Hur idrott kan förblinda en stad

Vad betyder ett lag för en stad eller mindre ort? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?

Frågorna ställs av författaren Fredrik Backman och han ger själv svaren i sin senaste bok – ”Björnstad”. Han är mest känd för romanen ”En man som heter Ove” (hans debutroman) som gavs ut 2012 och som också blev en mycket uppskattad film.

”Björnstad” är hans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.

Björnstad är en fiktiv mindre stad i skogen i norra delen av landet. Allt kretsar kring hockeylaget som kämpar för en uppflyttning i seriesystemet. Alla, allt från sponsorer, kommunpampar, ledare till 17-åriga pojkar som drömmer om att bli som han, ledaren som har vänt hem från ett proffsliv som till slut inte blev som han hade drömt om.

Naturligtvis är det ishallen som utgör centrum för drömmar och blir till ett maktcentrum som engagerar precis alla i den lilla staden. Det handlar om pengar från lokala företag och det handlar inte minst om kommunala intressen som i sin tur pressar ledare, spelare men också deras anhöriga till insatser utöver det vanliga. Ansträngningar av sådant slag kräver sammanhållning men skapar också spänningar och utanförskap.

Författaren sätter hela hockeysamhället på prov när han låter en skandal, ett övergrepp, ske. Det är då kraften i samhällets lojalitet gentemot stjärnan i laget ställs på kant och blir till en prövning för alla i den lilla hockeystaden. Vem står på vems sida och vad blir priset för en lojalitet som inte delas av den stora folkmassan som sätter föreningens bästa före allt annat.

Det är när skandalen kreverar som författaren ställer frågan – Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj.

Svaret finns i boken – Den betyder bara allt!

Den fiktiva handlingen skulle vi kunna finna i många av våra städer där allt liksom i Björnstad kretsar kring ett lag, företrädesvis ishockey. Ett lags uppgång och fall engagerar precis alla på orten. Kommunpampar, journalister, publik och inte minst sponsorer i form av företagsledare som i sin tur vill utnyttja laget för egna framgångar.

En klubbs verksamhet kan engagera så till den grad att den förblindar alla oavsett vad som händer och sker. Fredrik Backman skildrar detta på ett strålande sätt och jag ser redan fram emot andra delen i en av författaren utlovad serie om den lilla platsen med de stora drömmarna. Klart läsvärd roman som sätter fingret på en företeelse som lätt kan spåra ur om man inte ser upp.

Två korta timmar med mannen Ove

Jag har i likhet med mångtusenden svenskar sett vinterns kassasuccé – ”En man som heter Ove”. Filmen är nominerad i hela sex kategorier för en guldbagge, bl a bästa manliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll.

Jag såg den på Sveriges modernaste biosalong – anrika Centrumbiografen i Ronneby. Salongen är densamma men ljudet har den bästa tekniken som finns i dag. För att inte tala om fåtöljerna. Och som grädde på moset den historiska runda armaturen i taket. Jag såg den första gången på tidigt 1950-tal.

Naturligtvis hade jag före biobesöket funderat kring rollfiguren Ove, gestaltad av den suveräne Rolf Lassgård. Hur roligt blir det och blir det enbart komik? Lite sådana tankar far genom skallen medan ögonen studerar reklamen på filmduken, stillbilder med lokal reklam. Jag ledsnar en aning när jag upptäcker ett stavfel i reklamen om nya krogen vid Ekenäs – Villa Vassen.

Jag försöker glömma fadäsen och öppnar den genuina godispåsen – Marabous odödliga M-kulor. Fasen vad den prasslar, bäst att tömma den redan under reklamen. Inga problem. Torr i munnen. Än mer torr när jag sneglar på grannen som sätter en vattenflaska till munnen. Det kluckar i hans strupe.

Plötsligt tänds belysningen i salongen. Reklamen är slut och upp på scenen hoppar en av ägarna till biografen. Jag känner igen honom från senaste fullmäktige när han och kompisen hämtade fjolårets kulturpris. Något liknande hopp upp framför en filmscen har jag inte sett sedan Elof Fenberg, dåtida ägare till SAGA-biografen i Kallinge framträdde med doftspray när busarna från norr envisades med att släppa brakisar.

Ove – hur var han, som har begåvats med en svensk film på två timmar? Ytyligt sett en knepig man, vresig och ännu ett dåligt exempel på hur fleråriga personer har framställts i Sverige genom åren. Vresigheten är som bortblåst när jag sakta och varligt får en mer djup bild av Ove.

Företaget vill omskola honom vid fyllda 59 men då får Ove nog och går hem, för alltid. Hans uppväxt kantas av tidig död för pappan men Ove finner sitt livs kärlek på ett tåg och äktenskapet blir livslångt och kärleksfullt. Men hustrun dör och det är då vresigheten infinner sig.

Ju mer jag lär känna Ove desto lättare har jag att förstå hans frustration och maniska kontrollbehov. Det måste vara livets mörkaste och svåraste upplevelse att tvingas begrava sin livskamrat. Naturligtvis förändras den kvarvarande.

Det är detta jag tycker att Hannes Holm som svarar för manus och regi så storstilat har greppat med denna film. Manus bygger på Fredrik Backmans debutroman från 2012 med samma titel.

Det brukar heta att skrattet fastnar i halsen när humor plötsligt blir till tragik och det stämmer väl in för att beskriva den sinnesstämning som sakta smyger sig på oss intet anande.

Filmen ”En man som heter Ove” har nominerats i sex kategorier inför Guldbaggeutdelningen den 18 januari.

Bästa film, producenter Annica Bellander och Nicklas Wikström.

Bästa manliga huvudroll, Rolf Lassgård.

Bästa kvinnliga biroll, Bahar Pars.

Bästa Foto, Göran Hallberg.

Bästa mask/smink, Eva von Bahr och Love Larson.

Bästa visuella effekter, Torbjörn Olsson.