Dagens löpsedel är hämtad från tisdagen den 7 januari 1969. Ett spännande och aningen lurigt budskap som säkert lockade många att ta en extra tur till kiosken för ett s k lösnummer.
Frågan är, handlade verkligen Beatles med frukt, dessutom frukt från Blekinge? Naturligtvis var det inte så. Hur skulle de ha hunnit det mellan alla spelningar?
Men löpsedeln ljuger ändå inte. Beatles köpte nämligen äpplen från Ronneby. Glasäpplen tillverkade och formgivna av Benito Marcolin 1968. Tillsammans med brodern Josef drev han Färe-Marcolin Konstglas i Ronneby. Glashyttan fanns på den mark som nu hyser HSB:s fastigheter mellan Ronnebyån och Brunnsparken. Tillverkningen av konstglas pågick mellan åren 1961 – 1991. Marken kallas än i dag för glasbrukstomten.
Naturligtvis är jag stolt ägare till ett guldinfattat Beatles-äpple formgivet och tillverkat i Ronneby.
Glasäpplet innehöll bladguld av 24 karat och blev en stor succé för bröderna Marcolin. Tänk dig själv storheten att få sälja äpplen till the Beatles i slutet av 1960-talet, ett decennium, då Beatles totalt dominerade musikmarknaden. Förklaringen var att Beatles musik gavs ut av skivbolaget Apple Records Parlophone EMI.
Enligt uppgift hade bröderna Josef och Benito Marcolin god kontakt med den kända tv-journalisten Ingrid Schrewelius som i sin tur hade en bra inkörsport till Beatles. Hon hjälpte till att förmedla kontakten som resulterade i en affärsuppgörelse med äpplen från Ronneby. Ingrid Schrewelius var programledare för modeinriktade ”Lilla Journalen”.
Jag blir skogstokig för att inte säga sjövild när jag läser rubriker i stil med:
Rubriken denna gång är hämtad från Radio Blekinge, men även lokaltidningarna kan då och då hemfalla åt slappheten att placera ett önskat tågstopp vid Kallinge gamla järnvägsstation.
Den ska heta Bredåkra och inget annat. Platsen som lokala
politiker har pekat ut, rakt söder om Ronneby flygplats, ligger bara ett
stenkast från gamla stationsbyggnaden i Bredåkra. Hur många gånger ska jag
behöva upprepa detta?
Inte heller fanns det belägg för att Radio Blekinge skulle skriva Kallinge i rubriken. Uttalandet från flottiljchefen, Tommy Petersson lät nämligen som följer:
”
Försvarsmakten är positiv till Ronneby kommuns arbete med att få till en
tågstation i närheten av flygplatsen.
I
en skrivelse till kommunen skriver chefen för F17 att en tågstation skulle göra
flottiljen till en mer attraktiv arbetsgivare då pendling skulle underlättas.
Vidare
pekar man också på att en tågstation skulle underlätta transporter av materiel
till och från flottiljen.”
I
flottiljchefens uttalande nämns inget om Kallinge järnvägsstation. Det talas om
det kloka förslaget att bygga en station/mötesplats strax söder om flygplatsen.
I
dagens BLT citeras flottiljchefen på ett betydligt mer korrekt sätt:
”Jag är mycket positiv till utvecklingen av en järnvägsstation söder om dagens civila flygterminal liknande de kollektivtrafikkluster som skapats på andra platser”, går det att läsa i Peterssons skrivelse.”
Att som vissa
journalister tro att Kallinge järnvägsstation skulle ligga strax söder om den
civila flygterminalen visar att man är dåligt orienterad.
Min bild nedan visar platsen för den nya mötesplatsen utefter kustbanan. En vacker plats med mark som redan är inköpt av Ronneby kommun. Diskussionen har pågått allt för länge. Nu är det hög tid att komma till skott.
Det är inte Ronneby kommun som har fördröjt utvecklingen. Nej, dom som har stått på bromsen är Trafikverket som stretat emot länge nog.
Filmaren Mats Harrysson och fotografen Tommy Nilsson har på var sitt sätt lockat storpublik till Centrumbiografen i Ronneby. Detta med filmer från 1990-talet och stillbilder från 1989. Nostalgin har flödat och intresset för dåtiden kommer nog alltid att förbli stort.
Nu när publika arrangemang har starkt reducerats på grund av Coronavirus kan jag tänka mig att bjuda på ett stycke historia med hjälp av löpsedlar från Blekinge Läns Tidning på 1960- och 1970-talet.
Jag var anställd på lokalredaktionen i Ronneby 1969 – 1974 och
då skulle man också lämna förslag på ett lokalt löp. Jag var samlare redan då
och nu tänker jag att det i virustider kanske kan passa med en del korta
tillbakablickar.
Säkert finns det en eller annan som eventuellt kan minnas
vissa av löpen och vad de stod för.
Jag inleder med en löpsedel från onsdagen den 18 april 1973. Redan då hade Ronneby kommun problem med att få polisiär förstärkning. Förstärkning hade utlovats men Rikspolisstyrelsen svek i sista stund.
I nutid har rubrikerna haft liknande innehåll. Rubriken nedan är från 16 november 2019.
Nu i dessa dagar är det extra viktigt att lufta lungor och röra på benen. Synintrycken inte att förglömma. Är man som jag 70-plussare gäller det att inte bli allt för isolerad när man villigt efterlever vad våra experter vill att vi ska göra för att minska spridning av coronavirus.
Lördagens vårvärme med nästan omärkbarbar vind var som gjort för en utflykt till Torkö i Ronneby vackra skärgård. Vi var många som hade kläckt samma idé men vi tog alla ut tillräckliga avstånd när vi möttes på bitvis smala och kurviga stigar.
Det är på Torkö man får njuta av såväl natur som vacker havshorisont. Typiskt för Blekinge är att skogen sträcker sig ända fram till strandkanten.
burst
Varje gång som jag återvänder till denna pärla är det en gammal
löpsedel från Blekinge Läns Tidning som med automatik dyker upp på min näthinna.
Löpsedeln är från den 7 maj 1971 och berättar om ett flyghaveri som hade kunnat
ödelägga stora delar av Torkö. Min blick söker sig alltid till terrängavsnittet
där en förarlös A 32 Lansen plöjde fram och gjorde en gata i snårskogen innan
det slutligen hamnade i havet.
Besättningen, Christer Kindblad och Leif Possung, hade tvingats lämna sin A 32:a på grund av motorbortfall. På Torkö fanns vid den tidpunkten ett stenbrott och dit hade samma dag förts en last med dynamit. Inte mindre än 50 ton dynamit fanns samlad på en plats och hade det förarlösa flygplanet träffat den hade större delen av Torkö varit borta för all framtid.
Händelsen har etsat sig fast. Förarlöst flygplan som lika
gärna hade kunnat glidflyga ända bort till Karlskrona. Det var vad besättningen
först befarade medan de sakta föll mot Östersjöns yta med sina fallskärmar.
Det gamla stenbrottet på ön är dramatiskt i sig. Det är
vattenfyllt i dag vilket har skapat en annorlunda badplats för våghalsade yngre
och äldre. Även sjöfåglarna har här funnit en fristad. Omgivningen kryddas
sommartid med såväl betande får som kor.
Parkeringsplatsen intill brofästet har genom åren varit
flitigt diskuterad. Frågan löstes på ett bra sätt under fjolåret och med en
uppgörelse mellan Ronneby kommun och markägaren finns det nu sedan fjolåret 30
parkeringsplatser.
Förutom badet i stenbrottet finns det en fin havsvik som är badvänlig och även utrustad med sandstrand. Har du ännu inte upplevt Torkö så har du en del att utforska. Lycka till!
Det är till följd av coronavirusets spridning som SPF Seniorerna Blekinge nu ställer in två utbildningstillfällen på distriktsnivå.
Tisdagen den 17 mars skulle utbildning ha skett inom området rekrytering och måndagen den 23 mars skulle utbildningen ha gällt hörselnedsättning. I det senare fallet skulle personal från regionen ha deltagit. Denna personal får till följd av restriktioner inte medverka vid uppdrag utanför sin arbetsplats.
Nu inställda utbildningsdagar kommer att arrangeras vid
annan lämplig tidpunkt.
-När det gäller SPF Seniorernas distriktsstämma den 7 april avvaktar vi och kommer att följa de rekommendationer som då gäller, säger Nils Ingmar Thorell, Seniorernas distriktsordförande Blekinge.
Nils-Ingmar Thorell, Ronneby har i dagarna av SPF Seniorernas valberedning nominerats till en plats i förbundsstyrelsen. SPF genomför sin förbundskongress den 12 – 14 juni i Lidingö.
Thorell är sedan 2017 ordförande i SPF Seniorernas Blekingedistrikt.
Han ingår sedan förra förbundskongressen 2017 i en arbetsgrupp som har till uppgift att se över förbundets stadgar som antogs 2014 och som var föremål för revidering 2017. Översynen gäller såväl förbund som distrikt och föreningar. SPF Seniorerna har i dag ca 260 000 medlemmar i 27 distrikt och 800 föreningar.
Naturligtvis vill ingen gå arbetslös och därför överger många Blekinge för att söka lyckan på annat håll. Sune Håkansson, som i dag tolkar det stora och allvarliga tappet av befolkning, gör den kopplingen. Allvarligt är också, anser han, att Blekinge i dag tycks sakna starka företrädare i ”förhandlingarna” med staten.
Håkansson ifrågasätter Ronnebys storskaliga skolbyggnadsplaner som utifrån nu kända invånarantal kan vara i överkant. Trots att Ronneby hade länets högsta födelsetal hjälpte det bara en del. Ronneby minskade invånarantalet med 61 personer.
Tag del av Sune Håkanssons tolkning av att Blekinges befolkningsantal minskar kraftigt:
”2019 blev inget bra år för Blekinge. Antalet invånare sjönk
med 231. Det var endast Karlshamn, som lyckades hålla sig på plussida,
Karlskrona minskade med 133, Ronneby med 61.
Det är värt att påpeka att nettoinvandringen var 711. Trots ett rejält inflöde från utlandet minskar länets befolkning.
Karlskrona är värt ett påpekande. Så sent som i våras antogs
en prognos, enligt vilken befolkningstalet skulle öka med 415 under år 2019. I
stället blev det en rejäl minskning. Skillnaden mellan prognos och utfall blev
mer än 500 personer. Lågt räknat betyder en invånare 60 000 kronor i
skatter och statsbidrag. Karlskrona går miste om 30 miljoner! Naturligtvis
sjunker kostnaderna också, men inte lika mycket.
Karlskrona hamnar på en rejäl bottenplats, om man jämför med andra residensstäder, Kalmar, Växjö, Halmstad…listan kan göras lång. Alla redovisar de rejäla ökningar, ofta med kringsvid 1000 personer.
För Ronneby kunde det ha gått än värre. Länets högsta födelsetal hjälpte en del. Likväl kan det ifrågasättas om inte skolbyggnadsplanerna är i överkant.
Även för Ronneby gäller att invandringsöverskottet var
stort, 187 stycken. Andelen utrikes födda ökar. Samtidigt synes
Sverigedemokraterna få ett allt större inflytande, både lokalt och på
riksplanet. Följden kan bli en rejäl befolkningsminskning.
En förklaring till Blekinges befolkningsproblem torde vara länets höga arbetslöshet. Återigen: Länet synes sakna starka företrädare i ”förhandlingarna” med staten.
Invandringen under åren från 2015 stoppade avfolkningen i
många glesbygder. Preliminära siffror antyder att det återigen har vänt nedåt.
Nya avvecklingar av skolor synes vara på gång. Till detta behövs inte några
kommunala beslut. Föräldrarna inser att de minsta skolorna inte håller
tillräcklig kvalité.
Från Norrlands inland rapporteras exempelvis att de mindre
gymnasierna inte får tillräckligt med elever. Ibland gäller det redan på
högstadiet. Eleverna bor hos släkten i Stockholm.
På motsvarande sätt kan det gå inom äldreomsorgen. Personalen kräver bättre arbetstider. Då behövs större enheter. I Ronneby bygger Attendo 54 nya lägenheter. Därav följer att kommunen måste avveckla ungefär lika många. Backen i Backaryd torde omvandlas till Trygghetsboende.
Om det också byggs nytt i Bräkne-Hoby hamnar kommunen i en våldsam ekonomisk knipa. Det tar tid att bygga om befintliga byggnader.
En guru i konsten att starta men också driva museer har besökt Ronneby, nämligen L G Nilsson, storyteller (berättare) och gestaltningsansvarig för flertalet museer och utställningar, nationellt och internationellt.
Publikintresset var på topp vilket innebär fullsatt i Kallvattenkurens konferensrum. Skam hade det varit annars. Alla väntar otåligt på hur frågan om ett framtida museum med Gribshunden och fynden i Västra Vång utvecklas.
Jag vill lova att det blev en extra kryddad start för LG Nilsson när han presenterade sig och sina många resor i samband med internationella uppdrag. Det var när han nämnde att han för inte så länge sedan besökt Kina som det gick en unison ljudstöt med nervösa skratt genom salen.
Han var snabb att förklara att han besökt Kina långt innan
Coronavirusets utbrott. Därefter kunde föredraget fortsätta som planerat.
L G Nilsson betonade
att starta ett museum är bara halva resan. Den andra halvan – och än viktigare
– är att skapa förutsättningar för en långsiktig överlevnad.
”Inriktningen måste vara att få besökarna att återvända flera gånger. Det handlar om aktiviteter, att uppleva, ta på och känna”, upprepade Nilsson för att få oss att förstå hur en dragningskraft måste byggas upp och ständigt förnyas.
Ett besök i Kallvattenkuren kan vara en bra start för att orientera sig om vad som kan bli en av Ronnebys absolut största dragplåster. Ett museum för Gribshunden och fynden i Västra Vång. Detta är också platsen för en hel rad föreläsningar under våren.
I takt med att antalet museer hela tiden ökar blir
besökarens upplevelse det som avgör möjligheten för ett museum att överleva.
Han varnade också för det inträdesfria som lockbete.
”Det är tvärt om, betonade han flera gånger och ansåg att
dragningskraften avtar högst väsentligt om man inte tar inträde. Men med att
avgiftsbelägga ett inträde följer också kravet på en hundraprocentig
upplevelse”.
Minst lika viktigt är platsen för ett museum. Det ska vara
ett hus som sticker ut och som inrymmer resurser som restaurang och café men
också kontorslokaler och inte minst ska huset fyllas med kunnig och engagerad
personal.
Museibyggnaden ska vara centralt placerad och vara lätt att nå och måste naturligtvis ha stora parkeringsytor. Hittills har man i Ronneby pekat ut gamla elverksbyggnaden intill nuvarande räddningstjänst. Blir det denna som måste flyttas för att parkeringsytan ska bli den tillräckliga?
Det gavs också prov på tämligen nyöppnade museer i Stockholm och vad dessa inrymmer.
De två projekt som Ronneby vill satsa på är Gribshunden och
fynden i Västra Vång. Fördelen med dessa projekt är att de utgör en extra
lockelse eftersom de är nyligen påbörjade och kan följas i sin utveckling.
Jag frågade L G Nilsson hur tidtabellen för ett museum ser ut från idé till starttillfälle?
”När frågan väl har väckts får det gå högst tre till fyra år, blev svaret. Men då måste allt stämma i planering, ekonomi och huvudmannaskap. Drar det ut på tiden är risken stor att idéer och önskemål rinner ut i sanden.
Ja, det var budskapet vi fick med oss. En bra genomgång med stor tydlighet och drömmar som kan leva vidare.
Ronneby kommun har nu också antagit en avsiktsförklaring som innefattar finansiering, intressenter, syfte, placering, målgrupper, verksamhet mm. Den antogs av kommunstyrelsen den 5 februari.
Människan har genom alla tider haft en tro. Inte minst har folktron haft stor utbredning. Det handlade förr om människor som levde sina liv i tung kamp och som i natur och religion sökte hjälp och bundsförvanter. Deras öden kan vi i dag bara ana på fritidsnöjen som tidigare varit fattigdomens boplatser.
Det ska kort handla om två av mina förfäder – min fars morfar August Andersson (1866 – 1931) och hans far Anders Nilsson (1842 – 1906). Båda var bosatta i skogen söder om Blanksjön vid Sjöarp utanför Bräkne-Hoby.
För dessa två och för många andra var det Näcken, Oden och
Skogssnuan som man skulle hålla sig väl med annars kunde det sluta riktigt
illa. Oden är den högsta guden i nordisk mytologi.
Här är några exempel på deras kontakt med Näcken och
Skogssnuan, snuan kallad.
Anders var skräddare och duktig musikant. Han spelade
klarinett. En natt vid midsommartid var han på väg hem genom skogen. Han blev
förföljd av två vargar i höjd med Blanksjön. Han hade hört att man kunde
betvinga djur genom musik. Vargarna tycktes lyssna men fortsatte att följa
efter honom.
Han vände sig om och gick baklänges spelande på klarinetten.
Han kom nämligen ihåg den kraft som ligger i allt som är bakvänt. Vargarna blev
visserligen vilsna i ögonen men gav inte upp förföljandet. Det var då han kom
på att spela en melodi som Näcken lärt honom – och se då gav Vargarna sig iväg.
En annan gång var Anders ute på sjön och fiskade. När han
kom förbi en holme upptäckte han två fioler liggande på berghällen. En av fiolerna var helt vanlig medan den andra
glänste av guld. Eftersom han själv bara spelade klarinett hämtade han snabbt
upp sonen August som fick följa med i båten. När de kommer fram till fiolerna
hördes Näckens röst säga:
Välj den rätta!
August lät den gyllene fiolen ligga och tog den andra- och den fick han behålla ty den i guld var naturligtvis Näckens egen. Hade han tagit den hade han följt med dess ägare i djupet och inte fått behålla ens sin egen själ. August blev med åren en erkänt duktig speleman och tillsammans med fadern blev de båda ofta anlitade bygdespelmän.
August växte upp och bildade familj och levde sina dagar i torpet på Runamo som fortfarande finns kvar. En gång i veckan gick han till fots till Ronneby för att handla. Han gick den gamla leden som var landsväg innan Kristian IV drog sin militärväg genom det obebodda Hoby skog.
Fortfarande vandrar människor på den historiska gamla vägen mellan Runamo och Ronneby.Förr hette den Kungslijden men nu är det Blekingeleden som gäller. Det var denna väg August hade att välja på.
En vinterdag gick han samma väg som många gånger tidigare.
Det blev kväll men ingen August dök upp. Frågan ställdes genast – hade han
blivit förvillad och då naturligtvis av Skogssnuan? Det hade börjat snöa och
letandet utefter vägen gav inget svar. Sökandet avbröts.
Dagen efter fortsatte letandet och då upptäckte någon en ovanlig snödriva. Där under snön låg August. Han hade fått hjärtslag. Snuan ansågs oskyldig.
August bars upp på sin loge där han bisattes. Och när han bars ut skulle det sjungas en psalm och drickas ett glas vin. Men det måste också hållas ett tal och den lotten föll på grannen Alfred. Talet kom att handla om att sova mellan vita lakan.
Det var nämligen så med August att han alltid velat vara lite förnäm. Redan som liten pojke hade han sagt att han skulle bli en fin karl. Hur fin? Ja, åtminstone så fin att han som stor skulle få sova i en fin säng. Inte under bolster utan mellan vita lakan. Och så blev det. August hade ju lagt sig att sova mellan vita lakan nere i hejan som himlen bäddat utanför hans hus.
Anders Gustafsson, politisk chefredaktör på BLT följer i dag upp Helena Lindahl och Tim Svanbergs debattinlägg i Expressen. Centerpartisternas hela inlägg kan du även ta del av lite längre ner i denna blogg.
Anders Gustafsson hänvisar också till debatten i Ronnebys kommunfullmäktige som startade hela denna viktiga debatt om äldres rätt att själva välja vad man önskar äta. Han skriver:
