Bredåkra gård med många minnen

I höst kommer Ronneby Musei- och Hembygdsförening att ge ut en skrift som handlar om Bredåkragodset som har anor från tidigt 1600-tal.

Det är Arne Enarsson, verksam i föreningen, som har sammanställt ett intressant material som samlats in av Eric Pettersson, Kallinge Hermbygds- och Folkdansgille.

För mig som växte upp 200 meter söder om gårdens centrum på Bredåkra järnvägsstation väcker detta många härliga minnen. Vi barn var ett med gården och dess verksamhet och då menar jag året runt. Naturligtvis med vår och sommar som extra upplevelserika men även hösten hade sina speciella lockelser med potatisskörd och betupptagning.

Av redovisningen framgår bl a att den ursprungliga mangårdsbyggnaden hade anor från 1600-talet men byggdes om och till i flera omgångar. Byggnaden förstördes vid en dramatisk brand 1957. En brand som jag mycket väl minns.

Vi, några grabbar, hade som vanligt sparkat fotboll och hade nu valt att pusta ut uppe på taket till stationens jordkällare. En liten kulle som vi gillade att fly till.

När vi låg där kom min blick att söka sig till mangårdsbyggnaden ca 100 meter från vår viloplats. Det var något som inte stämde. Fönstren såg egendomligt svarta ut. Jag kunde inte släppa byggnaden med blicken och strax hördes en väldig smäll. Fönsterrutorna i nedervåningen hade exploderat och stora lågor började slå ut från byggnaden.

På snabba ben sprang jag ner till järnvägsstationen och berättade för far vad som hade hänt. Han i sin tur ringde Kallinge brandkår. Tyvärr gick byggnaden inte att rädda. I branden förstördes också en låg flygelbyggnad som uppförts under tidigt 1600-tal.

När Arne Enarsson nu berättar om Bredåkra gård och den historiska flygelbyggnaden (syns till vänster på bilden ovan) kan jag fortfarande se den framför mig. Den var nämligen unik på många sätt.

Från mangårdsbyggnaden fick man kliva ner någon meter för en gammal trappa för att komma in i 1600-talsrummet. Det unika var att det fanns väggfasta träbänkar runt hela rummet men det mest unika, tyckte vi barn, var jordgolvet. Naturligtvis var detta rum extra spännande när vi barn bosatta runt gården varje december bjöds in till stor julfest här.

Av Arnes sammanställning framgår att detta historiska rum kallades kungarummet. Enligt traditionen skulle Karl XI ha övernattat i rummet på väg hem från slaget vid Lund 1676.

Efter branden 1957 uppfördes en modern förvaltarbostad på samma plats.

Jag ska inte föregripa Arne Enarssons skrift som ska ges ut i höst men eftersom vissa avslöjanden redan gjorts i Ronneby Musei- och Hembygdsförenings medlemsblad ”Åkröken” kan följande berättas.

”Bredåkragodset nämns första gången i ett domstolsprotokoll från 1609 i samband med  en gränskonflikt med angränsande byar. Ägare då var en landsförvisad svensk adelsman vid namn Claes Bielke. Därefter följde en lång rad prominenta ägare, mest känd var entreprenören och industrimannen Caspar Wrede på Djupadal som förvärvade Bredåkra 1855.

År 1964 köpte dåvarande Kallinge kommun Bredåkra gård av familjen Wrede. Men 2006 lyckades Mats och Katarina Månsson köpa tillbaka det som fanns kvar av gården och den är nu i privat ägo. Mats far, Gösta, hade tidigare arrenderat den historiska gården.”

Jag är säkert inte ensam om att ha rika minnen från Bredåkra gård men mina minnen från den tiden återkommer jag till i ett annat forum.

 

 

Djupafors pappersbruk i bokform

 

Djupafors

Nu är historien om anrika Djupafors pappersbruk räddat för eftervärlden. När bruket nu efter 146 års verksamhet rivs är det bilder och text som kommer att minna om denna blekingska industriepok.

Det är John-Erik ”Jonte” Andersson som står bakom en minnesskrift som spänner över tre sekler. Många bilder på maskiner, byggnader och inte minst anställda berättar om brukets start 1868 fram till nedläggningen 2014.

Initiativet till boken togs av Pappers avdelning 151 tillsammans med Cascades Djupafors som också står som utgivare av denna viktiga bok.

Det är en uppskattad och minnesvärd industriepok som har gått i graven när det gäller pappersbruket i Djupafors, Kallinge, i Ronneby kommun. Maskinen stannade för sista gången 11 juni 2014. För många kändes stoppet som en sista suck från en nära anhörig. Många har haft svårt att ta till sig nedläggningsbeskedet.

För min egen del var pappersbruket den första industri jag fick uppleva som liten, antingen på tåget mellan Bredåkra och Ronneby eller på den gamla och slingrande landsvägen. Ofta gick vi från stationshuset i Bredåkra till Nicklastugan strax söder om pappersbruket där min moster var bosatt. Vägen genom Moabacken var en upplevelse i sig innan man kom fram till fabriken med den vita röken.

När jag nyligen i denna blogg beskrev bekymret med förgiftade vattenbrunnar i Brantafors och det nu snabbt ökade grundvattnet vid Sänksjön var jag inte klar över när Djupafors började hämta sitt vatten från just detta område. I boken om Djupafors anges att pumpstationen vid Sänsksjön byggs 1938. Vattnet hämtades ur tre djupborrade brunnar. När Djupafors nu inte längre hämtar vatten från detta område har effekten blivit att grundvattnet redan stigit med över en meter.

Djupafors pappersbruk var föremål för nedläggningsdiskussioner i 20 år innan det blev till verklighet. Vid slutet fanns det 130 anställda varav 100 var kollektivanställda.

Intressanta och viktiga årtal inleder skriften och naturligtvis är det 1868 som tilldrar sig största intresset för hur starten skedde. Det var världsutställningen i Paris 1867 som fick baron Caspar Wrede att uttrycka följande:

”Under min vistelse vid werldsutställningen i Paris förliden sommar fäste jag särdelses intresse vid de exponerade papperssorterna af olika procent trälump”.

20 april 1868 skickades inbjudan ut till släktingar för att teckna aktier i bolaget och redan den 8 juli hade man sålt 126 aktier till ett värde av 126 000 riksdaler och detta datum är också det verkliga datumet för grundandet av Djupafors Fabriksaktiebolag.

År 1870 påbörjas förädling av trämassa till papp och 1873 börjar fabriken tillverka takpapp i skifferfason. Vattenfallet i Verperyd inköps 1882 och 1886 köper man in Brantafors.

Tillverkning av konstläder för väskor, stolsitsar och golvbeläggningar inleds 1918 och 1936 påbörjas bygget av en ny modern fabrik och kartongmaskin.

Munkedalsgruppen tar över Djupafors 1963 och slås samman med Lilla Edet till Inland- Djupafors och 1989 är det Cascadekoncernenen med huvudkontor i Kanada som tar över efter Munkedal.

I ett pressmeddelande från Cascades VD och koncernchef, Mario Plourde hette det bl a:

”Brukets årskapacitet är 60 000 ton falskartong. Djupafors är i en svår ekonomisk situation och arbetar i en mycket konkurrensutsatt marknad. Beslutet om stängning är en del i vår översyn och omstrukturering av vår tillverkningsplattform i Europa”.

Detta besked fick de anställda vid en träff i Kallinge folkets hus den 8 april 2014. Två månader senare stannade maskinen i Djupafors.

Djupafors 5