Etikettarkiv: Bredåkra

Änglar i Bredåkra förr och nu

Publicerat av

Änglar, finns dom? Givetvis! Många av dem är skyddsänglar. Föräldrar är t ex skyddsänglar och när jag växte upp på 1940 – 1950-talet såg dom oss barn som varande änglar. Men ofta var vi något helt annat. Jag behöver inte gå närmare in på detaljer.

Jag växte upp i ett hus intill järnvägsstationen i Bredåkra. En mäktig och spännande plats var naturligtvis den stora kyrkogården. Folk åkte tåg från Ronneby till Bredåkra för att mellan ett par tåg vandra upp för backen och vårda sina döda anhöriga. Vissa helger kunde det vara rena vallfärdandet.

Den senaste tiden har Bredåkra mångåriga kyrkogård lockat människor i stort antal men inte enbart för gravvård. Det är tillkomsten av en speciell ängel som har lockat till extra besök. Konstnären Susanne Demåne har ”klätt om” en död hängalm till att bli en både vacker och beskyddande ängel. Den är ännu så länge namnlös men ska presenteras vid en högtidlighet på kyrkogården i samband med Allhelgonahelgen.

Som jag berättade i mitt förra blogginlägg kommer den nu färdiga ängeln att få efterföljare. Susanne har berättat att nästa ängel kommer att få namnet ”Alla är vi barn till någon”. Det ska också bli en tredje staty som ska få namnet ”Madonna och barnet”. Den nu färdigställda och kommande två statyer är skapade ur tre döda hängalmar på olika platser på kyrkogården.

Susanne Demåne räknar med att dessa tre ska kunna stå på rot ett 30-tal år framåt i tiden för att därefter placeras på ett podium men på annan plats.

Initiativet att låta Susanne Demåne rädda de döda almarna för framtiden är ett lyckat och tämligen unikt beslut. Men även på andra orter i landet har kyrkogårdar kommit att utnyttjas på olika sätt. I Kalmar har jag sett att det i sommar spelats teater på kyrkogården där. Kulturen finner alltid nya vägar.

Vad vore livet utan vattenpölar?

Publicerat av

Dammar och vattensamlingar har alltid fascinerat och haft en nästan magisk dragningskraft på barn. Naturligtvis till föräldras stora skräck.

Så var det även under min uppväxt i Bredåkra. Jämfört med nutid hade vi många fler vattenpölar att dras till. Det fanns fler grusvägar på den tiden och därmed också ett rikare utbud av stora och mindre vattenpölar. Lockande var också små kärr i skogen, en typ av våtmark, som var utmärkta skridskoisar.

Dessutom hade vi vattensamlingar som gick under benämningen korra som kunde vara allt från fyra meter till betydligt större format. En korra kunde med fördel användas till skridskoåkning och då naturligtvis med skridskoskenor. Skenorna kunde med en skruv ställas in så att de passade till exempel gummistövlar. Ofta tappade man skenorna när det blev för heta tag med bandyboll eller puck.

En flitigt använd korra fanns nära stationshuset i Bredåkra. Den låg i backen mellan stationshuset och ladugården som tillhörde Bredåkra gård. Den var ca 4 meter bred och hade vi tur med vattentillgången kunde den bli ca 10 meter lång men då synnerligen smal. Hur liten och grund den var skulle visa sig en varm och åskrik eftermiddag i augusti 1948.

Foto: Oscar Ekholm. Ur Blekinge Museums samlingar.

En blixt antände den stora ladugården med ett välfyllt höslinne. Byggnaden hade uppförts 1900. Den blev snabbt övertänd. Man lyckades få ut alla kor som hade börjat mjölkas. Problemet var dock bristen på vatten. Det var då brandmännen fick tipset att det fanns en vattensamling. Det var vår kära korra. En pump placerades intill och man började tömma den på vatten, vilket snabbt var avklarat. Vad jag kommer ihåg var korran torrlagd redan efter en kvart. Ladugården brann ner i brist på vatten och det pyrde i resterna en hel vecka. Dessbättre kom ingen till skada men en av ladugårdskarlarna klagade på att ha tappat sina löständer när blixten slog ner.

Vi hade också dammar att välja mellan. Det fanns några sådana i trakten runt Bredåkra. Några av dem var lämningar från 1700-talet. De räckte gott till för såväl bandy som ishockey. Däremot var det lite si och så med klubbornas kvalité. Det hände att kompisen ”lånade” sin morfars kryckkäpp vilket funkade oerhört väl.

En av dammarna fanns strax intill det mycket omtalade ”Dammarnas vägskäl”.  Eller som vi alltid sa, ”Damma vägskäl”. Vid dammen låg ett torp som ägdes av Bredåkra gård. I torpet bodde en skolkamrat tillsammans med sin mor och hennes föräldrar.

Dammen var en lämning från 1700-talet. Friherren och sedermera landshövdingen, Göran Pihlman Adlersten hade anlagt ett antal dammar i närheten av vägskälet Växjövägen – Karlshamnsvägen, mera känt som ”Damma vägskäl”.

Arne Enarsson i Hasselstad har skrivit en utmärk bok om Bredåkra gård och där beskriver han bygget av dammarna så här:

”På den tiden rann här en liten bäck som avvattnade åkerområdet väster om nuvarande Bredåkra kyrkågård. Dammarna var inte tänkta som kvarndammar som var brukligt på den tiden utan var vad vi i dag kallar en fritidsanläggning.”

Enarsson tror att man i dammarna kan ha odlat karp. En av dammarna fanns kvar till oss barn och det skänkte oss stor glädje. Dammen var i högsta grad barnvänlig eftersom vattendjupet var betryggande lågt. ”Damma vägskäl” finns även i dag som begrepp. I alla fall bär en skylt för busshållplats detta historiska namn. Dåtida vägskälet var dock beläget ca 200 meter norr om nuvarande busshållplats.

Denna lilla mossbelagda vägstump är vad som finns kvar av gamla Karlshamnsvägen förbi torpet som låg uppe till vänster vid stora trädet. I bildens nederkant fanns ”Dammarnas vägskäl.

För mig och andra årsrika utgör dessa vattensamlingar goda och glada minnen men då var vi ovetande om dess historiska tillkomst. För oss var det hur som helst omtyckta och väl utnyttjade motionsplatser. 

Betydande järnvägstrafik i Kallinge

Publicerat av

En svartvit bild från 1960-talet med tre lok och några järnvägsvagnar kan snabbt utlösa en tillbakablick och skapa ytterligare en minnesbild.

Så blev det när jag fick syn på Bo Lundgrens bild på Facebook. Bo tillhör en tapper grupp inom Kallinge Museum. Denna gång valde han en bild från Kallinge järnvägsstation. Bilden som du ser nedan med text har jag lånat för att omedelbart återgälda med en bild från mitt arkiv.

Kallinge station lades ner 1970 men den avvecklingen gällde endast persontrafik. Godstrafiken fortsatte ett bra tag och var av stor betydelse.

Min far var anställd vid Kallinge järnvägsstation och var ansvarig för godstrafiken. Han var stolt som en tupp över trafikens storlek. Ju fler järnvägsvagnar som rymdes på kallingespåren desto lyckligare var han.

Han visste långt i förväg när stationsområdet skulle vara som mest belastat och det fick honom vid ett tillfälle att utnyttja en kontakt vid F 17 i Kallinge. En helikopter med besättning hovrade en dag över järnvägsstationen och en bild togs. Den skulle bevisa, menade far, hur betydande Kallinge station var.

Bilden kan du nu ta del av nedan. Min far var nogsam och på baksidan av bilden har han gjort följande notering:

”Bilden tagen den 11.9. 1969 klockan 10.00. På Kallinge bangård syns 66 järnvägsvagnar.”

Tittar man väldigt noga i nedre hörnet vid magasinsbyggnaden står far där med händerna i sidorna och spejar mot helikoptern och skänker besättningen en tacksamhetens tanke.

Naturligtvis var det Kockums Jernverk med eget stickspår ner till fabriken som dominerade trafiken med sina många vagnar med skrot för smältning. Men det många säkert har glömt är att försvaret hade en minst lika betydande trafik av reabränsle.

Vagnarna med reabränsle placerades på Bredåkra stationsområde. Det fanns en tid ett pumphus strax intill stationshuset som tömde de många rulltankarna på sitt innehåll för att pumpa bränslet till två stora tankar intill Bredåkra hed. Den trafiken var betydande vilket jag visar med några bilder. Bredåkra hade då ingen persontrafik men varningsskyltarna talade ändå sitt tydliga språk om vad transporterna innehöll.

Kallinge hade också många transporter från Djupafors pappersbruk och inte minst Tarkett som hade övertagit fabrikslokaler som tidigare hyst Värmos verksamhet med bl a tvättmaskinstillverkning.

Tänk, så många minnen en bild kan återskapa.

Bredåkra rätt svar för nytt tågstopp

Publicerat av

Jag blir skogstokig för att inte säga sjövild när jag läser rubriker i stil med:

Rubriken denna gång är hämtad från Radio Blekinge, men även lokaltidningarna kan då och då hemfalla åt slappheten att placera ett önskat tågstopp vid Kallinge gamla järnvägsstation.

Den ska heta Bredåkra och inget annat. Platsen som lokala politiker har pekat ut, rakt söder om Ronneby flygplats, ligger bara ett stenkast från gamla stationsbyggnaden i Bredåkra. Hur många gånger ska jag behöva upprepa detta?

Inte heller fanns det belägg för att Radio Blekinge skulle skriva Kallinge i rubriken. Uttalandet från flottiljchefen, Tommy Petersson lät nämligen som följer:

” Försvarsmakten är positiv till Ronneby kommuns arbete med att få till en tågstation i närheten av flygplatsen.

I en skrivelse till kommunen skriver chefen för F17 att en tågstation skulle göra flottiljen till en mer attraktiv arbetsgivare då pendling skulle underlättas.

Vidare pekar man också på att en tågstation skulle underlätta transporter av materiel till och från flottiljen.”

I flottiljchefens uttalande nämns inget om Kallinge järnvägsstation. Det talas om det kloka förslaget att bygga en station/mötesplats strax söder om flygplatsen.

I dagens BLT citeras flottiljchefen på ett betydligt mer korrekt sätt:

”Jag är mycket positiv till utvecklingen av en järnvägsstation söder om dagens civila flygterminal liknande de kollektivtrafikkluster som skapats på andra platser”, går det att läsa i Peterssons skrivelse.”

Att som vissa journalister tro att Kallinge järnvägsstation skulle ligga strax söder om den civila flygterminalen visar att man är dåligt orienterad.

Min bild nedan visar platsen för den nya mötesplatsen utefter kustbanan. En vacker plats med mark som redan är inköpt av Ronneby kommun. Diskussionen har pågått allt för länge. Nu är det hög tid att komma till skott.

Det är inte Ronneby kommun som har fördröjt utvecklingen. Nej, dom som har stått på bromsen är Trafikverket som stretat emot länge nog.

Hör Rapp berätta om F 17:s uppbyggnad

Publicerat av

Inför Blekinge Flygflottiljs flygdag och firandet av flottiljens 75-åriga verksamhet den 25 augusti har jag tagit fram en inspelning som jag gjorde med flottiljens första chef, Torsten Rapp.

Det var inför flottiljens 40-årsfirande 1984 som jag lyckades locka Torsten Rapp till mikrofonen och jag har faktiskt hittat inspelningen i mina gömmor.

Han berättar bl a hur nära det var att F 17 hade placerats på bördiga Ramdalaslätten istället för i Kallinge.

Torsten Rapp var endast 38 år när han 1944 tillträdde som chef för F 17 och då som överstelöjtnant.  Överste blev han 1947.  Rapp var sjöofficer från början men blev 1960 chef för flygvapnet och redan året efter, 1961, utnämndes han till överbefälhavare. Rapp avled 1993.

Torsten Rapp blev också Blekinge Flygklubbs första ordförande när klubben bildades 1946. På den tiden var det enbart segelflyg och modellbygge som gällde.

Inspelningen som jag har kortat ner inleds med ljudet av en startande B 3 Junkers som var flottiljens första krigsflygplan. Därefter ett litet smakprov på hur F 17:s egen musikkår lät när flottiljen var ung.

Ännu ett hus mindre i Bredåkra

Publicerat av

Snart är det bara kyrkan, kyrkogården och Bredåkra gård kvar av det som en gång utgjorde Bredåkra samhälle. Ja, stationshuset med intilliggande hyreshus för dåtida stationspersonal står kvar men får sedan lång tid tillbaka inte användas som bostäder på grund av flygbuller.

Nu i dagarna har den gamla smedjan med tillhörande bostadshus också rivits liksom 13 tidigare fastigheter efter inlösen och rivning på grund av just flygbuller. Smedjan och torpet tillhörde Bredåkra gård på 1800-talet och till långt in på 1900-talet.

Smedjan har också flyttats en gång och låg tidigare strax söder om kyrkobyggnaden. Enligt Arne Enarssons sammanställning om Bredåkra gård från tidigt 1600-tal framgår att smeden på 1800-talet hette Petter Nilsson.

”Petter dog 1890 och när en ny ägare skulle tillträda bestämde baron Wrede på Bredåkra gård att denne också måste vara smed. Smedjan flyttades senare några hundra meter norrut och fanns kvar in i vår tid”, skriver Arne Enarsson.

När jag växte upp i Bredåkra på 1940- och 1950-talet var smedjan fortfarande i drift. En spännande plats att titta in i.

Torpet med den gamla smedjan ägdes senast av Lars-Erik Eriksson. Fastigheten hade beteckningen Bredåkra 15:8 och när Bredåkra station var i drift var postadressen Box 18, Bredåkra.

Smeden under min uppväxt hette Sven Svensson, född 1894, och hans hustru, Ellen Johansson. Deras barn: Bertil född 1931, Vanja född 1932 och Lennart född 1934.

Fastigheten har gränsat till F 17 och på platsen uppmättes den näst högsta ljudnivån av alla vid tidigare fastigheter i Bredåkra. Man uppmätte 104,09 dB mot Bredåkra gårds 104,91 dB.

Många av er har passerat torpet med smedjan på väg till kyrkan, kyrkogården eller Hasselstad som ligger strax norr om. Även det samhället har drabbats av ljudbuller och många fastigheter har även där rivits eller isolerats mot flygbuller.

Jag har medvetet valt att endast visa hur torpet och smedjan, som skymtar till höger, tog sig ut. Rivningen är inget att minnas.Rakt fram mellan hus och smedja kan man ana kyrkogården.

Gammal transportplan snart verklighet

Publicerat av

Redan 1990 lät Ronneby kommun genomföra en översiktsplanering där ett transportcentrum intill nuvarande flygstationen skissades. Efter snart 30 år kan i varje fall vissa delar av planen bli verklighet.

Det är när Ronneby kommun nu köper loss mark från Bredåkra gård som läget har ljusnat betydligt för att möjliggöra ett tågstopp vid Bredåkra söder om flygplatsen. Fördelen nu är att såväl region som kommun är överens om hur man vill se verkligheten.

Enda smolken i bägaren är att trafikverket helst vill ha tågstoppet vid gamla Kallinge järnvägsstation och inte vid Bredåkra lite längre väster om Kallinge. Trafikverket vill utnyttja den mark som redan finns vid den gamla stationen men nu förekommer Ronneby kommun med att köpa loss lämplig mark och då kommer frågan i ett helt annat läge.

Att lägga ett tågstopp i Kallinge skulle resultera i byten för tågresenärer för transport upp till flygstationen och då missar man hela idén med att locka till bekvämt tågåkande.

Ett stopp i närheten av Bredåkra skulle innebära ett ökat lyft för flygplatsen. Det uttalade dåvarande flygplatschefen Mona Grönqvist i en intervju redan 2013.

-Ett tågstopp på den platsen skulle öka antalet flygresor med 25 000 per år, var hennes absoluta övertygelse.

Lennarth Förberg, m, andre vice ordförande i regionstyrelsen, sa vid samma tidpunkt:

-Tåget är nyckeln och Trafikverket är intresserat. Ett tågstopp vid Bredåkra skulle gynna inte minst flygresenärer från västra Blekinge.

Men samma år fanns det en stark motståndare till ett tågstopp i Bredåkra nämligen Hans Jonasson som då var vd för Blekingetrafiken. Han bromsade utvecklingen med följande ord:

-Ett tågstopp i Kallinge/Bredåkra lär aldrig bli aktuellt. Flygplatsen är helt enkelt för liten. Dessutom ligger stationerna i Kallinge och Bredåkra för långt från själva flygplatsen.

Kommunstyrelsens ordförande, Roger Fredriksson, m, kommenterade dåvarande Blekingetrafikens vd:s uttalande på följande sätt:

-Alltid detta Karlskronaperspektiv. Blekingetrafikens vd väljer att helt bortse från västblekingarnas behov av täta och bra förbindelser med flygplatsen i Kallinge.

I dag är Ronneby Airport sydöstra Sveriges största flygplats och är fortfarande statligt ägd. I dag mäter man avståndet från järnvägen till flygstationen till ca 300 meter!

När nu regionrådet, Christina Mattisson är inne på samma linje som Ronneby kommun ser läget mer ljust ut än någonsin tidigare.

Ronnebys översiktsplanering 1990 siktade 25 år framåt i tiden men tiden löpte ut 2015 men byggstart 2024 är inte någon större miss när det gäller kommunikationer i Blekinge. Vi är vana vid att tvingas vänta.

Bilden visar platsen för det framtida tågstoppet vid Bredåkra söder om flygplatsen.

Varför färdigställs inte Moabacken?

Publicerat av

Skogsområdet Moabacken väster om Kallinge blev naturreservat 2012 men fram till i dag är det endast en informationstavla som vittnar om framtida användningsområde.

I området som långt tillbaka har varit ett populärt strövområde är det planerat att stigar ska anläggas som ska kunna utnyttjas av även rullstolsburna. Men av detta har inget ännu kunnat spåras i terrängen som på många platser helt håller på att förbuskas.

Naturreservatet innehåller kulturhistoriska värden i form av fornlämningar (gravar och stensättningar från bronsåldern/järnåldern) samt kulturhistoriska spår som torpruiner, stenmurar och äldre markvägar, berättar Länsstyrelsen som är förvaltare av området.

Området beskrivs också på följande sätt:

”Naturreservatet, som är 90 ha stort, ligger under högsta kustlinjen på mellan 20 och 55 meters höjd över Östersjön. Det ligger i ett sprickdalslandskap med skogsklädda höjder och dalsänkor med åkermark. Ungefär 70 % av reservatet består av ädellövskog med främst gammal bok och ek. Tillgången på död ved är god både i skuggiga och i solbelysta lägen. Området innehåller ett flertal kända rödlistade arter, framför allt av lavar och svampar.”

Moabacken har i alla tider ända fram på 1980-talet varit barn- och ungdomars favoritplats. Fortfarande vittnar många om var hyddor byggdes på olika platser för att inte tala om djävulsklyftan. I terrängen finns också ett berg som på vintrarna användes som vågad skidbacke som i dag inte alls är så brant som då.

I detta skogsområde hade nu nerlagda orienteringsklubben Skogsvandrarna en egenritad karta som användes till träningspass för nattorientering. Vi utgick från Jernvallens idrottsplats och vi klädde om i pissoaren eftersom vi inte hade tillgång till fotbollslagens omklädningsrum.

Rakt genom Moabacken går också en gammal väg som förr sträckte sig från Bredåkra ner till i närheten av dåvarande Djupafors pappersbruk. På 1960-1970-talet var den en populär cykelväg.

Bredåkra återuppstår som tågmötesplats

Publicerat av

Det kom goda nyheter i dag när Trafikverket på uppdrag av regeringen presenterade ”Transportplan 2018 – 2029”. En viktig investeringsplan.

Trafikverket förordar ett nytt mötesspår och hastighetshöjning på Blekinge kustbana vid Kallinge (Bredåkra) söder om flygplatsen. För denna utbyggnad satsas 103 miljoner kronor.

Viktigt är också, vilket trafikflödet på morgnar och eftermiddagar visar, att det satsas 704 miljoner kronor till fyrfilig motorväg på E 22 mellan Ronneby och Nättraby.

Tyvärr blev det ingen satsning på den länge begärda utbyggnaden av Sydostlänken mellan Älmhult och Olofström. Det blir förbättringar men ingen elektrifiering, inte heller anslutning mellan Blekinge kustbana och Olofström.

Planen gäller 2018-2029 så det gäller att vara rejält uthållig, inte minst mellan alla politiska val.

Ronneby behöver inga myndigheter

Publicerat av

Regeringen som kämpar för sin överlevnad har rekordtidigt börjat sprida vidlyftiga vallöften. Nu senast vill man flytta ut sju myndigheter från Stockholm till landet i övrigt. Det sägs att ca 500 arbetstillfällen kommer att beröras. Ett allt för högt pris säger fackliga representanter och sätter prislappen på varje myndighets flytt till en miljon kronor.

Blekinge blev utan tilldelning men i Ronneby ligger inte den politiska ledningen sömnlös om nätterna över detta faktum. Jag säger bara Sörby eller Viggenområdet så förstår du säkert vad jag åsyftar. Hade jag litat på tågens punktlighet hade jag kunnat dra till med den slitna klyschan – etableringarna i Sörby går som tåget!

Ronneby är populärt som aldrig tidigare. Alla företag, små eller lite större, vill till vägskälet i Sörby, Blekinges bästa plats med tanke på hur vägarna strålar samman just här. Lokaltidningarna är lyriska, mest Sydöstran, som nästan dagligen beskriver läget i Sörby. Tala om oväntad politisk draghjälp för den politiska ledningen i Ronneby med en moderat vid rodret.

Markområdet i Sörby har blivit så väletablerat att kommunen nu blickar ända upp till Bredåkra, mina gamla domäner under uppväxttiden. Man kan med fog påstå att Ronneby inom en snar framtid kommer att växa fram till en av kommunens mest frekventerade platser, nämligen Bredåkra kyrkogård. En plats nästan lika välbesökt som Maxi som kommer att ligga i utkanten av den nya kommundelen om bara några år.

Ronneby är populärt även inom andra områden. Bland Blekinges kommuner har turismen ökat mest i Ronneby. Ökningen var hela 17,1 procent och mest ökade utländska gästnätter framför allt på vandrarhem. GRATTIS Pehr Andersson som arbetar hårt och med framgång driver Ronneby Vandrarhem. Kom dessutom ihåg att denna mätning endast gällde de första sex månaderna! Och denna framgång utan att vi i Ronneby har försökt mäta antalet soltimmar ute i skärgården som Karlskrona på Utklippan.

Detta med turismen kan bli hur stort som helst. Betänk utvecklingspotentialen när Ronneby får möjlighet att visa upp såväl ”Guldgubbar” som historiska vrakdelar från danska kungaskeppet ”Gripshunden”. Ni måste förstå hur jag nästan går i spinn när jag tänker på att en riktig turistbyrå i centrum av stan blir en allt mer oundviklig inrättning.

Dessutom har Ronneby blivit riktigt bra på att spara pengar. Redan den 11 augusti kunde läsare av denna blogg upplysas om att kommunen kan spara upp mot 100 miljoner kronor på att bygga om en övergiven fabrikslokal till skola istället för att bygga en ny. Strålande!

Men visst finns det stora eller mindre problem. Hur länge ska t ex fotbollsspelare som använder Brunnsvallen behöva gå 125 meter till ett omklädningsrum i sporthallen?! Detta för att politiker på olika plan nu ”bollar” frågan mellan sig. Jag vill inte bli missuppfattad i denna min ironi om gångavståndet.

Dessutom måste jag påstå att politiker, men även tjänstemän, har en förmåga att krångla till frågor som man egentligen vill skjuta framför sig och slippa ta beslut om. Naturligtvis tänker jag på betongbron vid Ronnebyåns utlopp i hamnen som med högt vattenstånd hindrar även mindre båtar att passera. Senaste förslaget går ut på att bygga en högre bro istället för en enkel klaffbro.

En motgång av ganska stort mått blev det dock med den planerade postterminalen i Sörby. Det var i september 2015 som kommunen flaggade för att en regional terminal var på väg att beslutas men tyvärr kom intressen placerade i Karlskrona in i affären och den uteblev såväl i Ronneby som i övriga länet.