Sandekjer knyts till projekt Gribshunden

Vid årsskiftet avgick han som chef för Blekinge Museum och nu har han engagerats av projektgruppen Gribshunden i Ronneby. På vilket sätt hans tjänster ska användas är fortfarande en aning osäkert men rekryteringen är inte oväntad. Han känner väl till projektet om 1400-talsvraket i Ronneby skärgård.

Efter tio år som chef för Blekinge Museum är Marcus Sandekjer alltså tillbaka i Ronneby där han tidigare var näringslivschef under fem år.

Om rekryteringen av Marcus Sandekjer ska ses som ett svar på kommunalrådet Roger Fredrikssons kritik mot projektgruppens allt för saktfärdiga framfart återstår att se. Det var i mars i år som Fredriksson röt till och bildligt talat slog knytnäven i bordet och gjorde genom uttalandet i media klart för allmänheten vad han ansåg.

Projektgruppen har en längre tid diskuterats, inte enbart i politiska kretsar utan också bland många engagerade Ronnebybor som också är medlemmar i ”Gribshundens vänner”. De mest kritiska tycker att projektgruppen snarast borde bytas ut, en uppfattning som fick ny fart när kommunalrådet vädrade sin kritik.

Inte heller tycks det vara tillräcklig fart på arbetet med att söka kapitalstarka sponsorer. Från politikerhåll har det framhållits att det är en summa på ca 500 miljoner kronor som bör vara riktmärket. Hittills har endast sponsorer som stöder Gribshundens vänners verksamhet presenterats.

Det är dock inte enbart låg ambitionsnivå och jakt på pengar som är problemet för dagen. Tidsaspekten är minst lika allvarlig och den uppgiften bygger jag på ett samtal med en sakkunnig inom museivärlden.

När jag talade med L G Nilsson i februari 2020, gestaltningsansvarig för flertalet museer och utställningar, nationellt och internationellt betonade han:

”Att starta ett museum är bara halva resan. Den andra halvan, och än viktigare, är att skapa förutsättningar för en långsiktig överlevnad.”

Han hade också en klar uppfattning av tidsperspektivet, hur tidtabellen för ett museums tillblivelse, måste se ut:

”När frågan väl har väckts får det gå högst tre till fyra år, blev svaret. Men då måste allt stämma i planering, ekonomi och huvudmannaskap. Drar det ut på tiden är risken stor att idéer och önskemål rinner ut i sanden,” var hans uppfattning baserad på mångårigt arbete i branschen.

På kommunal nivå har det fram till nu mest handlat om platsen för ett framtida museum. Markområdet som har pekats ut är där nuvarande brandstationen är inrymd. Bakom den ligger gamla elverket som också ska tas i anspråk för att eventuellt förverkliga denna dröm som av kommunalrådet nu bedöms vara mest en dagdröm.

Att nu knyta Marcus Sandekjer till projektet Gribshunden vill jag tro kan ha en positiv inverkan om hans kunskap och kraft utnyttjas på rätt sätt. Han har genom sitt chefskap på Blekinge Museum haft en framträdande roll när det gällt hur Gribshunden bäst ska hanteras för att möjliggöra att ett museum uppförs i Ronneby.

Gribshundsprojekt kräver kunnighet

Kommer det internationellt uppmärksammade projektet Gribshunden och drömmen om ett museum att bli enbart en dröm?

Jag måste ställa frågan efter att kommunalrådet Roger Fredriksson, m, i dagens Sydöstran underkänt den ambition som tycks råda i projektgruppen. Han sågar det uttalade besöksmålet som är satt till 150 000 besökare per år.

”En löjligt låg ambitionsnivå”, säger Fredriksson till lokaltidningen. Han anser att siffran måste minst dubbleras.

Mycket talar för att kommunalrådet har rätt i sin kritik och ambition. Samtidigt måste jag ställa frågan – varför har Ronneby kommun ännu inte efter tio års diskuterande anställt en sakkunnig person? Den kostnadsberäkning som genomförts har hamnat runt 500 miljoner kronor och det som pågår nu är att skaffa finansieringspartners.

Det är dock inte enbart låg ambitionsnivå och jakt på pengar som är problemet för dagen. Tidsaspekten är minst lika allvarlig och den uppgiften bygger jag på ett samtal med en sakkunnig inom museivärlden.

När jag talade med L G Nilsson i februari 2020, gestaltningsansvarig för flertalet museer och utställningar, nationellt och internationellt betonade han:

”Att starta ett museum är bara halva resan. Den andra halvan, och än viktigare, är att skapa förutsättningar för en långsiktig överlevnad.”

Han hade också en klar uppfattning av tidsperspektivet, hur tidtabellen för ett museums tillblivelse, måste se ut:

”När frågan väl har väckts får det gå högst tre till fyra år, blev svaret. Men då måste allt stämma i planering, ekonomi och huvudmannaskap. Drar det ut på tiden är risken stor att idéer och önskemål rinner ut i sanden,” var hans uppfattning baserad på mångårigt arbete i branschen.

På kommunal nivå har det fram till nu mest handlat om platsen för ett framtida museum. Markområdet som har pekats ut är där nuvarande brandstationen är inrymd. Bakom den ligger gamla elverket som också ska tas i anspråk för att eventuellt förverkliga denna dröm som av kommunalrådet nu bedöms vara mest en dagdröm.

Roger Fredriksson har också börjat fundera på hur parkeringsplatserna ska fungera och hittas om nu ribban för det årliga besöksantalet kommer att ligga på önskade 300 000 årligen, alltså 25 000 besökare i snitt varje månad. Ett sent uppvaknande kan tyckas, men jag varnade tidigt för att en satsning mitt i centrum skulle innebära just sådana problem som Fredriksson nu pekar på.

Naturligtvis är det bra att Roger Fredriksson nu tar till orda och sätter en rejäl blåslampa i häcken på projektgruppen.  Det brådskar väldeliga, så sätt fart. Hur många nya hotell behöver byggas och det räcker inte med en korvkiosk runt hörnet. Nej, det måste till något alldeles spektakulärt för att ca 300 000 ska välja bort E4 eller E6 och i stället välja E22 med destination Ronneby.

Lycka till!!

Drömmen om ett museum i Ronneby

Blekinge Museum planerar att med stöd av Gribshundens vänner starta en insamling, för att i första hand få medel till att ta upp den stora kanon som hittades under dykningarna i år. Bara konserveringen av kanonlavetten beräknas kosta 1 miljon kronor.

”Vi ser detta som ett angeläget projekt som tar sikte på nya dykningar år 2022. Det berättar Anders Engblom och Siri Irskog, projektledare respektive projektsamordnare, i ett nyhetsbrev till medlemmarna i Gribshundens vänner.

Av nyhetsbrevet framgår också hur man tänker kring lämplig plats för ett museum och hur långt man har kommit i denna planering:

” Att transformera äldre byggnader till nya och betydande besöksmål är en krävande uppgift. Avsikten med en etablering av museet i centrum är att dra besökare och att skapa nya rörelsemönster i staden. En bedömning är att besöksantalet kommer överstiga 100 000 besök per år.

Med stöd av platsutredningen och de synpunkter och erfarenheter vi tagit del av när det gäller museietableringar är en preliminär bedömning att såväl Sockerbruket och ytorna öster om Kallingevägen (brandstationen, elverket) är platser och ytor som förtjänar fördjupade studier. Under sommaren kommer ett program att tas fram som ska tjäna som underlag vid ett fortsatt samarbete med externa arkitekter i platsfrågan.”

Platsfrågan är således ännu inte löst men kommunens avsiktsförklaring och platsanalys pekar fortfarande på det lämpliga i att placera museet i anslutning till Kulturcentrum för att stärka stadens entré från norr.

”Projekt Gribshunden” numera med tillägget ”drömmen om ett museum” har en bred folklig förankring och detta framgår inte minst av en skolsatsning framöver:

”Tecken på den starka folkliga förankringen är gymnasieskolans initiativ att inom det individuella valet erbjuda samtliga gymnasieelever en 100 poängskurs i ”Ronneby historia.

Det finns anledning att hoppas att detta initiativ leder vidare till en gymnasial spetsutbildning med nationellt intag inom området arkeologi och kulturgeografi. Detta har förutsättningar att bli den första spetsutbildningen i landet med den inriktningen. Initiativet har uppmärksammats av Lunds universitet som ett intressant och viktigt initiativ för att på ett bredare plan bland ungdomar odla intresset för arkeologi,” skriver Anders Engblom och Siri Irskog i nyhetsbrevet till Gribshundens vänner.

Forskarbråk om Gribshunden väcker frågor

Den konflikt mellan två forskargrupper som i dagarna har blivit offentlig väcker frågor hos en intresserad allmänhet. Är det kravet på att snabbt få till ett museum i Ronneby som har fått två forskargrupper att nu gå skilda vägar? Eller är det ledningen för Blekinge Museum som nu tvingas välja vägval av samma skäl?

Av det som hittills framkommit i länets media framstår det klart att det är museichef Marcus Sandekjer som har valt det framtida mer kortsiktiga alternativet av de två forskargruppernas arbetshypotes. Bl a av ekonomiska skäl men också på grund av tidsperspektivet.

Johan Rönnby, en av landets främsta marinarkeologer, vill skynda långsamt men har i media också framfört kritiska synpunkter på sättet att bedriva arkeologi kring Gribshunden. Han kommer att fortsätta ett separat vetenskapligt projekt om Gribshunden tillsammans med Södertörns högskola och universiteten i Southampton och Connecticut.

Johan Rönnby är ledsen över den utveckling som nu har skett. Han har arbetat med Gribshunden sedan 2013 och säger sig ha ett väl utvecklat samarbete med Ronneby kommun. Till media har han framhållit att detta är första gången som han efter många års forskande har blivit avpolletterad på det sätt som nu har skett.

Blekinge Museum har valt att i stället fortsätta samarbetet med utgrävningsledare Brendan Foley och Lunds universitet.

Så långt forskarnas olika uppfattning om hur arkeologi bäst ska bedrivas. Kan detta vägval som nu har skett allvarligt äventyra hela museiidén? Jag kan förstå att tidsaspekten men även brist på pengar spelar en viktig roll, men samtidigt får inte detta avgöra den framtida satsningen.

Jag hoppas att inte museifrågan är hotad av det som nu sker men frågan är hur det påverkar det framtida innehållet som ska utgöra ett dragplåster.

När jag talade med L G Nilsson i februari 2020, gestaltningsansvarig för flertalet museer och utställningar, nationellt och internationellt betonade han:

”Att starta ett museum är bara halva resan. Den andra halvan, och än viktigare, är att skapa förutsättningar för en långsiktig överlevnad.”

Han hade också en klar uppfattning av tidsperspektivet, hur tidtabellen för ett museums tillblivelse, måste se ut:

”När frågan väl har väckts får det gå högst tre till fyra år, blev svaret. Men då måste allt stämma i planering, ekonomi och huvudmannaskap. Drar det ut på tiden är risken stor att idéer och önskemål rinner ut i sanden, var hans uppfattning baserad på mångårigt arbete i branschen.

På kommunal nivå har det fram till nu mest handlat om platsen för ett framtida museum. När nu Blekinge museum väljer en mer kortsiktig forskning och dessutom mindre kostsam måste frågan ställas – borde inte ett framtida museum innehålla både kortsiktiga och långsiktiga forskningsresultat? Nu väljer vi kanske bort en viktig forskning som kan ge ett betydligt bredare utbud för ett framtida museum.

Tanken uppstår att ett betydligt mer innehållsrikt museum där Gribshunden utgör ett viktigt inslag inrättas på annan plats i Europa medan Ronneby får nöja sig med ett skrap på ytan, om uttrycket tillåts. Ska det planerade museet i Ronneby om bl a Gribshunden  bara vara ett lokalt museum där det viktigaste blir att visa att det hände i Blekinge? Det kanske är just det som är kärnfrågan i forskarnas olika inriktning. Lokal händelse eller mera internationell skepps- och krigshistoria där Blekinge råkade bli en del av historien eftersom Gribshunden förliste just här.

Fortsätt samarbeta med båda forskargrupperna och fram med stålarna.

Nya dykningar på Gribshunden

Länsstyrelsen har beviljat Blekinge Museum tillstånd till nya undersökningar av Gribshunden i vår.

Dykningarna är planerade från16 maj och tre veckor framåt. Samråd ska ske med konservatorer i syfte att undvika påverkanseffekter på den övriga lämningen.

I Kallvattenkuren kommer det under rubriken ”Möt arkeologin” finnas möjlighet att löpande följa med om hur arbetet framskrider.

Detta enligt nyhetsbrev från Gribshundens vänner.

Ronneby lär för att starta museum

En guru i konsten att starta men också driva museer har besökt Ronneby, nämligen L G Nilsson, storyteller (berättare) och gestaltningsansvarig för flertalet museer och utställningar, nationellt och internationellt.

Publikintresset var på topp vilket innebär fullsatt i Kallvattenkurens konferensrum. Skam hade det varit annars. Alla väntar otåligt på hur frågan om ett framtida museum med Gribshunden och fynden i Västra Vång utvecklas.

Jag vill lova att det blev en extra kryddad start för LG Nilsson när han presenterade sig och sina många resor i samband med internationella uppdrag. Det var när han nämnde att han för inte så länge sedan besökt Kina som det gick en unison ljudstöt med nervösa skratt genom salen.

Han var snabb att förklara att han besökt Kina långt innan Coronavirusets utbrott. Därefter kunde föredraget fortsätta som planerat.

 L G Nilsson betonade att starta ett museum är bara halva resan. Den andra halvan – och än viktigare – är att skapa förutsättningar för en långsiktig överlevnad.

”Inriktningen måste vara att få besökarna att återvända flera gånger. Det handlar om aktiviteter, att uppleva, ta på och känna”, upprepade Nilsson för att få oss att förstå hur en dragningskraft måste byggas upp och ständigt förnyas.

Ett besök i Kallvattenkuren kan vara en bra start för att orientera sig om vad som kan bli en av Ronnebys absolut största dragplåster. Ett museum för Gribshunden och fynden i Västra Vång. Detta är också platsen för en hel rad föreläsningar under våren.

I takt med att antalet museer hela tiden ökar blir besökarens upplevelse det som avgör möjligheten för ett museum att överleva.

Han varnade också för det inträdesfria som lockbete.

”Det är tvärt om, betonade han flera gånger och ansåg att dragningskraften avtar högst väsentligt om man inte tar inträde. Men med att avgiftsbelägga ett inträde följer också kravet på en hundraprocentig upplevelse”.

Minst lika viktigt är platsen för ett museum. Det ska vara ett hus som sticker ut och som inrymmer resurser som restaurang och café men också kontorslokaler och inte minst ska huset fyllas med kunnig och engagerad personal.

Museibyggnaden ska vara centralt placerad och vara lätt att nå och måste naturligtvis ha stora parkeringsytor. Hittills har man i Ronneby pekat ut gamla elverksbyggnaden intill nuvarande räddningstjänst. Blir det denna som måste flyttas för att parkeringsytan ska bli den tillräckliga?

Det gavs också prov på tämligen nyöppnade museer i Stockholm och vad dessa inrymmer.

De två projekt som Ronneby vill satsa på är Gribshunden och fynden i Västra Vång. Fördelen med dessa projekt är att de utgör en extra lockelse eftersom de är nyligen påbörjade och kan följas i sin utveckling.

Jag frågade L G Nilsson hur tidtabellen för ett museum ser ut från idé till starttillfälle?

”När frågan väl har väckts får det gå högst tre till fyra år, blev svaret. Men då måste allt stämma i planering, ekonomi och huvudmannaskap. Drar det ut på tiden är risken stor att idéer och önskemål rinner ut i sanden.

Ja, det var budskapet vi fick med oss. En bra genomgång med stor tydlighet och drömmar som kan leva vidare.

Ronneby kommun har nu också antagit en avsiktsförklaring som innefattar finansiering, intressenter, syfte, placering, målgrupper, verksamhet mm. Den antogs av kommunstyrelsen den 5 februari.

USA-filmare dokumenterar Gribshunden

Filmare från USA ska dokumentera det världsunika skeppsvrak som ligger utanför Stora Ekön i Ronneby skärgård. Filmteamet kommer till Blekinge denna vecka för att inleda sitt arbete.

Siiri Irskog, arkeolog vid Blekinge Museum men utlånad till Ronneby kommun under sex månader, berättade nyheten i samband med en föreläsning om Gribshunden i lördags eftermiddag.

Irskog  planerar just nu inför sommarens begivenhet i Brunnsparken. Fastigheten Kallvattenkuren ska nämligen bli platsen för en utställning om Danske Kungens flaggskepp ”Gribshunden” som förliste i Ronneby skärgård 1495. Utställningen ska ge besökaren en bakgrund men ska också berätta om hur framtiden för vraket ska kunna te sig och då bygger det på hur mycket av fartyget man egentligen kan bärga.

1495 utbröt en brand på skeppet vilket ledde till att krut ombord antändes och exploderade. Fartyget ligger sedan dess på nio meters djup och i sommar ska man försöka bärga det som återstår av fartyget.

Hittills har man bl a kunnat ta upp en galjonsfigur kallad ”Monstret” och också ett antal kanonrännor.

Vraket vid Stora Ekön upptäcktes på 1970-talet av lokala dykare som då inte visste något om fartygets bakgrund. Nu vet man hur unikt det är och nu hoppas alla att det ska gå att bärga det som återstår av fartyget som har legat Östersjöns botten i 520 år.

Vraket är redan världskänt och lär vara i bra skick tack vare Östersjöns bräckta vatten som har skonat det från nedbrytning.

Vårtalet på Snäckebacken i Ronneby

Bästa VÅRDIGGARE!

Ännu en gång ska ni känna er välkomna hit upp på Snäckebackens högsta punkt för att med gemensamma krafter försöka locka fram våren.

Även om vi gläds över ljusare tider i samband med vårens ankomst måste vi konstatera att vi lever i en ond å mörk värld. Människoliv släcks med bomber och folk drivs på flykt mot okända mål. Sverige är ett av dessa mål och här måste det vara vår gemensamma önskan att ge dessa utsatta en så trygg vistelse som det bara går.

I samband med terrorbrottet i Stockholm visade vi svenskar att med gemensamma krafter -vänskap – kärlek och medkänsla kan vi klara stora och betydande motgångar. Jag var säkert inte ensam att bli extra varm i hjärtat när den svenska solidariteten sattes på prov. Vi klarade det och vi bevisade att ensam är du inte stark men med gemensamma krafter kan vi klara det mesta.

Samtidigt tvingas vi åse, läsa och höra om världens ledande makthavare som på olika sätt trappar upp sina hot. Vem har den största och mest förstörande bomben? Ja, det är frågan för dagen när man i öst och väst spänner muskler för att visa vem som har störst makt.

Det är nära till hands att göra jämförelsen med grabbarna på skolgården som förr slogs för att imponera på en viss tjej. Visst blir kapplöpningen och världsledarnas uppvisning till en tämligen bisarr historia när vi andra, alla jordens miljarder människor inget annat vill än att leva ett fredligt liv. Vi är ju så många fler men det tycks inte hjälpa.

Av allt detta drar jag därför den starkt förenklade men fullt mänskliga slutsatsen att inte ens våren har vågat sig fram. Det har inte hjälpt ett dugg att vi många vårdiggare har försökt hjälpa till. I år har april varit precis så kall och oberäknelig som den är känd för att kunna vara om man tittar långt tillbaka för att jämföra.

På tal om flydda tider – hur blir det med våra ”Guldgubbar”, ja, ni förtstår säkert vad jag åsyftar.

Jo, jag vill påstå att gubbarna rör på sig. Enligt kommunalrådet, Roger Fredriksson handlar det numera enbart om NÄR ett museum kan stå klart – dessutom här i RONNEBY.

Naturligtvis ska detta för Ronneby så viktiga landmärke också hysa vrakdelar från det danska kungaskeppet ”GRIBSHUNDEN”. Två ädla pärlor som också kan få samsas med Ronnebys rika historia. Ett beslutsunderlag ska vara klart i höst har chefen på Blekinge Museum, Marcus Sandekjer intygat och honom brukar man kunna lita på.

Visst är detta efterlängtade besked värt en värmande applåd!

Jag vill avsluta med några kloka ord från en begåvad man som i alla lägen försökte göra världen lite bättre. Jag tänker naturligtvis på professor Hans Rosling som gick bort på tok för tidigt. Han har sagt:

Ingenting stödjer tanken att du blir lyckligare av att vara klok, bildad och öppen.

Däremot ökar klokhet chansen att du tillbringar din stund på jorden som en positiv kraft. Ett ljus som gör mörkret lättare att bära – för andra.

Å mer än så kan du inte begära av livet.

Med dessa kärleksfulla och optimistiska ord gör vi nu ett rejält försök att locka fram våren med värme och ljusa dagar. Å det genom att för just våren utbringa ett fyrfaldigt leve. LEVE VÅREN!!!

 

 

Om ett landmärke för Ronneby kommun

För en tid sedan föreslog jag i denna blogg var ett nytt landmärke för Ronneby borde uppföras. Jag hade valt östra infarten till Ronneby intill E 22. Nu svarar Björn O. Svensson, ordförande i Ronneby Musei- och Hembygdsförening på mitt förslag.

Vännen Bengt Mauritzson, i Ronneby ärkenestor inom journalistiken och främste opinionsbildare med tribunerna Snäckebacken och bengtbloggen (i yngre dagar BLT och Radio Blekinge), har hedrat vår fb-grupp med ett viktigt och intressant inlägg.

-Om ni tycker att jag nu ”smörjer” lite i en obehövlig presentation så är det alldeles riktigt och beror på att jag liksom tar höjd för att våga framföra en avvikande mening i en detaljfråga utan att Bengt tar sin hand ifrån oss.

Landmärket på den inköpta marken vid E22 och Ronnebys östra infart borde naturligtvis vara ett nybyggt, tidsenligt länssjukhus på en optimal plats för hela Blekinge. Detta är klockrent och motsägs inte av ett enda sakligt argument men omintetgörs ändå av den östblekingska föreställningen att Karlskrona är världens centrum, fast det inte ens är centrum i Blekinge. Det är ju där problemet i grund och botten ligger – men å andra sidan får man väl försöka förstå att framtiden inte skulle vara särskilt ljus för de karlskronapolitiker som hade släppt ifrån sig länslasarettet till Ronneby med aldrig så goda skäl. Det gör de generande svaga argumenten och den smutsiga hanteringen av hela ärendet förklarliga men allt annat än försvarliga! Nu lyckades man bygga fast sig ytterligare bland bergknallarna på Vämö, men jag är ganska övertygad om att avräkningens dag kommer och då blir det i stället sakskäl som fäller avgörandet!

Ett annat landmärke på platsen? Ja, för all del, men varför inte hellre reservera denna areal för ett framtida sjukhus. Varken politiker eller opinioner är eviga. Snarare än vi tror kan läget vara annorlunda, sakskäl och förnuft åter gångbara, och då är det här välbelägna markområdet ett trumfkort att ha i beredskap. Detta hindrar inte att vi, precis som Bengt skriver, behöver ett ordentligt landmärke i Ronneby, och jag tycker det är givet att det landmärket bör vara det blivande Ronneby Museum som sedan ett år är under utredning på en imponerande ekonomisk ambitionsnivå, om nu någon trodde något annat.

Men museet bör inte ligga i periferin, utan helst mitt i eller så nära det medeltida stadsområdet som möjligt. Det är centrum som fordrar upprättelse och behöver stärkas med en besöksmagnet av liknande nationell klass som Brunnsparken. Med guldgubbarna från Vång, Gribshunden och de stadshistoriska samlingarna finns det lysande förutsättningar för det. Jag skall utveckla museifrågan och utredningen lite närmare, för Bengt har rätt i att det verkligen inte hörts särskilt mycket.

I kommunen pågår beredning av museifrågan som skall leda fram till ett förslag för politiken att besluta om. Kommunstrategen Anders Engblom som håller i det arbetet har en referensgrupp till sitt förfogande och genom denna, där jag ingår, och god kontakt med Anders har jag insyn i vad som händer och möjlighet att framföra mina synpunkter. Däremot har jag varken tillräcklig överblick eller utredarens mandat att rapportera från själva utredningen. Det kommer han själv att göra vid musei- och hembygdsföreningens årsmöte den 23 mars. Men jag kan försöka sammanfatta vad jag själv tycker och försöker driva.

Den ekonomiska nivå som både kommunstyrelsens ordf. och kommundirektören vid olika tillfällen nämnt (100-120 mkr) för den här investeringen antyder att det är fråga om ett prestigeprojekt med räckvidd utanför landets gränser. Ett landmärke. Det är en utmärkt förutsättning.

Vad har vi då att visa? Omlandets förhistoria med Vång-projektet och de spektakulära guldgubbarna förstås som en självklar öppning med framtida potential. ”Det danska Blekinge” berättas det bäst om i Ronneby, en stad som varit dansk längre än den varit svensk och som var en av Östdanmarks mest betydande handelsstäder. Ett par meter under den nuvarande staden ligger det medeltida Ronneby med gator, husgrunder och olika restposter av mänsklig verksamhet, nästan hela innerstaden är klassad som fast fornlämning. Självklar som ojämförligt dragplåster i en medeltidsdansk kontext är förstås utställningen av Gribshundens kvarlevor och historia, som ju är den direkta orsaken till att hela museifrågan nu är i skarpt läge. Ronneby hälsobrunn, industrin och kommunikationerna, det moderna Ronnebys viktigaste inslag bör föra utställningarna fram till nutid.

Museets placering? Inom stadsområdet, gärna inom det medeltida stadsområdet – det är innerstaden som behöver stärkas, dit vi vill få besökare och turister. Ordet upprättelse ligger nära till hands. Likaså skulle jag gärna se att någon äldre representativ byggnad kom till användning, ungefär som när Kockums gamla färdiglager fick leva vidare som Kulturcentrums magnifika konsthall. Gamla el- och vattenverket, Rådhuset och Fredriksbergsskolans äldsta del, alla byggnader av arkitektonisk och teknisk kvalitet, har besetts och diskuterats och skulle tillföra en extra dimension som också har med upprättelse och ett slags botgöring för tidigare synder att göra.

Endast Fredriksbergsskolan är tillräckligt stor för att rymma museet, men båda de andra kan å andra sidan kompletteras med nybyggnader som en spännande arkitektutmaning. Ett helt nybyggt museum på lämplig plats kan naturligtvis också tänkas. För mig är det självklart att Ronneby Museum organiseras som en självständig institution med säte i Ronneby och med sin egen ledning och personal. Det samarbetsavtal med Blekinge Museum som redan finns bör anpassas till den nya situationen.

Men att från Ronnebys sida genomföra en satsning i den här storleksordningen med uttalat syfte att ge kommunen och dess invånare något att vara stolta över och sedan lämna över museet som något slags filial till Blekinge Museum, det skulle vara ett oförlåtligt självmål som jag tror ingen vid närmare eftertanke kan tycka är rimligt.

Organisationsfrågan har ännu inte riktigt varit uppe på bordet, vilket kanske kan tolkas som att den är känslig. Blekinge Museum har en viktig roll i projektet och i utredningen, så det gäller att inte äventyra consensus beträffande Vång-fyndens och Gribshundens exponering och samarbetet med BlM överhuvud taget.

Men samtidigt menar jag att projektet är Ronnebys och gäller Ronneby, och det måste vi vara tydliga med. Så långt mina personliga reflektioner. Anders Engblom rapporterar och besvarar frågor i samband med årsmötet i Möllebackagården den 23/3 kl 1900. Är man inte medlem i Ronneby Musei- och Hembygdsförening kan man bli: ring 0457/13464 på vanlig kontorstid!

Mitt svar till vännen Björn O. Svensson:

Tack för utförligt svar Björn. Jag förstår hur du tänker när du föredrar att satsa på historiska lokaler i centrala Ronneby. Jag kan i vissa stycken ge dig rätt i det tänket men jag vill ändå ytterligare förklara hur jag tänker med mitt val av att placera ett nytt museum utanför centrum och vid östra infarten till Ronneby intill E 22.

Att utnyttja äldre lokaler, även om de är lämpliga utrymmesmässigt, blir det oftast mer kostnadskrävande att bygga om och förbättra än att bygga helt nytt. Se exempelvis vilka kostnader och problem som landstingets utdömda lokaler i Karlskrona är på väg att gräva djupa hål i en redan ansträngd landstingsekonomi.

Dessutom är det alltid svårt att göra äldre byggnader anpassningsbara för rörelsehindrade. Att bygga nytt och framtidsinriktat på ett eller högst två plan blir betydligt mer ekonomiskt. Jag föredrar därför att en ny byggnad uppförs som kan inrymma såväl ”Guldgubbar” som unika vrakfynd från ”Gribshunden”. Dessutom ska Ronnebys rika historia här vara väl representerad.

Jag vill också att en ny byggnad ska inrymma såväl restaurang som café och försäljningsutrymme. Här bör det givetvis finnas utrymme för en rejält tilltagen turistinformation som bjuder in besökare till övriga sevärdheter och upplevelser i Ronneby kommun.

Jag föredrar att placera den aktuella byggnaden i nära anslutning till E 22 och det av flera skäl. Det ska vara lätt att fånga upp ofta stressade och bekväma bilister som har andra mål än Ronneby, t ex Öland eller Österlen. Bilisterna ska inte behöva leta efter ett lockande landmärke som är placerat i ett redan trångt centrum som Ronneby utgör med tämligen små ytor för parkering.

Redan när Ronneby köpte mark för ett tilltänkt sjukhusbygge vid östra infarten tänkte man klokt för anläggande av parkeringsytor, ja, t o m med en ny mötesplats för tågresenärer. Det är denna markyta jag nu anser bör inrymma Ronnebys nya landmärke, en plats som är lätt och smidig att nå och att den kan bli en riktig pärla rent byggnadstekniskt. Det behöver inte bli en betongklump som många tänker sig så fort man för ett nybygge på tal.

I detta fall har jag haft Vandalorum i Värnamo som ett praktexempel när det gäller att välja lämplig plats. Vandalorum är ett centrum för konst och design och är placerat mitt i vägkrysset för E 4:an och väg 27. Bättre kan det knappast vara.

Smält mina tankar och återkom gärna Björn och vad tycker övriga intresserade Ronnebybor? Tyck till!!