Naturreservat Moabacken invigt

Markområdet Moabacken strax väster om Kallinge har varit skyddat sedan 2012 men först nu har länsstyrelsen haft tid att märka ut ett antal stigar i området. Det är blå märkning som gäller och den finns på såväl stolpar som träd.

Du som nu blir nyfiken och vill testa den nya stigdragningen ska veta att den längsta varianten är ca 3 km. Du kan korta av och då blir sträckan avsevärt kortare. På vissa ställen är det lite ojämnt underlag varför du som är lite ovan vandrare ska ta det lugnt. Meningen är att stigarna nu ska formas av besökarnas steg.

Eftersom landshövding Sten Nordin är en upptagen man med många invigningar så har vi ett antal äldre Skogsvandrare (orienteringsklubben hette så) nu behagat inviga naturreservatet. Detta i all välmening men också för att stilla vår egen nyfikenhet. I området har vi alla i gruppen haft Moabacken som lekplats under vår uppväxttid.

Vandringen blev således till en riktig nostalgisk upplevelse med rika kommentarer till gamla torpställen, inte minst då Moatorpet som ligger utmed vandringsleden. På denna plats önskar vi också att Länsstyrelsen kompletterar med en skylt som berättar lite om människorna som en gång har bebott torpet. Det tillhörde en gång Bredåkra gård.

Strax söder om denna torpruin finns den gamla eken som förr beboddes av en och annan uggla. Nu vid uppnådd hög ålder är eken inte längre ett bekvämt tillhåll för en uggla. Nu är det betydligt mindre nedbrytare som har tagit över.

Invigningen avrundades naturligtvis med en kamratlig måltid. Denna intogs vid Skogsvandrarstugan intill Sänksjön där ett antal väl grillade korvar avnjöts. I väntan på grillningen genomfördes frågesport som behandlade områden som natur och dåtida resultat i ett antal orienteringstävlingar.

Leo Gustavsson har lagt ner kartan

Leo Gustavsson, en av Ronneby kommuns absolut främsta idrottsprofiler, har avlidit. Han skulle ha fyllt 90 år i augusti.

Vi i gruppen som arbetade fram boken ”Skogsvandrarminnen. Orientering – ett sätt att leva” är i dag tacksamma att vi hann utnyttja Leos kunskap och minnesbank. Boken kom ut 2014 och bara något år senare fick han sviktande hälsa. Ett svårt slag för en man som var bortskämd med att nästan dagligen ta en träningsrunda i skogen.

I boken som är fylld med Skogsvandrarminnen tecknar jag följande bild av Kallingegrabben, uppvuxen i Flisan intill skolan, som blev såväl svensk mästare som landslagsman inom Svensk Orientering. På riksplanet kallades han ofta för ”Kallinge-Leo”.

Leo var född tävlingsmänniska och hade naturligtvis svårt att mäta sina krafter med de betydligt äldre grabbarna. Som åttaåring deltog han i klubbens hinderlopp. Han var då så liten att han lättare kunde passera hindren under istället för att kliva över dem.

Han avverkade sin första kompassgång som tioåring men hans tävlingsdebut kom långt senare. Förklaringen är enkel – på den tiden fanns inga tävlingsklasser för de yngsta


I dag med facit i hand står det klart att han är Skogsvandrarnas genom tiderna mest framgångsrika orienterare med ett SM-guld 1956 som kronan på verket. En bragd som på den tiden orsakade utbredd avundsjuka bland skolans elever i Kallinge där Leo då var lärare.

– Naturligtvis var vi jätteavis på de som fick ha en svensk mästare som lärare. Själv gick jag i klassen brevid, vittnar en man som har uppnått mogen ålder men ändå väl minns händelsen.

Plötsligt var kallineglöparen en rubrikernas man. Lokaltidningarna hade redan haft anledning att ofta skriva om honom men nu var det rikstidningarna som drog på. T.o.m. dåtidens kvällstidningar uppmärksammade stort det nattliga guldet på Gotland.

Expressen skrev:

”Leo Gustavsson svensk mästare i nattorientering”.

Reser till Gotland igen. Vill se hur här ser ut”.

Redan där på kvällen, i mörkret strax före midnatt den 3 november visade Leo även ledartakter. Expressen skriver:

”När alltihop var över kallades Leo Gustavsson fram till mikrofonen. Han skulle intervjuas i den kolsvarta natten men vände p´åt och höll ett glänsande tacktal till de duktiga arrangörerna”.

Expressen må vara ursäktad nu efter alla år men man stavade hans efternamn med f och inte v. Men så var han inte heller riktigt känd. Inte för rikspressen.

I Blekinge var dock Leo en fruktad men aktad orienterare som redan 1952 hade korats till Blekinges främste idrottsman och tilldelats Sydöstrans guldmedalj.

Därför var det väl inte mer än rätt och förväntat att Ronnebys starke politiker, fullmäktiges ordförande Nils Malmström ställde stegen upp till Sänksjön för att hålla tal efter SM-bragden.

Medlemmar har berättat att det i novembermörkret arrangerades en vacker och skogligt inramad högtidsstund där Leos äldre bror Ove framförde sina egna och föreningens gratulationer. Förutom då kommunens vid den tiden ovanliga uppvaktning.

Hela 1950-talet har beskrivits som Leos ”århundrade”. Det var då han fick sitt egentliga genomslag som elitidrottsman och stod på topp av sin karriär med bl.a. landslagspremiär 1951 mot Finland. Året innan hade klubbkamraten Yngve Franzon blivit föreningens första landslagsman.

Innan det framgångsrika 50-talet var till ända hade Leo dubbla landslagsuppdrag 1958. Han blev 3:a mot Danmark och 11:a i landskampen mot Norge.

Utmärkt och uppmärksammad förstärkning fick Skogsvandrarna 1959 i form av Sivar Nordström. Det året kunde Skogsvandrarna glänsa med två landslagsmän –Leo och Sivar. Dessutom blev det naturligtvis seger i 7-manna.

Leo och Sivars landslagsframgångar fortsatte året efter och de dominerade som Sveriges representanter vid tävlingar i Östtyskland.

Året efter hade Leo betydande framgångar som lagledare för Sveriges trupp till Östtyskland. Han var under många år engagerad som landslagsledare med teknikträning som specialitet. Kartritning var en annan stark sida hos Leo.

Rune gav naturen ett nytt ansikte

”Hej!

Det är Rune i Sölvesborg.”

Dom telefonsamtalen kommer inte längre. Rune är död. Vi, hans vänner, har svårt att fatta att denna idrottens kraftkarl och profil har nått det definitiva målet.

Som idrottsutövare var det full fart som gällde. Rune Johansson valde alltid raka spåret och som orienterare försökte han t o m flytta på stenmurar. Naturligtvis var det för hans motståndare i såväl bandy, ishockey som fotboll inte nådigt att söka närkontakt med expressloket från Hasselstad.

img151

Rune växte upp i Hasselstad men var på senare år bosatt i Sölvesborg dit kärleken till Laila förde honom. Rune var fem dagar från att fylla 78 år.

När Rune i Sölvesborg ringde mig på senare år var det mest för att snacka miljöfrågor som hade med F 17 att göra. Att påstå att han var starkt engagerad i dessa frågor vore att förminska hans uthållighet och kunskap. Han var uppslukad av ämnet och förde ständiga dialoger med högdjuren inom såväl försvar som miljödomstol.

Rune var också experten som ställde upp när människor i Bredåkra och Hasselstad behövde hjälp med förhandlingar gentemot staten när hus skulle inlösas, rivas eller bullerisoleras.

Mitt sista, större samarbete med Rune fick jag uppleva den 27 oktober 2015. Han och jag hade bjudit in folket i byn för att ta del av vår sammanställning av rivna hus där Rune klädde bilderna med ord om människorna som en gång bebott de hus som inte längre finns. Bygdegården i Hasselstad var knökafylld till sista sittplats och berättelserna och minnena var naturligtvis många vid det avslutande kaffet.

dsc00516

Rune minns jag bäst och mest intensivt som orienterare. Han greppade karta och kompass första gången 1951. Han cyklade via flygfältets norra del från Hasselstad och nådde bastu- och klubbstuga relativt lätt vid Sänksjön. Rune visade tidigt att han var en vinnartyp, inte minst hade han stora framgångar i klubbens många budkavlesegrar.

Men det var ändå ett vandringspris i Skogsvandrarnas ungdomstävling – ”Kurts Minne” som han ständigt ville minnas och berätta om. Han tog priset för alltid och året var 1958. Prisutdelare var klubbens främsta löpare, Leo Gustavsson.

Rune var född till idrottare men också som föreningsmänniska. Han hade att brås på, hans pappa Erik var Hasselstads starke man och socialdemokrat. Intresset för samhället Hasselstad gick så att säga i arv.

Rune spelade ishockey och fotboll för Kallinge SK och han rullade bandybollen i Fredriksbergs klubbdress. Han var också domare.

dsc01759

Skogsvandrarna har upphört som förening, boken blev till ett avslut. Däremot är vi en tapper skara som har fortsatt att träffas med nostalgiska promenader och samlingar vid klubbstugan. Rune var naturligtvis en av oss, in i det sista. Även i arbetet med boken.

Jag vill minnas vännen Rune med ett citat från boken ”Skogsvandrarminnen” där Leo Gustavsson beskriver Rune med bl a följande ord:

”Runes löpstil i skogen var väl inte den allra smidigaste men kraftfylld och framåtriktad. Hinder som fanns i vägen ville han inte godta, snarare ändra på.” På så sätt gav Rune naturen ett nytt ansikte.

Ronneby kommun säljer ”Skogsvandrarhus”

DSC03248

Nu säljer Ronneby kommun ”Skogsvandrarhuset” på Flottiljvägen i Kallinge. Priset är satt till 500 000 kronor eller högstbjudande. Priset är intressant. Summan överensstämmer ganska exakt med vad huset rustades upp för på 80-talet. Dock med annat penningvärde.

Skogsvandrarna upphörde som förening 2010 men förvaltade huset fram till november i fjol då även en återstående kamratförening avvecklades. I huset bedrev bl a Ronneby OK bitvis ungdomsverksamhet men i lokalerna arbetades framförallt boken om Skogsvandrarna fram. Ett arbete som pågick under tre år.

Skogsvandrarna hade rekordstor verksamhet på 80-talet och en bit in på 90-talet. Problemet var att man saknade rymliga klubblokaler. Nära kontakter med dåvarande kommunalrådet Roland Andersson och Fritidsnämndens ordförande Nils- Otto Olsson gav resultat.

DSC03249

Det nu aktuella huset uppfördes 1946 och ägdes av kommunen. Fastigheten var då liksom nu i behov av upprustning som beräknades till 520 000 kronor. Den 14 januari 1986 godkände kommunstyrelsen en överenskommelse mellan Ronneby kommun och Skogsvandrarna.

Kommunen ställde upp med 250 000 kronor medan klubben å sin sida tillsköt 120 000 kronor plus ideellt arbete i samband med upprustningen.

Från början rymde huset fyra 2-rumslägenheter i två plan med källare. Huset utrustades bl a med bastu och omklädningsrum, en anläggning som var i fungerande skick så sent som hösten 2015.