Att odla grönsaker är att överraskas

Att vara ”trädgårdsmästare” och närodlare är en tämligen ny bekantskap. Den, i likhet med mycket annat, har frammanats av det krig som pågår i Europa. Det gäller att vara beredd på det värsta. Det är då tanken föds på att odla grönsaker.

Jag såg hur far en gång i tiden odlade både det ena och det andra, alltså grönsaker och blommor. Han visste precis hur det skulle vara med grönsakssängar, upptrampade gångar och hur det skulle gödslas. Men så var han också utbildad på området.

När jag nu har en säsong bakom mig måste jag speciellt framhålla en av flera upplevelser förknippade med grönsaksodling. Jag har upptäckt det spänningsmoment som infinner sig i samband med denna odlingsform.

Jag vet vad jag har sått i jorden men vad kan jag förvänta mig att det så småningom ska komma UPP ur jorden? Det är nämligen långt ifrån säkert att det som kommer upp är förenat med vad som har stått på fröpåsen. Detta trots att den kommer från ett väletablerat företag som har åtskilliga år på nacken och som dessutom har varit etablerat i Blekinge innan det tog sig över gränsen till Småland.

I mitt fall sådde jag persilja men det kom upp stora och fina morötter! Rena trolleriet. Eller har det med vår miljö att göra?

Det var aningen lurigt i början. Blasten liknade persiljan men växte mycket snabbare och bladen såg till sist ut som små träd jämfört med persiljan. När jag väl vågade dra i blasten fick jag dra ordentligt och till sist kom den upp. Det var en kanonvacker morot, ja flera stycken. Se bildbevis. Tämligen användbara till rätt mycket men persiljan lär vara mer rik på vitaminer men inte minst är den bra för våra njurar.

Så, jag tänker inte klaga. Inte alls.

Dessutom har jag hört att andra i min närhet har tagit fel på morotsblast och persilja. Det var i ett av fallen frun i huset som upptäckte att mannen var i färd med att hacka morotsblast i stället för persilja.

Spännande är bara förordet. Nästa år ska jag försöka med dill för att se vad som då kommer upp. Kanske blir det rent av pepparrot. En god och nyttig rot även den.

Var hitta en Gahrtons like?

Per Gahrton, miljöpartiets grundare, har lämnat jordelivet 80 år gammal. Han lämnar ett stort tomrum efter sig som människa men mest i sin egenskap som politiker. Han var som sådan unik i sitt sätt att arbeta.

När jag tänker tillbaka på hans mångåriga gärning är det speciellt en fråga som etsar sig fast och som jag har svårt att hitta svaret på, nämligen – var finns i dag Per Gahrtons like? Jag menar, finns det i dag i vårt avlånga land en politiker som på samma sätt brinner för sin uppfattning och som aldrig kan tänkas svika sitt utstakade mål? I dag måste svaret på frågan tyvärr bli ett rungande – nej!!

Jag, och många med mig, menar att dagens politiker mer ägnar sig åt taktiska övningar och uppgörelser med fokus på sin egen framtida maktställning. Det politiska uppdraget har för en del helt krasst blivit en födkrok. Vissa byter därför t o m politisk tillhörighet för att nå just dessa personliga mål.

De rent politiska målen blir därmed underordnade vilket i sin tur får till följd att tidigare otänkbara allianser blir fullt möjliga. Detta synsätt urholkar och spär på politikerföraktet och tar död på en viktig dialog med allmänheten. En normal och högst önskvärd demokratisk debatt uteblir och ersätts med tysta och taktiska uppgörelser som på intet sätt gagnar samhället och dess invånare.

Ledande politiker blir med ett sådant arbetssätt del av etablissemanget vilket innebär att allt fler blir till lakejer i stället för att agera utifrån egen agenda.

Per Gahrton vek aldrig ner sig, inte ens i trängda situationer. Hans debattlusta och klara riktlinjer i den politiska viljan sviktade aldrig. Han var strängt ideologisk, stridbar och naturligtvis obekväm.

Nu efter hans död är det en speciell radiodebatt som har etsat sig fast i minnet. En debatt som även flera politiska chefredaktörer nu efter Gahrtons död lyfter fram som bevis på hans raka språk och engagemang.

Det är tidig morgon den 15/11 1994, dagen efter att Gahrton förlorat i folkomröstningen om EU-valet. I studion är han ensam att möta sina motståndare.

”Jag tycker inte du ska fortsätta kampanja nu Per,” säger utrikesminister Lena Hjelm-Wallén.

”Jag kampanjar inte! Nu är ni fyra, fem ja-sägare här vid bordet, nu är ni så fantastiskt schangtila att ni ska ta oss på allvar, det är ju rent, det är ju rent skitprat. Ni har gått ut med dessa löften, försök nu inte backa från dem redan första morgonen. Vi har noterat alla dessa löften. Har inte din regering avskaffat arbetslösheten till 1998, så säger jag bara: gud nåde er när ni ska möta väljarna.”

” Men Per”, säger Carl Bildt

”Jag tänker inte fortsätta den här debatten”, meddelar den tidigare EG-ministern, Ulf Dinkelspiel.

” Debatten? ropar Per Gahrton. Ni har utmålat oss som lögnare och bedragare, ni har pumpat in näringslivets pengar, ni har förföljt oss personligen, mig och många andra, utmålat oss som fascister och Le Pen-anhängare.”

”Men Per Gahrton, bör man inte också vara en god förlorare,” säger programledaren.

” God förlorare? fräser Per. Nu sitter ja-sidan här och har vunnit med den knappaste marginal något land har tagit sig in i EU med. Och så ska vi plötsligt glömma alla dessa spyor som de har vräkt över oss, alla dessa övergrepp.”

” Per, nu är det nog dags att du går och lägger dig,” säger Carl Bildt.

” Håll truten på dig Carl Bildt! Det här är en seriös debatt!”

” Ja, det är precis det jag tänkte säga,” säger Bildt.

” Ni försöker smita undan ert ansvar! Det är fullständigt sanslöst!”

” Per, jag kan förstå din bitterhet…”

” Jag är inte bitter! Jag föraktar er som nu försöker smita ifrån era löften!”

” Ta det nu lite lugnt,” Per.

” Du Carl Bildt! Tala inte till mig med någon sorts översittarstatsministerröst!”

Precis så var Per Gahrton. Finns hans like i dag? Nej, tyvärr inte.

Är kungen verkligen centerpartist?

När det politiska skeendet på lokala planet inte lockar är ”Politikbyrån” i SVT ett alldeles utmärkt substitut. Redaktionen med Aida Pourshahidi som programledare tar ut svängarna rejält och räds inga frågeställningar. Dessutom sitter inbjudna gäster på detaljer som kan bjuda på lagom avvägt skvaller.

I går onsdag tog man ett riktigt unikt grepp. Politikbyrån ställde frågan hur politisk Sveriges officiellt mest opartiska kung egentligen är? I programmets absolut sista del var redaktionen så varm i kläderna att man vågade påstå att kungen med största sannolikhet är centerpartist!

Beskedet måste fått rojalisterna att sätta kvällsgroggen i halsen. Jag kunde riktigt känna hur luften i många hem i såväl slott som koja liksom tog slut. Inandningen efter centerbeskedet måste ha haft en chockverkan likt ett större jordskred.

                                Foto: SVT

Det var Svensk Damtidnings egen kung, Johan T Lindwall, som först lät linda in kungens politiska hemvist. Johan, som har följt i kungens fotspår längre än någon annan, menade att många säkert tror att kungen är mest moderat. Aningen neutral moderat i så fall. Om en sådan någonsin har existerat. Med det ville man ha sagt att kungen alltid intresserat sig mest för företagssektorn.

Men när det blev dags att gå riktigt på djupet blev svaret: som kung är han moderat men som person centerpartist, slog Svensk Damtidning fast.

Förklaringen till detta skulle i så fall vara, menade man, att kungen gillar jordbruk, jakt och fiske. Kort sagt, det som sker på landsbygden. Blir man som svensk år 2023 ansedd att hysa centerpartistiska känslor för att man gillar att fiska? Vad sänder sådana signaler till Centerpartiet?

Nu tror jag inte att partiet i mitten kan dra allt för höga växlar på den nu ”avslöjade” politiska hemvisten för kungen. Vad skulle han förresten svara om någon vågade ställa den raka frågan?

”Nu blir det för nära. Nu blir det övertramp”, skulle kungen med all sannolikhet svara. Den sortens svar har ofta förekommit i alla de program som redan har sänts med anledning av att kungen i år och inte minst i helgen firar sina 50 år på tronen.

Deltagarna i Politikbyrån var djupt eniga om att kungen har en rejäl makt utan att egentligen har någon formell makt. Det var till exempel han som fick Nobelstiftelsen att ändra sina häpnadsväckande inbjudningar. Det räcker med att kungen väljer att besöka ett objekt i stil med ett visst vindkraftverk för att just det då kommer att hamna i blixtbelysning när hela svansen av svensk mediabevakning hakar på. Numera är det inte enbart Svensk Damtidning som bevakar vad kungen har för sig.

Politikbyrån kom också fram till att Carl XVI Gustaf egentligen är Sveriges hemligaste politiker. Dessutom tycker jag nästan synd om Centerpartiet som naturligtvis inte kan använda kungen på sina affischer i nästkommande val.

Tack redaktionen för ett annorlunda grepp som hjälpte till att göra kungen lite mer mänsklig och vardaglig.

Nobelstiftelsen spelade rysk roulette

När politiker vill testa ett nytt lagförslag brukar det heta att man skickar upp en testballong. Man vill veta hur den klarar sig, om det blir storm eller inga vindar alls.

Nobelstiftelsen däremot valde en helt annan metod. Man laddade och spelade rysk roulett inför kungahus, politiker och svenska folket.

Stiftelsen inledde med ett löst skott. Tidigare blockerade Jimmie Åkesson skulle nu få vara med och skåla med Kungen. Nobelstiftelsen hade mjukat upp sina regler för inbjudan till Nobelfesten. Det resulterade i att folk lyfte på ett ögonbryn, möjligtvis hördes också ett lågmält mummel.

Sverigedemokraternas ledare kom med ett snabbt svar – han tänkte inte gå på nobelfesten. Han var upptagen! Ett inte alls överraskande svar efter alla år av isolering.

Nästa skott från Nobelstiftelsen var betydligt starkare. Nu var det helt andra och mäktigare personer som skulle bjudas in för att skåla med Kungen och internationella pristagare. Nu var även ambassadörer från Ryssland, Belarus och Iran inbjudna till fest.

Bland de första att protestera var Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar, som avstod festligheter om Rysslands ambassadör skulle delta. Lika snabb att avstå var Centerpartiets Muharrem Demirok som avstod av samma skäl som Dadgostar.

Även L-ledaren och arbetsmarknadsminister Johan Pehrson var överraskande snabb och rak i sin reaktion. Han sa:

”Jag kommer inte att sitta och skåla med den ryska ambassadören samtidigt som Putins vidriga och blodiga anfallskrig fortsätter i Ukraina.”

Även Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi hade samma uppfattning.

Statsminister Ulf Kristersson hade betydligt svårare att bestämma sig. Han sa sig ha reagerat ganska starkt, men sa till media att han ville återkomma. Han poängterade att ”det är upp till Nobelstiftelsen att bestämma vem som välkomnas”.

Magdalena Andersson, s, skrev på sociala medier att ”Nobelkommittén behöver ta en allvarlig funderare på vad det innebär att till prisceremonin bjuda in en representant för den regim som bedriver ett vidrigt och illegalt krig i Ukraina och som dessutom hotat Sverige.”

En partiledare som aldrig tvekade var Kristdemokraternas partiledare, Ebba Busch. Hon tänkte gå oavsett vilka som skulle bjudas. Tyvärr överraskas jag inte av hennes svar. Fest och glamour med vackra klänningar och en extra chans att få visa upp sig för media är för Ebba mer lockande än att kraftfullt protestera mot det krig som pågår inte långt från oss och mot att krigsherrens ambassadör skulle sitta med och skåla. Skrämmande att Sveriges vice statsminister blottar en så ovärdig inställning till ett vidrigt och illegalt krig.

I detta läge lät Nobelstiftelsens ordförande, Vidar Helgesen, meddela att man trots protester stod fast vid sitt beslut att bjuda in nämnda regimers företrädare, men de skulle bara få närvara vid ceremonin och inte den efterföljande festen.

Det sägs att Sveriges Kung inte har någon makt, och det stämmer ju. Eller? Sent på kvällen sipprade det ut att Kungen starkt övervägde att avstå Nobelfestligheterna om stiftelsen framhärdade i sitt beslut.

Redan morgonen efter lät Nobelstiftelsens ordförande meddela att man ändrat sitt beslut. Ingen ambassadör från Ryssland, Belarus och Iran skulle längre bjudas in!

Även om Nobelstiftelsen starkt förnekar Kungens betydelse och tveksamhet att delta var det han som fick stiftelsen att göra en helomvändning. Hur skulle det ha sett ut om Kungen uteblivit som prisutdelare och vem skulle ha iklätt sig värdskapet och utbringat kvällens skål?

I det här fallet hade Kungen makt och han var dessutom kristallklar på vems sida han står när det gäller kriget i Ukraina. Dessutom slipper vice statsministern Ebba Busch en annars ofrånkomlig svekdebatt som lätt kunnat sänka en redan kantrad Kd-skuta som hela tiden tar in alltmer vatten.

Arbetsmiljö en klassfråga i Ronneby

Orättvisor har alltid gjort mig för***d och för stunden är det Ronneby som utmärker sig på ett flagrant sätt. Det sägs att vi blir klokare med åren, men det tycks inte gälla inom den politiska sfären. När politiker dessutom bevisligen ljuger för att rättfärdiga ett dåligt beslut, ja, då har man helt tappat förmågan att iklä sig förtroendeuppdragets fulla ansvar.

Du ska i en förkortad version få min reaktion och upplevelse av två olika frågor om arbetsmiljö i Ronneby kommun. Båda har beslutats av högsta politiska instans och av samma politiker men med rakt motsatta resultat.

Den ena frågan gäller arbetsmiljön för personal inom omsorgen. Under lång tid har denna personalkategori begärt att arbetsgivaren, Ronneby kommun, bekostar fotriktiga arbetsskor. Ett lika berättigat krav som att det måste finnas arbetsklädsel.

 När man går långa sträckor varje dag sliter det på kroppen, höfter och rygg tar stryk och risken för belastningsskador är därför stor.  Det finns mätningar som visar att vårdpersonal avverkar upp mot 30 000 steg per arbetspass.

Allt fler kommuner har insett vikten av att erbjuda personal såväl arbetskläder som arbetsskor. En felaktig men ofta förekommande uppfattning från politiker har varit att till exempel fria arbetsskor skulle innebära att personal blir förmånsbeskattad. Detta är enligt Skatteverket fel och det har nu öppnat upp för kommuner att inhandla arbetsskor. Det måste bara tydliggöras att arbetsskorna inte får användas privat. Även om flertalet kommuner valt att lita på sina anställda i just denna fråga har en del valt att märka upp skorna.

Just detta med förmånsbeskattning har Ronneby kommuns högsta politiska ledning angett som ett av skälen till att avslå personalens skobegäran. Dessutom har man påstått att skorna måste vara utrustade med stålhätta. Även detta ett svepskäl för att avslå personalens begäran. Sådant krav finns inte.

Mot detta exempellösa beslut i en viktig arbetsmiljöfråga har nu Socialdemokraterna med all rätt reagerat högljutt. Bland annat betonar partiet att det är fråga om en viktig jämställdhetsfråga. Man skriver i en insändare i dagens BLT (2023-08-25):

”Inom många mansdominerade yrken är det en självklarhet med fria arbetsskor. En god arbetsmiljö är viktigt för alla. Därför måste vi även säkerställa att det blir lika självklart med arbetsskor inom de kvinnodominerade yrken där behoven finns.”

En helt annan arbetsmiljöfråga som uppmärksammades av Sydöstran i juni i år gällde kommunfullmäktiges ledamöter. Tidningen påpekade helt riktigt att Ronneby kommuns organisationer ska spara mångmiljonbelopp men samtidigt har fruktkorgen till politikerna i kommunfullmäktige kommit tillbaka.

Beslutet försvarades av kommunfullmäktiges ordförande, Lennarth Förberg, m, som ansåg att kommunalt betalad frukt till politikerna var en viktig arbetsmiljöfråga:

”Jag var inte med när beslutet att ta bort frukten togs. Men flera ledamöter har kommit till mig och sagt att de är trötta.

Fullmäktiges sammanträden har på sistone haft en tendens att pågå länge, ända fram till klockan elva på kvällen, ibland till och med längre än så.

Vi behöver visa respekt och garantera kvalité för de viktiga beslut vi fattar. Därför är frukten tillbaka, så att de som behöver får något i sig, säger kommunfullmäktiges ordförande Lennarth Förberg.

Vi har kvällssammanträden för att man som ledamot ska kunna arbeta på dagen. Frukten är till för dem som har arbetat och behöver få upp sockernivån.”

Att förbättra arbetsmiljön på sammanträden med kommunfullmäktige är ordförandens ansvar. Kanske är ett sätt att göra detta att strama åt debatten, begränsa tiden för hur länge politiker ska få agera i talarstolen och sätta streck på talarlistan.  DÅ skulle sockernivån inte medföra den dvala som lätt uppstår då mötestiden får gå åt till evinnerliga upprepanden.

I detta fall ansågs arbetsmiljön så pass viktig att den inte ens behövde diskuteras. Kostnaden går inte att jämföra, anför kanske någon. Jag håller med men förändrar ändå inget i sak. Arbetsmiljö är viktigt och måste gälla alla. Här har beslutande politiker brustit i omdöme. Kanske på grund av låg sockernivå. Vad vet jag. Men ljuga för att försöka rättfärdiga ett dåligt beslut i en viktig arbetsmiljöfråga borde vara under politikers värdighet. Gör om. Gör rätt.

Årets bästa flygbok ska utses

Fem böcker ur bokårets utgivning är nominerade inför årets litteraturträff i Linköping som arrangeras för 39:e året av Svensk Flyghistorisk Förening.

Träffen är högt uppskattad och lockar såväl författare som vetgiriga läsare som ställer höga krav på det som publiceras. Det är också läsarna som får vara med och rösta fram årets svenska flygbok 2023.

Årets flyglitteraturträff arrangeras naturligtvis i Flygets Hus på Malmen/Linköping och blir en helg fylld av föredrag, samtal och gemytlig samvaro. Årets datum är 7 – 8 oktober.

De nominerade böckerna i utgivningsordning är:

  1. Fält 16 Historien om ett krigsflygfält

Författare: Torsten Lindberg. Förlag: Stiftelsen krigsflygfält 16, Brattforsheden.
ISBN: 9789152731062
Pris: 395 kr. Format: A4, 320 sidor, inbunden.

  1. 747-B – Den stora vikingen

Författare: Hans Jakobsson. Förlag: Trafiknostalgiska Förlaget.
ISBN: 9789189243125
Pris: 395 kr. Format: 265 x 250 mm, 320 sidor, inbunden

  1. Saab 91 Safir. Svenska vingar över världen!

Författare: Anders Annerfalk. Förlag: Svensk Flyghistorisk Förening
ISSN: 0345-3413. Pris: 300 kr. Format: A4, 192 sidor, inbunden

  1. Kalla kriget i luften. Ur ett svenskt underrättelseperspektiv
    Teknik, politik och incidenter

Författare: Ulf Hugo. Förlag: Aviatic Förlag.
ISBN: 9789186642099. Pris: ca 300 kr
Format: 276 x 213 mm, 212 sidor, inbunden

  1. Elegance and Versatility. Junkers Light Aircraft K 16 to A 50 Junior             Författare:  Lennart Andersson. Förlag: European Airlines
    ISBN: 9788293450245. Pris: 375 kr
    Format: A4, 248 sidor, inbunden. Text på engelska.

Tretakt med länets nya regionpolitik

Politiska företrädare har i dagarna valt dans som sitt framtida arbetsverktyg. Varför just i Blekinge, kan man undra. Ämnet väcker både snälla men mest elaka tankar. Inte minst frågor kring dansens hittills obekräftade politiska budskap och påverkan.

Sverigedemokraternas starkaste man, Jimmie Åkesson, ska inom en snar framtid hålla sitt årliga sommartal i Sölvesborg. Som uppvärmare inför talet väljer han att anlita en ”dansbandskung”! Dansbandsartisten Markus Persson.

Några steg längre går dock Moderaterna i Blekinge som har anställt nöjes- och dansbandsprofilen, Thomas Deutgen. Han ska på deltid bli bollplank till regionens moderata grupp. Dessutom ska han bli Moderaternas strateg i valrörelsen 2026.

Som varande bleking har jag i sommar haft anledning att fundera på hur Region Blekinge ska lösa problemet med ett redan nu känt ekonomiskt underskott på drygt 477 miljoner kronor. Lägg därtill att sjuksköterskor på såväl kirurgen som thoraxcentrum beskriver sina arbetsförhållanden som ohållbara.

I tisdags arrangerades ett möte mellan sköterskor och den tillträdande politiska makten. Vad mötet resulterade i är ännu så länge en väl bevarad hemlighet. Lika hemligt är det handlingsprogram som tydligen ska finnas men som hittills inte kunnat offentliggöras.

Det nya trepaktsstyret består av Sd, M och Kd, sistnämnda parti som oväntat hoppade av samarbetet med S och C och försatte Regionen i ett ytterst allvarligt läge när ett starkt samarbete var det som hade varit det mest naturliga.

I detta prekära läge kommer Moderaterna i regionen dragandes med en nöjes- och dansbandsprofil som ska utgöra bollplank för att lösa ett underskott i mångmiljonklassen. Det magiska draget såg jag aldrig komma. Hade det inte varit bättre att presentera ett fullblod inom ekonomiska sfären? En dansbandsprofil ska nu lösa hela rasket, visserligen professionell, som moderata gruppledaren, Sophia Ahlin har betonat. Ja, professionell som presentatör och programledare för dansbandsprogram i radio och tv.

Frågan är dock i vilken takt som underskott och personalproblem ska lösas? Blir det med hjälp av slow foxtrot eller möjligen vals. Det sistnämnda är ju som bekant en pardans som dansas till musik i tretakt! Eller blir det som jag och många andra har skäl att frukta, en bugg som går över styr i baktakt.

Medan vi väntar på att det nya regionstyret ska tillträda och presentera sitt omtalade handlingsprogram kan du lyssna på ”min favoritvals”.

https://youtu.be/op3qTNecmSI

Stigen som ledde fram till Evert

Stigar är spännande. Vart leder dom? Dom leder till många spännande platser. Går man vilse och slutligen hittar en stig är den bra att följa. Den slutar alltid någonstans. I bästa fall vid en större väg eller bebyggelse.

Stefan Ljungqvist, som dog tidigare i år, blev 74 år. Han var operasångare och skådespelare och fann en riktigt bra stig att ta sig fram på. Året var 1997 när han låg på svensktoppen i hela 22 veckor med låten ”Evert”.

En enkel men varm berättelse om ett kamratgäng som vandrade på stigen som ledde till Evert. Det rådde aldrig någon tvekan om vad vännerna skulle göra hos Evert. I väskan fanns något som skulle muntra upp Evert. Det var en lång vandring som tydligen tog en hel dag.

Lustigt nog kom jag att tänka på just ”Evert” när jag för någon dag sedan hittade en vacker stig som ledde utefter ett minst lika vackert vattendrag.

Lyssna och minns. För egen del minns jag Stefan Ljungqvist i många bra och ofta roliga roller.

https://youtu.be/Bx8ygLnVQPs

Stoppad verksamhet med ny kulturpolitik

Att det under en längre tid har gnisslat högst betänkligt i kontakterna mellan kulturarbetare och kommunal förvaltning i Ronneby är tyvärr välbekant. Är du fortfarande oinvigd i turerna kan du ta en titt i denna blogg och skrolla ner några steg.

Nu kommer dock reaktionerna på det man kallar ”den nya kulturpolitiken i Ronneby”. En insändare i BLT:s nätupplaga beklagar bland annat att det nu är slut med att njuta operaföreställningar av världsklass när Folkteatern inte längre har möjlighet att fortsätta med denna verksamhet.

Insändarskribenten som kallar sig ”Kulturkonsument i Ronneby” skriver:

” Tyvärr blir det inga fler föreställningar i vår stad. Den nya kulturpolitiken har fått konsekvenser inte bara på landsbygden utan även här. Kulturlivet utarmas med i längden förödande konsekvenser.”

Mest anmärkningsvärt men tänkvärt är de avslutande textraderna i insändaren:

” Att det finns en intresserad publik märktes vid Lyckå Kammarmusikfestivals tre konserter i Johannishus då det var fullsatt. Johannishus ligger i Ronneby kommun men konserterna var sponsrade bland andra av Karlskrona kommun.”

Insändarskribenten är välinformerad och min tolkning av texten är att den kultur som vi i Ronneby kan räkna med i framtiden måste sponsras av Karlskrona kommun eller någon annan! Jag var själv på plats i vackra stenladan på Johannishus gods och kan bekräfta att det var kultur av bästa slag.

Så tack Karlskrona kommun för bidraget när Ronnebys nya kulturpolitik innebär mest stängda dörrar och en nedrustning som saknar motstycke. Vem bär ansvaret? Träd fram och förklara.

Är okunskap hela förklaringen?

Det är inte bara gentemot föreningsledare i Folketshus- och bygdegårdsföreningar som Ronneby kommun har agerat bristfälligt. Även kulturarbetare har vittnat om ett bemötande som är minst sagt otillständigt. Frågan är hur det kan få fortsätta? Finns det ingen enda politiker som kan återställa förtroendet? Det är hög tid att så sker.

Efter upprepade händelser har resultatet blivit att välkända och erkänt duktiga kulturarbetare har sett sig tvingade att ge upp. Ronneby har därmed gått miste om värdefulla krafter som valt andra scener i kommuner som har en mer positiv syn på vad kulturarbete kan betyda för människors välbefinnande. I Ronneby saknas i dag den viljan och framtida inriktning.

Det är främst bemötandet från tjänstemän vilka har visat sig sakna såväl kunskap som vilja att förstå att kulturfrågor inte kan behandlas på samma sätt som inom idrott och fritid, anser kritikerna. Kulturarbetare har vittnat om total oförståelse och därmed har det även på detta område uppstått brist på dialog.

Ulf Fembro, välkänd och meriterad kulturarbetare, är en av de mest röststarka kritikerna som valde att till slut överge Ronneby och Folkteatern när ingen förståelse visades från tjänstemännens sida. Hans kritik är allvarlig och nedgörande.

” Jag som haft den dystra möjligheten att träffa de två tjänstemän som bereder dessa frågor finner det inte så konstigt att det blivit så illa. Det är fullkomlig avsaknad av förståelse varför föreningar och kultur är ett politikområde över huvud taget och att man som tjänsteperson har i uppgift att hjälpa politiken att utveckla detta inom givna ekonomiska ramar till hela kommunens väl.

Dessa två (tidigare tre) rår ingen på. Och detta med det tuffa kommunalrådet RFs (Roger Fredrikssons) goda minne. Om dessa två stannar kvar på sina poster kan alla glömma kloka regelförändringar, även om Ola Robertsson, s, skulle lyckas driva igenom detta. Jag har under min drygt 40-åriga karriär aldrig varit med om något liknande. Och detta i en kommun som tidigare haft såväl grundläggande som omfattande förståelse och kunskap om politikområdet!”

Ulf Fembro är en mångårig kulturarbetare som startade UDG i Karlskrona 1983. Han har varit teaterchef för Folkteatern i Gävleborg och Tornedalsteatern och senast rektor för kulturskolan i Halmstad. Då har jag ändå utelämnat stora och betydande insatser på andra områden som frilansande regissör och dramatiker.

När en kulturarbetare med så mycket i sitt bagage stångar sin panna blodig och ger upp faller denna kritik tungt gentemot Ronneby kommun. Det blir inte bättre när det framkommer att ingen handläggare på teknik, fritid och kultur har kompetens inom just området kultur. Hur är detta ens möjligt? Vem bär ansvar för rekrytering? Fram till nu är det tjänstemän som har pekats ut, men det är ändå ytterst politikerna som bär ansvaret.

I stadshusets korridorer talas det numera om en begynnande framtid för kulturen. Det tas politiska initiativ i riktningen att låta kulturen framöver sortera direkt under kommunstyrelsen. Låt oss då hoppas att man samtidigt rekryterar personal med rätt kunskap. Sker så kan Ronneby mycket väl se framtiden an med tillförsikt och kanske till och med damma av ett gammalt kärt faktum, att Ronneby 1995 var årets kulturkommun. Det är lång väg dit, men kom loss!