Månadsarkiv: juni 2023

Det slutna rummets politik i Ronneby

Publicerat av

I dag gästspelar Sune Håkansson, Ronnebypartiet, i denna blogg. Han har granskat omtalade men ännu hemliga förslag på var eventuella besparingar ska kunna ske. Han skriver bland annat:

” Här kommer en redovisning av de största, delvis också de mest spektakulära tankegångarna. Därtill finns olika belopp, där det inte står mycket mer än ”omorganisation sparar 500 tkr. per år”.

Han fortsätter:

” SÄNKT AMBITIONSNIVÅ är den stående rubriken. Ett exempel: Billigare mjölk, begränsat utbud och variation, billigare råvaror, besparing 8 miljoner kr per år! Om det är skolmaten, eller också maten till våra gamla, framgår inte.”

Sune Håkansson redovisar fler besparingsförslag som kan bli verklighet när politikerna återvänder efter semestern. Besparingsförslagen upptar drygt fyra A4-sidor. Tag del:

”Det slutna rummets politik

Jag klagar ofta på protokollens utformning. Man läser, men begriper inte så mycket. Man får söka andra vägar, vilket tar onödig tid. Protokollet från senaste sammanträdet i Kommunstyrelsen tar likväl en klar bottenplats. Alla vet att kommunalrådet kan bättre, men vill inte.

Protokollet handlar om besparingar. Kommunen skall ju spara en del miljoner kronor. Här redovisas tankegångar från ledande tjänstemän, som visar potentiella besparingar. KS-majoriteten tog delvis ett annat förslag, men vilka förändringarna är framgår alls inte av protokollet.

Här kommer en redovisning av de största, delvis också de mest spektakulära tankegångarna. Därtill finns olika belopp, där det inte står mycket mer än ”omorganisation sparar 500 tkr. per år”. Sådana omorganisationer torde ske fortlöpande, bör knappast vara med.

SÄNKT AMBITIONSNIVÅ är den stående rubriken. Ett exempel: Billigare mjölk, begränsat utbud och variation, billigare råvaror, besparing 8 miljoner kr per år! Om det är skolmaten, eller också maten till våra gamla, framgår inte.

Lugnevi kan spara 2 miljoner per år. Skall Willy Perssons skötebarn gå i graven, utan att KD protesterar?

Kallinge simhall kan gå i graven,

Ingen skogscertifiering sparar 300 tkr per år, tror man. Södra brukar påpeka att certifieringen snarast är lönsam. Södra, och andra, betalar mer för certifierad råvara.

Fritidsgårdarna I Hoby och Johannishus kan spara en miljon. Kulturskolan 8,7 miljoner, nattis  2,6 miljoner.

Skärgårdstrafiken kan stryka 2,1 miljoner, Visit Ronneby och Visit Blekinge sammanlagt 1,5 miljoner kr per år. Nostalgia och Tosia sammanlagt en halv miljon.

Var det hamnar vet vi inte. Det viktiga kravet är likväl öppenhet från makthavarna.

Visst märker jag att den yngre generationen tycker annorlunda än vi äldre. Det är fegt att inte vilja spara, heter det nu. För de vaga grupperna nämns inga undantag.”

Sune Håkansson

Kräv tydlighet av politiker om du vågar

Publicerat av

Efter senaste sammanträdet med kommunfullmäktige i Ronneby ansåg jag att Anna Ekberg, Kristdemokrat, svarat för ett obegripligt inlägg som gällde kommunens försäljning respektive rivning av fastigheter. En stor del av berörda fastigheter rymmer betydande och omfattande föreningsverksamhet.

Förslaget har resulterat i stor oro bland föreningsfolket och vid sammanträdet med fullmäktige hade många hoppats på svar på en rad frågor. Svaren uteblev och förvirringen blev inte mindre av Ekbergs inlägg. Hon räknade upp all lagstadgad verksamhet som måste utföras trots kommunens dåliga ekonomi. I nästa andetag fastslog hon att husvilla föreningar kan söka pengar och hyra av privata hyresvärdar. Fråga på det: hur mycket pengar blir kvar när den lagstadgade verksamheten har betalats? Hittills är den viktiga frågan obesvarad.

Vad händer då efter att jag påtalat bristen på svar och luddigt inlägg av Anna Ekberg? Jo, följande.

På sociala medier blir jag anklagad för att bedriva manlig härskarteknik.

Jag anses vidare ha ”fultolkat” Ekbergs inlägg, jag har förminskat henne och jag har dessutom lagt ord i hennes mun.

Jag blir beskylld för att ”verka ingå i sossemaffian”. Därmed inget nytt under solen eftersom jag genom åren placerats i alla förekommande partier beroende på vad som diskuterats.

Hon tar hjälp av sin bror Daniel som uppträder i en slags självpåtagen roll i vad som får eller inte får sägas i en debatt som urartar mellan Anna Ekberg och en socialdemokrat. Jag själv deltar inte i den debatten som förs på Facebook. Jag behöver inte men nämns ändå och anses dela den manliga härskartekniken med socialdemokraten.

När jag dessutom i blogginlägget efter fullmäktiges sammanträde påtalade att Anna Ekberg inte fick någon hjälp av övriga partier i det politiska styret att svara på frågor kring försäljning respektive rivning av fastigheter, ja, då kommer nästa beskyllning. Jag har förminskat henne som politiker och människa!!

Det jag ville ha sagt var att alla i styrande partier satt tysta och hukande i bänkarna medan frågorna haglade från oppositionen. Anna Ekberg var ensam om att yttra sig men även om hennes inlägg nästan förvärrade i stället för att ge svar i en oerhört viktig fråga gjorde hon ändå ett försök.

Min fråga till slut måste ändå bli: varför ska politiker som i Anna Ekbergs fall i efterhand behöva tolkas?

Hon blev feltolkad, uppgav hon, efter att Kd gjort sitt beryktade avhopp i Region Blekinge. Och nu har jag efter fullmäktige behövt tolka hennes inlägg där. En tolkning av vad hon sagt som blev en ”fultolkning” i Anna Ekbergs ögon.

Ja, vad ska man säga?!

Ronneby snabbt vid vägs ände

Publicerat av

Ronneby kommun är bankrutt. Invånarantalet sjunker vilket bl a får till följd att kommunen enbart har råd att finansiera lagstadgad verksamhet. Föreningslivet lämnas därhän och blir dessutom av med viktiga lokaler eftersom kommunen vill avyttra 21 fastigheter. Ytterligare fem ska behållas men rivas senare för att ge plats åt nybyggnation. Detta framkom vid sammanträdet med kommunfullmäktige på onsdagskvällen.

Tidigare på dagen hade ledande politiker informerats om detaljerna i ett besparingsprogram som omfattar 30 miljoner kronor. Ingen organisation kommer att få fribiljett varför personalminskningarna kan bli omfattande. Passande nog har sparprogrammet fått titeln ”Sänkt ambitionsnivå”!!

Besparingsprogrammet är ännu så länge hemligstämplat vilket innebär att personalen kommer att hållas ovetande till efter semestern.

Däremot blev det offentliga sammanträdet med fullmäktige en bedrövlig uppvisning i sättet att negligera och förminska vikten av föreningslivet i Ronneby. Ordföranden, Lennarth Förberg, kallade felaktigt tillställningen för debatt när han vid flera tillfällen manade ledamöterna till att inte onödigt förlänga samtalet som gällde att sälja ett stort antal fastigheter och behålla fem. De sistnämnda dock enbart för att senare rivas.

Effekten av detta blir att föreningslivet i Ronneby kommun i stora drag ställs på gatan. Dom blir utan lokaler på grund av kommunens exempellösa sätt att lösa en mångårig brist på fastighetsunderhåll.

Säkert hade många föreningsledare, som också besökte fullmäktige, väntat sig att få ett antal förklaringar till försäljningarna eller rivningsalternativen. Men de svaren kom aldrig. Frågorna från Socialdemokraterna och vänstern blev pinsamt obesvarade eftersom maktens ledamöter valde att huka sig i bänkarna och i stället titta på sina datorskärmar och telefoner. Till talarstolen var det allt för långt.

Men Anna Ekberg, Kristdemokraterna, skäms inte i första taget. Hon tog plats i talarstolen och gjorde kvällens mest obegripliga inlägg. Först förkunnade hon att Ronneby kommun framöver enbart har råd med lagstadgad verksamhet. I nästa andetag manade hon framtida husvilla föreningsledare att söka bidrag för att hyra lokaler av privata intressenter, exempelvis SOFT Center.

Men Anna Ekberg, där blev snabbt logiken obegriplig.

Först förkunnade hon att endast lagstadgad verksamhet kan komma i fråga framöver. I nästa andetag kan hon tänka sig att ändå dela ut bidrag till föreningar!?! Så dumma är inte föreningsledarna i Ronneby att de går på den dumheten.

Genomförs det som nu beslutades att sälja respektive riva fastigheter med betydande andel föreningsverksamhet, ja, då blir Ronneby snabbt rent ut föreningsfientligt.

Anna Ekbergs påpekande att kommunen endast ska ägna sig åt lagstadgad verksamhet väcker ytterligare frågor; kommer kommunen inte att avsätta medel eller bidrag överhuvud taget till icke lagstadgade verksamheter som kultur, fritidsgårdar, Idrottsföreningar m fl ???

Är detta bara Kristdemokraternas uppfattning eller står övriga styrande partier bakom den inriktningen?

Emma Karinsdotter: Det är upp till oss

Publicerat av

Vissa texter berör och skakar om mig direkt. Det känns som om blixten fått en fullträff. Den nya dagen får en ny dimension. Morgontröttheten är som bortblåst.

Så kändes det när jag läste Sydöstran måndagen den 5 juni. Texten är författad av Emma Karinsdotter och placerad på ledarsidan. Jag delar textförfattarens mening till fullo.

Författaren Emma Karinsdotter växte upp i Ronneby, då med efternamnet Carlsson. Hennes mest uppmärksammade bok är ”Tusen stjärnors ö” som gavs ut 2019. Boken var nominerad samma år till Barnradions bokpris och rättigheterna har sålts till sex länder.

Jag har fått Emmas tillåtelse att publicera texten. Läs och begrunda påståendet ”Vi kan”

Foto: Julia Lindemalm

”När jag var ny i arbetslivet började jag jobba på Riksteatern i Stockholm.

I mitten av stora hallen fanns en Sverigekarta. Om man tryckte på en knapp, lyste alla stora städer upp. Tryckte man igen lyste dom mellanstora städerna. Och tryckte man ännu en gång, lyste mindre platser i Sverige upp.

Alla hade dom gemensamt att det bakom varje lysande prick fanns en scen där vi brukade spela. Ibland var scenen en stor teater eller ett Folkets hus. Ibland var den en gympasal.

Jag älskade den där kartan. För den påminde mig om att Sverige inte bara var Ronneby och Stockholm, utan en massa olika platser, små och stora och precis överallt. Som ljusröda fräknar lyste dom över hela landskroppen.

Sen började jag åka på turné. Och dom där prickarna förvandlades till människor. Kramfors blev en 67-årig svärdsdanserska, Falun blev ett band med tonårspojkar som sjöng ”what do you want girl, what do you want” och en trollkarl med sån överskottsenergi att teaterarrangören fick tvinga ut honom på en löprunda precis innan föreställningen.

Västerås blev en blyg äldre man som spelade på näver.

Malmö en rödhårig komiker med lugg. Och människorna jag jobbade med kom överallt ifrån, från sina egna lysande röda prickar.

Plötsligt räckte inte Sverigekartan till. Jag fick titta i min atlas eller leta upp på datorn, för nu kom folk från hela världen.

Den ena turnén avlöste den andra. Jag började jobba på ett produktionsbolag för musik och scenkonst och skaffade mig en egen Sverigekarta.

Sen några år tillbaka reser jag istället i mitt jobb som barnboksförfattare. Ofta tänker jag på människor jag mött. Jag tänker på barnen som stolt berättade att dom gått ut mitt i natten med pannlampor och plockat skräp. ”Det finns HUR mycket skräp som helst, vi fyllde en hel sopsäck”.

Jag tänker på barnet jag träffade som levt hela sitt liv i Sverige, lärt sig läsa och skriva och nu skulle utvisas till ett land hon aldrig hade besökt.

Jag tänker på barnet som började gråta när hon skulle rita en katt, på pennan som låg kvar på bänken framför henne. Hon sa ”jag kan inte, allt jag gör blir så fult”. Hur hennes assistent envist upprepade ”du kan”, ”du kan”, ”du kan” tills flickan långsamt lyfte pennan igen, höll den mot pappret och började rita. En katt! Den finaste och viktigaste lilla katt jag någonsin har fått se.

Så läser jag på nyheterna om alla assistenter som måste sluta sina jobb i skolan för att det ska sparas och dras ner.

I Malmö där jag bor men också på andra platser. Vem ska nu säga till flickan med katten att hon kan? Läraren har 28 elever, många med särskilda behov, hur ska det ens gå? För läraren? Och för barnen? Jag tänker på alla dom tomma papperna. På pennorna som ligger kvar på borden.

Jag tänker på dom tomma bänkarna jag ser i klassrummen ibland. På barnen som är sjuka eller hemma eller just har blivit utvisade. På att skolan allt mindre blir en plats för alla.

Jag tänker på vårdplatserna som saknas och köerna som växer till BUP. Jag tänker på barnen som samlar skräp för att ”det finns HUR mycket skräp som helst” och jag undrar varför det är barn, och inte vi vuxna, som plockar skräp och tar hand om naturen?

Föräldern i mig får dessutom panik – gick ni ut helt SJÄLVA, mitt i NATTEN, med BARA pannlampor? Fast så biter jag mig i läppen igen.

Och tänker vad MODIGA ni är, och FÖRLÅT att det är ni som får fixa, och inte vi vuxna. Det borde vara vi vuxna. Det MÅSTE vara vi vuxna.

Jag tänker på bussturer som dras in. På matpriser som höjs. På barnet jag träffade härom veckan som bara åt en banan till frukost varje dag. På alla dom barn jag träffar som inte äter något alls innan dom går hemifrån till skolan.

Så tänker jag på den där kartan igen. Med alla sina lysande prickar. Kartan är bara en förenkling, en slags överenskommelse vi har om verkligheten. Vattnet i sjöarna är inte ljusblått, skogarna är inte generiskt gröna och dom där lysande röda prickarna, finns egentligen inte.

Det här landet, det är vi, människorna, djuren, skogen, träden och alla dom sällsynta små blommorna.

Kanske är det därför jag inte längre har någon karta uppsatt på väggen på mitt kontor. För jag behöver den inte. Nu finns kartan inom mig. Fast inte som svarta linjer och generiska skogar. Utan som röster, blickar och berättelser – bitar av liv.

För det är inte prickarna som är Sverige. Det är vi. Och en sån här dag vill jag påminna mig själv och oss alla, att tillsammans kan vi förändra Sverige och göra det snällare. Vi lever i en demokrati. Ibland är det lätt att glömma bort det.

Men det är vi som väljer dom som skriver lagarna. Vill vi att det ska satsas mer på skola, vård och omsorg, kan vi få det att hända. Det är inte upp till barnen att rädda skogarna och planeten. Det är upp till oss.

Och kanske känns det svårt, stundtals till och med omöjligt. Kanske, tänker jag, kan det kännas som att rita en katt för allra första gången. Men då måste vi höra elevassistentens ord inom oss.

Tänka på människorna bakom dom lysande prickarna. Och säga till både oss själva och varandra – vi kan, vi kan. Vi kan.”

Drönare kan även vara skyddande

Publicerat av

När jag läser eller hör ordet drönare i dag är jag genast i krigets Ukraina som ännu efter drygt ett år tycks bli alltmer terrorbetonat. I och med detta krig har drönaren blivit ett nytt allvarligt vapen som ingen kommer undan.

Men jag vet dessbättre att drönare också kan vara fredliga. Hela tiden utvecklas tekniken och nya användningsområden ser dagens ljus.

I dag blev jag extra glad när jag på sociala medier fick ta del av ännu en viktig och behjärtansvärd uppgift för just drönare.

Det var Johannishus godsförvaltning i Ronneby kommun som berättade hur dom använder sig av drönare. I dagarna är det vallskörd som står på programmet. Man slår gräset som till vintern ska bli djurfoder. Ett skördande som inte alls är riskfritt.

Godset berättar att rådjuren just har fått sina kid som företrädesvis använder den gröna vallen som boplats. Stor risk således att rådjurskid kan skadas och dödas i samband med vallskörden.

För att undvika att djuren skadas med de snabbgående maskinerna använder godset den nya tekniken med precision och med ambitiösa medarbetare för att rädda kiden undan slåttern.

Arbetet börjar tidigt på morgonen innan solen har värmt upp markytan. Man flyger med drönare och värmekamera över fälten för att hitta rådjurskid som trycker i det djupa gräset.

Godset fortsätter:

”Vi markerar med käppar var de ligger så maskinföraren någon stund senare kan slå gräset utan att köra på dem. Med minsta möjliga störning för viltet kan fodret bärgas effektivt.”

Jag blir glad över detta användningsområde och vill därför förmedla kunskapen till mina läsare av denna blogg.

Vårt behov av idyller

Publicerat av

Vi är många som älskar vårt kära lilla Blekinge. Vi har nära till allt. Nära till hav, skog, öppna landskap, sjöar, berg, vackra utsiktsplatser och nu i försommartid en rik flora i alla tänkbara färger likt en palett som använts länge.

Vi har både en eller flera idyller på korta avstånd, ja, nästan bakom husknuten och ofta på gångavstånd. Dom är många och vi uppsöker dessa platser ofta och nästan andäktigt. Det är inte utan anledning att många därför anser att Blekinge är Sveriges trädgård.

Vi är på väg till en av dessa idyller, min främsta lilla pärla. Det är en liten långsmal insjö. Den saknar tillrinning och vattnet blir snabbt badbart kring 20 grader efter en lång och kall vinter. Sjön är en omtyckts badplats inte minst för barnfamiljer men även äldre har den som favorit.

Vi har lämnat gamla riksvägen och ledsagas av vacker lövskog som nu är som vackrast. Väl framme vid en liten grusplan som får fungera som parkeringsplats möts vi av en hundägare. Hundarna ska naturligtvis klappas och frågan ställs:

”Hur gamla är dom?

Mannen svarar:

”Dom är elva och tolv, men det vet dom inte om utan leker fortfarande som om de vore valpar.

Vi konstaterar att han är skåning och en av oss erkänner att uppväxten har skett i Skåne.

”Men det hörs inte”, säger mannen som inte inväntar svaret utan vittnar om att han byter dialekt när han brukar vistas i Uppsala.

Vi önskar varandra en fortsatt fridfull dag och vi letar upp den stig som ska leda oss runt sjön. Vi tar oss uppför och över berghällar som är väl slitna sedan urminnes tider. Inget vatten kvar i kärrhålorna och inget regn är på väg de närmaste veckorna enligt tiodygnsprognosen.

Vi slår oss ner intill badplatsen och njuter av värmande sol och fågelsång.

De få som är där och liksom vi njuter av idyllen är tysta och verkligen bara fångar stunden. Det enda som hörs är en man som talar i telefon, på arabiska. Världen är i Blekinge. Naturligtvis.

 I Blekinge är vi vana vid att här finns människor från olika delar av världen.

Ända sedan jag växte upp på 1950 – 1960-talet har det talats ett antal olika språk. På den tiden var det tyska som dominerade. I Kallinge var det så. Dom hjälpte Kockums Jernverk att producera plåt. Dom stod ut med helvetes varma dagar och nätter i valsverket.  Det var arbeten som ingen svensk ville eller orkade med.

På lediga stunder gjorde dom på samma sätt som vi, badade och njöt i Sänksjöns vatten norr om Kallinge. Naturligtvis talade de tyska med varandra. Det tyckte vi var fullt normalt. Däremot var vi avundsjuka på deras kunskap när det gällde simhopp från höga höjder.

På den tiden fanns det inga smarta telefoner men vi hörde rösterna, då som nu. Blekinge har alltid varit i behov av utländsk arbetskraft företrädesvis i såväl Kallinge som Olofström. Det internationella inslaget med ett stort urval av språk har alltid varit en självklarhet för oss Blekingar. Således tillhör det bilden och ljudet även när vi njuter av våra idyller.

Sandekjer knyts till projekt Gribshunden

Publicerat av

Vid årsskiftet avgick han som chef för Blekinge Museum och nu har han engagerats av projektgruppen Gribshunden i Ronneby. På vilket sätt hans tjänster ska användas är fortfarande en aning osäkert men rekryteringen är inte oväntad. Han känner väl till projektet om 1400-talsvraket i Ronneby skärgård.

Efter tio år som chef för Blekinge Museum är Marcus Sandekjer alltså tillbaka i Ronneby där han tidigare var näringslivschef under fem år.

Om rekryteringen av Marcus Sandekjer ska ses som ett svar på kommunalrådet Roger Fredrikssons kritik mot projektgruppens allt för saktfärdiga framfart återstår att se. Det var i mars i år som Fredriksson röt till och bildligt talat slog knytnäven i bordet och gjorde genom uttalandet i media klart för allmänheten vad han ansåg.

Projektgruppen har en längre tid diskuterats, inte enbart i politiska kretsar utan också bland många engagerade Ronnebybor som också är medlemmar i ”Gribshundens vänner”. De mest kritiska tycker att projektgruppen snarast borde bytas ut, en uppfattning som fick ny fart när kommunalrådet vädrade sin kritik.

Inte heller tycks det vara tillräcklig fart på arbetet med att söka kapitalstarka sponsorer. Från politikerhåll har det framhållits att det är en summa på ca 500 miljoner kronor som bör vara riktmärket. Hittills har endast sponsorer som stöder Gribshundens vänners verksamhet presenterats.

Det är dock inte enbart låg ambitionsnivå och jakt på pengar som är problemet för dagen. Tidsaspekten är minst lika allvarlig och den uppgiften bygger jag på ett samtal med en sakkunnig inom museivärlden.

När jag talade med L G Nilsson i februari 2020, gestaltningsansvarig för flertalet museer och utställningar, nationellt och internationellt betonade han:

”Att starta ett museum är bara halva resan. Den andra halvan, och än viktigare, är att skapa förutsättningar för en långsiktig överlevnad.”

Han hade också en klar uppfattning av tidsperspektivet, hur tidtabellen för ett museums tillblivelse, måste se ut:

”När frågan väl har väckts får det gå högst tre till fyra år, blev svaret. Men då måste allt stämma i planering, ekonomi och huvudmannaskap. Drar det ut på tiden är risken stor att idéer och önskemål rinner ut i sanden,” var hans uppfattning baserad på mångårigt arbete i branschen.

På kommunal nivå har det fram till nu mest handlat om platsen för ett framtida museum. Markområdet som har pekats ut är där nuvarande brandstationen är inrymd. Bakom den ligger gamla elverket som också ska tas i anspråk för att eventuellt förverkliga denna dröm som av kommunalrådet nu bedöms vara mest en dagdröm.

Att nu knyta Marcus Sandekjer till projektet Gribshunden vill jag tro kan ha en positiv inverkan om hans kunskap och kraft utnyttjas på rätt sätt. Han har genom sitt chefskap på Blekinge Museum haft en framträdande roll när det gällt hur Gribshunden bäst ska hanteras för att möjliggöra att ett museum uppförs i Ronneby.