Bollen är rund och blågul

När man som jag är senior har veckodagarna numera ingen större betydelse. Jag gör vad jag vill och vill jag någon dag bara ta det lugnt i hängmattan med en bok, ja, då blir det så.

Förr var lördagen förknippad med fotboll. Engelsk fotboll och man kunde själv inte välja match. I dag är det fotbollslördag och mycket talar för att det kan bli en lördag som för alltid skrivs in i idrottens historiebok.

Sverige ställs mot England i världsmästerskapets kvartsfinal. Mycket talar för en svensk seger om vårt redan hyllade försvar håller samma kvalitet som tidigare. Men i dag rullar också allsvenskan igång med bl a mötet Sirius/MFF. Svårt val?! Nej, i dag måste naturligtvis de allsvenska lagen förlåta vårt svek.

I år är sommaren extra solig och nu är det fullt fokus på Granqvist och co som gäller.

För svensk del har det varit ett tämligen egendomligt världsmästerskap. Flertalet svenskar, inte minst experterna, hade inga förväntningar alls. Sverige hamnade i VM mer eller mindre av en slump, ansåg många efter ett halvdåligt kval.

”Sverige slås ut redan i gruppspelet.” Mot detta självklara ville ingen protestera. Ledande politiker hade därför ingen svårighet med att snabbt konstatera att man tänkte bojkotta detta VM. Detta inte minst som en markering mot arrangörslandet Ryssland.

Men så inträffade det oväntade. Sverige med Janne och Granqvist i spetsen ville annorlunda. I det läget var politikerna plötsligt lite offside. Med Sveriges framgångar var det plötsligt politiskt gångbart att hylla svenska landslaget, ja, t o m resa till Ryssland för att om möjligt visas upp på bild tillsammans med en lagmedlem. Det är ju valår. Då är allt förhandlingsbart, som Miljöpartiet påstod efter förra valet.

Svensken i framgång är blå/gul så det bara stänker. I motgång bedrövligt svikande. I dag berättar rikstidningarna att Janne Andersson är jordnära och älskar varm korv med bröd. Nu är det svenskt på riktigt. Det kan inte bli större.

Nu i dag står storbildsskärmarna nästan lika tätt som granskogen. Härligt!! Dessutom går affärerna lysande. Ölen flödar och är nästan lika hotad som vårt dricksvatten när det gäller tillgång.

Men låt oss ha en riktigt framgångsrik fotbollslördag. Jag tror att MFF vinner! (Matchen tidigarelagd. Start klockan 13).

Nu kör vi! Sverige har världens bästa försvar. Det anser även senioren Svennis. Han bör veta.

Matchen kan starta. Jag är beredd!

Sverige diskriminerar dubbelt upp

Vad händer med vårt land? Har regering och politiker helt tappat förståndet? Vi är ju nära att återinföra ättestupan för att slippa kostnaden för att ge alla människor samma rätt att delta i samhället.

Vissa debattörer anser att Försäkringskassan redan nu egenmäktigt tagit lagen i egna händer och infört restriktioner som innebär en blixtsnabb avveckling av mänskliga rättigheter. Det räcker med ett pennstreck för att en medmänniska ska mista den assistenshjälp hen haft i åratal.

Så om inte detta redan räckte avslöjade SVT i fredags att regeringens utredare nu vill slå undan benen på ytterligare ett stort antal människor. ”Avskaffa assistansen för barn och gamla” löd nyheten. Funktionshindrade barn under tolv år och äldre över åttio år ska inte längre ha rätt till personlig assistans!!

Skulle detta människoovänliga förslag verkligen träda i kraft skulle Sverige åldersdiskriminera dubbelt upp!

Är Sverige verkligen så fattigt att vi ska tvingas avstå våra mänskliga rättigheter? Finns det inte längre någon ryggrad eller mänskligt patos hos ledande politiker som ser som sin främsta uppgift att spara, spara på ett område men slösa, slösa på ett annat.

Det är hög tid att vi som står utanför det politiska skeendet säger ifrån att vi inte längre tolererar att medmänniskor ska fråntas sin rätt att få delta i samhällslivet.

Jag lyssnade med stort intresse på ett inslag i P 4 Radio Blekinge för några veckor sedan. Där redovisades att på två år har antalet personer med assistansersättning minskat med nästan tio procent i Blekinge. Alla som 2017 hade ansökt om assistansersättning fick samtliga avslag i Blekinge.

Maj Svensson, styrelsemedlem i Neuroförbundet Blekinge, tog sin egen son som exempel på vad som hände när han efter en omprövning fick färre assistanstimmar.

”På ett dygn fick han åtta epileptiska anfall när den nya situationen skulle hanteras”, berättade Maj i inslaget.

Det framgick också med all tydlighet att hans hälsa har påverkats negativt av de indragna timmarna när han nu endast får hjälp på marginalen.

”Det är knappt ett liv”, fastslog mamma Maj som tidigare kunnat glädjas åt sonens regelbundna dans med bl a deltagande i rullstols-SM med många goda resultat. När hans kropp nu blivit allt mer orörlig till följd av inskränkt assistanshjälp har han tvingats sluta med dans.

Det finns i dag hur många hjärtknipande exempel som helst vilket bl a innebär att det sitter människor runt om i landet som har haft personlig assistans i decennier och som över en natt har blivit av med varenda assistanstimme.

Finns det då inte ett enda politiskt parti som kan vara berett att slåss för denna snabbt växande grupp. Jag förstår mycket väl att denna grupp trots allt är i minoritet men det måste väl ändå finnas en liten gnutta medmänsklighet kvar. Eller handlar det uteslutande om att enbart visa handlingskraft på områden som ger mest populistiska poäng. Nu läggs ytterligare tunga bördor på anhöriga som redan är utmattade till bristningsgränsen. Ska det verkligen vara så svårt att förstå att smärtgränsen för länge, länge sedan har passerats.

Rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Konventionens syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde. – ur FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Konventionen antogs av FN:s generalförsamling den 13 december 2006 och öppnades för undertecknande den 30 mars 2007. Den undertecknades då av 82 länder, däribland Sverige. Sedan dess har konventionen undertecknats av ytterligare ett stort antal länder.

 

Kan vi rätt uppskatta vår frihet?

DSC04921

Det fanns en tid, för bara något år sedan faktiskt, som nyhetsmedier på riksplanet beklagade sig över s.k. nyhetstorka. Mestadels sommartid.

Numera gäller nyhetstorka enbart lokala gammalmedier med undantag givetvis för sociala medier där flödet är konstant med stort som smått. Senast i helgen upphöjdes sociala medier till oanade höjder när det gjordes gällande att dessa kanaler stoppat en planerad statskupp i Turkiet.

Naturligtvis är det upprepade terroristattacker som tyvärr står för merparten av nyhetsflödet med tillhörande extrasändningar. Vi hinner numera varken begrunda eller förstå ett terrordåd innan det är dags för ännu ett. Det är blodigt och förenat med många dödsfall.

I Sverige är vi hittills lyckligtvis förskonade från dessa övergrepp. Dödandet sker i Europa nära oss och borde få oss att tänka till – att rätt uppskatta vår frihet och vårt fredliga samhälle. Vi i Sverige kan lugnt ägna oss åt bär- och svampplockning och möjligen uppröras över att några miljöaktivister lyckas veckla ut en banderoll om brunkol. Visserligen lyckades de ta sig upp på entrétaket till Rosenbad men därifrån är steget ändå långt till en statskupp – även om det var en kupp i sig.

Naturligtvis är Frankrike utan motstycke det land i Europa som drabbast hårdast fram till nu. Landet har haft tio större terrordåd under de senaste 18 månaderna. Senast attacken i Nice den 14 juli, Frankrikes nationaldag, som resulterade i 84 döda och många allvarligt skadade.

Bryssel är ett annat exempel som ligger bara ca tre månader tillbaka i tiden. Även där många döda och skadade på flygplatsen och i tunnelbanan. Siffran stannade vid 35 döda och 300 skadade.

Vi i Sverige hade knappast hunnit fatta omfattningen av terrordådet i Nice när det redan kvällen efter blossar upp ett allvarligt försök till statskupp i Turkiet. Även om militärkuppen misslyckades är resultatet förödande efter att 294 människor mist sina liv och ca 1400 skadats allvarligt.

I Turkiet övervägar man nu att införa dödsstraff men då kan landet glömma alla planer på att bli EU-land.

I nyhetsväg måste vi naturligtvis även väga in Storbritanniens brexit som har gjort Europa än mer osäkert och instabilt.

Vi har många dödsskjutningar i USA, nu senast har åtta poliser dödats. Men USA utgör inte heller någon stabil plattform för framtiden. Naturligtvis tänker jag på Donald Trump som tyvärr anses ha stora möjligheter att bli landets nästa president. Jag kan i varje fall inte tänka mig att han skulle vara en garant för att våldet skulle bli mindre i USA eller i världen i övrigt.

Kriget i Syrien är sedan länge ett mänskligt nederlag på grund av omvärldens oförmåga att ingripa.

Min uppräkning är bara en liten del av det som allvarligt hotar vår framtid. Vad har kunskap och världsomspännande nätverk för betydelse när det trots allt till slut handlar om religion, politik och länders råvarotillgångar.

Med detta i backspegeln tror jag att vi i det här landet har blivit mer ödmjuka och inser vad vår frihet egentligen är värd.

Nu tar jag cykeln till blåbärsstället som ligger bara 1000 meter från min bostad. I skogen är det möjligen bara myggen som anfaller. Visst lever vi i ett tryggt och vackert land. Men det kräver naturligtvis att vi då och då skänker just detta faktum en tanke. Gör vi det?

Klart läsvärt om ljusskygg politik

Vetenskapsmannen

Anders Jallai har gjort det igen. Han har skruvat till en hemligstämplad story om fallet med professor Sven Olin som försvann spårlöst 1986 i Grisslehamn. Han låter en Säpoutredare gräva i det hemligstämplade fallet. Vetenskapsmannen utförde hemliga mätningar som på ett nytt sätt skulle avslöja kränkande ubåtar i svenska farvatten. Naturligtvis rör det sig om politisk kamp på absolut högsta nivå.

För att ytterligare få den politiska kittlingen i thrillern har en ny socialdemokratisk regering med Sten Lovén i spetsen tagit över landet. Natofrågan är högst närvarande och Sveriges roll mellan USA och Ryssland är även i det verkliga livet en högst uppmärksammad balansgång som utgör kryddan i den här sjätte fristående delen i Anders Jallais serie av politiska thrillers om den före detta SSI-agenten Anton Modin.

Var Berlinmurens fall ett skämt?

Jag tillhör det omtalade och beryktade köttberget. Jag föddes ungefär i mitten av andra världskriget. Av kriget minns jag inget annat än ett par kalla vintrar och dom minns jag knappast heller. Vintrarna var under min barndom nästan mer kommenterade än kriget, det krig som aldrig nådde Sverige.

Våra pappor gjorde långa beredskapstider och våra mammor var aktiva i kyrkans syjunta. Inte minst beredskapstidens upplevelser satte naturligtvis sina spår i ständigt återkommande berättelser, mer eller mindre kryddade efter en eller flera groggar.

Beteckningen köttberg och omdömet att vi skulle vara den hittills mest radikala generationen kommer att förfölja oss ner i graven. Förmodligen kommer vi också att spöka inför kommande generationer, de som nu successivt tar vid för att föra utvecklingen vidare.

Vi fick uppleva att Berlinmuren byggdes för att stoppa flykten av östberlinare till väst via Västberlin. Ett makabert sätt av Östtyskland att fängsla sitt eget folk. En mur som vi i väst aldrig förstod därför att vi fått lära oss att leva i fred och frihet.

Naturligtvis var glädjen nästan obeskrivlig på båda sidor när muren äntligen föll 1989 efter 28 års förnedring. Europa öppnades och skulle aldrig mer slutas, vi ville ha ett gemensamt Europa, ett Europa som skulle bli starkt i sin öppenhet och fredsvilja.

Därför är det nu obegripligt att förstå vad det är som nu sker i Europa. Murar och taggtrådshinder har uppförts i en omfattning som är svår att jämföra med något tidigare. En bro för frihet – Öresundsbron – är Sveriges regering nu beredd att stänga! Man vill inte stänga för att sätta stopp för svenska medborgare att fly landet. Nej, nu vill det öppna och gemensamma Europa sätta gränser för antalet asylsökande. Vi klarar inte längre att leva upp till Sveriges välkända och generösa öppenhet och solidaritet.

Vart tog allt det positiva och öppna vägen? Vi känner oss plötligt vilsna i vårt eget land och vårt gemensamma Europa.