Sverige storsatsar på ambulansflyg

Naturligtvis ska flyget utnyttjas som transportmedel, inte minst i ett avlångt land som Sverige. Det har inte minst Kommunalförbundet Svenskt Ambulansflyg (KSA) som ägs av Sveriges 21 regioner, tagit fasta på.

Verksamheten är under uppbyggnad och en mindre flygplansflotta är beställd varav två flygplan redan har levererats. Sammanlagt sex flygplan har beställts av modellen Pilatus PC-24, tillverkade av det schweiziska företaget Pilatus Flugzeugwerke. Flygplanstypen används sedan 2019 som ambulansflygplan i Australien.

Beredskapsbaser blir Umeå, Stockholm/Arlanda och Göteborg/Landvetter som ska vara bemannade dygnet runt. Verksamheten startar i november och då i Umeå och Arlanda. Landvetter kommer igång i februari 2022.

Av flyg- och patientsäkerhetsskäl kommer flygplanen att bemannas enligt multi-crew, vilket innebär två kvalificerade piloter.

Enligt KSA är ambulansflygplanen utrustade med navigations- och kommunikationsutrustning för bästa flygsäkerhet vid krävande väderförhållanden. Planen kan landa och starta på landningsbanor som är kortare än 1000 meter, vilket innebär förmåga att landa på samtliga svenska trafikflygplatser.

En gemensam flygkoordineringscentral (FKC) placeras i Umeå och bemannas dygnets alla timmar av erfarna sjuksköterskor och kvalificerad operativ personal.

Det som nu håller på att förverkligas har sina rötter i en diskussion som påbörjades för flera år sedan. Idéerna var framtidsinriktade vilket inte minst besannades under pandemin när patienter i behov av akutsjukvård behövde flyttas till olika regioner. Denna nationella strukturering av vården ligger alltså helt rätt i tiden och innebär att Sveriges regioner och sjukhus ansvarar för olika typer av specialiserad vård. Det innebär, skriver KSA på sin hemsida, ett växande behov av flygtransport av patienter mellan sjukhus.

Flygambulans är också ett komplement till ambulans på väg och ambulanshelikopter.

I Blekinge är regionen just nu inbegripen i en diskussion var en ambulanshelikopter ska baseras. I Blekinge eller Skåne. Enligt Sydöstran har F 17 ratats på grund av att det saknas lämplig hangarbyggnad.

”Taggtrådskust – försvar i söder”

I likhet med många andra har jag sedan uppväxten på 1940 och 1950-talet alltid hört talas om hur bristfälligt Sveriges försvar var när andra världskriget bröt ut. Så var det också men det gjordes snabba och allvarligt menade försök att göra en eventuell invasion så avskräckande som det bara gick med dåtida medel.

När jag nu tar del av innehållet i en unik och stor bok ”Taggtrådskust – försvar i söder” slår det mig hur snabbt Sverige ändå reagerade. Berg fanns det gott om och med en ansenlig mängd betong och cement blev detta till effektiva försvarsställningar och stridsvagnshinder.

Boken kunde också ha haft titeln ”Skånelinjen” eller som den länge kallades i folkmun – ”Per-Albinlinjen”. Det var en unik försvarslinje som byggdes under stor brådska under 18 månader vid andra världskrigets början. Linjen sträckte sig från Båstad vid halländska gränsen runt den skånska kusten och vidare in i Blekinge till Vieryd i öster och var nästan exakt 75 mil.

Värnlinjen bestod av 1063 värn. Värnet i Vieryd hade nummer 1161 så du förstår att det är ett digert arbete som ligger bakom bokens tillkomst. Författaren, Leif Högberg, inledde denna imponerande kartläggning och fotografering av värnen 1998.

Det har genom åren skrivits en hel rad böcker om Skånelinjen men den bok som nu presenteras är en sammanfattning och kartläggning som saknar motstycke. Naturligtvis har jag för egen del besökt många av de platser som ännu minner om andra världskriget och hur vi i Sverige ville försvara oss om vi blivit angripna.

En bra plats för denna spaning är utmed Falsterbokanalen och Kämpingebukten med bl a betydande stridsvagnshinder. Just denna kustlinje kartlades av tyska spioner och med en detaljrikedom som slog svenska försvaret med häpnad. I boken berättas detaljrikt om hur såväl Tyskland som sovjetiska krigsmakten under kalla kriget karterade stora delar av Sverige. Inte minst södra kustremsan.

Boken är rikt illustrerad och många av bilderna minner om nu raserade eller plomberade värn. Antalet sidor är 382. Boken ges ut i samarbete med Leif Högberg och Fort & Bunker. www.bunker.nu.

Bilderna från Kämpingebukten och Falsterbokanalen är inte hämtade ur boken. Det är jag själv som är fotograf.

Är du det minsta intresserad av historia är mitt råd att inhandla eller låna boken på biblioteket för att ta del av ett stycke viktig historia. Mycket är plomberat och raserat men det finns ändå värn som har bevarats. Min nedersta bild visar ett värn vid Garnanäs Naturreservat och det är numera inrett som jaktstuga!

En bra dag med flyglitteratur

Ett medlemskap i Svensk Flyghistorisk Förening är ett bra medlemskap. Du får varje år sex välfyllda tidningar och inte minst en storbok om flyg och dess historia. Enbart boken är varje år värd mer än medlemsavgiften som är 395 kronor. Dessutom har du möjlighet att delta i den regionala föreningen Quintus 72. Varje månad arrangeras en föreläsning.  Träffarna är som regel förlagda till F 17 i Kallinge.

I dag var brevlådan välfylld. Den innehöll såväl bok som tidning. Boken handlar om den svenska flygindustrins historia och har titeln – ”Svenska flygplan”. Författare till årets förnämliga verk är Lennart Andersson som har givit ut ett 25-tal böcker, merparten handlar om flyg.

Sverige är inom flygindustrin en både stor och betydelsefull nation. Vi är i nutid mest kända för vår militära gren med SAAB i spetsen men vi har genom åren också haft en omfattande civil produktion.

Som författaren mycket riktigt påpekar behöver man bara bläddra en stund i boken för att titta på bilderna så kan man knappast undgå att fascineras av den tekniska utveckling som har skett.

”På lite mer än 100 år har man, från pionjärtidens mer eller mindre fantasifulla konstruktioner i trä och duk – av vilka de mest lyckade kunde göra små luftskutt på några meters höjd -med utnyttjande av samma grundprincip lyckats nå helt andra resultat, datorstyrda aerodynamiska skapelser i lättmetall och kompositmaterial, som kan flyga med en hastighet dubbelt så stor som ljudets”.

Avsnittet har lämpligt nog rubriken – ”Från Gräshoppan till Gripen.”

Författaren menar att boken ska ses som ett uppslagsverk för den som är intresserad av svensk flygindustri och av alla de flygplan som har byggts i Sverige genom åren. Redan när du bläddrar i boken är det lätt att känna stolthet av vad som har åstadkommits. Flygplanen i all ära men du ska också räkna med en betydande tillverkning av flygmotorer. En utveckling som nu blickar framåt och då med elektriska motorer som nästa steg. Förarlösa flygplan är i dag inte heller en utopi.

Vill du bli medlem? Gå då in på hemsidan:

www.flyghistoria.org  Anmäl dig på hemsidan eller ring 08 – 667 71 70 och sätt in årsavgiften 395 kronor på PlusGiro 53 32 14 – 3.

Elsa Andersson – flygpionjär

Quintus 72 är en regional förening inom Svensk Flyghistorisk Förening som tänker starta nästa verksamhetsår med att bjuda in allmänheten till en riktigt spännande föreläsning.

Det kommer att handla om Sveriges första kvinnliga aviatör/pilot, Elsa Andersson. Hon föddes 27 april 1897 i Strövelstorp och inledde sin pilotutbildning sommaren 1919 som 22 åring. Året efter mottog hon sitt aviatördiplom den 30 juni. Hon dog tyvärr redan två år därefter men inte genom att störta utan genom ett misslyckat fallskärmshopp.

Nu vill Blekingeavdelningen hedra minnet av Elsa Andersson genom att på dagen 100 år efter hennes förolyckande genomföra en föreläsning. Den sker på Kulturcentrum i Ronneby lördagen den 22 januari 2022 klockan 12.30. Man kommer inte att ta någon entréavgift eftersom man vill sprida kunskap om Elsa Anderssons vid den tiden unika beslut att utbilda sig till pilot.

Föreläsare blir Bertil Andersson, före detta meteorolog vid F 5 i Ljungbyhed. Han är aktiv i Ljungbyheds militärhistoriska museum. Elsa genomförde sin flygarutbildning vid Thulins flygskola i just Ljungbyhed.

Elsa Andersson var således en pionjär inom svenskt flyg när hon som första kvinna lät utbilda sig till pilot. Hennes bedrift är minst sagt dåligt känd hos den breda allmänheten som mestadels har matats med information på bred front om manliga piloter.

Elsa utbildade sig också till fallskärmshoppare. En utbildning som hon valde att förlägga till Tyskland. Hon gjorde aldrig några fallskärmshopp där men väl efter sin hemkomst till Sverige och Skåne. Det var när hon skulle hoppa inför publik över sjön Alsen nära Askersund som linorna till hennes skärm trasslade in sig och Elsa föll därför okontrollerat till marken och dog. Hon blev 24 år.

En dag på jobbet för Sverige och NATO

Han är unik och han är en hjälte som med livet som insats har åstadkommit betydande insatser för såväl svenska försvaret som NATO. Belöningen – en veckas extra ledighet i fjällen med rödingfiske på hemlig ort.

Det handlar om Birjer Östling. Han blev unik när han som pilot tvingades hoppa från sin S 29 (I folkmun kallad flygande tunnan) i maxfart. Bara en pilot i världen hade tidigare hoppat under sådana förhållanden. Pilotens lungor slets sönder av lufttrycket och han omkom. Birjer Östling slapp undan med en blåslagen kropp och munnen uppsliten. En vecka efter var han åter i tjänst.

Hjälte vill i varje fall jag beteckna honom efter att han som en av piloterna från tredje S 29-divisionen F 11 i Nyköping genomfört ett veckolångt topphemligt uppdrag hösten 1958. Först nu, 60 år senare, har de blivit förlösta från sin tystnadsplikt och kunnat berätta vad som hände.

I boken ”På särskilt uppdrag under kalla kriget” berättas om kalla kriget som då var som intensivast. Man visste att NATO arbetade intensivt med att kartlägga sovjetiska krigsbaser och hamnar. Uppdraget för Birjer Östling och hans kolleger blev därför att med fotospaningsuppdrag uppdatera den underrättelse som västmakterna kommit över i samband med krigsslutet.

Uppdragen genomfördes med start och landning på F 17 i Kallinge. Det var tidig väckning klockan 05 och med snabb ordergivning och start redan klockan 06 i sydlig riktning ut över Östersjön på lägsta höjd för att undgå upptäckt. Radarn var då inte heller så utvecklad vilket innebar att piloterna litade på att kunna överraska och ta sina viktiga bilder därefter snabbt lämna området för att återvända till F 17.

När jag på tisdagskvällen hade förmånen att samtala med Birjer Östling kommenterar han dom tidiga morgnarna.

”Vi visste att östsidan var aningen trögstartade vid den tidpunkten på dagen vilket också besannades. Det var bara vid några enstaka tillfällen vi fick fientligt jaktflyg efter oss. Vid sådana tillfällen hade vi redan full fart och så pass bra försprång att vi aldrig behövde känna oss hotade.”

Uppdragen gällde Peenemünde, Swinemünde och Gdansk men också nordliga målen med öarna Dagö och Ösel var viktiga mål.

Birjer Östling berättar att varje pilot genomförde två uppdrag varje morgon.

”Vi bör under veckan ha genomfört ett 30-tal uppdrag in över främmande territorium.”

Det är speciellt ett av uppdragen han minns bättre än övriga, nämligen uppdraget Gdansk. Det kunde nämligen ha slutat riktigt illa.

”Gdanskbukten var starkt radarövervakad och jag räknade kallt med att sovjetisk radar skulle upptäcka mig”, berättar Birjer och fortsätter:

”Jag fick också tämligen omgående varning att fientligt jaktflyg hade startat. Jag tog ändå beslutet att fullfölja ett låghöjdssvep över hamnområdet för att ta de bilder som var uppdraget. Det tog bara några sekunder varpå jag svängde ut över bukten på väg hem.”

Det var då det hände som absolut inte fick hända:

”Min S 29:a fick varvtalsfall vilket innebar att motorn höll på att stanna. Jag var fortfarande kvar över polsk landsbygd och var fullt beredd på att tvingas hoppa. Jag valde att fortsätta ut över vatten och kunde bara hoppas att motorn skulle fortsätta att fungera. Men farten reducerades till cirka 400 km/h och jag hade sovjetisk jakt efter mig. Han flög på absolut lägsta höjd för att undgå upptäckt. Han tog sig till neutralt vatten och kunde därefter flyga hem på 500 meters höjd. Han landade på F 17 och dagen efter skulle motorn testas. Då skar det bakre lagret och motorn tvärstannade,” berättar Birjer och ler. Motorn kunde lika gärna ha stannat över Östersjön.

Har ni efter boken och avslöjandet fått någon kritik, frågar jag:

”Nej, vi har bara nåtts av positiva omdömen. Både från ÖB och andra befäl.”

”Men det var ytterst nära att våra uppdrag aldrig hade nått offentligen, fortsätter Birjer.

”Vi är fyra kvar i livet och av dessa är bara två av oss fortfarande talbara.”

För mig vore det självklart att riskfyllda uppdrag av detta slag givetvis skulle innebära ett officiellt tack och medaljutdelning.

”Nej, ingen medalj. Vi fick en veckas extra ledighet med fjällfiske, vilket uppskattades. Inte heller finns det någon dokumentation kvar som kan påvisa dom flygningar som vi genomförde under veckan på F 17 1958. Allt är mörkat. Inte heller att en hel spaningsdivision från F 11 var förlagd till F 17 under en vecka, finns dokumenterat. Vi fanns inte.”

Har ni fått veta vem som var beställaren av uppdragen?

”Nej! Men vi har funderat i en viss riktning.”

Numera kallar sig Birjer Östling för fältflygaren och spionen. Det skrev han i försättsbladet till min bok. När uppdragen genomfördes var han 21 år. I dag 84.

Birjer Östling var gårdagens huvudinslag på en efterlängtad träff med medlemmar i Quintus 72 som är en regional avdelning inom Svensk Flyghistorisk Förening. Verksamheten har nu återstartat efter ett långt Coronauppehåll.

Varje månadsmöte bjuder på spännande föredragshållare.

Ingen rea – ändå kö på Kungsgatan

Inte sedan 1970 när dåvarande Domus invigdes har jag sett människor köa utanför en butik på Kungsgatan i Ronneby. Men i går måndag 4 oktober var det kö, dock inte av samma storlek och omfattning som på bilden ovan. (Foto: Bengt Mauritzson)

Det var adressen Kungsgatan 11 som lockade. Väntetiden för att över huvud taget bli insläppt var ca 45 minuter. Därefter var det väntetid i soffa eller enklare stol. Efter att ha visat legitimation slussades man en trappa ner där man möttes av en bastant järngrind. Denna eftermiddag krävdes dock ingen kod för att öppna grinden.

Vad var det som lockade och såldes på denna adress? Det var inget köp, varan var redan betald och nu skulle varans innehåll lämnas tillbaka.

Förklaringen är den här – på adressen Kungsgatan 11 huserar bankkontoret Swedbank. För kort tid sedan fick vi brevledes veta att bankfacket måste tömmas. Budskapet var att kontoret i Ronneby upphör med att hyra ut bankfack. Inte heller kommer man att kunna erbjuda bankfack på något av Swedbanks kontor.

Att det skulle råda brist på intressenter villiga att hyra ett bankfack var svårt att förstå när kön hela tiden växte i längd. Dessutom är frågan vart personer som innehar guld och diamanter vänder sig för en säker förvaring? Det som erbjuds nu är digital förvaring. Dessutom på lång sikt billigare än på banken, men ändå. Roligt med en kö på Kungsgatan.

Yngsjö i september

Besökte paradiset Yngsjö förra helgen 25-26 september. Naturen och inte minst den långa horisonten lockar alltid till återkommande besök.

Denna helg var det många som utnyttjade det vackra och varma vädret till långa strandpromenader.

I sandbankarna finns det gamla tallar, vresiga tallar, raka tallar, unika tallar och helt vanliga tallar.

I september finns det inte längre några våta fotavtryck på stigen till badet.

Cykelställen är tomma för tillfället men fyller åter sin funktion nästa badsommar.

Solstrålarna har alltid lätt att finna lättaste och snabbaste vägen till Yngsjö.

Regionrådet skyr offentligheten

Jag har i ett antal blogginlägg kommenterat Moderaternas långdragna personstrid i Region Blekinge. En strid som bl. a innebar att regionrådet Emma Stjernlöf utestängdes från sin partigrupp och uppdraget som regionråd. Till slut fann Stjernlöf situationen ohållbar och hoppade av sitt uppdrag.

Inte minst har jag av Regionstyrelsens ordförande, Lennarth Förberg m, krävt att han för allmänheten redovisar vad som orsakade och ledde fram till personstriden om Emma Stjernlöf. Hon var ju ändå den i moderatgruppen som samlade överlägset flest personröster i förra valet. En sådan politiker borde väl partiet i stället omhulda.

Jag har riktat kravet till Lennarth Förberg i hans egenskap som ytterst ansvarig som Regionstyrelsens ordförande. Eftersom en förklaring har uteblivit har jag varnat för att personstriden inom Moderaterna men också inom Alliansen kommer att allvarligt påverka regionvalet nästa år. Jag har påstått att det valet redan är förlorat på grund av personstrider och svikna vallöften.

Detta resulterade i att jag den 17 september fick ett mejl från Regionrådet Lernnarth Förberg. Se bild nedan. I detta anklagas jag för att ”okritiskt stämma in i kören att det måste vara dåligt ledarskap hos andra som orsakade att Emma valde att inte vara kvar”.

Av Lennarth Förberg fick jag också ett erbjudande – ”Om du skulle vilja ha lite bättre grund för ditt skrivande, och faktiskt vill ha andra källor än de du verkar ha nu, så är du välkommen att höra av dig.”

Jag svarade honom på följande sätt:

”Ska jag tolka dig så att du skulle vara beredd att berätta om orsaken till det långvariga bråket om Emma Stjernlöf?

Om så är fallet måste du också vara beredd på att jag vid publicering måste ange källan till uppgifterna.

Är du inte det då är en publicering inte heller möjlig och då vill jag inte heller veta något. Min och andras önskan är naturligtvis att du som ansvarig ledare ska berätta och att det ges offentlighet åt uppgifterna.

Jag har i två tidigare blogginlägg berättat att jag inte försvarar Emma Stjernlöf och därmed också angett anledning till detta”.

Svaret från Förberg uteblev och av det drar jag nu slutsatsen, tolv dagar efter mejlväxlingen, att han motsätter sig en publicering. Hans eventuella förklaring kring personstriden skulle således förbli en hemlighet mellan honom och mig. Ett sådant handlande är för mig helt främmande.

Efter att Lennarth Förberg avböjt publicering anklagar han mig nu i stället för att inte hålla mig till sanningen. Han skrev på Facebook att ”Sanningen har ingen plats i din blogg heller”.

När Förberg anser att jag har dåliga källor för mitt tyckande vill jag bara säga följande: Dom källor som legat till grund för mina kommentarer och krav har redan nått offentligheten. Mina källor är nämligen massmedia i Blekinge. Vad jag kräver är att allmänheten får veta sanningen bakom den moderata personstriden och nu också inom alliansen. Ett krav kan väl inte klassas som en osanning?

Jag vill inte heller tro att någon i dag verksam journalist i Blekinge skulle godta att få ta del av regionrådets personliga och hemliga information om vad som egentligen ledde fram till Emma Stjernlöfs fall utan att publicera.

Men visst. Hade jag gått med på Förbergs deal om information off the record, så hade kanske sanningen om moderatkrisen kommit fram. Eftersom han nobbades konstaterar han nu att min blogg inte innehåller någon sanning. Tablå!

Förberg anklagar mig för osanningar

I går, den 27 september, publicerade jag i denna blogg ett inlägg som behandlade ett allvarligt samhällsproblem. Rubriken var ”Har sanningen någon plats i ett drev?”

Det handlade om det mediadrev som Benny Fredriksson, chef för Kulturhuset Stadsteatern utsattes för i samband med metoo från slutet av 2017 till våren 2018.  Drevet slutade med att Fredriksson tog sitt liv. Gårdagens text kan läsas längre ned i denna blogg.

När jag på Facebook puffade för inlägget fanns det ett svar som på ett flagrant sätt skilde sig från övriga kommentarer.

Det var Regionstyrelsens ordförande, Lennarth Förberg som skrev:

”Sanningen har ingen plats i din blogg heller.”

Jag har i dag svarat så här på den grova anklagelsen:

”Lennarth Förberg, Regionstyrelsens ordförande framför en allvarlig och kränkande beskyllning mot innehållet i min blogg utan att ange exempel. Jag – och alla läsare av min blogg- väntar på att du ska förklara vad du menar och visa vilka osanningar jag har skrivit.”

Fortfarande efter 19 timmar har ingen förklaring kommit.

Medan jag/vi väntar på hans svar kan jag bara spekulera; min text handlade om mediadrev och sanningar. Förbergs obegripliga påhopp får mig att fundera kring hans associationer mellan orden sanning och drev. Men vilken är kopplingen till min blogg? Upplever han mina texter som drev? I så fall säger hans kommentar mer om Lennarth Förberg än om min blogg.

Har sanningen någon plats i ett drev?

Ett mediadrev är inte att leka med. Det kan sluta med döden.

Lotta Fristorp är journalist och var under många år presschef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Hennes chef hette Benny Fredriksson. Han utsattes för ett omfattande mediedrev i samband med metoo-anklagelser från slutet av 2017 till våren 2018. Det slutade med att han tog sitt liv på ett hotellrum i Sydney den 17 mars 2018.

Lotta Fristorp skildrar skeendet från insidan i en nyutgiven bok – ”Benny, Drevet, döden”. En välskriven och viktig bok. Hon visar hur mediala anklagelser, merparten anonyma, kan förändra och bryta ner en annars stark och levnadsglad person.

Tidigare i år läste jag Åsa Lindeborgs bok – ”Året med 13 månader”. Hon skildrar hösten 2017 till hösten 2018 i dagboksform. Under detta år intog hon en ytterst kontroversiell position. Hon anklagades för att ha bidragit till att Benny Fredriksson tog sitt liv.

I sin bok skriver Lindeborg om den ångest hon i efterhand upplevde efter sin roll i Aftonbladets publiceringar. Inte minst den krönika hon skrev om Benny Fredrikssons ”skräckvälde” och om aborten han påstods ha tvingat en skådespelerska till.

Lotta Fristorp anser att ”Åsa Lindeborg inte var ensam ansvarig på Aftonbladet. Ett stort antal personer var också inblandade i publiceringarna, nyhetschefer och inte minst Lena Mellin, då tillfällig ansvarig utgivare”.

Nästan ett år efter Benny Fredrikssons död klandrade Pressens Opinionsnämnd Aftonbladet för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed genom att publicera sina artiklar om Benny Fredriksson. ”En mycket allvarlig erinran, anser Lotta Fristorp eftersom endast två fällningar bedömdes grova under 2019. Dagens Nyheter friades för sina artiklar.

Två dagar efter Benny Fredrikssons död intervjuades Åsa Lindeborg av SVT för ett inslag i Aktuellt. Hon beskriver intervjun i sin dagbok – ”Jag sa att det här är en journalists värsta mardröm, att en person som man har skrivit om väljer att ta sitt liv. Jag sa att en av Kultursveriges mäktigaste chefer naturligtvis måste kunna granskas, men att vi inte hade behövt göra löpsedel av aborten.”

Tv-reportern påminde Åsa Lindeborg om att hon själv skrivit att Benny Fredriksson tvingat kvinnan till abort. I sin dagbok noterar hon sitt svar:

” Ja, svarade jag, jag är ett utmärkt exempel på det jag i andra artiklar försökte diskutera hela den där hösten. Jag blev min egen empiri, en skribent och publicist som tappade huvudet”.

En enda journalist ställde den relevanta frågan till Åsa Lindeborg: ”Hur vet du om det är sant, det du påstod i din krönika?”

Den som ställde frågan var Martin Wicklin i SR:s Söndagsintervju med Åsa Lindeborg den 8 april 2018. Lotta Fristorp beskriver intervjun i sin bok:

”Det är en smärtsam lyssning. Lindeborg är pressad och andfådd och hon gråter. Intervjun är ett journalistiskt bragdjobb. Varför? På grund av den enkla frågan: ”Hur vet du om det är sant, det du påstod i din krönika?”

Ingen annan ställde den frågan.

Min kommentar: det är många frågor som aldrig ställs i dagens journalistik. Däremot kan man tycka att många journalister gör det lätt för sig genom att i stället nöja sig med att kommentera.