Ronneby lär för att starta museum

En guru i konsten att starta men också driva museer har besökt Ronneby, nämligen L G Nilsson, storyteller (berättare) och gestaltningsansvarig för flertalet museer och utställningar, nationellt och internationellt.

Publikintresset var på topp vilket innebär fullsatt i Kallvattenkurens konferensrum. Skam hade det varit annars. Alla väntar otåligt på hur frågan om ett framtida museum med Gribshunden och fynden i Västra Vång utvecklas.

Jag vill lova att det blev en extra kryddad start för LG Nilsson när han presenterade sig och sina många resor i samband med internationella uppdrag. Det var när han nämnde att han för inte så länge sedan besökt Kina som det gick en unison ljudstöt med nervösa skratt genom salen.

Han var snabb att förklara att han besökt Kina långt innan Coronavirusets utbrott. Därefter kunde föredraget fortsätta som planerat.

 L G Nilsson betonade att starta ett museum är bara halva resan. Den andra halvan – och än viktigare – är att skapa förutsättningar för en långsiktig överlevnad.

”Inriktningen måste vara att få besökarna att återvända flera gånger. Det handlar om aktiviteter, att uppleva, ta på och känna”, upprepade Nilsson för att få oss att förstå hur en dragningskraft måste byggas upp och ständigt förnyas.

Ett besök i Kallvattenkuren kan vara en bra start för att orientera sig om vad som kan bli en av Ronnebys absolut största dragplåster. Ett museum för Gribshunden och fynden i Västra Vång. Detta är också platsen för en hel rad föreläsningar under våren.

I takt med att antalet museer hela tiden ökar blir besökarens upplevelse det som avgör möjligheten för ett museum att överleva.

Han varnade också för det inträdesfria som lockbete.

”Det är tvärt om, betonade han flera gånger och ansåg att dragningskraften avtar högst väsentligt om man inte tar inträde. Men med att avgiftsbelägga ett inträde följer också kravet på en hundraprocentig upplevelse”.

Minst lika viktigt är platsen för ett museum. Det ska vara ett hus som sticker ut och som inrymmer resurser som restaurang och café men också kontorslokaler och inte minst ska huset fyllas med kunnig och engagerad personal.

Museibyggnaden ska vara centralt placerad och vara lätt att nå och måste naturligtvis ha stora parkeringsytor. Hittills har man i Ronneby pekat ut gamla elverksbyggnaden intill nuvarande räddningstjänst. Blir det denna som måste flyttas för att parkeringsytan ska bli den tillräckliga?

Det gavs också prov på tämligen nyöppnade museer i Stockholm och vad dessa inrymmer.

De två projekt som Ronneby vill satsa på är Gribshunden och fynden i Västra Vång. Fördelen med dessa projekt är att de utgör en extra lockelse eftersom de är nyligen påbörjade och kan följas i sin utveckling.

Jag frågade L G Nilsson hur tidtabellen för ett museum ser ut från idé till starttillfälle?

”När frågan väl har väckts får det gå högst tre till fyra år, blev svaret. Men då måste allt stämma i planering, ekonomi och huvudmannaskap. Drar det ut på tiden är risken stor att idéer och önskemål rinner ut i sanden.

Ja, det var budskapet vi fick med oss. En bra genomgång med stor tydlighet och drömmar som kan leva vidare.

Ronneby kommun har nu också antagit en avsiktsförklaring som innefattar finansiering, intressenter, syfte, placering, målgrupper, verksamhet mm. Den antogs av kommunstyrelsen den 5 februari.

August ville sova mellan vita lakan

Människan har genom alla tider haft en tro. Inte minst har folktron haft stor utbredning. Det handlade förr om människor som levde sina liv i tung kamp och som i natur och religion sökte hjälp och bundsförvanter. Deras öden kan vi i dag bara ana på fritidsnöjen som tidigare varit fattigdomens boplatser.

Det ska kort handla om två av mina förfäder – min fars morfar August Andersson (1866 – 1931) och hans far Anders Nilsson (1842 – 1906). Båda var bosatta i skogen söder om Blanksjön vid Sjöarp utanför Bräkne-Hoby.

För dessa två och för många andra var det Näcken, Oden och Skogssnuan som man skulle hålla sig väl med annars kunde det sluta riktigt illa. Oden är den högsta guden i nordisk mytologi.

Här är några exempel på deras kontakt med Näcken och Skogssnuan, snuan kallad.

Anders var skräddare och duktig musikant. Han spelade klarinett. En natt vid midsommartid var han på väg hem genom skogen. Han blev förföljd av två vargar i höjd med Blanksjön. Han hade hört att man kunde betvinga djur genom musik. Vargarna tycktes lyssna men fortsatte att följa efter honom.

Han vände sig om och gick baklänges spelande på klarinetten. Han kom nämligen ihåg den kraft som ligger i allt som är bakvänt. Vargarna blev visserligen vilsna i ögonen men gav inte upp förföljandet. Det var då han kom på att spela en melodi som Näcken lärt honom – och se då gav Vargarna sig iväg.

En annan gång var Anders ute på sjön och fiskade. När han kom förbi en holme upptäckte han två fioler liggande på berghällen.  En av fiolerna var helt vanlig medan den andra glänste av guld. Eftersom han själv bara spelade klarinett hämtade han snabbt upp sonen August som fick följa med i båten. När de kommer fram till fiolerna hördes Näckens röst säga:

Välj den rätta!

August lät den gyllene fiolen ligga och tog den andra- och den fick han behålla ty den i guld var naturligtvis Näckens egen. Hade han tagit den hade han följt med dess ägare i djupet och inte fått behålla ens sin egen själ. August blev med åren en erkänt duktig speleman och tillsammans med fadern blev de båda ofta anlitade bygdespelmän.

August växte upp och bildade familj och levde sina dagar i torpet på Runamo som fortfarande finns kvar. En gång i veckan gick han till fots till Ronneby för att handla. Han gick den gamla leden som var landsväg innan Kristian IV drog sin militärväg genom det obebodda Hoby skog.

Fortfarande vandrar människor på den historiska gamla vägen mellan Runamo och Ronneby.Förr hette den Kungslijden men nu är det Blekingeleden som gäller. Det var denna väg August hade att välja på.

En vinterdag gick han samma väg som många gånger tidigare. Det blev kväll men ingen August dök upp. Frågan ställdes genast – hade han blivit förvillad och då naturligtvis av Skogssnuan? Det hade börjat snöa och letandet utefter vägen gav inget svar. Sökandet avbröts.

Dagen efter fortsatte letandet och då upptäckte någon en ovanlig snödriva. Där under snön låg August. Han hade fått hjärtslag. Snuan ansågs oskyldig.

August bars upp på sin loge där han bisattes. Och när han bars ut skulle det sjungas en psalm och drickas ett glas vin. Men det måste också hållas ett tal och den lotten föll på grannen Alfred. Talet kom att handla om att sova mellan vita lakan.

Det var nämligen så med August att han alltid velat vara lite förnäm. Redan som liten pojke hade han sagt att han skulle bli en fin karl. Hur fin? Ja, åtminstone så fin att han som stor skulle få sova i en fin säng. Inte under bolster utan mellan vita lakan. Och så blev det. August hade ju lagt sig att sova mellan vita lakan nere i hejan som himlen bäddat utanför hans hus.

August blev 65 år och hans far Anders 64.

Bra ledare av Anders Gustafsson BLT

Anders Gustafsson, politisk chefredaktör på BLT följer i dag upp Helena Lindahl och Tim Svanbergs debattinlägg i Expressen. Centerpartisternas hela inlägg kan du även ta del av lite längre ner i denna blogg.

Anders Gustafsson hänvisar också till debatten i Ronnebys kommunfullmäktige som startade hela denna viktiga debatt om äldres rätt att själva välja vad man önskar äta. Han skriver:

Han inlägg läser du här:

Miljöpartiet vill styra äldres matvanor

Det är roligt och synnerligen uppfriskande att få uppleva när politiker i Blekinge är engagerade och dessutom visar sig skrivkunniga.

Jag syftar på centerpartisten Tim Svanberg i Ronneby som vid det senaste sammanträdet med kommunfullmäktige talade för de äldres rättigheter. Det var när miljöpartiet gjorde gemensam sak med ett medborgarförslag att varje vecka införa en helvegetarisk dag som fick centerpartisten att utbrista:

”Låt oss slippa Miljöpartiets uppfostringsanstalter. Det är ett skolboksexempel på när ändamålen tillåts helga medlen och där den egna politiska agendan betraktas som så viktig att man är beredd att använda tvångsmedel mot de egna skattebetalarna.”

Nu har Tim Svanberg, ledamot i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, tillsammans med partikamraten och riksdagsledamoten Helena Lindahl publicerat en insändare i detta ämne i Expressen. Lindahl är från Robertsfors kommun i Västerbotten och ledamot i riksdagens näringsutskott. Hon är också Centerpartiets näringspolitiska talesperson.

Jag har fått deras tillåtelse att publicera inlägget. Läs och begrunda. Jag tänker själv återkomma i ämnet längre fram.

DEBATT. ” När ideologisk moralism och pekpinnar tillåts gå före den enskilda människans rätt att själv välja uppstår tyvärr situationer där ”den upplevt goda saken” leder till förtryckande tvång där medborgare mot sin vilja blir verktyg för politiska agendor.

Under det senaste året har det manifesterats via försök att politisera vilka livsmedel äldre människor – som via skatt och andra avgifter finansierat så väl äldreboenden som matinköp – ska tillåtas att äta på daglig basis.

SSU har tagit ställning för en ”vegetarisk norm” som i praktiken skulle innebära att den stora majoriteten av äldre som föredrar en blandad kost specifikt ska tvingas välja att avvika från normen och aktivt välja annat än vegetariskt. En form av social ingenjörskonst för att lägga ett lager skam på den norm som individerna själva skapat.

Pensionärer blir ett ideologiskt verktyg

Det är illa nog – men Miljöpartiet tar det ytterligare ett steg längre. Under förra veckan behandlades ett medborgarförslag om en helvegetarisk dag varje vecka på äldreboenden i Ronneby – någonting som Miljöpartiet valde att argumentera och rösta för.

Tack och lov helt utan framgång.

Principiellt är så väl förslaget som Miljöpartiets stöd för detsamma befogat att klandra. Det vittnar om en föreställning att politiker inte är allmänhetens tjänare, utan det omvända. Genom att ställa sig bakom tvingande helvegetariska dagar för äldre så ogiltigförklarar Miljöpartiet deras fria vilja och ser i stället den som bor på äldreboende som ett ideologiskt verktyg att nyttja för att tvinga igenom en politisk agenda.

Det är ett ställningstagande där man också visar att äldreboenden ska fungera som ideologiska uppfostringsanstalter där folkvalda ska påtvinga stora grupper äldre en kosthållning som man själva inte efterfrågat.

Miljöpartiets agerande är djupt bekymmersamt

Det är ett skolboksexempel på när ändamålen tillåts helga medlen och där den egna politiska agendan betraktas som så viktig att man är beredd att använda tvångsmedel mot de egna skattebetalarna.

Därför är Miljöpartiets agerande djupt bekymmersamt.

Vi tror istället på valfrihet. Det finns inte något motsatsförhållande mellan individens fria val och en ökad konsumtion av exempelvis vegetarisk kost. Det förutsätter dock att man erbjuder alternativ som människor, oaktat om det är pensionärer eller skolelever, av egen fri vilja väljer att äta.

Dessutom finns det goda möjligheter att kombinera valfrihet och lokal upphandling för att skapa så väl ekonomiska mervärden för svenskt jordbruk som klimatnyttor i form av minskade utsläpp.

Nyligen illustrerade LRF i Västerbotten detta genom att offentligt visa upp en tallrik med kött, potatis, morötter och gräddsås från lokala producenter. Totalkostnaden för den portionen blev 24 kronor och var behäftad med totalt 444 kilometers transport.

Jämförelsetallriken bestod av ris, sojabaserad biff från Kina, avokado från Mexiko och kokosmjölk från Papa Nya Guinea. Den kostade 57 kronor och hade hela 35 340 km i transport.  

Låt oss slippa Miljöpartiets uppfostringsanstalter

Det illustrerar också att Miljöpartiets önskan att detaljstyra människors kosthållning inte enbart är förkastlig på ett principiellt plan – utan tvångsmässigt köpande av icke-animaliska livsmedel behöver inte automatiskt göra gott.

Därför menar vi att det vore bättre och mer konstruktivt att bevara människors fria vilja och lägga långt mer kraft på att exempelvis de kommunala upphandlingarna tar hänsyn till hög nivå av djurskydd och begränsade utsläpp från transporter.

Där kan många kommuner göra mer och rikspolitiken bör, om så krävs, hjälpa till med en lagstiftning som underlättar för den som ska upphandla.

Det borde vara vägen framåt istället för Miljöpartiets ideologiska uppfostringsanstalter.

Helena Lindahl Riksdagsledamot, Centerpartiet

Tim Svanberg ledamot kommunfullmäktige och kommunstyrelse, Centerpartiet i Ronneby

Skrivkunniga är välkomna att kommentera på: bengtbloggen@hotmail.com

Pampigaste huset i Kallinge

Det händer att jag ställs inför utmaningar. Trevliga utmaningar som innebär att det s k arkivet dammas av ännu en gång.

Jag tror att det var journalisten Christian Hylse på BLT, med stark knytning till Kallinge, som ställde en fråga på Facebook om Kockums kontorsbyggnad i Kallinge. Frågan är intressant och högst berättigad eftersom byggnaden redan utvändigt sticker ut i den mångåriga industriella miljön.

Kontorsbyggnaden, som var Kockumverkens huvudkontor, uppfördes 1918. Det ritades av arkitekten Torben Grut som under sin verksamhet i Stockholm från 1903 och fram till 1920-talet ansågs vara en av sin generations ledande arkitekter i Sverige.

Redan på detta stadium börjar man ana storheten med byggnaden. Än mer förstärks detta intryck när man vet att Torben Grut också står bakom byggnader som Sollidens slott på Öland (1906), Stockholms stadion (1910-1912) men även Villa Wallenberg (1914). Han ritade också ett stort antal kyrkor vilket kan avspeglas när man väl kommer in i Kockums gamla kontorsbyggnad i tre våningsplan.

Det är taket man ska syna extra noga. Där återfinns vackra kryssvalv, även kallat korsvalv, som annars mestadels kan ses i kyrkor och rådhusbyggnader.

Väggar och golv är beklädda med marmor vilket ger intryck av storhet och makt.

På översta våningen fanns förr inköpsavdelning och bokföring och här huserade också företagets kamrer.

På andra våningen fanns direktionen med styrelserum och försäljningsavdelning. Här fanns också korrespondensavdelningen med kvinnliga sekreterare som skrev ut brev åt chefer och försäljningsavdelning.

Den lilla ”kiosken” användes förr som telefonväxel och senare reception.

På bottenplanet fanns bl a kassa, lagerbokföring och orderutskrivare. Personalchefen var placerad här jämte ett arkiv som också skulle fungera som skyddsrum.

På södersidan av kontorsbyggnaden, se bild ovan, var hela fasaden täckt av vackert vildvin. Med andra ord pampigt och vackert även utomhus.

Så var ordningen på 1960-talet när jag klev in där som nyanställd iklädd vit skjorta och slips, vilket var anbefallt. Stiligt hus och därmed anpassad klädsel.

Jag är ingen expert men givetvis måste detta vara ett hus av stort kulturellt värde. Även den pampiga entrédörren har hängt med genom åren.

Torben Andreas Grut, född 2 juni 1871 i Tuns socken, död 24 december 1945 i Frederiksberg i Danmark, var en svensk arkitekt. Grut betraktades under sin verksamhet i Stockholm från 1903 till och med 1920-talet som en av sin generations ledande arkitekter.

Ewe Nilsson minns Blekinge Bataljon

” Ja, så minns jag åren 1923 – 1928 då jag blev elva år.”

Så avslutar Kallingeprofilen, Ewe Nilsson sitt handskrivna manus som jag fick av honom i början av 1980-talet. Det, liksom mycket annat som hade med min då aktiva tid som journalist, börjar nu dyka upp när städning sker i etapper.

Manuset måste ha varit ett slags utkast till det som 1994 blev en bok med titeln- ”Kallingeminnen” och utgiven av Ronneby Hembygdsförening. I boken skildras en rad minnesbilder ur Ewes synvinkel.

Jag kommer denna gång att återge hans intryck från Bredåkra hed och dåvarande Blekinge Bataljon och då mellan åren 1923 – 1928. Han skriver:

”Mina minnen från lägerplatsen är väl mest de byggnader som revs så sent som i början av 1940-talet och då i samband med anläggandet av Blekinge Flygflottilj, F 17.

Jag har gått minne av de militärer som hade exercis på övningsområdet. Det grävdes också skyttegravar (som i dag mest påminner om ett djupt dike. Min anmärkning). Vi barn lekte kvällstid kurragömma och ta fatt i dessa gropar.

Vad jag starkast kommer ihåg är kokhuset och utspisningen där men även dansbanan som låg intill officersmässen där militär och Kallinges ungdomar samlades till dans efter musik av bataljonens musikkår.

Ewes handskrivna manus som 1994 blev till en bok med Kallingeminnen.

Speciellt kokhuset bevakade vi ungar i Kallinge väl och höll noga reda på vid vilka tider som militären utspisades. Vid dessa tidpunkter sprang vi upp till kokhuset som låg strax norr om vattendraget ”Doven”. När vi hörde trumpetsignalerna, som betydde samling, blev det extra fart på oss ty ingen ville missa matutdelningen.

Det vankades nämligen knäckebröd och ”knallar”. Knäckebrödet var bitar från stora runda kakor med hål i mitten. Knäckebrödet var grovt och mycket gott. För att kunna ta emot så mycket bröd som möjligt hade vi ett snöre knutet runt magen. ”Knallarna” var små ljusa kex, något större än hasselnötter. Dessa fyllde våra fickor när vi ätit tillräckligt många och blivit mätta.

Både befäl och manskap var mycket snälla och jag mins inte att vi barn någon gång blev bortmotade. Aldrig heller några hårda ord riktades mot oss.

Det fanns även skjutbana inne i tallskogen och när vi på dagen hört skjutningar brukade vi kvällstid springa upp till skjutbanan. Vi plockade tomhylsor som vi sedan sålde som metallskrot till en gubbe som vi kallade ”Klintahåken”.

Officersmässen låg i den västra änden av den lindallé som ännu finns kvar. Vid officersmässen låg dansbanan. Mässen var ett stort hus med veranda med mycket ”snickarglädje”. Intill detta hus fanns också en berså av Liguster varifrån vi ibland hörde både sång och svordomar. In på officersmässen tog vi oss aldrig. Vi kände oss inte välkomna dit.

Jag har många gånger funderat på att det egendomligt nog inte fanns något staket runt förläggningen. Vi ungar och annan allmänhet kunde komma och gå som man ville. Visst fanns det vakter på post, dels vid officersmässen och patrullerande i området.”

Modelladan med dess historiska innehåll räddades av Ewe Nilsson.

Ewe Nilsson en verklig Kallingeprofil och prisad

Ewe Nilsson föddes 20.4.1917 och gick ur tiden den 6.2. 2002. Efter sin pension var han verksam med att bl a samla och bevara Kockumsminnen. Han har bl a byggt upp Gjuterimuseet och räddat Modelladan i Kallinge som också tillhörde Kockum. Han har för detta arbete tilldelats Ronneby kommuns kulturpris 1987 och Blekinge Landstings kulturpris 1992. Han blev också utsedd till Hedersgjutare i Gjuterihistoriska Sällskapet 1993.

Mer information om Blekinge Bataljon, Bredåkra hed och vattenkällan ”Doven” finner du längre ner i denna blogg.

”Doven” – historisk vattenkälla

Bredåkradeltat är ett av södra Sveriges största isälvsdeltan och av stor betydelse som grundvattenmagasin. Det är beläget under F 17:s hela markområde mellan Bredåkra, Hasselstad, Möljeryd och Kallinge samhälle. (Se karta)

Därmed fullt förklarligt att det fortfarande sipprar fram vatten vid ett antal källor söder om Bredåkra hed. Platsen var mellan åren 1886 – 1902 Blekinge bataljons övningsplats. Från 1902 ombildades Blekinge bataljon till Kungliga Karlskrona Grenadjärregemente som fortsatte att använda Bredåkra hed som övningsplats till 1905. Efter den tidpunkten användes heden endast som övningsplats under sommartid. Verksamheten i Bredåkra upphörde 1927. Under alla dessa år var dessa tre källor av stor betydelse för militären, både för matlagning men också för tvagning.

I dag kan man se hur man hade stensatt små kanaler som ledde vattnet fram till bassängen. En mycket fiffig konstruktion som vittnar om vattenkällans stora betydelse.

Vattenkällan var också i början av 1900-talet och fram till 1950-talet en plats där främst husmödrar(tvätterskor) låg på knä och klappade tvätt. Det var särskilt familjer bosatta vid närbelägna Björkehed och Häggatorp som utnyttjade platsen. I dag är källan bortglömd men resterna av en gjuten bassäng och en brunn minner om vad denna historiska plats har använts till. För Kallingebefolkningen har källan varit känd under namnet ”Doven”. Äldre invånare skrev namnet med å.

I dag finns det risk för att mista livet genom drunkning om man inte ser upp med ett ruttnat lock med löv över brunnen på platsen. Ingen vet hur djup brunnen är så det gäller att vara försiktig om man tänker besöka denna historiska plats.

Det fanns också ”klappmöjligheter” vid Flisebäcken och i Ronnebyån. I ån fanns en klappflotte som var förankrad med grova länkar och öglor i stora stenar intill åkanten. Klappflottens mått var 5 x 5 meter, berättar Ewe Nilsson i sin bok ”Kallingeminnen”

I boken ”Blekinge bataljon 1886-1902” utgiven av ”Kamratföreningen Blekinge Bataljon” beskrivs de tre källorna på följande sätt:

”De befintliga källorna ligga i träskartad mark omgivna av vattenväxter samt är mindre lätt åtkomna, men äga riklig tillgång på friskt dricksvatten av 7 graders temperatur.”

Ewe Nilsson, känd Kallingeprofil som bl a byggde upp Gjuterimuseet och räddade Kockums gamla modellada, överlämnade för många år sedan ett handskrivet manus till mig. I detta beskriver han sina minnen av exercisplatsen på Bredåkra hed mellan åren 1923 – 1928. Då elva år gammal.

Ewe berättar i texten om hur militären hämtade vatten i ”Doven” till matlagning och disk. Kokhuset låg bara ca 100 meter norr om källan.

Det berättas också att militären 1898 drog en ledning till vattenkällan varifrån man pumpade upp vatten till ett vattentorn utmed kaserngatans östra del i riktning mot Kallinge. Gatan som kantades av planterade lindar i tre rader (som står kvar än i dag) benämndes också lägergatan. Vattentornet bestod av en större tunna uppburen av fyra träpålar. Från detta torn försågs kaserner, officersmäss, sjukhus och kokhus med färskt vatten.

Vattentillgången på heden var annars ett stort problem för manskapet som inte fick tvätta sig i ”Doven”. Denna källa var endast förbehållen officerarna som t o m talade om att göra en överbyggnad vid platsen. Manskapet fick hålla till godo med andra naturliga vattendrag i närheten.

Från heden var det ca 1 km till Ronnebyåns vatten i öster och till Sänksjön i norr var avståndet 1390 meter. Tydligen noga uppstegat och mätt.

I litteraturen berättas att ”marken på heden utgjordes av ljungjord, sand och lera och föga gräsbunden och till en del utblandad med aska efter nedbränd skog och ljung. Därmed är renligheten svår att upprätthålla då dammet ymnigt intränger över hela kroppen.”

”Doven” var också under många år platsen där Kallinge SK:s fotbollslag tvättade sig efter svettiga och inte minst dammiga matcher på heden. När jag nu står vid källan med rinnande vatten från flera håll och sjunker ner långt över fotknölarna har jag svårt att ta in hur det egentligen fungerade och hur spelarna upplevde dessa enkla förhållanden.  Å andra sidan var detta det bästa som då kunde erbjudas.

Den treradiga lindallén finns fortfarande kvar efter att ha planterats utefter paradgatan i slutet av 1800-talet.

Att jag nu har besökt ”Doven” beror på att jag och några ytterligare personer har som mål att friska upp minnet och säkra platsens historia för framtida generationer. Vi har också genom ett medborgarförslag till Ronneby kommun föreslagit att heden ska återställas och förses med skyltar som beskriver platsens mångåriga betydelse. Vi har fått ett första svar som andas optimism.