Snart coronastopp ja tack, men omöjligt

Det är inte alls svårt att förstå att vi nu är många som vill ha ett slut på coronakrisen. Alla är vi drabbade men på olika sätt.  De mest stressade fortsätter att kräva ett slutdatum.

Det började tidigt i våras med att Kerstin Hessius, vd för tredje AP-fonden, krävde en tidsplan av regeringen. Åtgärden skulle få ekonomin att komma igång. Hennes krav på regeringen fick stor uppmärksamhet medan läkarexpertis lika tydligt varnade för att ett slutdatum. Effekten, ansåg dom, skulle kunna bli ett nationellt trauma.

Nu när författaren Jonas Gardell framför ett liknande krav med ett slutdatum för coronakrisen är vi långt mer härdade men också förfärligt trötta och en del är benägna att hålla med honom.

Att regeringen skulle sätta sig ner och bestämma ett slutdatum är naturligtvis ett slagkraftigt och populärt krav, men lika omöjligt att expediera nu som tidigt i våras.

Nu slår det istället tillbaka på Jonas Gardell och det blir genast ett uppslag för revymakare. Naturligtvis får man skämta även om coronakrisen men för många av oss är det inte alls roligt när den drar ut på tiden. Men vi har också tvingats lära oss att det vi nu upplever kan ta tid.

Det finns otaliga bevis, naturligtvis även i vår närhet, att många har börjat slappna av, men vi måste lita på att uthållighet är vad som måste gälla för att få stopp på denna farsot.

Jag har inte svårt att förstå framförda krav på slutdatum. Inte minst ur nationell ekonomisk synvinkel. Vi äldre, som utan att vara sjuka ska ikläda oss regelverket, riskerar också att påverkas med minskad pension som följd. Naturligtvis ska vi ställa krav på regering och hälsomyndigheter men vi måste ha realistiska krav. Ett slutdatum är en omöjlighet.

Hur skulle du t ex reagera om regeringen uttryckte sig på följande sätt – Coronakrisen upphör den 12 mars 2021 klockan kvart över tre! Skulle du tro på ett sådant uttalande? Även om det hade regeringen som avsändare?

Men vi kan roa oss så länge. Vi behöver humor, mycket humor. Klicka på inslaget nedan så får du kanske ett gott skratt. Lycka till och håll avstånd men inte minst – håll ut.

Varför rusta efter att Ryssland övat?

Rubriker är inte alltid sanningsenliga. Rubriker ska sälja och därför blir det ofta fel och vilseledande. Rubriken nedan dök upp i riksmedia i början av veckan. Ryssland hade med kort varsel dragit igång en övning i Östersjön. Ryska landstigningsfartyg hade passerat öster om Gotland och nu ville Sverige markera mot Ryssland med en beredskapsinsats till lands, till sjöss och i luften. Detta föranledde en rikstidning att presentera rubriken nedan:

Enligt rubriken höjer således Sverige beredskapen efter att Ryssland genomfört en stor övning i Östersjön nära Gotland. Varför i efterhand? Hade det inte varit större mening att markera samtidigt som den ryska övningen pågick. Rubrikens vilseledande innehåll fick snart sin förklaring när övriga media med aningen mer betänketid presenterade följande rubrik:

Så kom då sanningen till slut. Ryska övningen har pågått hela denna vecka och då ter det sig mer naturligt att Sverige markerar kraftfullt och omedelbart. Försvarsminister Peter Hultqvist sa till SVT Nyheter att försvarsmaktens insats är en markering mot Ryssland och Sveriges allierade. Dessutom kommer insatsen att pågå under en överskådlig framtid.

Överbefälhavare Micael Bydén förklarade ytterligare att det denna gång inte handlade om en övning. Och den rubriken hamnade också rätt.

Naturligtvis blir det både fel och vilseledande när media i dag måste tävla med att vara först. Dessutom en tävling med minsta möjliga besättning på redaktioner. Det gäller för oss konsumenter att vara på tå och läsa och lyssna kritiskt.

Plötsligt i Johannishus och Kalmar

Tänk vad mycket som kan förändras på åtta minuter och vad lite som kan uträttas på 81 minuter.

Jag följde på måndagskvällen allsvenska matchen Kalmar – Mjällby. Naturligtvis på tv. In på arenan kommer man ju inte. Corona sätter som bekant hinder i vägen för sådan avkoppling.

Istället är det en nu väl insutten fåtölj förstärkt med ryggkudde som blir den återkommande och alltid reserverade platsen. Dessutom aningen billigare än bilresa och inträdesbiljett. Däremot missad gemensam upplevelse med glädje och sorg. Hur du än förbereder och bullar upp i hemmamiljö kan inget nå samma trivsel som nära, nära i samvaro med likasinnade. Vi är många som nu saknar den gemenskapen.

Nåja. Till matchen som blev ett allt betydande sömnpiller ju längre tiden led. Ja, det var verkligen lidandets väg ända fram till 82 minuter. Fram till dess var det ånyo upplagt för ett oavgjort resultat. Denna gång 1-1.

Det var två lag med extremt försvarsspel som inte heller tycktes pigga på att rusa och ta initiativ.

Men tristess kan också medföra att man reser sig ur stolen. Går en runda. Blickar mållöst ut genom ett fönster och skådar skönaste konstverket; naturens eget sätt att kombinera cumulusmoln med solens speciella nedgångsstrålar. En tavla av bästa njutbara slag innan solen försvinner runt på andra sidan jordklotet.

Jag kommer tillbaka till fåtöljen. Inte ens katten har hunnit dit eller är det just av respekt han vissa kvällar undviker densamma.

Plötsligt i 82:a minuten inträder en scenförändring på planen. Kalmar gör självmål och plötsligt leder Mjällby med 2-1. Fyra minuter senare gör Mjällbys Viktor Gustafson sitt livs första allsvenska mål och det är plötsligt ointagliga 3-1. Det gör inget att solen har försvunnit och molnen samtidigt sjunkit ihop som den sämsta sockerkakan.

Fyra minuter senare i den 90:e minuter gör Moses Ogbu 4-1 efter att han lättat bollen över en utrusande målvakt i Kalmarmålet.

Plötsligt förändrades bilden och himlen, först i Johannishus och därefter i Kalmar. Måndagen den 24 augusti slutade ju riktigt bra.

Sölvesborgs varv – epok att bevara

Mayday, mayday.

Nödanropet kommer från Varvshistoriska Föreningen i Sölvesborg. Det är inget allmänt anrop, det riktas till Sölvesborgs kommun. Hjälpinsatsen hastar och bör vara löst inom tre månader.

Sanningen bakom nödanropet är att styrelsen i varvsföreningen håller på att bli historisk liksom det forna varvet. Medlemmarna anser sig vara överåriga och vädjar nu till kommunen att ta över ansvaret för den utställning och dokumentation som medlemmarna byggt upp helt ideellt.

Föreningen bildades 2003 och då av ett antal personer som samtliga på ett eller annat sätt varit knutna till det anrika varvet. En nästan hundraårig epok gick i graven 1981 i samband med den riksbekanta varvskrisen. Sölvesborgs varvs historia tog sin början 1891 och var under alla år den klart dominerande industrin i Sölvesborgs kommun.

En rik bildsamling skildrar varvets nästan hundraåriga epok.

Nedläggningen av varvet, som jag personligen skildrade i många inslag i Radio Blekinge, chockade inte bara drabbade varvsarbetare utan hela kommunen. Det var ett dråpslag och avvecklingen gav naturligtvis effekter på hela länets näringsliv inte minst inom verkstadsindustrin.

När styrelsen nu vädjar till Sölvesborgs kommun att ta över ansvaret för samlingarna men också säkra det hyresavtal som är förknippat med utställningslokalen i det anrika Nakterhuset, är det lätt att stödja dem i deras vädjan.

Föreningen gav ut en bok om varvets uppgång och fall 2011.

En nästan hundraårig industriepok kan inte få glömmas bort. Det rör sig inte om några större kostnader med kommunens mått mätt men det vore tungt för att inte säga oförlåtligt att svika de människor som först blev av med sina jobb och nu kanske riskerar att bli snuvade på sin ideella arbetsinsats. Det vore ett dubbelt svek.

Från Nakterhuset till kommunhuset är det ingen lång väg så jag hoppas innerligt att nödanropet redan har nått fram.

Att imponera på en primadonna

Under min tid som lokalkorre på BLT I Ronneby under tidigt 1970-tal fick jag upprepade tillfällen att träffa rikskändisar. Det kom ofta storheter till Ronneby brunn på den tiden.

På en av de årligen återkommande Brunnsbalerna skulle operettprimadonnan Berith Bohm uppträda. Det var då jag kläckte den alldeles lysande men hopplösa idén att stämma träff med henne.

Jag träffade henne kort före hennes framträdande och frågade om jag kunde få tala närmare med henne efter föreställningen. Till min förvåning svarade hon ja.

Jag vågade knappt tro det jag hörde henne säga:

-Då hämtar du mig här i foajén i morgon klockan tio.

Det var då tanken kom – vad i hela friden ska jag göra med Berit Bohm?

Det blev en träff, och vilken träff.

En bekant till mig var bilhandlare i Ronneby. Han föreslog att jag skulle låna en fräsig sportbil av honom.

-Du måste ha en riktig bil om du ska träffa Berith Bohm, sa bilhandlaren. Jag vill minnas att han log också.

Jag var aningen tveksam men bilhandlaren var envis och strax satt jag i en blå Ford Capri, dåtidens sportbil.

Jo, den var fin men hur skulle den köras? Hur låg växlarna? Och hur skulle jag få in operettprimadonnan i denna mycket låga och trånga blå Ford Capri?

Det tog lite tid hos bilhandlaren så när jag sakta gled upp för backen till ingången på Ronneby brunn hade klockan blivit halv elva! Jag var en halvtimme försenad.

Jag kom in i foajén, tittade mig omkring. Ingen Berith Bohm. Jag blev än mer nervös. Hade jag verkligen missat min första och förmodligen enda träff med Berit Bohm?

Just då kommer chefskocken ut.

”Var har du hållit hus? Damen väntar ju på dig”, sa han.

Ja, ja, harklade jag fram med torr strupe. Var är hon?

”Hon är hos mig i köket”, sa kocken och visade vägen.

Hon stod lutad över en disk. Hon tuggade på något och sa samtidigt:

”Trodde att jag hade blivit blåst på en träff. Du ska veta att detta är första gången JAG har behövt vänta på en man.”

Jag log aningen nervöst för i samma stund hade jag börjat fundera på hur jag skulle klara att köra Forden, en svårväxlad sådan och dessutom med Berith Bohm på sätet vid sidan om. Det är bra med en ratt för nervösa händer.

”Fin bil du har”, kvittrade Berith Bohm medan jag sakta lät Forden rulla sakta ner för backen.

Jag körde kortast möjliga sträcka, två hundra meter bort till golfbanan! Jag hade under den korta färden kläckt idén att ta några svart/vita bilder på storheten i golfmiljö.

Hon följde villigt med å jag tog några darriga bilder. Hon satt. Hon stod och hon log på varenda bild. Det gick åt några rullar.

Lite senare fick jag lön för mödan. Ni skulle ha sett minen på dåvarande flottiljchefen när han och några andra höjdare kom gående med sina golfvagnar för att mötas av Berith Bohm och mig. Jag svävade på moln och kan fortfarande se gubbarnas miner när dom mötte oss.

Och bilen, ja, den hade jag kunnat klara mig utan. Jag skrev så småningom en hyllningsartikel om Berith Bohm och bilderna, ja, dom framkallade jag själv i en garderob på järnvägsstationen i Kallinge där jag då bodde.

Varför det blev en bild på Berit Bohm och en fotboll vet jag fortfarande inte. Antagligen var golfbollarna för små.

Berith Bohm dog för kort tid sedan och blev 87 år. Därav detta varma minne.