Är julglitter och mys bara en fasad?

Julen står för dörren, som man säger. Allt tycks glittra och stråla och lyckan tycks total. Julklappshandeln slår ständigt nya rekord.  Gemenskapen likaså.

Alla verkar lyckliga och förväntansfulla – eller är allt bara en fasad, ett spel inför omgivningen?

Eller är det enbart så att mörkret i december förändrar oss människor så radikalt?

Antalet klappar under granen är en mångårig statustävling. Inte minst är detta viktigt när man numera anlitar proffstomte som samtidigt genererar RUT-avdrag. Därav uttrycket  –  visst finns tomten!!

Lucia är en fin tradition. Hon kommer med ljus i denna mörka tid. Och så luciasångens första versrader;

”Sankta Lucia, ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt glans av din fägring.”

För att uppnå detta har flickor genom åren tävlat i ett förnedrande skönhetstest. Vi har fått möjlighet att utse den vackraste av sju flickor. Företrädesvis är det lokala tidningar som har valt att agera på detta sätt. Å vi alla har ryckts med av bara farten.

Nu när man har insett vad denna urvalsmetod kan leda till har arrangörer tvingats nyansera uttagningsmetoden högst radikalt. Nu rekryterar man utefter uppnådd sångprestation. Å detta för att om möjligt rädda hela denna vackra högtid för framtiden.

Tävlandet har tagit sig andra uttryck. För tävla ska vi i december månad som slutar med den största och ljudligaste tävlingen av alla. Nyårsfyrverkeriet! Även detta firande, för att avsluta ett år och välkomna det nya, har i många stycken urartat. Flest, störst, vackrast och mest påkostade fyrverkeriet ska bräcka grannarna med krutrök och brinnande pinnar som på morgonen efter mest påminner om ett plockepinn som tvingar grannen att plocka, plocka och kanske blir detta startsignalen för att nästa nyårsafton ge igen med en ännu större kanonad.

Som jag sa, luciatävlingen är på upphällningen men nu har lokaltidningen hittat en annan tävlingsform. Nu bjuds vi in att tävla om Blekinges snyggaste julgran. Tävlingen är begränsad till att endast gälla kommunala granar. Ronneby är med i tävlingen. Granen där räddades med ett undanstoppat reservkapital och bör nu ha god chans att vinna hela tävlingen. Spänningen är olidlig för att inte tala om prestigen.

Men störst av alla decembertävlingar är ändå privatpersoners julbelysningar. Den person som leder överlägset just nu, dagarna före jul, har köpt belysning för 300 000 kronor!! Han har klätt hus, uthus, fruktträd ja, allt på tomten förekommande är klätt mad lampor. I hans fall rör det sig om 58 000 lampor. Behöver jag förtydliga att han är elektriker.

Tänk vad många munnar som hade kunnat mättas med dessa slantar.

Jag säger stackars grannar. Om han nu har några grannar efter denna rekordslakt. Trafiken förbi hans hus har ökat med 3000 procent. Gatan måste repareras för en halv miljon. Å hur många lampor han måste ha i reserv vill jag inte ens veta.

Vad är det då som frammanar denna tävlingshets i den mörka decembermånaden? Är det en ny form av statusjakt? Är det en form av underhållning eller är det ett utslag av ensamhet och rädsla för mörkret som gör att vi inte kan tänka klart? Jag har inte svaret. Jag fortsätter att fundera.

Lite positivt är ändå att många jag har talat med den senaste månaden berättat att de radikalt har ändrat sina julvanor. Inte minst har de tröttnat på allt för många och för dyrbara julklappar. Många nämner att de numera har valt att inom familjen arrangera ett slags julklappslotteri. Inget paket över 20 kronors värde. Jag tror att det finns hopp om mänskligheten trots allt.

På tal om mörker i december å julefrid så skulle jag inte förvånas om någon  plötsligt efter julmatens intagande reser sig upp och inför församlad släkt reciterar ”Tomten” av Viktor Rydberg och att han dessutom återupprepar sitt personliga rekord i att felfritt läsa de elva stroferna. Ett mysigt inslag i sättet att mysa jul.

Snällt julsamtal med känt landstingsråd

Sol 3

Vissa hävdar att vi skulle få en bättre och fredligare värld om det vore jul lite oftare. Den som tänker så hänvisar till att alla, ja, nästan alla, blir betydligt snällare när denna högtid vankas. Naturligtvis är det belöningen i form av en eller flera julklappar som hägrar.

Jag sitter på kammaren och funderar över detta fenomen. Utanför fönstret är det vitt av dimma, inte snö, som jultraditionen bjuder. Kan det verkligen stämma att fler blir snällare och kanske lite ångerfulla enbart för att det är jul?

Jag tänker på landstingsrådet Kalle Sandström. Blir han också snällare inför julen? Skulle han rent av kunna tänka sig att ångra ett eller annat beslut om sjukhus och personal? Jag slår honom en signal och han svarar tämligen snabbt.

-Hur är det i dimman?

Kalle: Ganska bra.

Vad gör du?

Kalle: Förbereder julen. Kollar om jag har glömt något?

Ska du vara tomte i år?

Kalle: Nja, någon tomte är jag väl inte direkt även om jag känner mig som en ganska snäll person.

Bara ganska?

Kalle: Vad ville du?!?

Hur går det med sjukhusets stora underskott?

Kalle: Kan jag inte få slippa den frågan nu när det snart är jul?

Okej! Kanske rimligt.

Vem har hand om pengarna hemma, du eller Angela?

Kalle: Svår fråga. Vi försöker vara demokratiska. Fast jag vill ju bestämma…

Hur går det med sjukhusbygget?

Kalle: Jag vet inte. Jag hör att det knackas i väggarna och att det borras.

Hade det inte varit bättre att slippa oljudet från bygget och låtit uppföra ett nytt sjukhus i Ronneby?

Kalle: På ett sätt hade det varit bättre och ska jag vara riktigt ärlig?

Ja, var det!

Kalle: Jag har funderat mycket över detta. Å nu inför julen har jag nästan känt ånger över vårt beslut att bygga i Karlskrona.

Varför?

Kalle: Det jag säger nu behöver du väl inte föra vidare?

Kanske!

Kalle: Jag känner för Ronneby. Jag är ofta där för att uppleva kultur, men samtidigt känner jag att det är jag som bestämmer och inte den borgerliga alliansen i Ronneby. Men jag är splittrad eftersom jag nästan hellre kör till Ronneby än till Karlskrona.

Hallå! Det där var väl nästan snällt.

Kalle: Har du fler frågor?

Hur blir det med de nya ambulanserna? Flera av de nya bilarna har stått stilla ett helt år på grund av brist på personal. Betalar ni för dåligt?

Kalle: Snälla, kan jag inte få slippa den frågan?!

Nej!!!

Kalle: Vi kommer antagligen att sälja ambulanserna. Då har vi löst problemet. Då saknar vi inte längre personal och pengarna för bilarna behöver vi till att lappa och laga på sjukhuset i Karlskrona.

Pang!

Var det en fågel som flög fel och in i fönstret i dimman? Jag har bestämt slumrat till. Drömmen är över.

DSC04467