Upprepas ett namn på en speciell byggnad genom årtionden är det lätt hänt att det lever vidare till nya generationer.
Ronneby har en sådan byggnad, det s k Sockerbruket. Byggnaden som sticker ut mitt i centrum har namnet till trots aldrig inrymt något sockerbruk. I mitten av 1960-talet benämndes fastigheten av ledande kulturpolitiker för att vid sidan av Heliga Kors kyrka vara tätortens äldsta kulturbyggnad. Inte heller det stämmer.
Jag ska strax med hjälp av en tidigare politiker, nu avliden, förklara hur det hänger ihop.
Det var när Blekinge Läns Tidning publicerade en artikel den 12 februari med rubriken på sidan ett -”Aktivitetshus döms ut – kan bli en dödsfälla” som jag fick anledning att dyka djupt i mitt arkiv. Genomgående i artikeln är det ”Sockerbruket” som nämns.
Det manus som jag letade upp innehåller en insändare som publicerades i lokalpressen i mitten av 1960-talet. Insändaren är undertecknad av två ledamöter i dåvarande fullmäktige, Göran Tidman och Per Thano. Båda hade 1994 varit med och startat Ronnebypartiet. Insändaren kom till efter en synnerligen intensiv debatt som gällde ”Kulturkommunen Ronneby”.
I debatten påstods att ”Sockerbruket” jämte Heliga Kors kyrka skulle vara tätortens äldsta kulturbyggnad. Göran Tidman var uppbragt av det sagda och påbörjade en mindre forskning. Jag citerar vad han kom fram till och hur insändaren utformades:
”Den 14 september 1731 fick postinspektören Schaey i Karlshamn privilegiet att anlägga ett sockerbruk i Ronneby. Bruket skulle raffinera rörsocker som importerades från Västindien. Byggnaden som uppfördes var fem våningar hög, byggd av engelsk och öländsk pannsten, en imponerande byggnad i lilla Ronneby.
Den kom att genomgå skiftande öden. Sockerbruket lades ned på 1830-talet, ett kopparslageri inhystes där. Kockums kärlfabrik övertog huset. En brand förstörde byggnaden år 1872. Inget finns nu kvar av sockerbruket. Ett liknande hus uppfördes åren efter branden. Först tillkom de undre våningsplanen och omkring år 1900 påbyggdes huset med de båda övre planen.
Tillverkningen kom på 1890-talet att inriktas på bl a emaljerade kärl, övre planen användes som förråd.
Den nuvarande byggnaden är sålunda inget sockerbruk. Den stora 4-våningsbyggnaden står dock på det gamla sockerbrukets grund. Man bör mera rättvisande kalla huset för det s k Sockerbruket. Huset har inget större kulturellt värde. En riktig byggnadsteknisk undersökning torde visa diverse skraltigheter.”
Så långt insändaren. Det ska förklaras att det i mitten på 1960-talet väcktes idéer om att Kulturcentrum skulle kunna utnyttja lokalerna. Ronnebypartiet avstyrkte dessa idéer med motiveringen att fastigheten var svår och dyr att bygga om. Nu anses lokalerna också kunna vara en dödsfälla enligt en undersökning genomförd av Räddningstjänst.
Men – en dödsfälla kan man göra något åt. Bruket – som byggnaden numera kallas – har i mångas mening ett kulturhistoriskt värde. Den gamla industribyggnaden där generationer av ronnebybor arbetat sedan slutet av 1800-talet är en viktig del av Ronnebys historia. I många andra kommuner har man bevarat sina gamla industribyggnader och renoverat dem med stolthet till bl a konsthallar eller kulturhus. Även om det blir dyrt att åtgärda dödsfällorna skulle det vara värt pengarna att skapa ett landmärke i staden som ronnebyborna kan känna stolthet över – igen.. I stället för att låta byggnaden mer eller mindre förfalla, borde man skapa något.