stor del handlar om arbetstillfällen. Men herr Fredriksson ska inte underskatta vad ett anrikt och historiskt båtvarv kan åstadkomma när det gäller en viktig besöksnäring. Naturligtvis borde det vara en självklarhet för Ronneby kommun att rädda detta kulturarv.

Dessutom vill jag påminna Fredriksson om hans storstilade önskningar för inte så länge sedan och hur det slutade. Året var 2015 och hett då var att man ville bygga en postomlastningscentral på Viggenområdet för Postnords räkning.  I oktober sa fullmäktige ja till en investering på 60 miljoner kronor. Pengarna skulle användas av ABRI för byggande av denna omlastningscentral. Lokalerna skulle därefter hyras av Postnord. Av dom storslagna planerna blev intet.

Önskemål är en sak, att genomföra storslagna önskemål en helt annan.

Konstrundan en kamp mot klockan

Publicerat av

Sol, hårda vindar och lite kylslaget är som gjort för en konstrunda Blekinge runt. I detta län är det nära till allt, men ska man besöka flertalet utställare under två dagar (6–7 maj) blir det till att snabba på. I annat fall gäller det att välja och vraka.

Jag inledde med att besöka samlingsutställningen på Ronneby Kulturcentrum. Där fanns alla de 58 utställarna. Önskar du uppleva detsamma, ja, då måste du kolla klockan. Kulturcentrums öppettider är nämligen inte i fas med konstrundans öppettider. Det skiljer tre timmar varför jag tycker att kommunen här borde ha bjudit till eftersom arrangörerna valt att förlägga presentationen av konstnärerna till just Ronneby kommun.

Hur som helst, jag klarade kampen mot klockan men det fanns många som hade väntat en timme på förmiddagen innan den kommunala anläggningen behagade öppna. Konstrundan är öppen klockan 10 – 17 medan Kulturcentrum kör med 11 – 15.

Jag stannade för fyra favoriter och då ska du veta att varje konstnär lät sig representeras av ett objekt.

Jag inleder med Annika Smedjebäck, Johannishus och drejad vas i stengods. Utställningsadress Klockaregården.

Karin Meijer, Ramdala. ”Lilja för lilja eller annat”. Gjutet, spritsat och glaserat stengods. Utställningsadress Gamla landsvägen 1 (Gamla skolan) Ramdala.

Ake Franzén, Karlskrona. ”Peace vill come”. Fotoutskrift på duk. Utställningsadress Fortifikationsgatan 5, Karlskrona.

Ros Marie Saltö, Karlskrona. ”Form” i stengods. Utställningsadress Inglatorpsvägen 4 Karlskrona.

Knastertorrt i Hittaut-skogarna

Publicerat av

Vi är många som lufsar, joggar, springer och cyklar för att leta efter små stolpar i skogarna i Ronneby kommun.

Att vi är många kan avläsas av statistiken på Hittauts hemsida. Men vi gör också avtryck i terrängen. Väl upptrampade stigar leder fram till nästan varje checkpoint som det numera ska kallas dvs stolpen som har såväl reflex som siffror och numera dubbla bokstäver som ska skrivas av eller fotas.

Vissa av oss tar det lugnt och njuter av naturen, som vi säger när vi måste stanna då och då för att hämta nya krafter. Vissa flänger och ser naturligtvis mindre delar av den fortfarande rätt avskalade växtligheten. Men det är på gång, både björk och bok.

Dessutom är det just nu knastertorrt i skogarna. Bilden ovan knäppte jag i dag med lite förmiddagssol. Det du ser på bilderna ovan och nedan ska föreställa en sankmark. Vattnet är borta och kvar finns nu de löv som tidigare befann sig på botten. Nu frasar det om fötterna. Av kontrollbeskrivningen, ”Sankmarken Södra kanten” blir det liksom ett ”hittepå”.

Hur som helst, naturen är härlig på alla tänkbara sätt och ”Hittaut” är en verkligt trevlig motionsform. Var och en väljer det tempo och färdmedel som passar. Man behöver inte stressa. Men det finns onekligen olika typer av nördar. Jag läste om en orienterare som hade gjort rent hus och helt enkelt lagt pengar på att köpa en husbil. För det paret räckte inte skogarna i Ronneby kommun till. Dom stressar nu runt i hela landet i sina försök att hitta ut.

Helge har lyft på tysta vingar

Publicerat av

Mr Segelflygare Helge Stenberg har lämnat jordelivet och sitt älskade Lindö. Ingen annan har som han flugit på tysta vingar över Blekinge, södra Årefjällen (Ottsjö) och internationellt i Israel.

När Helge genomförde sitt sista flygpass med giltigt certifikat 2011 kunde han se tillbaka på nära nog 60 års segelflygande. Naturligtvis har han också flugit ett betydande antal olika segelflygplan.  Han hade bra koll och noterade antalet till 54. Hans bedrifter och stora kunskaper finns också bevarade i boken ”Segelflyg i går och i dag”. Den 7 maj 1989 finns väl bevarat genom att han då efter en 30-milaflygning tog sitt Guld C. Hans höjdrekord var 6 000 meter och är noterat i flygdagboken.

Helge var en nära och kär vän som var lätt att tycka om. Jag kan bara inte låta bli att blicka tillbaka till slutet av 1950- och början av 1960-talet. Helge hade 1959 genomgått en instruktörskurs i segelflygning på Ålleberg/Öttum. Det innebar att vi ynglingar slet och drog i honom väldigt ofta. I vuxen ålder har jag insett att det blev lite väl ofta. Vi var nämligen helt skoningslösa i vår iver att få flyga och det var Helge vi ville ha hjälp av. Helge var då i 20-årsåldern och ville naturligtvis använda sina dansskor på lördagskvällarna.

Men vi knackade på hans dörr redan vid fem halvsextiden på söndagsmorgnarna. Det blev inte mycket sömn för Helge som ändå alltid ställde upp. Vackert väder betydde alltid segelflygväder. Oavsett antal sovtimmar.

Helge var industrielektriker på Tarkett men av olika skäl kunde vi långt senare stråla samman på samma arbetsplats, nämligen Värmos i Kallinge.

Ett speciellt viktigt datum är för mig alltid inskrivet, nämligen den 25 juni 1988. Flera år tidigare hade jag kraschat med ett segelflygplan och var under flera år rädd för att flyga. Det var då Helge tog mig upp på trygga, tysta vingar och lät med tydlig stämma säga – ”DU flyger!”. Och det bara skedde. Helge utstrålade ett lugn och jag kände ju till hans mångåriga kunskaper.

Helge var ingen vän av uppmärksamhet. Jag minns när ett antal vänner genom Micke Berglunds försorg ville avtacka honom för hans mångåriga bedrifter. När Helge fick nys om vad som väntade uppe i flygklubbens lokaler utbrast han – ”Ibland ska man bara hålla truten!”.

Han fortsatte ödmjukt – ”Avtackning, jag har inte gjort något för segelflyget, jag har bara varit delaktig. Det finns dom som har gjort skyhögt mer än vad jag har gjort. Jag tänkte tacka nej till alltsammans men samtidigt kände jag att då sviker jag ju mina kamrater.”

Precis så var Helge.

Vi är många som har stor anledning att tacka och minnas Helge och hans bedrifter som vän och kunnig segelflygare. Vi har också anledning att tacka hans hustru Irene och döttrarna Petronella och Jenny för att vi genom åren har fått låna hans kraft, kunskap och tålamod. Vi delar er sorg men också rika minnen av en man som valde att under större delen av sitt liv glida högt över jorden.

Tack Helge!

Har dom slagit sina påsar ihop?

Publicerat av

Sedan urminnes tider har uttrycket ”slå sina påsar ihop” inneburit att några tänker gifta sig eller i varje fall flytta samman.

Jag kom att tänka på detta när jag följt debatten om slopad eller inte slopad skatt på plastbärkassar. Det råder nämligen en viss förvirring kring hur det ska bli. Förvirring på grund av att Sverigedemokraterna säger en sak och regeringspartiet Liberalerna en helt annan. Med andra ord ingen klarhet i denna fråga heller när det gäller regering respektive ”samarbetspartiet” SD.

Statsråd Romina Pourmokhtari
Klimat- och miljöminister
Klimat- och näringslivsdepartementet

Först var det kristallklart att plastkasseskatten skulle vara ett minne blott efter kommande årsskifte. Så uttryckte i alla fall Oscar Sjöstedt det hela. Sjöstedt är SD:s ekonomipolitiska talesperson. På detta reagerade miljöministern Romina Pourmokhtari, Liberalerna. Sjöstedts uttalande ”måste bero på ett missförstånd”, var hennes besked till svenska folket. Miljöministern fastslog att frågan om plastkasseskatten kommer att behandlas först i samband med höstbudgeten.

Efter detta återkom Sjöstedt men hade då en lite annorlunda syn på plastskatten. Han sa – ”skatten ska bort eller i varje fall till viss del!” Vi vetgiriga som är hyggligt intresserade av samhällsfrågor var ännu en gång utelämnade till gissningsleken – hitta skatten.

Sjöstedt förstod säkert att vi var vilsna för han skyndade sig att tillägga – ”Hon (Romina Pourmokhtari mitt förtydligande) är inte del av budgetförhandlingarna. Vi, alltså SD, budgetförhandlar på finansdepartementet”.

Frågan som hänger kvar i luften måste egentligen delas upp i två – kommer skatten på plastkassar att försvinna vid kommande årsskifte? Nästa fråga blir dessutom om SD numera ingår i regeringen eller inte?

Kanske måste frågan delas upp i en tredje, nämligen om det är det mycket omtalade Tidöavtalet som ska gälla? Det slottsavtalet ingicks av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Sjöstedt menar att det avtalet ska gälla och sedan får miljöministern säga vad hon vill.

Miljöministern har därefter återkommit och upplyst eventuella plastkassebärare att slopad skatt på kassen kan bli en synnerligen dyr historia för Sverige. Om skatten slopas kommer EU att kräva en större avgift för Sverige. Vilken skatt måste då höjas?

Tänk vad en plastkasse kan ställa till med, ja, i varje fall skatten av densamma. Skatten på plastkassen infördes 1 maj 2020 och skulle få nedskräpningen i naturen att upphöra eller i vart fall starkt begränsas. Det var Liberalerna som i Januariavtalet ville ha skatten. Nu har dom ändrat sig och vill ta bort skatten. Det ville dom redan året efter skattens införande.

Frågan återstår dock – har de borgerliga och Sverigedemokraterna ”slagit sina påsar ihop?” eller ska vi tolka det som att det prasslas under täcket eller har en gammaldags hemlig förlovning ingåtts? Vad är det som gäller? Vi vill veta.

Varför ska kulturarbete vara oavlönat?

Publicerat av

Jag vill tro att alla vill att just deras kommun ska vara trivsam och inbjudande men också framgångsrik. Skattesatsen ska vara balanserad, likaså sysselsättningen. Skola och annan social verksamhet måste vara av toppklass. Bostadsmarknaden ska vara inbjudande och ha bästa standard. Föreningslivet ska vara omhuldat och berikande.

Uppfyller kommunen dessa vällovliga krav är det ändå något som saknas, vilket inte alla beslutande politiker tycks förstå. Jag tänker på kulturens värde utifrån människors behov. Alla har rätt att kräva ett levande och rikt kulturliv. Även den verksamheten måste få kosta. Det finns goda exempel men det finns tyvärr många fler när det gäller det motsatta.

Tankarna kommer till mig när jag i dag på morgonen först fick ta del av den negativa nyheten i SVT Blekingenytt därefter i lokalpressen. Nyheten var att litteraturfestivalen ”Bok och hav” i Karlskrona ställs in i år och kanske går en alldeles för tidig död till mötes.

Kommunen, som har mest nytta av ett dylikt arrangemang, vill inte betala arvode för arbetsinsatsen dvs planering och genomförande av projektet. Man tycker att de ideella krafterna ska göra detta gratis!  Fem personer har tidigare genomfört det lockande och prisade arrangemanget. Nu har dessa fem tröttnat. Jag förstår.

Ett arrangemang som ”Bok och hav” (en genialisk titel i just sjö- och marina staden Karlskrona) lockar publik från såväl regionen som övriga landet att besöka just Karlskrona – som får äran av arrangemanget.  Då ska naturligtvis kommunen finansiera inte bara kringkostnader utan också arbetsinsatsen. I fjol lockade festivalen 700 besökare. Fullt godkänt och vad skulle inte en vidare utveckling kunna innebära i ökat publiktryck?

Nu avvecklas i stället det litterära projektet och Karlskrona blir än fattigare på det kulturella området som redan har en negativ stämpel på sig bland talföra invånare.

Men den som inte är beredd att satsa, ja, jag vänder mig till inskränkta politiker i såväl Karlskrona som Ronneby, ska inte heller ha framgång. I Ronneby har det under ett års tid diskuterats hur man ska arvodera de som vill arbeta med kultur. I detta fall gäller det Folkteatern i Ronneby.

Där är det lika dumt som nu i Karlskrona, kommunala bidrag får inte användas till att betala kulturarbetare. Duktiga verksamhetsledare tröttnar naturligtvis och satsningen blir minimal för att efter ett tag helt tyna bort.

I Ronneby har tjänstemän gjort till sin självutnämnda uppgift att jämföra kultur med idrott. Vem har bett dem om det? Är det politikerna?  Ja, då är det synnerligen olyckligt.

Jag har en enkel fråga: vem har bestämt att just kulturarbetare ska arbeta och slita gratis?? Det är regel att man inom föreningslivet oftast arbetar ideellt (gratis) men när det gäller större kulturprojekt eller speciell fast kulturverksamhet som sticker ut – och som kräver personal – är det dags att tänka om.

Alla har väl rätt till en rättmätig ersättning som i slutändan gynnar just kommunen. På kort tid har vi i Blekinge kört slut på ”Bok och hav” i Karlskrona och i Ronneby går Folkteatern på sparlåga.

Beslutande politiker måste nu ta sitt ansvar. Kultur är viktigt och stimulerar människor på skiftande sätt. Red ut problemen och de ekonomiska irrfärderna och ge kulturen en ärlig chans. Det har invånarna i respektive kommun rätt att kräva.

”Skarpt läge!! – Det är på riktigt nu”

Publicerat av

Dessa korta meningar kommer till mig där jag står i uraffären och väntar på min tur. Orden har vid flera tillfällen i samband med presskonferenser uttalats av nuvarande statsministern med partibeteckningen M som i mjölkchoklad.

Kristersson har använt orden för att försöka få oss svenskar att förstå allvaret. För det äldre paret före mig i affären är det allvar på riktigt. Damen vill veta vad hon kan få för sin guldklocka. Klockan har hon fått efter fullgjort slit i en livslång anställning.

Damen och hennes man vill ha högsta möjliga ersättning för klockan. Det framgår med all tydlighet. Är det riktigt guld? Hur många karat? Urmakaren ger tips om att paret nog ska uppsöka en guldhandlare längre ner på gatan. Han själv, urmakaren, handlar inte med guld på det sätt som paret är i behov av. Samtalet fortsätter, man vrider och vänder på guldklockan. Den vägs och den värderas.

Jag har på intet sätt behövt anstränga mig för att ta del av samtalet. För paret är det en självklarhet att skaffa ett ekonomiskt tillskott på detta sätt. Vad är väl en klocka på armen mot flera tusen kronor till ett behövande konto. Visserligen guld men klockan påminner ju endast om ett livslångt slit. Inte minst nu i dyrtider.

Detta jag nu har beskrivit är tyvärr inget udda. Inte minst barnfamiljer, för att inte tala om ensamstående MED barn har det svårt i dessa våra dyrtider. Man avyttrar det som går att avyttra. Alternativet är matbrist. Det finns kommuner som förbereder sig för att bjuda behövande elever till skolmåltid även på kommande påsklov.

Det är skarpt läge nu. Det handlar inte enbart om svindyr gurka eller paprika. På grund av vattenrik gurka till svinpris är kvaliteten numera också att se upp med.

Tyska livsmedelskedjan Lidl har i denna vår dyrtid gjort ett intressant utspel, som man naturligtvis kommer att tjäna stålar på. Men okej, nu ska vi vara snälla och tacka för att ett alternativ plötsligt infinner sig på marknaden.

På sociala medier har jag kunnat ta del av vänner som har rapporterat om plötsligt väl välbesökta Lidl-affärer. Bl a lär årslagrad prästost från Boxholm vara en hett åtråvärd vara för 99 kronor kilot!

Nu hakar även de tre stora affärskedjorna på, detta trots att de i det längsta försökte vara kallsinniga. Nu kallas detta för ett priskrig. Krig vill jag inte kalla det. Utbudet på prisnedsatta varor är allt för begränsat, dessutom i ett fall direkt kopplat till ägarna av Coop, nämligen medlemmarna.

Högt bensinpris, ännu högre elpris och inflation på det, har gjort Sverige till ett klassamhälle av sällan skådat slag. Matmomsen vill politikerna inte röra. I stället tillsätter man en utredning. Man vill att Konkurrensverket och Konjunkturinstitutet ska granska livsmedelsbranschen. Kostnad för detta blir 10 miljoner kronor. Pengarna kunde ha blivit till mycket värdefull mat till behövande.

Under pandemin var det toalettpapper som blev en bristvara. Nu handlar det om att många inte ens har råd att handla. Inte ens viktiga grönsaker. Och Kristdemokraternas falukorv under valrörelsen har också blivit svindyr.

Det är ökad konkurrens som ska rädda hela situationen har finansministern sagt. Minst lika dåligt är uttalandet från ICA-direktören som på fullt allvar menar att det är vi konsumenter som har det avgörande ansvaret. Han menar att vi ska välja butiker med lägsta pris. Då kan man ställa motfrågan – vad gör den stora befolkningen på landsbygden som mestadels är hänvisade till en butik?

I skrivande stund är det producenterna som pekas ut som prishöjare. Men även dessa har väl fått höjda el eller transportkostnader? Inflationen med bl a höjda räntor har drabbat hela samhället. Jag tror till och med att ledande politiker nu börjar inse att inte heller de kan sätta priset på gurka, kaffe och paprika. När de inte ens kan reglera höga elpriser på rätt sätt eller minska bensinpriset hur ska de då klara hela den snedvridna marknaden där inte ens mäktiga banker nu står pall i snålvinden. Hur ska då vi konsumenter stå pall.

Det hjälpte inte ens att släpa fram våra kändisar i samhället för att låta även dessa klaga högljutt över för höga matpriser. Trovärdigt? Tror inte det. Men glöm inte prästosten på Lidl. Bara ett lokalnära tips.