Chockbeskedens glödheta sommar 2018

Det började likt andra somrar, ömsom regn, ömsom sol. Plötsligt kunde det inte regna och värmen steg. I juli slogs rekord, månaden blev den varmaste på 260 år! Rekordmånga år. Kanske hade rekordet kunnat bli ännu större om vi i Sverige börjat tidigare med att mäta temperaturen.

Det blev snabbt torrt, ja, extremtorrt och skogar började brinna, kanske på grund av obetänksamhet eller fullt naturligt efter att blixtrar antänt. Bränderna bredde ut sig och blev för svenskt vidkommande oöverstigligt svåra att släcka. Människor tvingades fly från sina hem och Sverige som anses vara bra på det mesta tvingades ropa på internationell hjälp av brandflyg. Ekonomiska och mänskliga tragedier i form av förlorad egendom. Hela livsverk försvann på några dagar.

Fortfarande är böndernas problem med att få fram foder till djuren ett olöst problem. Här tycker jag att kommunerna snabbt tänkte till och upplät kommunalt ägd betesmark. Men behovet är fortfarande skriande och nödslakt är nödvändigt men med långa köer till slakterierna.

I den extrema värmens spår infördes naturligtvis eldningsförbud. Det förbudet kunde nästan (!) alla förstå och respektera men när eldningsförbudet följdes av ännu ett förbud, grillförbud dessutom på våra egna tomter, orsakade detta chock och förstämning. Vanligtvis tuffa män gick ner för räkning och tappade helt fattningen. Ska jag tro vissa tidningar var svenska män i det läget på flykt till antingen Norge eller Danmark.

Svenska män hade blivit fråntagna somrarnas självklara uppgift. Att inte få grilla är som att förbjuda firandet av julafton, tyckte några på sociala medier. Där uttrycktes också synpunkten att snart väntar också badförbud. Sistnämnda bevis på chock kom från Bräkne-Hoby och var därför väntat.

Grillstoppet är säkert extremsommarens mest diskuterade ämne på sociala medier. En kvinna skrev:

”Grabbar det finns en spis inomhus. Välkomna in!

En annan kvinna gav männen en känga med följande ord:

”Ja, vad äter vi i stället om man inte får grilla? Folk svälter tydligen alla vintermånaderna eftersom ingen vet hur en elspis fungerar.”

Diskussion och tal om ett ovanligt angiverisystem utspann sig när det naturligtvis i många kommuner infördes bevattningsförbud. Ska jag verkligen ange min bästa granne om hen vattnar gräsmattan eller tvättar bilen? Lite till mans blev vi till ofrivilliga detektiver. Fortsatt gröna gräsmattor i tätorterna var rena startsignalen för att ringa myndigheten.

Naturligtvis hade många tidningar problem med språket. Vad skulle man hitta på för benämning på den värme vi i Sverige inte upplevt på 260 år eller mer?

Det började med ”Megavärme” som snabbt ersattes av ”Supervärmen” och ”Afrikavärme”. Detta var benämningen på 33 eller 34 plusgrader hos oss i Sverige. Japan hade samtidigt 41 grader och när sedan Portugal fick upp mot 50 grader förra helgen och den värmen kunde komma upp även till oss, ja, då gick rubriksättarna i taket. Lokala BLT var lugnast och kallade den kommande värmen för ”Afrikahettan”. Expressen återgick till ”Supervärmen” medan Aftonbladet drog till med ”Dödsvärmen från Portugal”.

Att bensinpriset slog nytt rekord med 16.26 har inte kommit i närheten av samma debatt som grillstoppet. Bensinpriset drabbar mest befolkningen på landsbygden så det är väl inte mycket att orda om.

Den extrema torkan framkallade stundtals också nyheten att ölen höll på att ta slut. Det visade sig vara en falsk nyhet så nu när det på allvar talas om brist på råvaror och att ölpriset måste höjas är det en så dramatisk nyhet att ingen vill ta den till sig. Helt overkligt. Det kan bara inte hända. Däremot tog mineralvattnet snabbt slut i butikerna. För att inte tala om fläktar som tog slut redan på försäsongen.

För egen del har jag övergått till grillchips. Innehåller dessutom behövligt salt i extremvärmen när nu vätskeersättningen också tagit slut. Har vi ingen beredskap alls i det här landet?

Väljare har ansvar inför svåra valet

I hängmattan denna rekordvarma sommar har jag bl a lusläst Bengt Ericsons bok –”Den härskande klassen”. En bok om Sveriges politiska elit.

Det handlar om våra folkvalda som vi väljare lägger våra röster på var fjärde år. Författarens syn på de utvalda är den här:

”De betraktar sig själva som yrkesproffs snarare än som valda till några förtroendeuppdrag. Och de har inte minsta problem med att byta sida när den dagen kommer. Det har lett till rena svängdörren mellan partierna och pr-branschen. Går det verkligen att lita på sådana makthavare?”

Ja, jag vet att boken gavs ut 2015, året efter förra valet, men är minst lika aktuell inför årets val den 9 september. Inget har nämligen förändrats under nu pågående mandatperiod. Snarare har författarens bild förstärkts.

De som t ex i förra valet la sina röster på Miljöpartiet har säkert inte glömt sveket som partiets ledare presterade för att få en plats i den s-ledda regeringen.

”Allt är förhandlingsbart”, utropade dom och tycktes inte skämmas, inte heller rodna nämnvärt. Och på den vägen har det fortsatt under hela mandatperioden. Det finns fler liknande uppgörelser som inte direkt har stärkt förtroendet för de förtroendevalda.

Jag tycker att författarens citat av William Shakespeares Hamlet i bokens försättsblad talar sitt tydliga språk vad han vill visa och säga med bokens innehåll;

”Hamlet: Ser ni molnet där borta? Det har nästan skapnad av en kamel.

Polonius: Ja, minsann, det är riktigt likt en kamel.

Hamlet: Förresten är det mer likt en vessla.

Polonius: Ja, på ryggen ser det ut som en vessla.”

När författaren beskriver och kräver skärpta regler för ministrars snabba byten från politik till ledande befattningar inom näringslivet och inte minst då pr-branschen går han ett steg längre i sitt sätt att undergräva politikers moral. Han citerar Groucho Marx:

”Dessa är mina principer. Fast om du inte gillar dem, så har jag andra”.

Hur var det nu Miljöpartiet uttalade sig om sitt partiprogram/vallöften och sina principer?

”Allt är förhandlingsbart”.

Naturligtvis är det den härskande eliten på ministernivå som mestadels har satts under lupp i Bengt Ericsons granskning men även ett antal kommunala exempel på maktmissbruk lyfts fram.

På lokal nivå vill jag tro att politikers engagemang i stort  är tämligen äkta, men viljan och orken avtar naturligtvis i takt med antalet avsuttna mandatperioder. Det finns exempel på politiker som på åratal inte har lyft ett finger ej heller yttrat sig. Ledande politiker har inte sällan förundrats och beklagat, ofta egna partimedlemmars, lathet att inte ens bemöda sig om att läsa de handlingar som ska ligga till grund för beslut. Sådana politiker brukar gå under benämningen ”röstboskap.”

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.”

Det står i regeringsformen – den grundlag som utgör grunden för vår demokrati. Ska dessa vackra ord om svensk demokrati efterlevas ställs det också krav på oss väljare. Vi kan inte enbart lägga vår röst var fjärde år och därefter förlita oss på att valda politiker gör sin plikt. Vi väljare måste vara aktiva, ställa frågor och krav men också följa den eller de politiker vi har valt att framhålla. Är de aktiva eller är de endast ut efter uppdraget som födkrok?

Handen på hjärtat, vet du vad din eller dina valda politiker har uträttat under innevarande mandatperiod? Merparten vet inte ett skvatt. Vet knappast namnet på valda politiker därför att man har valt att lägga sin röst på ett parti utan att granska vilka som är dess företrädare och vad dessa egentligen uträttar. Har de inte skött sig ska vi som väljare naturligtvis byta ut dem. Slöa och likgiltiga väljare är lika farliga för demokratin som orkeslösa och tysta politiker.

Kom igen! Skärpning. Inom kort är det val. Redan nästa månad!

Sveriges sista beredskapslok rullar

Vi är många som är intresserade av de gamla, kära ångloken som flera av oss växte upp med. För några dagar sedan fick jag ögonen på en artikel i Länstidningen i Östersund. En underbar artikel med många bilder på Sveriges sista beredskapslok.

De två ångloken har stått i malpåse sedan 1971 men nu har de tagits fram i dagsljuset och dessutom fått rulla igen.

Loket på bilden har inget med de två beredskapsloken att skaffa. Bilden har jag tagit på Brösarps gamla järnvägsstation och loket ägs av Skånska Järnvägar men illustrerar ändå dåtidens ånglok.

Reportaget i Länstidningen är klart läsvärt, inte minst för de många bildernas skull. Ta del av artikeln med hjälp av följande länk:

https://www.ltz.se/artikel/jamtland/ostersund/har-tas-sveriges-allra-sista-beredskapslok-ut-har-statt-helt-ororda-sedan-1971

 

Himlens mörkrum – arbetets slit

Att övergivna fabrikslokaler kan få nytt liv i form av spännande mötesplatser för kulturarbetare inom olika gengrer finns det många exempel på. Inte minst i Ronneby, nämligen Kulturcentrum som är inrymt i före detta Kockums Emaljerverks lokaler. En av sydöstra Sveriges största utställningslokaler.

För några dagar sedan, i en välbehövlig strandpaus, upplevde jag i det böljande landskapet på Österlen två intressanta möten i ”Fabriken” i Bästekille. Lokalen är sparsamt utrymd men förtar ändå inte intresset från utställarna.

I sommar är det två svenska giganters verk som naturligtvis lockar till flitigt besökande, chockvärmen till trots. Fotografen, Jean Hermanson (1938-2012) blev för kort tid sedan presenterad för den svenska allmänheten genom en finstämd dokumentärfilm i SVT. ”Himlens mörkrum” var titeln på filmen som hade producerats av regissören och vännen, Nils Petter Löfstedt.

Det vi fick ta del av i filmen och nu på en välkommen utställning var en livsgärning utförd av Jean Hermanson. Hans svart/vita dokumentation av 1960-talets industriarbetare – ”Arbetets slit”, är ett tidsdokument som redan kunde ha varit glömt om inte vänskap hade uppstått mellan Jean Hermanson och Nils Petter Löfstedt. Den sistnämnde har gjort det till sin livsuppgift att förvalta men också offentliggöra alla de människor som genom åren fångats i vardagens slit i rök, damm och smuts.

I den fabriksmiljö som Jean Hermanson hade valt att skildra är det svart och vitt som gäller. Inget där emellan. En enastående dokumentation som ger kommande generationer svart på vitt hur dåtidens industriarbetares miljö verkligen var.

Skulptören, Barbro Bäckström (1939-1990) behöver däremot ingen närmare presentation. Barbro Bäckström växte upp på Vindö i Stockholms skärgård, utbildade sig till teckningslärare och hade sin debututställning 1965 på Galleri Atheneum i Lund. Hon är känd för sina skulpturer av människokroppen, framför allt för dem som formats av metallduk.

Fabriken i Bästekille hittar du strax väster om Kivik.