Helge har lyft på tysta vingar

Mr Segelflygare Helge Stenberg har lämnat jordelivet och sitt älskade Lindö. Ingen annan har som han flugit på tysta vingar över Blekinge, södra Årefjällen (Ottsjö) och internationellt i Israel.

När Helge genomförde sitt sista flygpass med giltigt certifikat 2011 kunde han se tillbaka på nära nog 60 års segelflygande. Naturligtvis har han också flugit ett betydande antal olika segelflygplan.  Han hade bra koll och noterade antalet till 54. Hans bedrifter och stora kunskaper finns också bevarade i boken ”Segelflyg i går och i dag”. Den 7 maj 1989 finns väl bevarat genom att han då efter en 30-milaflygning tog sitt Guld C. Hans höjdrekord var 6 000 meter och är noterat i flygdagboken.

Helge var en nära och kär vän som var lätt att tycka om. Jag kan bara inte låta bli att blicka tillbaka till slutet av 1950- och början av 1960-talet. Helge hade 1959 genomgått en instruktörskurs i segelflygning på Ålleberg/Öttum. Det innebar att vi ynglingar slet och drog i honom väldigt ofta. I vuxen ålder har jag insett att det blev lite väl ofta. Vi var nämligen helt skoningslösa i vår iver att få flyga och det var Helge vi ville ha hjälp av. Helge var då i 20-årsåldern och ville naturligtvis använda sina dansskor på lördagskvällarna.

Men vi knackade på hans dörr redan vid fem halvsextiden på söndagsmorgnarna. Det blev inte mycket sömn för Helge som ändå alltid ställde upp. Vackert väder betydde alltid segelflygväder. Oavsett antal sovtimmar.

Helge var industrielektriker på Tarkett men av olika skäl kunde vi långt senare stråla samman på samma arbetsplats, nämligen Värmos i Kallinge.

Ett speciellt viktigt datum är för mig alltid inskrivet, nämligen den 25 juni 1988. Flera år tidigare hade jag kraschat med ett segelflygplan och var under flera år rädd för att flyga. Det var då Helge tog mig upp på trygga, tysta vingar och lät med tydlig stämma säga – ”DU flyger!”. Och det bara skedde. Helge utstrålade ett lugn och jag kände ju till hans mångåriga kunskaper.

Helge var ingen vän av uppmärksamhet. Jag minns när ett antal vänner genom Micke Berglunds försorg ville avtacka honom för hans mångåriga bedrifter. När Helge fick nys om vad som väntade uppe i flygklubbens lokaler utbrast han – ”Ibland ska man bara hålla truten!”.

Han fortsatte ödmjukt – ”Avtackning, jag har inte gjort något för segelflyget, jag har bara varit delaktig. Det finns dom som har gjort skyhögt mer än vad jag har gjort. Jag tänkte tacka nej till alltsammans men samtidigt kände jag att då sviker jag ju mina kamrater.”

Precis så var Helge.

Vi är många som har stor anledning att tacka och minnas Helge och hans bedrifter som vän och kunnig segelflygare. Vi har också anledning att tacka hans hustru Irene och döttrarna Petronella och Jenny för att vi genom åren har fått låna hans kraft, kunskap och tålamod. Vi delar er sorg men också rika minnen av en man som valde att under större delen av sitt liv glida högt över jorden.

Tack Helge!

Har dom slagit sina påsar ihop?

Sedan urminnes tider har uttrycket ”slå sina påsar ihop” inneburit att några tänker gifta sig eller i varje fall flytta samman.

Jag kom att tänka på detta när jag följt debatten om slopad eller inte slopad skatt på plastbärkassar. Det råder nämligen en viss förvirring kring hur det ska bli. Förvirring på grund av att Sverigedemokraterna säger en sak och regeringspartiet Liberalerna en helt annan. Med andra ord ingen klarhet i denna fråga heller när det gäller regering respektive ”samarbetspartiet” SD.

Statsråd Romina Pourmokhtari
Klimat- och miljöminister
Klimat- och näringslivsdepartementet

Först var det kristallklart att plastkasseskatten skulle vara ett minne blott efter kommande årsskifte. Så uttryckte i alla fall Oscar Sjöstedt det hela. Sjöstedt är SD:s ekonomipolitiska talesperson. På detta reagerade miljöministern Romina Pourmokhtari, Liberalerna. Sjöstedts uttalande ”måste bero på ett missförstånd”, var hennes besked till svenska folket. Miljöministern fastslog att frågan om plastkasseskatten kommer att behandlas först i samband med höstbudgeten.

Efter detta återkom Sjöstedt men hade då en lite annorlunda syn på plastskatten. Han sa – ”skatten ska bort eller i varje fall till viss del!” Vi vetgiriga som är hyggligt intresserade av samhällsfrågor var ännu en gång utelämnade till gissningsleken – hitta skatten.

Sjöstedt förstod säkert att vi var vilsna för han skyndade sig att tillägga – ”Hon (Romina Pourmokhtari mitt förtydligande) är inte del av budgetförhandlingarna. Vi, alltså SD, budgetförhandlar på finansdepartementet”.

Frågan som hänger kvar i luften måste egentligen delas upp i två – kommer skatten på plastkassar att försvinna vid kommande årsskifte? Nästa fråga blir dessutom om SD numera ingår i regeringen eller inte?

Kanske måste frågan delas upp i en tredje, nämligen om det är det mycket omtalade Tidöavtalet som ska gälla? Det slottsavtalet ingicks av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Sjöstedt menar att det avtalet ska gälla och sedan får miljöministern säga vad hon vill.

Miljöministern har därefter återkommit och upplyst eventuella plastkassebärare att slopad skatt på kassen kan bli en synnerligen dyr historia för Sverige. Om skatten slopas kommer EU att kräva en större avgift för Sverige. Vilken skatt måste då höjas?

Tänk vad en plastkasse kan ställa till med, ja, i varje fall skatten av densamma. Skatten på plastkassen infördes 1 maj 2020 och skulle få nedskräpningen i naturen att upphöra eller i vart fall starkt begränsas. Det var Liberalerna som i Januariavtalet ville ha skatten. Nu har dom ändrat sig och vill ta bort skatten. Det ville dom redan året efter skattens införande.

Frågan återstår dock – har de borgerliga och Sverigedemokraterna ”slagit sina påsar ihop?” eller ska vi tolka det som att det prasslas under täcket eller har en gammaldags hemlig förlovning ingåtts? Vad är det som gäller? Vi vill veta.

Varför ska kulturarbete vara oavlönat?

Jag vill tro att alla vill att just deras kommun ska vara trivsam och inbjudande men också framgångsrik. Skattesatsen ska vara balanserad, likaså sysselsättningen. Skola och annan social verksamhet måste vara av toppklass. Bostadsmarknaden ska vara inbjudande och ha bästa standard. Föreningslivet ska vara omhuldat och berikande.

Uppfyller kommunen dessa vällovliga krav är det ändå något som saknas, vilket inte alla beslutande politiker tycks förstå. Jag tänker på kulturens värde utifrån människors behov. Alla har rätt att kräva ett levande och rikt kulturliv. Även den verksamheten måste få kosta. Det finns goda exempel men det finns tyvärr många fler när det gäller det motsatta.

Tankarna kommer till mig när jag i dag på morgonen först fick ta del av den negativa nyheten i SVT Blekingenytt därefter i lokalpressen. Nyheten var att litteraturfestivalen ”Bok och hav” i Karlskrona ställs in i år och kanske går en alldeles för tidig död till mötes.

Kommunen, som har mest nytta av ett dylikt arrangemang, vill inte betala arvode för arbetsinsatsen dvs planering och genomförande av projektet. Man tycker att de ideella krafterna ska göra detta gratis!  Fem personer har tidigare genomfört det lockande och prisade arrangemanget. Nu har dessa fem tröttnat. Jag förstår.

Ett arrangemang som ”Bok och hav” (en genialisk titel i just sjö- och marina staden Karlskrona) lockar publik från såväl regionen som övriga landet att besöka just Karlskrona – som får äran av arrangemanget.  Då ska naturligtvis kommunen finansiera inte bara kringkostnader utan också arbetsinsatsen. I fjol lockade festivalen 700 besökare. Fullt godkänt och vad skulle inte en vidare utveckling kunna innebära i ökat publiktryck?

Nu avvecklas i stället det litterära projektet och Karlskrona blir än fattigare på det kulturella området som redan har en negativ stämpel på sig bland talföra invånare.

Men den som inte är beredd att satsa, ja, jag vänder mig till inskränkta politiker i såväl Karlskrona som Ronneby, ska inte heller ha framgång. I Ronneby har det under ett års tid diskuterats hur man ska arvodera de som vill arbeta med kultur. I detta fall gäller det Folkteatern i Ronneby.

Där är det lika dumt som nu i Karlskrona, kommunala bidrag får inte användas till att betala kulturarbetare. Duktiga verksamhetsledare tröttnar naturligtvis och satsningen blir minimal för att efter ett tag helt tyna bort.

I Ronneby har tjänstemän gjort till sin självutnämnda uppgift att jämföra kultur med idrott. Vem har bett dem om det? Är det politikerna?  Ja, då är det synnerligen olyckligt.

Jag har en enkel fråga: vem har bestämt att just kulturarbetare ska arbeta och slita gratis?? Det är regel att man inom föreningslivet oftast arbetar ideellt (gratis) men när det gäller större kulturprojekt eller speciell fast kulturverksamhet som sticker ut – och som kräver personal – är det dags att tänka om.

Alla har väl rätt till en rättmätig ersättning som i slutändan gynnar just kommunen. På kort tid har vi i Blekinge kört slut på ”Bok och hav” i Karlskrona och i Ronneby går Folkteatern på sparlåga.

Beslutande politiker måste nu ta sitt ansvar. Kultur är viktigt och stimulerar människor på skiftande sätt. Red ut problemen och de ekonomiska irrfärderna och ge kulturen en ärlig chans. Det har invånarna i respektive kommun rätt att kräva.