Djupafors pappersbruk i bokform

 

Djupafors

Nu är historien om anrika Djupafors pappersbruk räddat för eftervärlden. När bruket nu efter 146 års verksamhet rivs är det bilder och text som kommer att minna om denna blekingska industriepok.

Det är John-Erik ”Jonte” Andersson som står bakom en minnesskrift som spänner över tre sekler. Många bilder på maskiner, byggnader och inte minst anställda berättar om brukets start 1868 fram till nedläggningen 2014.

Initiativet till boken togs av Pappers avdelning 151 tillsammans med Cascades Djupafors som också står som utgivare av denna viktiga bok.

Det är en uppskattad och minnesvärd industriepok som har gått i graven när det gäller pappersbruket i Djupafors, Kallinge, i Ronneby kommun. Maskinen stannade för sista gången 11 juni 2014. För många kändes stoppet som en sista suck från en nära anhörig. Många har haft svårt att ta till sig nedläggningsbeskedet.

För min egen del var pappersbruket den första industri jag fick uppleva som liten, antingen på tåget mellan Bredåkra och Ronneby eller på den gamla och slingrande landsvägen. Ofta gick vi från stationshuset i Bredåkra till Nicklastugan strax söder om pappersbruket där min moster var bosatt. Vägen genom Moabacken var en upplevelse i sig innan man kom fram till fabriken med den vita röken.

När jag nyligen i denna blogg beskrev bekymret med förgiftade vattenbrunnar i Brantafors och det nu snabbt ökade grundvattnet vid Sänksjön var jag inte klar över när Djupafors började hämta sitt vatten från just detta område. I boken om Djupafors anges att pumpstationen vid Sänsksjön byggs 1938. Vattnet hämtades ur tre djupborrade brunnar. När Djupafors nu inte längre hämtar vatten från detta område har effekten blivit att grundvattnet redan stigit med över en meter.

Djupafors pappersbruk var föremål för nedläggningsdiskussioner i 20 år innan det blev till verklighet. Vid slutet fanns det 130 anställda varav 100 var kollektivanställda.

Intressanta och viktiga årtal inleder skriften och naturligtvis är det 1868 som tilldrar sig största intresset för hur starten skedde. Det var världsutställningen i Paris 1867 som fick baron Caspar Wrede att uttrycka följande:

”Under min vistelse vid werldsutställningen i Paris förliden sommar fäste jag särdelses intresse vid de exponerade papperssorterna af olika procent trälump”.

20 april 1868 skickades inbjudan ut till släktingar för att teckna aktier i bolaget och redan den 8 juli hade man sålt 126 aktier till ett värde av 126 000 riksdaler och detta datum är också det verkliga datumet för grundandet av Djupafors Fabriksaktiebolag.

År 1870 påbörjas förädling av trämassa till papp och 1873 börjar fabriken tillverka takpapp i skifferfason. Vattenfallet i Verperyd inköps 1882 och 1886 köper man in Brantafors.

Tillverkning av konstläder för väskor, stolsitsar och golvbeläggningar inleds 1918 och 1936 påbörjas bygget av en ny modern fabrik och kartongmaskin.

Munkedalsgruppen tar över Djupafors 1963 och slås samman med Lilla Edet till Inland- Djupafors och 1989 är det Cascadekoncernenen med huvudkontor i Kanada som tar över efter Munkedal.

I ett pressmeddelande från Cascades VD och koncernchef, Mario Plourde hette det bl a:

”Brukets årskapacitet är 60 000 ton falskartong. Djupafors är i en svår ekonomisk situation och arbetar i en mycket konkurrensutsatt marknad. Beslutet om stängning är en del i vår översyn och omstrukturering av vår tillverkningsplattform i Europa”.

Detta besked fick de anställda vid en träff i Kallinge folkets hus den 8 april 2014. Två månader senare stannade maskinen i Djupafors.

Djupafors 5

Dåtida Kallinge skildras i deckare

Dag Öhrlund

Det är inte varje dag som en skildring av ett Kallinge på 60-talet dyker upp i en deckare. Men nu har det inträffat och naturligtvis hajade jag till. Samhällsskildringen var så precis varför jag bara måste läsa den två gånger.

Deckaren är skriven av Buthler & Öhrlund, Dan Buthler och Dag Öhrlund. ”Förlåt min vrede” är titeln och kom 2009 men har därefter getts ut ett antal gånger som pocket.

Personen i boken kallas Bogomir och kom med sina föräldrar från Jugoslavien till Kallinge våren 1963. Pappan hade fått ett välavlönat arbete på en av industrierna på orten.

Citat ur boken:

” Den blekingska byn. Omgiven av lantbruk och skogsmarker, vilade på några få men mycket stabila ben när det gällde försörjning. Djupafors pappersbruk gick för full maskin och det var strålande tider. Även på Kockums Jernverk märkte man att framtiden tycktes så ljus att alla måste ha solglasögon. Den tredje stora arbetsgivaren var flygflottiljen F 17.

Dessa tre huvudarbetsgivare gav i sin tur näring åt en rad mindre verksamheter. Runt torget i Kallinge låg två bagerier och ett konditori, en Konsumaffär och en cykel- och sportaffär, en järnhandel och en köttbutik, en mindre restaurang och några frisersalonger.”

Öhrlund 2

Varför denna kunskap om Kallinge? Därtill placerad i en bra deckare?

Förklaringen heter Dag Öhrlund. Han föddes i Stockholm 1957 och kom som tvååring till Kallinge. Hans pappa, Carl-Eric Öhrlund hade blivit utnämnd till flygchef vid F 17 1959 och med majors grad. En tjänst han stannade på till 1961 då han utnämndes till baschef och överstelöjtnant. Carl-Eric slutade 1966. Han var således placerad vid F 17 under A 32 Lansen-epoken.

Dag Öhrlund växte alltså upp i Kallinge och blev på 70-talet journalist. Han har också haft stora framgångar som fotograf och har nu ett 30-tal böcker som bär hans signum. Han debuterade som författare 1995 och då med ”Polispatrullen”.

”Förlåt min vrede” är inte bara en rasande bra deckare med ytterst oväntad upplösning utan bjuder också på ett extramaterial som behandlar kriminalteknikerns vardag. Ett arbete som Dag Öhrlund under åren har skildrat i sina otal tidningsartiklar.