Snart coronastopp ja tack, men omöjligt

Det är inte alls svårt att förstå att vi nu är många som vill ha ett slut på coronakrisen. Alla är vi drabbade men på olika sätt.  De mest stressade fortsätter att kräva ett slutdatum.

Det började tidigt i våras med att Kerstin Hessius, vd för tredje AP-fonden, krävde en tidsplan av regeringen. Åtgärden skulle få ekonomin att komma igång. Hennes krav på regeringen fick stor uppmärksamhet medan läkarexpertis lika tydligt varnade för att ett slutdatum. Effekten, ansåg dom, skulle kunna bli ett nationellt trauma.

Nu när författaren Jonas Gardell framför ett liknande krav med ett slutdatum för coronakrisen är vi långt mer härdade men också förfärligt trötta och en del är benägna att hålla med honom.

Att regeringen skulle sätta sig ner och bestämma ett slutdatum är naturligtvis ett slagkraftigt och populärt krav, men lika omöjligt att expediera nu som tidigt i våras.

Nu slår det istället tillbaka på Jonas Gardell och det blir genast ett uppslag för revymakare. Naturligtvis får man skämta även om coronakrisen men för många av oss är det inte alls roligt när den drar ut på tiden. Men vi har också tvingats lära oss att det vi nu upplever kan ta tid.

Det finns otaliga bevis, naturligtvis även i vår närhet, att många har börjat slappna av, men vi måste lita på att uthållighet är vad som måste gälla för att få stopp på denna farsot.

Jag har inte svårt att förstå framförda krav på slutdatum. Inte minst ur nationell ekonomisk synvinkel. Vi äldre, som utan att vara sjuka ska ikläda oss regelverket, riskerar också att påverkas med minskad pension som följd. Naturligtvis ska vi ställa krav på regering och hälsomyndigheter men vi måste ha realistiska krav. Ett slutdatum är en omöjlighet.

Hur skulle du t ex reagera om regeringen uttryckte sig på följande sätt – Coronakrisen upphör den 12 mars 2021 klockan kvart över tre! Skulle du tro på ett sådant uttalande? Även om det hade regeringen som avsändare?

Men vi kan roa oss så länge. Vi behöver humor, mycket humor. Klicka på inslaget nedan så får du kanske ett gott skratt. Lycka till och håll avstånd men inte minst – håll ut.

Humor kräver ”sinne för humor”

Någon har påstått att det mesta är roligt men det värsta med humor är att man ofta inte vet när man får skratta. Jag vill dock göra tillägget – eller gråta. Man kan nämligen skratta så till den grad att man gråter. I varje fall rinner det floder från mina ögon när jag skrattar hjärtligt. Jag kanske är ensam om detta unika.

I veckan som gick, lika snabbt som veckorna dess förinnan, behagade jag skämta på sociala medier. Jag skrev bl a på Twitter:

”Jag tycker att bredband med fiber är tämligen överskattat. Tv-bilden blev knappast märkbart bättre efter att ha bytt från koppartråd.”

Texten i sig ansåg jag inte innehöll ett uns av humor, snarare tvärt om. Däremot måste jag påstå att jag tyckte att humorprocenten steg något när jag i anslutning till texten publicerade en bild på en urgammal liten tv utrustad med en rad av rattar från dåtidens teknikstatus inom detta område. Se bilden i repris här nedanför.

Med text och bild på denna överåriga tv trodde jag verkligen att jag hade lyckats åstadkomma ett litet skratt eller möjligen en viss rörlighet av käkmusklerna. Men där hade jag tydligen djupt underskattat människors ”sinne för humor”.

Några hakade visserligen på när jag försökte med samma humorförsök på Facebook. Där slöt en tidigare radiokollega upp med förslag på tv-lampa tillverkad av plastremsor som annars användes mest till att väva då väldigt populära plastmattor. Alltså på 1960-talet. Han hade tillverkat en sådan i slöjden. Det tyckte jag var roligt. På den tiden var det annars mest träslöjd som gällde.

Men så i torsdags spanade jag in lokaltidningen Sydöstran. För att genast upptäcka att tidningens nöjesredaktör (om sådan fortfarande finns kvar i besparingstider) helt saknar den viktiga beståndsdelen –”sinne för humor”.

Redaktören publicerade den snustorra och ganska bisarra texten men utan bild på tv-apparaten. Däremot fanns det en svartmusikig bild som skulle föreställa mig i nutid. Att jämföra mig med en gammal tv är inte alls lika roligt. Tyckte jag, men redaktören kanske ville visa min ålder och då skulle alla kanske förstå att jag inte kunde se skillnad på tv-bilden om den kom via koppartråd eller fiber och då blir det genast roligare. Eller?! Se klippet nedan.

Hur som helst, humor är svårt, mycket svårt, helst en tidig morgon och Sydöstran brukar komma tidigt, antingen i lådan eller som i mitt fall digitalt. Men håll med om att redaktören borde ha förstått att jag inte på fullt allvar ansåg att koppartråd är lika bra som fiber när det gäller tv-signaler.

Nu gör jag ett nytt försök att testa humorhumöret. Jag påstår att sommarens pratprogram mellan klockan 13 och 14.30 i P1 har varit ojämnt bra. Ja, många har varit riktigt dåliga jämfört med dåtidens sommarpratare som alla höll hög klass och många av dem med hög humorklass. Därför har jag nu slängt ut min radio. Obs. Titta nu riktigt noga på radioapparaten. Är den åldrig eller hypermodern? Jag kunde inte låta bli.

God fortsättning med minst ett skratt per dag.

Rolig tv från fullmäktige i Ronneby

TV-sändningarna från fullmäktiges sammanträden i Ronneby är kraftigt underskattade. Det är nämligen endast ett fåtal som utnyttjar möjligheten. Många anser att graden av tråkighet är för påtaglig och skulle aldrig kunna ens tänka tanken på ett försök att knappa in kanalen.

Jag däremot måste erkänna att jag är en nästan hängiven tittare på fullmäktiges många gånger förutsägbara sändningar med bild och ljud via nätet. Jag har nämligen upptäckt, i brist på humor i riktiga tv-program, att dessa sändningar från Ronneby stadshus många gånger har ett stort underhållningsvärde.

I början var det svårt med ljud, men det har blivit betydligt bättre med åren. Numera är det spännande att gissa vem som styr kameran för kvällen. Man har nämligen bara en, men det finns två talarstolar som nyttjas. Du kan själv tänka dig vad som inträffar.

Naturligtvis glömmer man att flytta kameran till den talarstol som används med resultat att bilden visar en tom talarstol. Men man hör vad politikern säger i den andra talarstolen. Men texten under bilden hjälper till att förklara vem som hörs men som inte syns.

Förklarande texter under bilden har visat sig oumbärliga. Annars skulle du som ny tittare inte ha en chans att veta vem som är vem. Du förstår säkert hur viktig texten är när du tittar på bilden här under.

johan sandberg

Visst behövs texten under bilden. Däremot blir det nästan omöjligt att hänga med när många vill trängas framför kameran vilket inträffar då och då när de inte fått visa upp sig för allmänheten på en tid. Då blir det helt obegripligt som nedan.

 johan sandberg 2

Naturligtvis händer det också att det blir fel text till bilden eller tvärt om. Titta på bilden nedan och du förstår vad jag menar.

NilsIngma T

För några år sedan tog politikerna ett djärvt grepp. Man fick idén att utnyttja sändningarna från fullmäktiges debatter till reklam. Dessutom tycktes det ha gått ut order från den politiska ledningen att ikläda sig färgsprakande klädsel. Men vad hjälpte det när bilden var suddig. Nu har man övergivit den tanken – färgglad klädsel!

DSC00381