Världens mest gåtfulla fisk

Det är något magiskt med ålen (Anguilla anguilla) och dess nästan obegripliga liv.

Lika magiskt tycks livet bli för den person som har valt att försöka skingra ålens mystiska födsel, liv och död.

Patrik Svensson bär på ett barndomsminne som han delade med sin far. Ålen hade huvudrollen i den upplevelsen och detta har nu efter många år satts på pränt i form av naturvetenskapliga boken ”Ålevangeliet”.

Detta är Patriks debut som författare. Döm om hans förvåning när han på direkten fick manuset antaget av ett bokförlag. Inte nog med det, redan innan boken hade tryckts var den såld till 33 länder! Väl utgiven gav den honom dessutom det prestigeladdade Augustpriset 2019.

Nu reser han land och rike runt för att berätta om de märkliga och gåtfulla ålarna och hur de förde honom och hans far samman. Till vardags är Patrik Svensson kulturskribent på Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad.

 Samtalsledare var Gabriella Håkansson, författare och litteraturkritiker. Foto: Bengt Mauritzson.

Vi var många (fullsatt i Lokstallarna, Karlshamn) när han i måndags kväll lättade en aning på ålens mångåriga mystik. Många vetenskapsmän har genom tiderna försökt nå full insikt i ålens liv. I dag tycks vetenskapen vara överens om att ålen föds i den nordvästra del av Atlanten som kallas Sargassohavet, men ingen har sett hur det sker. Bara att det är där det måste ske på grund av gynnsamma förhållanden.

Ålens långa och föränderliga liv är som hämtat ur en saga. Efter kanske trettio år i stilla vattendrag i Europa, bestämmer den sig för att återvända till Sargassohavet och ger sig iväg ut i havet. Det kan ta ett år eller två – eller mer? Under tiden slutar ålen äta eftersom matsmältningsorganen upplöses och ersätts av fortplantningsorgan. Den överlever genom att ta av sina fettreserver. Väl framme i urhemmet Sargassohavet, fortplantar ålen sig, för att sedan dö.

Patrik Svensson berättar inte bara om myter och forskning kring ålarna utan också om sin relation till sin far. En närhet som växte med somrarnas ålfiske på landet.

Jag har för egen del ett minne från ungdomen som är förknippat med ål. Jag var sex år och hade fått följa med för att meta fisk. Plötsligt var flötet borta. Jag hade inte sett det sjunka. Jag började dra och lyfta metspöt. Jag drog och drog och till slut fick jag se något långt och ringlande. Jag slängde alltsammans och sprang in i skogen ropande – ”en orm! En orm! Vad visste jag om ål som sexåring?

Ålahomma på tork. Foto: Bengt Mauritzson

I Sverige är ålen rödlistad. Den har snabbt minskat i antal som saknar motstycke och då menar forskarna på väldigt lång tid. Ingen vet i dag, trots högt utvecklad vetenskap, vad detta beror på. I Sverige vill man därför totalförbjuda allt ålfiske på vuxen ål, men samtidigt tillåter man att Frankrike, Spanien och Portugal fortfarande tillåts att tömma havet på glasålen (ett förstadium till den fullvuxna blankålen), som är en betydande delikatess i dessa länder.  Visst är människan underlig.

 I dag vet vi lite mer, men inte allt om ålens födsel, liv och död. Du får god hjälp att bättre förstå om du läser ”Ålevangeliet”. På köpet får du målande och välskrivna skildringar kring en pojkes starka gemenskap med sin far där ålen har huvudrollen som med magisk kraft håller dig kvar i boken tills författaren sätter punkt. Det skulle inte förvåna om du kommer att läsa den igen – och igen!

Fullt upp med Torsås-revyarna

Vad kan passa bättre efter att ha följt ett trögt och slitsamt Vasalopp från tv-fåtöljen än ta den ringlande vägen till revyn i Torsås. Det har sagts att folk har vallfärdat dit i vinter för att få sig ett skratt. Kan detta inträffa även en söndagseftermiddag?

Jo, ryktet var sant. Fullt i salongen och fullt i såväl fikarum som pub. Dessutom härligt att få träffa äldre vänner från såväl radio som en kortare revytid. Där stod dom på rad för att välkomna. Där fanns Peter Woffe Sjöstrand som jag inte träffat sedan tidigt 1980-tal. På plats fanns också Bengt Andersson med förflutet inom revyn i Ronneby. Nu framgångsrik ordförande för Revyarna.

Där i vimlet fanns också Per-Åke ”Burra” Olsson som körde ljudet, som det kallas på fackspråk. Senare, på scenen, dök ett bekant ansikte upp i form av Pontus Larsson som spelat sommarteater i Ronneby. Naturligtvis har också Urban Jönsson plitat ner en hel rad med texter i denna revy. Ja, med andra ord fullt med glada hälsningar redan innan den fulla tuppen skulle äntra scenen.

Nu undrar kanske vän av ordning – hur var revyn? Det var full fart. Snabba byten och fullt av skratt.

Från vänster Pontus Larsson, Fredrik Magnusson och Peter Woffe Sjöstrand.

Jag måste säga att det var länge sedan jag hade anledning att skratta så mycket som jag gjorde denna söndagseftermiddag. Från scenen fick vi njuta av duktiga skådespelare, bra manus och vi imponerades av orkestern.

Revyarna i Torsås är rutinerade och kan bl a se tillbaka på ett SM-guld i revy 2017. Och i fjol var det nära igen, men räckte inte ända fram. Nu ska dessutom detta fullfjädrade gäng, när de avverkat sista föreställningen med ”FullTupp” den 7 mars ska de med all kraft ägna sig åt att arrangera årets Revy-SM. Det genomförs i Karlskrona den 5 – 8 augusti.

Varför just Karlskrona och inte Kalmar, var min fråga till producenten och aktören, Peter Woffe Sjöstrand:

”Kalmar arrangerade för några år sedan. Dessutom har vi många revybesökare från Blekinge så det kändes mest naturligt.”

Elin Sandelius, Karlshamn, har regisserat den fartfyllda och skrattretande föreställningen.

Thorell nominerad till SPF:s förbundsstyrelse

Nils-Ingmar Thorell, Ronneby har i dagarna av SPF Seniorernas valberedning nominerats till en plats i förbundsstyrelsen. SPF genomför sin förbundskongress den 12 – 14 juni i Lidingö.

Thorell är sedan 2017 ordförande i SPF Seniorernas Blekingedistrikt.

Han ingår sedan förra förbundskongressen 2017 i en arbetsgrupp som har till uppgift att se över förbundets stadgar som antogs 2014 och som var föremål för revidering 2017. Översynen gäller såväl förbund som distrikt och föreningar. SPF Seniorerna har i dag ca 260 000 medlemmar i 27 distrikt och 800 föreningar.

Biografi som inte ska läsas i sängen

Äntligen har den första biografin om Hasse Alfredson getts ut. Kalle Lind, känd från radio, tv och podden Snedtänkt, har genomfört ett livsverk i konsten att beskriva Sveriges roligaste man, Hasse Alfredson. Redan som 5-åring fångades Lind av Hasses begåvning som underhållare och har sedan gjort det till sin livsuppgift att följa Hasses liv och karriär, så mycket att det är frestande att se författaren som en Hasse Alfredson-nörd.

Och du som tar del av den kan inte vara långt efter i nördens uthållighet. Inte heller är det en bok du ägnar dig åt vid sänggåendet. Somnar du finns det risk att blodvite kan uppstå. Biografin är diger och på hela 650 sidor!

För mig tog det två månader att ta del av innehållet. Du läser inte enbart texten. Naturligtvis har du som jag ett antal skivor, kassetter, dvd- och cd-skivor med Hasse och Tage i dina hyllor. Inte minst med en hel låda innehållande alla Lindeman-figurerna. Komiska figurer som mestadels skapades ur fantasin direkt på scenen och som var ett stående inslag i en rad revyer. Och revyerna kan återupplevas när man i biografin får veta bakgrund och tillkomst. Bl a Gröna Hund 1962, Gula Hund 1964 och inte minst Svea Hund 1976.

Såväl Hasse Alfredson som Tage Danielsson började sin underhållningsbana genom att bli anställda på Sveriges Radio. Inga tjänster som de trivdes med i långa loppet. För mycket administration, var deras förklaring, alla program och levererade skämt till trots.

Hela 1960-talet beskrivs som rena segertåget för Svenska Ord med ”Hasseåtage”. Framgångarna och succéerna kom slag i slag och då var också produktionen som livligast.

Hasse Alfredsson förvånade många när han efter årsskiftet 1991 – 1992 iklädde sig statlig tjänstemannakostym genom att bli chef för Skansen. Han blev snabbt uttråkad och gjorde heller ingen hemlighet av vad han tyckte. Han höll ut i tre år ”bland gamla kåkar, inte ett modernt hus så långt ögat når. Vi har det fattigt och uselt däroppe”, sa han i revyn Lådan redan 1966 och då som Skansenchef Carolus Lindeman. Verkligheten blev ungefär sådan.

Tage Danielssons död 1985 blev mer betydelsefull för Hasse Alfredson än vad såväl han själv som andra kunnat ana. Nu med facit i hand står det klart att han famlade i ett slags tomrum. Idéerna ville inte längre infinna sig lika lätt som tidigare. Han försökte med filmskapande men det ville sig inte riktigt. Däremot lyckades han bättre med att rikta sig till barn och ungdomar i såväl bokform som musik. Vem kan t ex glömma ”Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma”.

Läs den omfångsrika biografin men var beredd på att det kan ta sin tid. Författaren Kalle Lind har med det mesta av Hasse Alfredsons livsgärning som omfattade åren 1931 – 2017.  Överlag tycker jag att redaktören för bokprojektet skulle ha varit hårdare i sättet att styra Lind i hans mångordighet. Han upprepar sig. Går vissa händelser i förväg och upprepar sig onödigt när han senare kommer till det han tidigare redan berättat. Det blir lätt så när man är så uppfylld och påläst om ett ämne som detta.

Blekinge backar på grund av för få jobb

Naturligtvis vill ingen gå arbetslös och därför överger många Blekinge för att söka lyckan på annat håll. Sune Håkansson, som i dag tolkar det stora och allvarliga tappet av befolkning, gör den kopplingen. Allvarligt är också, anser han, att Blekinge i dag tycks sakna starka företrädare i ”förhandlingarna” med staten.

Håkansson ifrågasätter Ronnebys storskaliga skolbyggnadsplaner som utifrån nu kända invånarantal kan vara i överkant. Trots att Ronneby hade länets högsta födelsetal hjälpte det bara en del. Ronneby minskade invånarantalet med 61 personer.

Tag del av Sune Håkanssons tolkning av att Blekinges befolkningsantal minskar kraftigt:

”2019 blev inget bra år för Blekinge. Antalet invånare sjönk med 231. Det var endast Karlshamn, som lyckades hålla sig på plussida, Karlskrona minskade med 133, Ronneby med 61.

Det är värt att påpeka att nettoinvandringen var 711. Trots ett rejält inflöde från utlandet minskar länets befolkning.

Karlskrona är värt ett påpekande. Så sent som i våras antogs en prognos, enligt vilken befolkningstalet skulle öka med 415 under år 2019. I stället blev det en rejäl minskning. Skillnaden mellan prognos och utfall blev mer än 500 personer. Lågt räknat betyder en invånare 60 000 kronor i skatter och statsbidrag. Karlskrona går miste om 30 miljoner! Naturligtvis sjunker kostnaderna också, men inte lika mycket.

Karlskrona hamnar på en rejäl bottenplats, om man jämför med andra residensstäder, Kalmar, Växjö, Halmstad…listan kan göras lång. Alla redovisar de rejäla ökningar, ofta med kringsvid 1000 personer.

För Ronneby kunde det ha gått än värre. Länets högsta födelsetal hjälpte en del. Likväl kan det ifrågasättas om inte skolbyggnadsplanerna är i överkant.

Även för Ronneby gäller att invandringsöverskottet var stort, 187 stycken. Andelen utrikes födda ökar. Samtidigt synes Sverigedemokraterna få ett allt större inflytande, både lokalt och på riksplanet. Följden kan bli en rejäl befolkningsminskning.

En förklaring till Blekinges befolkningsproblem torde vara länets höga arbetslöshet. Återigen: Länet synes sakna starka företrädare i ”förhandlingarna” med staten.

Invandringen under åren från 2015 stoppade avfolkningen i många glesbygder. Preliminära siffror antyder att det återigen har vänt nedåt. Nya avvecklingar av skolor synes vara på gång. Till detta behövs inte några kommunala beslut. Föräldrarna inser att de minsta skolorna inte håller tillräcklig kvalité.

Från Norrlands inland rapporteras exempelvis att de mindre gymnasierna inte får tillräckligt med elever. Ibland gäller det redan på högstadiet. Eleverna bor hos släkten i Stockholm.

På motsvarande sätt kan det gå inom äldreomsorgen. Personalen kräver bättre arbetstider. Då behövs större enheter. I Ronneby bygger Attendo 54 nya lägenheter. Därav följer att kommunen måste avveckla ungefär lika många. Backen i Backaryd torde omvandlas till Trygghetsboende.

Om det också byggs nytt i Bräkne-Hoby hamnar kommunen i en våldsam ekonomisk knipa. Det tar tid att bygga om befintliga byggnader.

Exemplen kan mångfaldigas”

Sune Håkansson

Ronneby lär för att starta museum

En guru i konsten att starta men också driva museer har besökt Ronneby, nämligen L G Nilsson, storyteller (berättare) och gestaltningsansvarig för flertalet museer och utställningar, nationellt och internationellt.

Publikintresset var på topp vilket innebär fullsatt i Kallvattenkurens konferensrum. Skam hade det varit annars. Alla väntar otåligt på hur frågan om ett framtida museum med Gribshunden och fynden i Västra Vång utvecklas.

Jag vill lova att det blev en extra kryddad start för LG Nilsson när han presenterade sig och sina många resor i samband med internationella uppdrag. Det var när han nämnde att han för inte så länge sedan besökt Kina som det gick en unison ljudstöt med nervösa skratt genom salen.

Han var snabb att förklara att han besökt Kina långt innan Coronavirusets utbrott. Därefter kunde föredraget fortsätta som planerat.

 L G Nilsson betonade att starta ett museum är bara halva resan. Den andra halvan – och än viktigare – är att skapa förutsättningar för en långsiktig överlevnad.

”Inriktningen måste vara att få besökarna att återvända flera gånger. Det handlar om aktiviteter, att uppleva, ta på och känna”, upprepade Nilsson för att få oss att förstå hur en dragningskraft måste byggas upp och ständigt förnyas.

Ett besök i Kallvattenkuren kan vara en bra start för att orientera sig om vad som kan bli en av Ronnebys absolut största dragplåster. Ett museum för Gribshunden och fynden i Västra Vång. Detta är också platsen för en hel rad föreläsningar under våren.

I takt med att antalet museer hela tiden ökar blir besökarens upplevelse det som avgör möjligheten för ett museum att överleva.

Han varnade också för det inträdesfria som lockbete.

”Det är tvärt om, betonade han flera gånger och ansåg att dragningskraften avtar högst väsentligt om man inte tar inträde. Men med att avgiftsbelägga ett inträde följer också kravet på en hundraprocentig upplevelse”.

Minst lika viktigt är platsen för ett museum. Det ska vara ett hus som sticker ut och som inrymmer resurser som restaurang och café men också kontorslokaler och inte minst ska huset fyllas med kunnig och engagerad personal.

Museibyggnaden ska vara centralt placerad och vara lätt att nå och måste naturligtvis ha stora parkeringsytor. Hittills har man i Ronneby pekat ut gamla elverksbyggnaden intill nuvarande räddningstjänst. Blir det denna som måste flyttas för att parkeringsytan ska bli den tillräckliga?

Det gavs också prov på tämligen nyöppnade museer i Stockholm och vad dessa inrymmer.

De två projekt som Ronneby vill satsa på är Gribshunden och fynden i Västra Vång. Fördelen med dessa projekt är att de utgör en extra lockelse eftersom de är nyligen påbörjade och kan följas i sin utveckling.

Jag frågade L G Nilsson hur tidtabellen för ett museum ser ut från idé till starttillfälle?

”När frågan väl har väckts får det gå högst tre till fyra år, blev svaret. Men då måste allt stämma i planering, ekonomi och huvudmannaskap. Drar det ut på tiden är risken stor att idéer och önskemål rinner ut i sanden.

Ja, det var budskapet vi fick med oss. En bra genomgång med stor tydlighet och drömmar som kan leva vidare.

Ronneby kommun har nu också antagit en avsiktsförklaring som innefattar finansiering, intressenter, syfte, placering, målgrupper, verksamhet mm. Den antogs av kommunstyrelsen den 5 februari.

August ville sova mellan vita lakan

Människan har genom alla tider haft en tro. Inte minst har folktron haft stor utbredning. Det handlade förr om människor som levde sina liv i tung kamp och som i natur och religion sökte hjälp och bundsförvanter. Deras öden kan vi i dag bara ana på fritidsnöjen som tidigare varit fattigdomens boplatser.

Det ska kort handla om två av mina förfäder – min fars morfar August Andersson (1866 – 1931) och hans far Anders Nilsson (1842 – 1906). Båda var bosatta i skogen söder om Blanksjön vid Sjöarp utanför Bräkne-Hoby.

För dessa två och för många andra var det Näcken, Oden och Skogssnuan som man skulle hålla sig väl med annars kunde det sluta riktigt illa. Oden är den högsta guden i nordisk mytologi.

Här är några exempel på deras kontakt med Näcken och Skogssnuan, snuan kallad.

Anders var skräddare och duktig musikant. Han spelade klarinett. En natt vid midsommartid var han på väg hem genom skogen. Han blev förföljd av två vargar i höjd med Blanksjön. Han hade hört att man kunde betvinga djur genom musik. Vargarna tycktes lyssna men fortsatte att följa efter honom.

Han vände sig om och gick baklänges spelande på klarinetten. Han kom nämligen ihåg den kraft som ligger i allt som är bakvänt. Vargarna blev visserligen vilsna i ögonen men gav inte upp förföljandet. Det var då han kom på att spela en melodi som Näcken lärt honom – och se då gav Vargarna sig iväg.

En annan gång var Anders ute på sjön och fiskade. När han kom förbi en holme upptäckte han två fioler liggande på berghällen.  En av fiolerna var helt vanlig medan den andra glänste av guld. Eftersom han själv bara spelade klarinett hämtade han snabbt upp sonen August som fick följa med i båten. När de kommer fram till fiolerna hördes Näckens röst säga:

Välj den rätta!

August lät den gyllene fiolen ligga och tog den andra- och den fick han behålla ty den i guld var naturligtvis Näckens egen. Hade han tagit den hade han följt med dess ägare i djupet och inte fått behålla ens sin egen själ. August blev med åren en erkänt duktig speleman och tillsammans med fadern blev de båda ofta anlitade bygdespelmän.

August växte upp och bildade familj och levde sina dagar i torpet på Runamo som fortfarande finns kvar. En gång i veckan gick han till fots till Ronneby för att handla. Han gick den gamla leden som var landsväg innan Kristian IV drog sin militärväg genom det obebodda Hoby skog.

Fortfarande vandrar människor på den historiska gamla vägen mellan Runamo och Ronneby.Förr hette den Kungslijden men nu är det Blekingeleden som gäller. Det var denna väg August hade att välja på.

En vinterdag gick han samma väg som många gånger tidigare. Det blev kväll men ingen August dök upp. Frågan ställdes genast – hade han blivit förvillad och då naturligtvis av Skogssnuan? Det hade börjat snöa och letandet utefter vägen gav inget svar. Sökandet avbröts.

Dagen efter fortsatte letandet och då upptäckte någon en ovanlig snödriva. Där under snön låg August. Han hade fått hjärtslag. Snuan ansågs oskyldig.

August bars upp på sin loge där han bisattes. Och när han bars ut skulle det sjungas en psalm och drickas ett glas vin. Men det måste också hållas ett tal och den lotten föll på grannen Alfred. Talet kom att handla om att sova mellan vita lakan.

Det var nämligen så med August att han alltid velat vara lite förnäm. Redan som liten pojke hade han sagt att han skulle bli en fin karl. Hur fin? Ja, åtminstone så fin att han som stor skulle få sova i en fin säng. Inte under bolster utan mellan vita lakan. Och så blev det. August hade ju lagt sig att sova mellan vita lakan nere i hejan som himlen bäddat utanför hans hus.

August blev 65 år och hans far Anders 64.

Bra ledare av Anders Gustafsson BLT

Anders Gustafsson, politisk chefredaktör på BLT följer i dag upp Helena Lindahl och Tim Svanbergs debattinlägg i Expressen. Centerpartisternas hela inlägg kan du även ta del av lite längre ner i denna blogg.

Anders Gustafsson hänvisar också till debatten i Ronnebys kommunfullmäktige som startade hela denna viktiga debatt om äldres rätt att själva välja vad man önskar äta. Han skriver:

Han inlägg läser du här:

Miljöpartiet vill styra äldres matvanor

Det är roligt och synnerligen uppfriskande att få uppleva när politiker i Blekinge är engagerade och dessutom visar sig skrivkunniga.

Jag syftar på centerpartisten Tim Svanberg i Ronneby som vid det senaste sammanträdet med kommunfullmäktige talade för de äldres rättigheter. Det var när miljöpartiet gjorde gemensam sak med ett medborgarförslag att varje vecka införa en helvegetarisk dag som fick centerpartisten att utbrista:

”Låt oss slippa Miljöpartiets uppfostringsanstalter. Det är ett skolboksexempel på när ändamålen tillåts helga medlen och där den egna politiska agendan betraktas som så viktig att man är beredd att använda tvångsmedel mot de egna skattebetalarna.”

Nu har Tim Svanberg, ledamot i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, tillsammans med partikamraten och riksdagsledamoten Helena Lindahl publicerat en insändare i detta ämne i Expressen. Lindahl är från Robertsfors kommun i Västerbotten och ledamot i riksdagens näringsutskott. Hon är också Centerpartiets näringspolitiska talesperson.

Jag har fått deras tillåtelse att publicera inlägget. Läs och begrunda. Jag tänker själv återkomma i ämnet längre fram.

DEBATT. ” När ideologisk moralism och pekpinnar tillåts gå före den enskilda människans rätt att själv välja uppstår tyvärr situationer där ”den upplevt goda saken” leder till förtryckande tvång där medborgare mot sin vilja blir verktyg för politiska agendor.

Under det senaste året har det manifesterats via försök att politisera vilka livsmedel äldre människor – som via skatt och andra avgifter finansierat så väl äldreboenden som matinköp – ska tillåtas att äta på daglig basis.

SSU har tagit ställning för en ”vegetarisk norm” som i praktiken skulle innebära att den stora majoriteten av äldre som föredrar en blandad kost specifikt ska tvingas välja att avvika från normen och aktivt välja annat än vegetariskt. En form av social ingenjörskonst för att lägga ett lager skam på den norm som individerna själva skapat.

Pensionärer blir ett ideologiskt verktyg

Det är illa nog – men Miljöpartiet tar det ytterligare ett steg längre. Under förra veckan behandlades ett medborgarförslag om en helvegetarisk dag varje vecka på äldreboenden i Ronneby – någonting som Miljöpartiet valde att argumentera och rösta för.

Tack och lov helt utan framgång.

Principiellt är så väl förslaget som Miljöpartiets stöd för detsamma befogat att klandra. Det vittnar om en föreställning att politiker inte är allmänhetens tjänare, utan det omvända. Genom att ställa sig bakom tvingande helvegetariska dagar för äldre så ogiltigförklarar Miljöpartiet deras fria vilja och ser i stället den som bor på äldreboende som ett ideologiskt verktyg att nyttja för att tvinga igenom en politisk agenda.

Det är ett ställningstagande där man också visar att äldreboenden ska fungera som ideologiska uppfostringsanstalter där folkvalda ska påtvinga stora grupper äldre en kosthållning som man själva inte efterfrågat.

Miljöpartiets agerande är djupt bekymmersamt

Det är ett skolboksexempel på när ändamålen tillåts helga medlen och där den egna politiska agendan betraktas som så viktig att man är beredd att använda tvångsmedel mot de egna skattebetalarna.

Därför är Miljöpartiets agerande djupt bekymmersamt.

Vi tror istället på valfrihet. Det finns inte något motsatsförhållande mellan individens fria val och en ökad konsumtion av exempelvis vegetarisk kost. Det förutsätter dock att man erbjuder alternativ som människor, oaktat om det är pensionärer eller skolelever, av egen fri vilja väljer att äta.

Dessutom finns det goda möjligheter att kombinera valfrihet och lokal upphandling för att skapa så väl ekonomiska mervärden för svenskt jordbruk som klimatnyttor i form av minskade utsläpp.

Nyligen illustrerade LRF i Västerbotten detta genom att offentligt visa upp en tallrik med kött, potatis, morötter och gräddsås från lokala producenter. Totalkostnaden för den portionen blev 24 kronor och var behäftad med totalt 444 kilometers transport.

Jämförelsetallriken bestod av ris, sojabaserad biff från Kina, avokado från Mexiko och kokosmjölk från Papa Nya Guinea. Den kostade 57 kronor och hade hela 35 340 km i transport.  

Låt oss slippa Miljöpartiets uppfostringsanstalter

Det illustrerar också att Miljöpartiets önskan att detaljstyra människors kosthållning inte enbart är förkastlig på ett principiellt plan – utan tvångsmässigt köpande av icke-animaliska livsmedel behöver inte automatiskt göra gott.

Därför menar vi att det vore bättre och mer konstruktivt att bevara människors fria vilja och lägga långt mer kraft på att exempelvis de kommunala upphandlingarna tar hänsyn till hög nivå av djurskydd och begränsade utsläpp från transporter.

Där kan många kommuner göra mer och rikspolitiken bör, om så krävs, hjälpa till med en lagstiftning som underlättar för den som ska upphandla.

Det borde vara vägen framåt istället för Miljöpartiets ideologiska uppfostringsanstalter.

Helena Lindahl Riksdagsledamot, Centerpartiet

Tim Svanberg ledamot kommunfullmäktige och kommunstyrelse, Centerpartiet i Ronneby

Skrivkunniga är välkomna att kommentera på: bengtbloggen@hotmail.com

Pampigaste huset i Kallinge

Det händer att jag ställs inför utmaningar. Trevliga utmaningar som innebär att det s k arkivet dammas av ännu en gång.

Jag tror att det var journalisten Christian Hylse på BLT, med stark knytning till Kallinge, som ställde en fråga på Facebook om Kockums kontorsbyggnad i Kallinge. Frågan är intressant och högst berättigad eftersom byggnaden redan utvändigt sticker ut i den mångåriga industriella miljön.

Kontorsbyggnaden, som var Kockumverkens huvudkontor, uppfördes 1918. Det ritades av arkitekten Torben Grut som under sin verksamhet i Stockholm från 1903 och fram till 1920-talet ansågs vara en av sin generations ledande arkitekter i Sverige.

Redan på detta stadium börjar man ana storheten med byggnaden. Än mer förstärks detta intryck när man vet att Torben Grut också står bakom byggnader som Sollidens slott på Öland (1906), Stockholms stadion (1910-1912) men även Villa Wallenberg (1914). Han ritade också ett stort antal kyrkor vilket kan avspeglas när man väl kommer in i Kockums gamla kontorsbyggnad i tre våningsplan.

Det är taket man ska syna extra noga. Där återfinns vackra kryssvalv, även kallat korsvalv, som annars mestadels kan ses i kyrkor och rådhusbyggnader.

Väggar och golv är beklädda med marmor vilket ger intryck av storhet och makt.

På översta våningen fanns förr inköpsavdelning och bokföring och här huserade också företagets kamrer.

På andra våningen fanns direktionen med styrelserum och försäljningsavdelning. Här fanns också korrespondensavdelningen med kvinnliga sekreterare som skrev ut brev åt chefer och försäljningsavdelning.

Den lilla ”kiosken” användes förr som telefonväxel och senare reception.

På bottenplanet fanns bl a kassa, lagerbokföring och orderutskrivare. Personalchefen var placerad här jämte ett arkiv som också skulle fungera som skyddsrum.

På södersidan av kontorsbyggnaden, se bild ovan, var hela fasaden täckt av vackert vildvin. Med andra ord pampigt och vackert även utomhus.

Så var ordningen på 1960-talet när jag klev in där som nyanställd iklädd vit skjorta och slips, vilket var anbefallt. Stiligt hus och därmed anpassad klädsel.

Jag är ingen expert men givetvis måste detta vara ett hus av stort kulturellt värde. Även den pampiga entrédörren har hängt med genom åren.

Torben Andreas Grut, född 2 juni 1871 i Tuns socken, död 24 december 1945 i Frederiksberg i Danmark, var en svensk arkitekt. Grut betraktades under sin verksamhet i Stockholm från 1903 till och med 1920-talet som en av sin generations ledande arkitekter.