Kärleksstolar på biograf inget nytt

När Centrumbiografen i Ronneby nu satsar på en mindre intim biosalong med namnet ”VIP-salong” lockar man också med en stolsrad för kärleksfulla. Ägarna, väldigt driftiga och påhittiga, säger sig vara ensamma i Sverige om dessa specialstolar.

Jag vill på intet sätt förringa satsningen men vill bara i all enkelhet påpeka att ”kärleksstolar” fanns redan i slutet på 1950-talet. Sagabiografen i Kallinge, i saligt minne bevarad, hade en sådan stolsrad redan då. Det var på raden längst bak mot väggen som vi grabbar placerade oss med våra kärlekar.

Det var där i mörkret som vi osedda, trodde vi, kunde hålla tjejen i hand och vid riktigt avancerade tillfällen också pussa föremålet i fråga. Problemet var de otympligt stora och breda armstöden som mot slutet av filmen hade en benägenhet att skära in i sidan. Bekvämt var det inte. Det tänker jag på först nu när jag läser nutidens lösning på detta problem – armstöden kan naturligtvis fällas upp. Varför har ingen tänkt på denna geniala lösning förrän nu 2017?

Naturligtvis vill biografägarna i dag att vi ska känna oss som hemma men vad händer om det blir för kärleksfullt där längst bak i stolsraden? Hur långt är det tillåtet att gå? Fullt ut? Precis som hemma när andan faller på och filmer kanske ger impulser som ingen kan motstå.

Även på ett annat sätt var gamla Sagabiografen i Kallinge ett föredöme. Ägaren till biografen, Elof Fenberg, var förutseende och väl rustad när det beryktade ungdomsgänget från norra Kallinge drog in på biografen. De presenterade sig alltid genom att släppa brakare, såväl ljudliga som doftande/osande. Detta var Elof beredd på vilket innebar att han ett par gånger per film dök upp i halvmörkret med en sprayflaska i högsta hugg.

Han gjorde svepande rörelser med flaskan samtidigt som han tryckte på ”avtryckaren” och lät doften av tallbarr inta biosalongen. Astmatiker tänkte man inte på då.

Däremot är det astmatiker i dag som har uppenbara problem med den doft som intar salongen när burk efter burk med popcorn bärs in, den ena burken större och djupare än den andra. På vår tid var det mest tuggade violtabletter som spred en tung doft. Men Elofs talldoft var trots allt dominerande. Friskt och naturligt kändes det inte.

Två korta timmar med mannen Ove

Jag har i likhet med mångtusenden svenskar sett vinterns kassasuccé – ”En man som heter Ove”. Filmen är nominerad i hela sex kategorier för en guldbagge, bl a bästa manliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll.

Jag såg den på Sveriges modernaste biosalong – anrika Centrumbiografen i Ronneby. Salongen är densamma men ljudet har den bästa tekniken som finns i dag. För att inte tala om fåtöljerna. Och som grädde på moset den historiska runda armaturen i taket. Jag såg den första gången på tidigt 1950-tal.

Naturligtvis hade jag före biobesöket funderat kring rollfiguren Ove, gestaltad av den suveräne Rolf Lassgård. Hur roligt blir det och blir det enbart komik? Lite sådana tankar far genom skallen medan ögonen studerar reklamen på filmduken, stillbilder med lokal reklam. Jag ledsnar en aning när jag upptäcker ett stavfel i reklamen om nya krogen vid Ekenäs – Villa Vassen.

Jag försöker glömma fadäsen och öppnar den genuina godispåsen – Marabous odödliga M-kulor. Fasen vad den prasslar, bäst att tömma den redan under reklamen. Inga problem. Torr i munnen. Än mer torr när jag sneglar på grannen som sätter en vattenflaska till munnen. Det kluckar i hans strupe.

Plötsligt tänds belysningen i salongen. Reklamen är slut och upp på scenen hoppar en av ägarna till biografen. Jag känner igen honom från senaste fullmäktige när han och kompisen hämtade fjolårets kulturpris. Något liknande hopp upp framför en filmscen har jag inte sett sedan Elof Fenberg, dåtida ägare till SAGA-biografen i Kallinge framträdde med doftspray när busarna från norr envisades med att släppa brakisar.

Ove – hur var han, som har begåvats med en svensk film på två timmar? Ytyligt sett en knepig man, vresig och ännu ett dåligt exempel på hur fleråriga personer har framställts i Sverige genom åren. Vresigheten är som bortblåst när jag sakta och varligt får en mer djup bild av Ove.

Företaget vill omskola honom vid fyllda 59 men då får Ove nog och går hem, för alltid. Hans uppväxt kantas av tidig död för pappan men Ove finner sitt livs kärlek på ett tåg och äktenskapet blir livslångt och kärleksfullt. Men hustrun dör och det är då vresigheten infinner sig.

Ju mer jag lär känna Ove desto lättare har jag att förstå hans frustration och maniska kontrollbehov. Det måste vara livets mörkaste och svåraste upplevelse att tvingas begrava sin livskamrat. Naturligtvis förändras den kvarvarande.

Det är detta jag tycker att Hannes Holm som svarar för manus och regi så storstilat har greppat med denna film. Manus bygger på Fredrik Backmans debutroman från 2012 med samma titel.

Det brukar heta att skrattet fastnar i halsen när humor plötsligt blir till tragik och det stämmer väl in för att beskriva den sinnesstämning som sakta smyger sig på oss intet anande.

Filmen ”En man som heter Ove” har nominerats i sex kategorier inför Guldbaggeutdelningen den 18 januari.

Bästa film, producenter Annica Bellander och Nicklas Wikström.

Bästa manliga huvudroll, Rolf Lassgård.

Bästa kvinnliga biroll, Bahar Pars.

Bästa Foto, Göran Hallberg.

Bästa mask/smink, Eva von Bahr och Love Larson.

Bästa visuella effekter, Torbjörn Olsson.