Då small det i Kallinge

När man letar efter en speciell händelse dyker det som regel alltid upp andra minnesvärda ögonblick. Ja, har man riktig tur kan man hitta såväl text som bild som skildrar samma händelse.

Jag gjorde en sådan upptäckt för några dagar sedan. Det gäller två händelser i Kallinge, den ena 1970 och den andra någon gång på tidigt 1970-tal. I det senare fallet kan jag kanske få hjälp av någon läsare med att få fram det exakta årtalet.

Även lokaltidningarna brukar då och då tillåta sig att blicka tillbaka på historiska händelser, senast i Blekinge Läns Tidning om det stora snökaoset i Blekinge 1968.

Därför ska du nu få ta del av två bilder som skildrar två smällar i Kallinge på tidigt 1970-tal. I det ena fallet hade jag riktig tur och fann ett helt referat. Det är hämtat ur Brandkårens verksamhetsberättelse för 1970 och jag citerar ordagrant: OBS! Undertexten till bilden tillkom när den skulle visas upp i tidningens skyltfönster.

”Måndagen den 23/2 kl. 11.00. Kraftig explosion i torkugn på spisverkstaden vid Kockums i Kallinge med åtföljande brand i färger och trassel m.m. Själva branden släcktes snabbt av tillstädeskommande brandmän som arbetar på avdelningen, med pulver och vatten.

Då Kallingekåren kom till platsen återstod endast eftersläckning och avspärrning av området i samråd med polisen. Explosionen åstadkom stor förödelse i verkstaden. Förutom att ugnen fullständigt trasades sönder och delar slängdes ut över verkstadsgolvet, blevo samtliga fönster på långsidan ett 50-tal uttryckta av tryckvågen.

Två man som arbetade vid ugnen ocvh den sprutbox som fanns intill, fingo lättare skador. Många blevo chockade av händelsen och arbetet på verkstaden avbröts för dagen.

I ugnen torkades och brändes delar till diskmaskiner sedan de plastbehandlats i sprutboxen. Det framkom senare under pågående undersökning om orsaken till branden, att den utsugningsventil som skall öppna sig i och med att dörren till ugnen stängs, inte hade fungerat. Därigenom hade explosiva gaser hopat sig i ugnen med explosion som följd. Ugnen var elektrisk. Skadorna uppskattades till c:a 50.000 kr.”

Vid tillfället arbetade jag på BLT i Ronneby och lyckades bli insläppt på Kockums för att ta bl a bilden ovan. På den tiden brukade vi inom media skämta om att det var lättare att komma in på F 17 än välbevakade Kockums Jernverk i Kallinge.

Small gjorde det också i början på 1970-talet när man byggde vid Nämndemansvägen i Kallinge. (Kalleberga) Det var ett sprängskott som gick ordentligt fel bland nybyggda villor. Jag lyckades också få till ett skott på platsen och förödelsen.

Kallinge – en bruksort att vårda

DSC04303

Jag har ofta haft anledning att fundera över varför politiker skäms över en orts historia. På annat sätt kan inte deras totala ointresse för att skapa plattformar för minnen av en svunnen industriepok förklaras. Jag tänker på brukssamhället Kallinge beläget bara några kilometer norr om centrala Ronneby.

Inte ett finger har höjts för att på något sätt påminna och minnas den industriepok som Kockums Jernverk har utgjort på orten. Hade inte frivilliga krafter tänkt annorlunda hade den mer än hundraåriga industriverksamheten i dag varit helt utsuddad och glömd.

Därför blev jag i helgen extra glad när jag fick veta att det nu har bildats en förening som ska hjälpa oss att minnas vad bruksorten stått för. Kallinge Museum är namnet och ordförande är Roddy Hägg.

Man måste se bakåt för att förstå framtiden är ett ordspråk som är relevant i det här sammanhanget. När det nu finns en förening betyder det att man också kan söka bidrag av olika slag. En stark förening kan också på skiftande sätt utgöra en påtryckare gentemot myndigheter. Att helt enkelt hålla frågan levande att satsa på ett museum, en modern och aktiv minnesplats, för framtida generationer.

Fram till nu har personer med skiftande bakgrund, många av dem naturligtvis en gång anställda vid Kockums, lagt ner åtskilliga timmar på att ideellt rädda en svunnen epok.

Jag tänker naturligtvis på Ewe Nilsson som med sina insatser räddade en betydande del av Jernverkets gjuterihistoria. Jag tänker på den gamla modelladan, sprängfylld med trämodeller och kärnlådor och jag tänker på det Gjuterimuseum som också bär hans signum. Naturligtvis hade han stor hjälp av många likasinnade.

Ernestrand 1

Jag tänker också på Gösta Ernestrand som med såväl bild som text skildrat och bevarfat det tidiga Kallinge. Jag hade förmånen att åtskilliga gånger få träffa dessa profiler som blev till många radioinslag och tidningsartiklar.

”Ewes pojkar” är ett känt begrepp i Kallinge allt sedan gjuterimuseets tillkomst för 30 år sedan. Många i gruppen är fortfarande aktiva med att samla fotografier och namnge de personer som återfinns på dessa.

När Kallingedagen firades i år den 29 augusti bjöd gruppen in allmänheten till Gjuteri- och emaljmuseet och i ett slags programförklaring skrev man bl a följande:

”Om denna grupp som startades av gjuteriets grundare, Ewe Nilsson, inte hade funnits hade det inte heller funnits något gjuterimuseum med alla dess föremål och bilder varav flertalet är skänkta av gamla personer från Kallinge.”

Ewe

I styrelsen för den nybildade föreningen Kallinge Museum ingår Roddy Hägg, ordförande, Bengt Christer Nilsson, vice ordförande, Bo Lundgren, kassör, Nils Nilsson, sekreterare, Lars-Hugo Hugosson, ledamot. Revisorer: Jan-Olof Ahlström och Jan-Erik Andersson. Ersättare i styrelsen Christer Åkesson och Birger Mathisson. Valberedning: Eric Olsson.

Motiv från det äldre Kallinge av Gösta Ernestrand.

Hemliga huset i Kallinge

DSC04401

Det känns nästan lite andäktigt att närma sig trähuset nedanför slänten bakom kyrkan. Här har det stått sedan 1888 efter en flytt från Örmo Bruk i Konga. Frans Henrik Kockum hade köpt Örmo Bruk 1846.

Någon ålder på huset, som egentligen är en lada, har man inte. Örmo Bruk startades 1742.

Det är ladans innehåll som för många Kallingebor har varit en hemlighet. Det finns många som har arbetat ett helt liv vid Kockums Jernverk i Kallinge men som aldrig har satt sin fot i ladan. Dit gick endast ett fåtal gjutare när de skulle hämta en eller flera gjuterimodeller eller kärnlådor i trä.

DSC04378

Det handlar om Kockums Modellada som rymmer ca 16 000 föremål. Under 2014 och fram till nu har alla dessa föremål, stora som små, fotograferats och dokumenterats i arkivsystem. En kulturgärning utförd av Ann–Britt Johansson, Ingemo Sköld, Karin Servin och Per-Ola Johansson.

I söndags kunde ladans dörrar öppnas för allmänheten och på plats fanns Lars Martinsson, styrelsemedlem i Ronneby Musei- och Hembygdsförening som nu vakar över de unika industriföremålen. Lars har varit verksam i gjuteribranschen i Huskvarna och kunde målande berätta hur modellerna en gång i tiden har använts.

”Trämodeller och kärnlådor användes för att forma gjutgodsets yttre och inre konturer. Trämodellerna var således viktiga för att hålla rätt mått och stå emot fukt och tung hantering utan att ändra form. Modellsnickare var ett högt aktat yrke som krävde lång erfarenhet.”

DSC04381

Byggnaden har i alla tider haft samma uppgift, att förvara gjuterimodeller. Ladan har två våningar med källare och var säker på att varje centimeter av ladan är utnyttjad.

Det kändes mäktigt att sakta vandra fram i byggnaden och i alla skrymslen mötas av välkända och tidstypiska produkter från Kockums. I källaren fann jag gamla spisar och några av dem utrustade med en av Kockums allra första rörplattor, den s k snabbplattan.

DSC04393

I ett hörn står gul- och grönemaljerade vattenspannar som blir till en historisk installation.

Naturligtvis var det Ewe Nilsson, en gång förman på Kockums som räddade Modelladan och dess rika innehåll till eftervärlden. Samma Ewe som byggde upp Gjuterimuseet i Kallinge och som 1993 utsågs till Hedersgjutare av Gjuterihistoriska Sällskapet. Han har också tilldelats såväl Ronneby kommuns som Landstingets kulturpris för sina gärningar.

Obs! Klicka för större bild.

 

Dåtida Kallinge skildras i deckare

Dag Öhrlund

Det är inte varje dag som en skildring av ett Kallinge på 60-talet dyker upp i en deckare. Men nu har det inträffat och naturligtvis hajade jag till. Samhällsskildringen var så precis varför jag bara måste läsa den två gånger.

Deckaren är skriven av Buthler & Öhrlund, Dan Buthler och Dag Öhrlund. ”Förlåt min vrede” är titeln och kom 2009 men har därefter getts ut ett antal gånger som pocket.

Personen i boken kallas Bogomir och kom med sina föräldrar från Jugoslavien till Kallinge våren 1963. Pappan hade fått ett välavlönat arbete på en av industrierna på orten.

Citat ur boken:

” Den blekingska byn. Omgiven av lantbruk och skogsmarker, vilade på några få men mycket stabila ben när det gällde försörjning. Djupafors pappersbruk gick för full maskin och det var strålande tider. Även på Kockums Jernverk märkte man att framtiden tycktes så ljus att alla måste ha solglasögon. Den tredje stora arbetsgivaren var flygflottiljen F 17.

Dessa tre huvudarbetsgivare gav i sin tur näring åt en rad mindre verksamheter. Runt torget i Kallinge låg två bagerier och ett konditori, en Konsumaffär och en cykel- och sportaffär, en järnhandel och en köttbutik, en mindre restaurang och några frisersalonger.”

Öhrlund 2

Varför denna kunskap om Kallinge? Därtill placerad i en bra deckare?

Förklaringen heter Dag Öhrlund. Han föddes i Stockholm 1957 och kom som tvååring till Kallinge. Hans pappa, Carl-Eric Öhrlund hade blivit utnämnd till flygchef vid F 17 1959 och med majors grad. En tjänst han stannade på till 1961 då han utnämndes till baschef och överstelöjtnant. Carl-Eric slutade 1966. Han var således placerad vid F 17 under A 32 Lansen-epoken.

Dag Öhrlund växte alltså upp i Kallinge och blev på 70-talet journalist. Han har också haft stora framgångar som fotograf och har nu ett 30-tal böcker som bär hans signum. Han debuterade som författare 1995 och då med ”Polispatrullen”.

”Förlåt min vrede” är inte bara en rasande bra deckare med ytterst oväntad upplösning utan bjuder också på ett extramaterial som behandlar kriminalteknikerns vardag. Ett arbete som Dag Öhrlund under åren har skildrat i sina otal tidningsartiklar.