Etikettarkiv: Kockums

Pampigaste huset i Kallinge

Publicerat av

När såväl Blekinge Läns Tidning som Sydöstran nu har berättat att det anrika brukskontoret i Kallinge ska bevaras och moderniseras till kontorshotell blir i varje fall jag extra glad. Glad också över att Jens Svensson på Sydöstran och jag tycks vara överens om hur pampig byggnaden är. Han kallar den för ”Kallinges pampigaste byggnad” medan jag beskriver den som ”Pampigaste huset i Kallinge”.

Jag beskrev byggnaden i min blogg den 6 februari 2020 och jag passar på att bjuda på en befogad repris eftersom byggnaden nu är föremål för en uppgradering. Bättre kontorshotell kan man inte finna. Det blir unikt för Kallinge och det är ägaren, kommunala industribolaget ABRI som ska stå för ombyggnaden.

Tag del av reprisen:

Det händer att jag ibland ställs inför utmaningar. Trevliga utmaningar som innebär att det s k arkivet dammas av ännu en gång.

Jag tror att det var journalisten Christian Hylse på BLT, med stark knytning till Kallinge, som ställde en fråga på Facebook om Kockums kontorsbyggnad i Kallinge. Frågan är intressant och högst berättigad eftersom byggnaden redan utvändigt sticker ut i den mångåriga industriella miljön.

Kontorsbyggnaden, som var Kockumverkens huvudkontor, uppfördes 1918. Det ritades av arkitekten Torben Grut som under sin verksamhet i Stockholm från 1903 och fram till 1920-talet ansågs vara en av sin generations ledande arkitekter i Sverige.

Redan på detta stadium börjar man ana storheten med byggnaden. Än mer förstärks detta intryck när man vet att Torben Grut också står bakom byggnader som Sollidens slott på Öland (1906), Stockholms stadion (1910-1912) men även Villa Wallenberg (1914). Han ritade också ett stort antal kyrkor vilket kan avspeglas när man väl kommer in i Kockums gamla kontorsbyggnad i tre våningsplan.

Tar man trappan ner till bottenplanet av byggnaden är det taket man ska syna extra noga. Där återfinns vackra kryssvalv, även kallat korsvalv, som annars mestadels kan ses i kyrkor och rådhusbyggnader.

Väggar och golv är här beklädda med marmor vilket ger intryck av storhet och makt. Även andra våningen, entrèplanet, bär samma stiliga signum.

På översta våningen fanns förr inköpsavdelning och bokföring och här huserade också företagets kamrer.

På andra våningen fanns direktionen med styrelserum och försäljningsavdelning. Här fanns också korrespondensavdelningen med kvinnliga sekreterare som skrev ut brev åt chefer och försäljningsavdelning.

Den lilla ”kiosken” användes förr som telefonväxel och senare reception.

På bottenplanet fanns bl a kassa, lagerbokföring och orderutskrivare. Personalchefen var placerad här jämte ett arkiv som också skulle fungera som skyddsrum.

På södersidan av kontorsbyggnaden, se bild, var hela fasaden täckt av vackert vildvin. Med andra ord pampigt och vackert även utomhus.

Så var ordningen på 1960-talet när jag klev in där som nyanställd iklädd vit skjorta och slips, vilket var anbefallt. Stiligt hus och därmed anpassad klädsel.

Jag är ingen expert men givetvis måste detta vara ett hus av stort kulturellt värde. Även den pampiga entrédörren har hängt med genom åren.

Torben Andreas Grut, född 2 juni 1871 i Tuns socken, död 24 december 1945 i Frederiksberg i Danmark, var en svensk arkitekt. Grut betraktades under sin verksamhet i Stockholm från 1903 till och med 1920-talet som en av sin generations ledande arkitekter.

Sockerbruket i Ronneby brann ned 1872

Publicerat av

Upprepas ett namn på en speciell byggnad genom årtionden är det lätt hänt att det lever vidare till nya generationer.

Ronneby har en sådan byggnad, det s k Sockerbruket. Byggnaden som sticker ut mitt i centrum har namnet till trots aldrig inrymt något sockerbruk. I mitten av 1960-talet benämndes fastigheten av ledande kulturpolitiker för att vid sidan av Heliga Kors kyrka vara tätortens äldsta kulturbyggnad. Inte heller det stämmer.

Jag ska strax med hjälp av en tidigare politiker, nu avliden, förklara hur det hänger ihop.

Det var när Blekinge Läns Tidning publicerade en artikel den 12 februari med rubriken på sidan ett -”Aktivitetshus döms ut – kan bli en dödsfälla” som jag fick anledning att dyka djupt i mitt arkiv. Genomgående i artikeln är det ”Sockerbruket” som nämns.

Det manus som jag letade upp innehåller en insändare som publicerades i lokalpressen i mitten av 1960-talet. Insändaren är undertecknad av två ledamöter i dåvarande fullmäktige, Göran Tidman och Per Thano. Båda hade 1994 varit med och startat Ronnebypartiet. Insändaren kom till efter en synnerligen intensiv debatt som gällde ”Kulturkommunen Ronneby”.

I debatten påstods att ”Sockerbruket” jämte Heliga Kors kyrka skulle vara tätortens äldsta kulturbyggnad. Göran Tidman var uppbragt av det sagda och påbörjade en mindre forskning. Jag citerar vad han kom fram till och hur insändaren utformades:

”Den 14 september 1731 fick postinspektören Schaey i Karlshamn privilegiet att anlägga ett sockerbruk i Ronneby. Bruket skulle raffinera rörsocker som importerades från Västindien. Byggnaden som uppfördes var fem våningar hög, byggd av engelsk och öländsk pannsten, en imponerande byggnad i lilla Ronneby.

Den kom att genomgå skiftande öden. Sockerbruket lades ned på 1830-talet, ett kopparslageri inhystes där. Kockums kärlfabrik övertog huset. En brand förstörde byggnaden år 1872. Inget finns nu kvar av sockerbruket. Ett liknande hus uppfördes åren efter branden. Först tillkom de undre våningsplanen och omkring år 1900 påbyggdes huset med de båda övre planen.

Tillverkningen kom på 1890-talet att inriktas på bl a emaljerade kärl, övre planen användes som förråd.

Den nuvarande byggnaden är sålunda inget sockerbruk. Den stora 4-våningsbyggnaden står dock på det gamla sockerbrukets grund. Man bör mera rättvisande kalla huset för det s k Sockerbruket. Huset har inget större kulturellt värde. En riktig byggnadsteknisk undersökning torde visa diverse skraltigheter.”

Så långt insändaren. Det ska förklaras att det i mitten på 1960-talet väcktes idéer om att Kulturcentrum skulle kunna utnyttja lokalerna. Ronnebypartiet avstyrkte dessa idéer med motiveringen att fastigheten var svår och dyr att bygga om. Nu anses lokalerna också kunna vara en dödsfälla enligt en undersökning genomförd av Räddningstjänst.

Men – en dödsfälla kan man göra något åt. Bruket – som byggnaden numera kallas – har i mångas mening ett kulturhistoriskt värde. Den gamla industribyggnaden där generationer av ronnebybor arbetat sedan slutet av 1800-talet är en viktig del av Ronnebys historia. I många andra kommuner har man bevarat sina gamla industribyggnader och renoverat dem med stolthet till bl a konsthallar eller kulturhus. Även om det blir dyrt att åtgärda dödsfällorna skulle det vara värt pengarna att skapa ett landmärke i staden som ronnebyborna kan känna stolthet över – igen.. I stället för att låta byggnaden mer eller mindre förfalla, borde man skapa något.  

Ewe Nilsson minns Blekinge Bataljon

Publicerat av

” Ja, så minns jag åren 1923 – 1928 då jag blev elva år.”

Så avslutar Kallingeprofilen, Ewe Nilsson sitt handskrivna manus som jag fick av honom i början av 1980-talet. Det, liksom mycket annat som hade med min då aktiva tid som journalist, börjar nu dyka upp när städning sker i etapper.

Manuset måste ha varit ett slags utkast till det som 1994 blev en bok med titeln- ”Kallingeminnen” och utgiven av Ronneby Hembygdsförening. I boken skildras en rad minnesbilder ur Ewes synvinkel.

Jag kommer denna gång att återge hans intryck från Bredåkra hed och dåvarande Blekinge Bataljon och då mellan åren 1923 – 1928. Han skriver:

”Mina minnen från lägerplatsen är väl mest de byggnader som revs så sent som i början av 1940-talet och då i samband med anläggandet av Blekinge Flygflottilj, F 17.

Jag har gått minne av de militärer som hade exercis på övningsområdet. Det grävdes också skyttegravar (som i dag mest påminner om ett djupt dike. Min anmärkning). Vi barn lekte kvällstid kurragömma och ta fatt i dessa gropar.

Vad jag starkast kommer ihåg är kokhuset och utspisningen där men även dansbanan som låg intill officersmässen där militär och Kallinges ungdomar samlades till dans efter musik av bataljonens musikkår.

Ewes handskrivna manus som 1994 blev till en bok med Kallingeminnen.

Speciellt kokhuset bevakade vi ungar i Kallinge väl och höll noga reda på vid vilka tider som militären utspisades. Vid dessa tidpunkter sprang vi upp till kokhuset som låg strax norr om vattendraget ”Doven”. När vi hörde trumpetsignalerna, som betydde samling, blev det extra fart på oss ty ingen ville missa matutdelningen.

Det vankades nämligen knäckebröd och ”knallar”. Knäckebrödet var bitar från stora runda kakor med hål i mitten. Knäckebrödet var grovt och mycket gott. För att kunna ta emot så mycket bröd som möjligt hade vi ett snöre knutet runt magen. ”Knallarna” var små ljusa kex, något större än hasselnötter. Dessa fyllde våra fickor när vi ätit tillräckligt många och blivit mätta.

Både befäl och manskap var mycket snälla och jag mins inte att vi barn någon gång blev bortmotade. Aldrig heller några hårda ord riktades mot oss.

Det fanns även skjutbana inne i tallskogen och när vi på dagen hört skjutningar brukade vi kvällstid springa upp till skjutbanan. Vi plockade tomhylsor som vi sedan sålde som metallskrot till en gubbe som vi kallade ”Klintahåken”.

Officersmässen låg i den västra änden av den lindallé som ännu finns kvar. Vid officersmässen låg dansbanan. Mässen var ett stort hus med veranda med mycket ”snickarglädje”. Intill detta hus fanns också en berså av Liguster varifrån vi ibland hörde både sång och svordomar. In på officersmässen tog vi oss aldrig. Vi kände oss inte välkomna dit.

Jag har många gånger funderat på att det egendomligt nog inte fanns något staket runt förläggningen. Vi ungar och annan allmänhet kunde komma och gå som man ville. Visst fanns det vakter på post, dels vid officersmässen och patrullerande i området.”

Modelladan med dess historiska innehåll räddades av Ewe Nilsson.

Ewe Nilsson en verklig Kallingeprofil och prisad

Ewe Nilsson föddes 20.4.1917 och gick ur tiden den 6.2. 2002. Efter sin pension var han verksam med att bl a samla och bevara Kockumsminnen. Han har bl a byggt upp Gjuterimuseet och räddat Modelladan i Kallinge som också tillhörde Kockum. Han har för detta arbete tilldelats Ronneby kommuns kulturpris 1987 och Blekinge Landstings kulturpris 1992. Han blev också utsedd till Hedersgjutare i Gjuterihistoriska Sällskapet 1993.

Mer information om Blekinge Bataljon, Bredåkra hed och vattenkällan ”Doven” finner du längre ner i denna blogg.

Långt julbord med historienördar

Publicerat av

dsc05444

I går kom julen till Kallinge museum. Långbord och röd julduk. Ljusstakar av gediget gjutgods från Kockums. Smörgåstårtor på lång rad och på höjden.

Runt bordet nördar som forskar om det som har varit. För tillfället är tre grupper i arbete med att ta fram fakta om Kallinges industrier genom tiderna. Ortens idrottsföreningar kartläggs och nu bereds plats även för ortens flygklubb som i 70 år varit en angelägenhet för hela Blekinges befolkning.

Flygintresset har alltid varit stort i Blekinge med angränsande län. Nu är det klubbens segelflyg som ska presenteras i ord och bild.

dsc05450

Det är historiens vingslag man känner medan kaffe och smörgåstårta inmundigas i lokalen som varit såväl läkarmottagning som tvätteri. Från väggarna tittar disponenter och ingenjörer men också ett stort antal kockumarbetare ned på oss sökare. Mellan väggarna ryms en betydande del av Kallinges själ med sina profiler, skeenden och produkter som vittnar om kunskap och samhällsbyggnation.

Stämningen runt bordet är hög och av ljudnivån att döma är det åtskilliga upplevelser som byter ägare liksom skratten som är beviset på att man ganska ofta med lite hjälp på traven faktiskt delar många gemensamma minnen.

Det röda långbordet signalerade att grupperna nu tar ledigt över jul och nyår.

Obs! Klicka för större bilder och bekanta ansikten.

dsc05452

 

Hemliga huset i Kallinge

Publicerat av

DSC04401

Det känns nästan lite andäktigt att närma sig trähuset nedanför slänten bakom kyrkan. Här har det stått sedan 1888 efter en flytt från Örmo Bruk i Konga. Frans Henrik Kockum hade köpt Örmo Bruk 1846.

Någon ålder på huset, som egentligen är en lada, har man inte. Örmo Bruk startades 1742.

Det är ladans innehåll som för många Kallingebor har varit en hemlighet. Det finns många som har arbetat ett helt liv vid Kockums Jernverk i Kallinge men som aldrig har satt sin fot i ladan. Dit gick endast ett fåtal gjutare när de skulle hämta en eller flera gjuterimodeller eller kärnlådor i trä.

DSC04378

Det handlar om Kockums Modellada som rymmer ca 16 000 föremål. Under 2014 och fram till nu har alla dessa föremål, stora som små, fotograferats och dokumenterats i arkivsystem. En kulturgärning utförd av Ann–Britt Johansson, Ingemo Sköld, Karin Servin och Per-Ola Johansson.

I söndags kunde ladans dörrar öppnas för allmänheten och på plats fanns Lars Martinsson, styrelsemedlem i Ronneby Musei- och Hembygdsförening som nu vakar över de unika industriföremålen. Lars har varit verksam i gjuteribranschen i Huskvarna och kunde målande berätta hur modellerna en gång i tiden har använts.

”Trämodeller och kärnlådor användes för att forma gjutgodsets yttre och inre konturer. Trämodellerna var således viktiga för att hålla rätt mått och stå emot fukt och tung hantering utan att ändra form. Modellsnickare var ett högt aktat yrke som krävde lång erfarenhet.”

DSC04381

Byggnaden har i alla tider haft samma uppgift, att förvara gjuterimodeller. Ladan har två våningar med källare och var säker på att varje centimeter av ladan är utnyttjad.

Det kändes mäktigt att sakta vandra fram i byggnaden och i alla skrymslen mötas av välkända och tidstypiska produkter från Kockums. I källaren fann jag gamla spisar och några av dem utrustade med en av Kockums allra första rörplattor, den s k snabbplattan.

DSC04393

I ett hörn står gul- och grönemaljerade vattenspannar som blir till en historisk installation.

Naturligtvis var det Ewe Nilsson, en gång förman på Kockums som räddade Modelladan och dess rika innehåll till eftervärlden. Samma Ewe som byggde upp Gjuterimuseet i Kallinge och som 1993 utsågs till Hedersgjutare av Gjuterihistoriska Sällskapet. Han har också tilldelats såväl Ronneby kommuns som Landstingets kulturpris för sina gärningar.

Obs! Klicka för större bild.

 

Ekholms fotoateljé nu byggnadsminne

Publicerat av

Små beslut tar också tid. När kulturintresserade ville få Ekholms fotoateljé i Kallinge klassad som byggnadsminne tog det nästan sju år från ansökan till beslut. Men nu är det klart, Länsstyrelsen har äntligen kommit till skott.

Ekholms fotoateljé är en av Kallinges minsta byggnader men minner om bruksortens storhetstid. Den uppfördes av Oskar Ekholm 1931 och i denna byggnad var han verksam fram till sin död 1982.

Ekholm

Det var i januari som frågan om byggnadsminnesförklaring väcktes inför en hotande rivning av uthuset. Oro fanns att ateljén skulle gå samma öde till mötes. På uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge genomfördes en utredning av en eventuell byggnadsminnesförklaring.

I rapporten, som var klar 2008, heter det att ”ateljén förmodligen är den enda kvarvarande dagsljusateljén i ursprungligt skick. Endast en fotoateljé som ingår i en större handelsgård i Torsås är tidigare skyddad genom Lagen om kulturminnen (KML).”

I utredningen heter det vidare:

”Ekholms fotoateljé berättar om fotografins och industrisamhällets historia och speglar en expansiv period i Kallinges historia. Det är också en anläggning som utan motstycke åskådliggör hur det var att arbeta som ataljéfotograf i början- mitten av 1900-talet.

Fotoateljén med uthus och trädgård har stora dokumentvärden såväl som upplevelsevärden och pedagogiska värden. Anläggningens stora kulturhistoriska värden kopplat till dess sällsynthet (få bevarade) och det fakturm att endast en fotoateljé sedan tidigare är byggnadsminne är goda argument för att göra Ekholms fotoateljé i Kallinge till byggnadsminne. Såväl ateljébyggnad som uthus och trädgård måste i så fall ingå i byggnadsminnesförklaringen. Inventarierna skall naturligtvis bevaras i ateljén, även om det inte går att reglera med KML.”

DSC03749

Oskar Ekholm föddes 1900 och vid 18 års ålder drabbades han av spanska sjukan som kort därefter ledde fram till hans fotointresse. Han orkade efter sjukdomen inte fortsätta sin anställning vid gjuteriet på Kockums i Kallinge där hans pappa också arbetade.

Oskar var en bestämd och kompromisslös man som levde fullt ut med sitt yrke. Det berättas att han vid en filmvisning i Kallinge Folkets Hus avbröt visningen på grund av störande prat i salen. Försök till övertalning att genomföra en ny visning var därefter meningslöst.

Oskar var också en välklädd man, alltid med kostym, vit skjorta och mestadels fluga till det.  Han tog sitt första foto 1917 och det var brodern Gunnar som fick honom intresserad. Syskonen var sju till antalet.

Noterbart är naturligtvis också att Oskar Ekholm var orienteringsklubben Skogsvandrarnas första ordförande under åren 1934 – 1936. Klubben presenteras närmare i en nyss utkommen bok med titeln ”Skogsvandrarminnen. Orientering – ett sätt att leva”.