Rune gav naturen ett nytt ansikte

”Hej!

Det är Rune i Sölvesborg.”

Dom telefonsamtalen kommer inte längre. Rune är död. Vi, hans vänner, har svårt att fatta att denna idrottens kraftkarl och profil har nått det definitiva målet.

Som idrottsutövare var det full fart som gällde. Rune Johansson valde alltid raka spåret och som orienterare försökte han t o m flytta på stenmurar. Naturligtvis var det för hans motståndare i såväl bandy, ishockey som fotboll inte nådigt att söka närkontakt med expressloket från Hasselstad.

img151

Rune växte upp i Hasselstad men var på senare år bosatt i Sölvesborg dit kärleken till Laila förde honom. Rune var fem dagar från att fylla 78 år.

När Rune i Sölvesborg ringde mig på senare år var det mest för att snacka miljöfrågor som hade med F 17 att göra. Att påstå att han var starkt engagerad i dessa frågor vore att förminska hans uthållighet och kunskap. Han var uppslukad av ämnet och förde ständiga dialoger med högdjuren inom såväl försvar som miljödomstol.

Rune var också experten som ställde upp när människor i Bredåkra och Hasselstad behövde hjälp med förhandlingar gentemot staten när hus skulle inlösas, rivas eller bullerisoleras.

Mitt sista, större samarbete med Rune fick jag uppleva den 27 oktober 2015. Han och jag hade bjudit in folket i byn för att ta del av vår sammanställning av rivna hus där Rune klädde bilderna med ord om människorna som en gång bebott de hus som inte längre finns. Bygdegården i Hasselstad var knökafylld till sista sittplats och berättelserna och minnena var naturligtvis många vid det avslutande kaffet.

dsc00516

Rune minns jag bäst och mest intensivt som orienterare. Han greppade karta och kompass första gången 1951. Han cyklade via flygfältets norra del från Hasselstad och nådde bastu- och klubbstuga relativt lätt vid Sänksjön. Rune visade tidigt att han var en vinnartyp, inte minst hade han stora framgångar i klubbens många budkavlesegrar.

Men det var ändå ett vandringspris i Skogsvandrarnas ungdomstävling – ”Kurts Minne” som han ständigt ville minnas och berätta om. Han tog priset för alltid och året var 1958. Prisutdelare var klubbens främsta löpare, Leo Gustavsson.

Rune var född till idrottare men också som föreningsmänniska. Han hade att brås på, hans pappa Erik var Hasselstads starke man och socialdemokrat. Intresset för samhället Hasselstad gick så att säga i arv.

Rune spelade ishockey och fotboll för Kallinge SK och han rullade bandybollen i Fredriksbergs klubbdress. Han var också domare.

dsc01759

Skogsvandrarna har upphört som förening, boken blev till ett avslut. Däremot är vi en tapper skara som har fortsatt att träffas med nostalgiska promenader och samlingar vid klubbstugan. Rune var naturligtvis en av oss, in i det sista. Även i arbetet med boken.

Jag vill minnas vännen Rune med ett citat från boken ”Skogsvandrarminnen” där Leo Gustavsson beskriver Rune med bl a följande ord:

”Runes löpstil i skogen var väl inte den allra smidigaste men kraftfylld och framåtriktad. Hinder som fanns i vägen ville han inte godta, snarare ändra på.” På så sätt gav Rune naturen ett nytt ansikte.

Hasselstad – byn som nästan försvann

Bredåkra 15-6

Det var i slutet av 1990 som media i Blekinge började skriva och tala om framtida bullerproblem i samband med att JAS Gripen skulle tas i bruk på 2000-talet.

Den 11 augusti 1990 skrev Sydöstran att ”JAS hotar en framtida expansion av Kallinge”. Politiker i Kallinge slogs för att få bygga ut i Södermark med 100 lägenheter.

Ingen politiker nämnde Hasselstad och Bredåkra. Det blev nämligen dessa två byar som fick betala högsta priset för att JAS Gripen började flyga på F 17 från 2002.

I dag vet vi att ett 30-tal fastigheter på dessa två platser har lösts in av staten och rivits, andra har bullerisolerats för stora belopp.

På tisdag kväll, 27 oktober, kommer jag och Rune Johansson att berätta om bakgrunden och invånarnas kamp men också att visa unika bilder på hur alla de rivna fastigheterna en gång såg ut. Vi gör det på inbjudan av Hasselstad Samhällsförening och platsen är Hasselstad Bygdegård kl. 18.

Hasselstad 5-6

Det är mycket som har förändrats i Hasselstad och Bredåkra de senaste tio åren, men att slå vakt om F 17 och jobben har även inneburit stora begränsningar för Ronneby kommun som redan i ett yttrande till Koncessionsnämnden för Miljöskydd i november 1994 gjorde betydande utfästelser när JAS Gripen skulle placeras vid flottiljen.

  • Att avslå bygglovsansökningar inom Skarup/Hasselstad/Skärvgöl.
  • Att ej genomföra byggplaner med utökad bebyggelse i Kalleberga, Oxelgården, Södermark.
  • Att ej medverka till tomtdelningar och efterföljande nybyggnader.
  • Att skrinlägga planerna på ”Ronneby Transportcentrum” på planerad plats söder om flygfältet.
  • Att förvärva ett antal fastigheter i Kallinge.
  • Att aktualisera upphävning av detaljplaner i Kallinge.

I brevet från Ronneby kommun till Koncessionsnämnden för Miljöskydd påstod man följande:

”Vidare bör framföras att klagomål från kommunens befolkning på F 17:s verksamhet är mycket sällsynt”.

Ett påstående som var falskt utifrån befolkningens upplevelser i Hasselstad, Bredåkra och Möljeryd. Då ska man veta att vid den tidpunkten var det högaktuellt att lägga ner en flottilj i södra Sverige. Det stod mellan F 10 i Ängelholm och F 17 i Kallinge. Vi vet resultatet men priset blev högt för såväl kommun som många invånare.

I Hasselstad fanns det före JAS-epoken ett 60-tal fastigheter, i dag finns bara hälften kvar. I Bredåkra finns endast två hus kvar.

Bredåkra 15-4

Arrangörerna, Hasselstad Samhällsförening hälsar även icke medlemmar välkomna till visningen på tisdag kväll. En nostalgisk afton om människorna och företagen som en gång verkade på dessa orter.

Bilderna visar tre rivna hus.

Överst: Blomsterhallens bostadshus, Bredåkra. Ägare Karl-Gunnar Olsson.

Mitten: Gunnar Johanssons lanthandel, Hasselstad. Huset uppfört 1850.

Nederst: Börje Enarssons Speceri- och diversehandel, Bredåkra. Fastigheten uppförd 1890.

Klicka för större bild.