Etikettarkiv: Kallinge

Museigrupp vill rädda Bredåkra hed

Publicerat av

I eftermiddag har arbetsgrupperna inom Kallinge Museum haft höstavslutning med stort deltagande. Man kunde se tillbaka på ännu en framgångsrik säsong som inneburit att antalet utställningar har ökat. Bl a har en utställning som skildrar F 17:s verksamhet färdigställts.

En annan grupp arbetar med att i skrift och bild berätta Kallinge SK:s långa historia. Även pappersbruket Djupafors uppgång och fall har arbetats fram och nu har också industrin Bröderna Karlsson påbörjats. Industrin blev sedermera mest känd under namnet Värmos.

Kallinge Museum har på kort tid vuxit i omfattning och flera projekt väntar på att lyftas fram och bevaras för framtiden.

Bland deltagarna på mötet antogs ett förslag till medborgarförslag som i dagarna ska lämnas till kommunfullmäktige i Ronneby. Förslaget gäller Bredåkra hed som bör återställas på ett sätt som på ett värdigt sätt kan minna om platsens dåtida betydelse ur svensk försvarssynpunkt.

Jag återkommer till detta medborgarförslag i ett kommande blogginlägg.

Som brukligt är vid säsongavslutningar med Kallinge Museum avåts smörgåstårta med efterföljande kaffe med välsmakande pepparkakor. God julstämning rådde under hela sammankomsten som också hedrades med ett besök av reportern, Stefan Larsson från tidningen ”Bas Blekinge”.

Museet håller nu stängt till efter jul och nyår.

Kallinges julgran hämtad i Sörby

Publicerat av

Vad skulle vi göra utan Facebook? Där kan man snabbt få reda på saker som annars skulle ta L Å N G tid att forska i.

I går berättade jag här på bloggen om årets julgran på Kallinge torg. Redan i dag har jag med hjälp av vännen Kurt Gummesson och Facebook fått veta var granen har växt. Jag har dessutom fått veta granens ålder!

Granen har hämtats på Gamla Landsvägen 67 i Sörby. Den planterades på tomten av Nils Berggren och året bör ha varit 1952. Låt oss säga vid årsskiftet 1940 – 1950 så är vi mycket nära sanningen.

Tack Kurt Gummesson för intressanta uppgifter. Årets julgran på torget i Kallinge är således inte vilken gran som helst hämtad från någon granplantering. Den har genom åren studerats av många och vårdats och är således ingen dussinvara.

Torggranen – ett träd att bedöma

Publicerat av

”Min lilla gran, så grön och fin, du luktar gott som terpentin!

Vill ingen ha dig får jag la ta dig som rövat bort dig från skogen din.”

”Knalle Juls Vals” i C-dur med text och musik av Evert Taube som skildrar granförsäljarens möda i gången tid. En text som alldeles säkert handlade om honom själv och hans hustru Astri.

Granen har fortfarande en stark ställning i vår absolut mest omhuldade tradition som Julen utgör. En gran på torget är naturligtvis ett oavvisligt krav som myndigheter och politiker inte ens skulle våga tänka tanken på att spara in. Förr skänktes torggranarna ofta av en skogsägare. Hur det är i dag vet jag inte. Har inte heller någon betydelse, det viktiga är att den varje år pryder sin plats.

Därför är det med djup respekt för vår tradition jag nu lyckligtvis kan berätta att Kallinge torg fick sin gran på plats i måndags (27.11) naturligtvis i strilande regn. Väsentliga delar av granens nederdel skyms av kranbilen men det är en fullt medveten tanke bakom tilltaget, nämligen att ni personligen ska ta en titt på årets gran.

Förr var det närmast ett tjänstefel av en lokaltidning att inte föreviga kommunens julgranar. Numera kommer granen också i luften i form av landets modernaste flygplan, JAS Gripen, som flyger i formation och bildar just en julgran. En vacker hälsning som också påminner oss om att försvarets flyg alltid håller ett vakande öga på vad som händer utefter våra gränser, oavsett helg eller vardag.

På tal om tradition. Kan bara inte undanhålla er från vad vi några medelålders bosatta i Kallinge (i varje fall två) på tidigt 1970-tal hade för jultradition. Det var vännen Mats Harrysson och jag som årligen gjorde ett slags bedömning av det årets julgran på torget.

Mats var då inte bosatt i Kallinge, han kom hem till jul och ville då ha en guidad tur genom Kallinge. Han ville se vad som hade förändrats i samhället under ett år. Ska sanningen fram fanns det mestadels ytterst lite förändringar att visa. Däremot fanns det ett betydligt viktigare mål för vår kvällspromenad som alltid genomfördes runt midnatt efter julmat och dryck.

Det var granen på torget som var målet. Det var två varv runt granen som gällde. Ett första för att bedöma själva granens form och grenverk och ett avslutande varv för att bedöma lampornas placering och lysbarhet.

Ett år blev vi prejade av en polisbil, en stor svart/vit med mycket plåt. Den körde upp på torget intill granen och två konstaplar klev ur. Eftersom jag dagligen brukade ringa till polisen för att fråga: ”ha det vatt nått?”, jag var journalist på BLT då, blev jag genast igenkänd.

”Jasså är det du, var konstapelns första kommentar. Vad gör ni här?

Vi berättade om vår julgranstradition och de tyckte det verkade trevligt.

De berättade att en äldre dam iaktagit oss genom ett fönster i ett intilliggande hyreshus och ringt polisen. Hon befarade att vi skulle välta granen eller panga lamporna i den.

Så tokigt det kan bli, men minnet finns kvar vilket är bevis på att traditioner etsar sig fast på ett eller annat sätt, vilket är meningen med traditioner.

Varför färdigställs inte Moabacken?

Publicerat av

Skogsområdet Moabacken väster om Kallinge blev naturreservat 2012 men fram till i dag är det endast en informationstavla som vittnar om framtida användningsområde.

I området som långt tillbaka har varit ett populärt strövområde är det planerat att stigar ska anläggas som ska kunna utnyttjas av även rullstolsburna. Men av detta har inget ännu kunnat spåras i terrängen som på många platser helt håller på att förbuskas.

Naturreservatet innehåller kulturhistoriska värden i form av fornlämningar (gravar och stensättningar från bronsåldern/järnåldern) samt kulturhistoriska spår som torpruiner, stenmurar och äldre markvägar, berättar Länsstyrelsen som är förvaltare av området.

Området beskrivs också på följande sätt:

”Naturreservatet, som är 90 ha stort, ligger under högsta kustlinjen på mellan 20 och 55 meters höjd över Östersjön. Det ligger i ett sprickdalslandskap med skogsklädda höjder och dalsänkor med åkermark. Ungefär 70 % av reservatet består av ädellövskog med främst gammal bok och ek. Tillgången på död ved är god både i skuggiga och i solbelysta lägen. Området innehåller ett flertal kända rödlistade arter, framför allt av lavar och svampar.”

Moabacken har i alla tider ända fram på 1980-talet varit barn- och ungdomars favoritplats. Fortfarande vittnar många om var hyddor byggdes på olika platser för att inte tala om djävulsklyftan. I terrängen finns också ett berg som på vintrarna användes som vågad skidbacke som i dag inte alls är så brant som då.

I detta skogsområde hade nu nerlagda orienteringsklubben Skogsvandrarna en egenritad karta som användes till träningspass för nattorientering. Vi utgick från Jernvallens idrottsplats och vi klädde om i pissoaren eftersom vi inte hade tillgång till fotbollslagens omklädningsrum.

Rakt genom Moabacken går också en gammal väg som förr sträckte sig från Bredåkra ner till i närheten av dåvarande Djupafors pappersbruk. På 1960-1970-talet var den en populär cykelväg.

Bredåkra återuppstår som tågmötesplats

Publicerat av

Det kom goda nyheter i dag när Trafikverket på uppdrag av regeringen presenterade ”Transportplan 2018 – 2029”. En viktig investeringsplan.

Trafikverket förordar ett nytt mötesspår och hastighetshöjning på Blekinge kustbana vid Kallinge (Bredåkra) söder om flygplatsen. För denna utbyggnad satsas 103 miljoner kronor.

Viktigt är också, vilket trafikflödet på morgnar och eftermiddagar visar, att det satsas 704 miljoner kronor till fyrfilig motorväg på E 22 mellan Ronneby och Nättraby.

Tyvärr blev det ingen satsning på den länge begärda utbyggnaden av Sydostlänken mellan Älmhult och Olofström. Det blir förbättringar men ingen elektrifiering, inte heller anslutning mellan Blekinge kustbana och Olofström.

Planen gäller 2018-2029 så det gäller att vara rejält uthållig, inte minst mellan alla politiska val.

Segelflyg över Blekinge 1946 – 2011

Publicerat av

Nu, alla vänner av segelflyg – och ni är många – är vår uställning på Kallinge Museum klar för visning. Ett rikt bildmaterial och text tar er med på en tidsresa och teknisk utveckling för Blekinge Flygklubb och dess Segelflygsektion under 65 år.

 

Vårt arbete med utställningen började hösten 2016 på initiativ av Bengt Christer Nilsson sekr. i Kallinge Museums styrelse och själv segelflygare under ett antal år. I arbetsgruppen har också en av klubbens första kvinnliga piloter Kristina (Månsson) Berggren och veteranerna Helge Stenberg, Ingmar Olofsson, Bengt Körling och Kjell Amilon ingått. Jag, Bengt Mauritzson med betydligt kortare flygtid, har också haft förmånen att få hjälpa till.

Nu hälsar vi er därför välkomna att besöka Kallinge Museum på Flisevägen i Kallinge. Museet är öppet varje lördag klockan 10 – 13.

Berätta gärna för dina vänner så att alla med flygintresse och speciellt då segelflyg kan ta del av en unik föreningsverksamhet som startade 1946 och avslutades 2011.

 

Kärleksstolar på biograf inget nytt

Publicerat av

När Centrumbiografen i Ronneby nu satsar på en mindre intim biosalong med namnet ”VIP-salong” lockar man också med en stolsrad för kärleksfulla. Ägarna, väldigt driftiga och påhittiga, säger sig vara ensamma i Sverige om dessa specialstolar.

Jag vill på intet sätt förringa satsningen men vill bara i all enkelhet påpeka att ”kärleksstolar” fanns redan i slutet på 1950-talet. Sagabiografen i Kallinge, i saligt minne bevarad, hade en sådan stolsrad redan då. Det var på raden längst bak mot väggen som vi grabbar placerade oss med våra kärlekar.

Det var där i mörkret som vi osedda, trodde vi, kunde hålla tjejen i hand och vid riktigt avancerade tillfällen också pussa föremålet i fråga. Problemet var de otympligt stora och breda armstöden som mot slutet av filmen hade en benägenhet att skära in i sidan. Bekvämt var det inte. Det tänker jag på först nu när jag läser nutidens lösning på detta problem – armstöden kan naturligtvis fällas upp. Varför har ingen tänkt på denna geniala lösning förrän nu 2017?

Naturligtvis vill biografägarna i dag att vi ska känna oss som hemma men vad händer om det blir för kärleksfullt där längst bak i stolsraden? Hur långt är det tillåtet att gå? Fullt ut? Precis som hemma när andan faller på och filmer kanske ger impulser som ingen kan motstå.

Även på ett annat sätt var gamla Sagabiografen i Kallinge ett föredöme. Ägaren till biografen, Elof Fenberg, var förutseende och väl rustad när det beryktade ungdomsgänget från norra Kallinge drog in på biografen. De presenterade sig alltid genom att släppa brakare, såväl ljudliga som doftande/osande. Detta var Elof beredd på vilket innebar att han ett par gånger per film dök upp i halvmörkret med en sprayflaska i högsta hugg.

Han gjorde svepande rörelser med flaskan samtidigt som han tryckte på ”avtryckaren” och lät doften av tallbarr inta biosalongen. Astmatiker tänkte man inte på då.

Däremot är det astmatiker i dag som har uppenbara problem med den doft som intar salongen när burk efter burk med popcorn bärs in, den ena burken större och djupare än den andra. På vår tid var det mest tuggade violtabletter som spred en tung doft. Men Elofs talldoft var trots allt dominerande. Friskt och naturligt kändes det inte.

Leo Gustavsson har lagt ner kartan

Publicerat av

Leo Gustavsson, en av Ronneby kommuns absolut främsta idrottsprofiler, har avlidit. Han skulle ha fyllt 90 år i augusti.

Vi i gruppen som arbetade fram boken ”Skogsvandrarminnen. Orientering – ett sätt att leva” är i dag tacksamma att vi hann utnyttja Leos kunskap och minnesbank. Boken kom ut 2014 och bara något år senare fick han sviktande hälsa. Ett svårt slag för en man som var bortskämd med att nästan dagligen ta en träningsrunda i skogen.

I boken som är fylld med Skogsvandrarminnen tecknar jag följande bild av Kallingegrabben, uppvuxen i Flisan intill skolan, som blev såväl svensk mästare som landslagsman inom Svensk Orientering. På riksplanet kallades han ofta för ”Kallinge-Leo”.

Leo var född tävlingsmänniska och hade naturligtvis svårt att mäta sina krafter med de betydligt äldre grabbarna. Som åttaåring deltog han i klubbens hinderlopp. Han var då så liten att han lättare kunde passera hindren under istället för att kliva över dem.

Han avverkade sin första kompassgång som tioåring men hans tävlingsdebut kom långt senare. Förklaringen är enkel – på den tiden fanns inga tävlingsklasser för de yngsta


I dag med facit i hand står det klart att han är Skogsvandrarnas genom tiderna mest framgångsrika orienterare med ett SM-guld 1956 som kronan på verket. En bragd som på den tiden orsakade utbredd avundsjuka bland skolans elever i Kallinge där Leo då var lärare.

– Naturligtvis var vi jätteavis på de som fick ha en svensk mästare som lärare. Själv gick jag i klassen brevid, vittnar en man som har uppnått mogen ålder men ändå väl minns händelsen.

Plötsligt var kallineglöparen en rubrikernas man. Lokaltidningarna hade redan haft anledning att ofta skriva om honom men nu var det rikstidningarna som drog på. T.o.m. dåtidens kvällstidningar uppmärksammade stort det nattliga guldet på Gotland.

Expressen skrev:

”Leo Gustavsson svensk mästare i nattorientering”.

Reser till Gotland igen. Vill se hur här ser ut”.

Redan där på kvällen, i mörkret strax före midnatt den 3 november visade Leo även ledartakter. Expressen skriver:

”När alltihop var över kallades Leo Gustavsson fram till mikrofonen. Han skulle intervjuas i den kolsvarta natten men vände p´åt och höll ett glänsande tacktal till de duktiga arrangörerna”.

Expressen må vara ursäktad nu efter alla år men man stavade hans efternamn med f och inte v. Men så var han inte heller riktigt känd. Inte för rikspressen.

I Blekinge var dock Leo en fruktad men aktad orienterare som redan 1952 hade korats till Blekinges främste idrottsman och tilldelats Sydöstrans guldmedalj.

Därför var det väl inte mer än rätt och förväntat att Ronnebys starke politiker, fullmäktiges ordförande Nils Malmström ställde stegen upp till Sänksjön för att hålla tal efter SM-bragden.

Medlemmar har berättat att det i novembermörkret arrangerades en vacker och skogligt inramad högtidsstund där Leos äldre bror Ove framförde sina egna och föreningens gratulationer. Förutom då kommunens vid den tiden ovanliga uppvaktning.

Hela 1950-talet har beskrivits som Leos ”århundrade”. Det var då han fick sitt egentliga genomslag som elitidrottsman och stod på topp av sin karriär med bl.a. landslagspremiär 1951 mot Finland. Året innan hade klubbkamraten Yngve Franzon blivit föreningens första landslagsman.

Innan det framgångsrika 50-talet var till ända hade Leo dubbla landslagsuppdrag 1958. Han blev 3:a mot Danmark och 11:a i landskampen mot Norge.

Utmärkt och uppmärksammad förstärkning fick Skogsvandrarna 1959 i form av Sivar Nordström. Det året kunde Skogsvandrarna glänsa med två landslagsmän –Leo och Sivar. Dessutom blev det naturligtvis seger i 7-manna.

Leo och Sivars landslagsframgångar fortsatte året efter och de dominerade som Sveriges representanter vid tävlingar i Östtyskland.

Året efter hade Leo betydande framgångar som lagledare för Sveriges trupp till Östtyskland. Han var under många år engagerad som landslagsledare med teknikträning som specialitet. Kartritning var en annan stark sida hos Leo.

En utställning i Kallinge med lyft

Publicerat av

Några har undrat över den ökade trafik som vissa dagar sker vid gamla tvätteriet intill Kallinge torg. Ur bilarna strömmar äldre män med pärmar under armarna. Efter några timmar återvänder de livligt diskuterande. Vad är på gång?

Svaret är enkelt. Byggnaden man strömmar till inrymmer numera Kallinge Museum. Utställningar visades upp under höstens Kallingedag och nu ska dessa utökas med ytterligare spännande material. Kallinge Sportklubb (Kallinge SK) arbetar på sitt håll och själv tillhör jag en grupp som har fått till uppgift att skildra Blekinge Flygklubbs verksamhet under 70 år.

Det spännande uppdraget har vi fått av Bengt-Christer Nilsson, sekreterare i Kallinge Museums styrelse. Bengt var naturligtvis även han en av Kallinges många ungdomar som vid fyllda 15 år lockades av segelflyg. Givetvis har vi tackat honom för omtanken.

Blekinge Flygklubb bildades 1946 och blev snabbt en verksamhet som lockade bruksortens ungdomar i stora skaror. På den tiden var även många tjejer med i verksamheten som bl a innebar byggande av glidflygplan, alltså inte segelflygplan. De kom senare.

img_0887

Vid senaste träffen fanns de verkliga veteranerna på plats. Längst fram från vänster, Åke Berglund, Kennert Nero, Kjell Amilon och Olle Mattiasson.Bakom från vänster, Micke Berglund, Bengt-Christer Nilsson och Helge Stenberg. Hos dessa finns ett imponerande stort antal flygtimmar samlade.

Jag tror att det kan bli en ganska spännande utställning med såväl modeller, bilder och annat smått och gott. Hur i hela friden har t ex den bruna pärmen med nazistmärket hamnat i Blekinge Flygklubbs ägor? Äldre och yngre segelflygare hajar säkert vad det handlar om men vi ska inte ännu avslöja för mycket.

fbk-3 Tänk t ex när en av oss i en låda hittade Blekinge Flygklubbs första klubbmärke från 1940-talet. I papper (!) med nål. Inte dåligt. En skatt! Väl bevarade.

fbk-1Vi är fortfarande i en inledande planeringsfas som innebär att vi forslar fotoalbum från när och fjärran. Vi väljer bilder ur ett rikare sparande än vad vi hade vågat tro. Verksamheten sprider sig nu som ringar på vattnet och allt fler veteraner hittar vägen till Kallinge Museum.

När vi senast träffades, i fredags, kunde vi glädjas åt ytterligare ett antal flygveteraner. Där fanns Åke Berglund (hans son Micke Berglund är självskriven som ”uppslagsverk”.) På plats fanns också Kennert Nero och Olle Mattiasson som naturligtvis kände igen merparten av gamla ansikten. Årtal inte minst.

Givetvis är även Helge Stenberg, Kjell Amilon och Ingmar Olofsson delaktiga i arbetet och är mer frekventa deltagare vilket borgar för gedigen kunskap och noggrannhet.

Redan nu vill jag säga att Kallinge Museum är en samlingsplats, ett museum av rang som på skiftande sätt kommer att minna om Kallinge bruksorts rika verksamhet. Redan nu finns ett rikt material att ta del av och mer kommer.

Flygklubben till Kallinge museum

Publicerat av

dsc05207

Här är gruppen som snabbt bestämde sig för att genast börja arbeta med att presentera Blekinge Flygklubbs rika historia. Från vänster, Nils Nilsson, Kjell Olsson, Miklos Feher, Ingemar Olofsson, Bengt Christer Nilsson, Helge Stenberg och Jan-Otto Kleremark.

Nu ska även anrika Blekinge Flygklubb (firar 70 år i helgen) få en plats i Kallinge Museum. Flygklubben har genom åren lockat ungdomar från Kallinge i stora skaror och det var under många år den gamla officersmässen på Bredåkrahed som hyste flygintresserade ungdomar.

Lokalerna inrymde inte enbart monterbara segelflygplan utan var också en samlingsplats för modellbyggare. Man började som modellbyggare i väntan på att fylla 15 år som var startdatum för att få påbörja segelflygutbildning.

Officersmässen finns inte längre men minnena finns kvar och är dokumenterade i en hel hoper med svartvita bilder. Genom åren har fotgraferandet ökat i samband med bättre förutsättningar med såväl stillbildskamera som filmkamera.

En liten del av alla dess historiska foton ska nu ta plats på Kallinge Museum. Den nystartade verksamheten har stora planer för framtidens museum och vill nu också att flygklubben ska få en plats bland idrottsföreningar och minnen från industri och samhället i stort.

Ett första möte ägde rum för några dagar sedan och då drogs riktlinjerna upp för det fortsatta arbetet. Nästa träff är planerad till onsdagen den 28 september då hela den flygande sakkunskapen tar plats för att välja och vraka ur ett digert material.