Sverige diskriminerar dubbelt upp

Vad händer med vårt land? Har regering och politiker helt tappat förståndet? Vi är ju nära att återinföra ättestupan för att slippa kostnaden för att ge alla människor samma rätt att delta i samhället.

Vissa debattörer anser att Försäkringskassan redan nu egenmäktigt tagit lagen i egna händer och infört restriktioner som innebär en blixtsnabb avveckling av mänskliga rättigheter. Det räcker med ett pennstreck för att en medmänniska ska mista den assistenshjälp hen haft i åratal.

Så om inte detta redan räckte avslöjade SVT i fredags att regeringens utredare nu vill slå undan benen på ytterligare ett stort antal människor. ”Avskaffa assistansen för barn och gamla” löd nyheten. Funktionshindrade barn under tolv år och äldre över åttio år ska inte längre ha rätt till personlig assistans!!

Skulle detta människoovänliga förslag verkligen träda i kraft skulle Sverige åldersdiskriminera dubbelt upp!

Är Sverige verkligen så fattigt att vi ska tvingas avstå våra mänskliga rättigheter? Finns det inte längre någon ryggrad eller mänskligt patos hos ledande politiker som ser som sin främsta uppgift att spara, spara på ett område men slösa, slösa på ett annat.

Det är hög tid att vi som står utanför det politiska skeendet säger ifrån att vi inte längre tolererar att medmänniskor ska fråntas sin rätt att få delta i samhällslivet.

Jag lyssnade med stort intresse på ett inslag i P 4 Radio Blekinge för några veckor sedan. Där redovisades att på två år har antalet personer med assistansersättning minskat med nästan tio procent i Blekinge. Alla som 2017 hade ansökt om assistansersättning fick samtliga avslag i Blekinge.

Maj Svensson, styrelsemedlem i Neuroförbundet Blekinge, tog sin egen son som exempel på vad som hände när han efter en omprövning fick färre assistanstimmar.

”På ett dygn fick han åtta epileptiska anfall när den nya situationen skulle hanteras”, berättade Maj i inslaget.

Det framgick också med all tydlighet att hans hälsa har påverkats negativt av de indragna timmarna när han nu endast får hjälp på marginalen.

”Det är knappt ett liv”, fastslog mamma Maj som tidigare kunnat glädjas åt sonens regelbundna dans med bl a deltagande i rullstols-SM med många goda resultat. När hans kropp nu blivit allt mer orörlig till följd av inskränkt assistanshjälp har han tvingats sluta med dans.

Det finns i dag hur många hjärtknipande exempel som helst vilket bl a innebär att det sitter människor runt om i landet som har haft personlig assistans i decennier och som över en natt har blivit av med varenda assistanstimme.

Finns det då inte ett enda politiskt parti som kan vara berett att slåss för denna snabbt växande grupp. Jag förstår mycket väl att denna grupp trots allt är i minoritet men det måste väl ändå finnas en liten gnutta medmänsklighet kvar. Eller handlar det uteslutande om att enbart visa handlingskraft på områden som ger mest populistiska poäng. Nu läggs ytterligare tunga bördor på anhöriga som redan är utmattade till bristningsgränsen. Ska det verkligen vara så svårt att förstå att smärtgränsen för länge, länge sedan har passerats.

Rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Konventionens syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde. – ur FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Konventionen antogs av FN:s generalförsamling den 13 december 2006 och öppnades för undertecknande den 30 mars 2007. Den undertecknades då av 82 länder, däribland Sverige. Sedan dess har konventionen undertecknats av ytterligare ett stort antal länder.

 

Gott Nytt År stannar nog vid önskan

Nu några veckor har vi önskat varandra God Jul och Gott Nytt År, men vad har sådana vänlighetsfraser egentligen för betydelse? Naturligtvis menar vi varenda stavelse men det är ju endast våra nära och kära vi når och kanske kan påverka.

Ser man globalt på den godhjärtade inställningen och önskan har det inte alls samma påverkan. Det är den storpolitiska agendan som styr och vad jag hittills har upplevt efter ett och ett halvt dygn på det nya året ser det ut att bli minst lika stormigt och krigiskt som det föregående.

I dagens Aftonblad kunde jag naturligtvis inte blunda för rubriken- ”Trump hotar med ”krig” mot FN när Sverige tar över.”

Visserligen vill man tona ner ordet krig genom att omgärda det med citattecken men hur många ser och tänker på betydelsen? Inte många. Krig är krig även inom citattecken och ordet krig har vi verkligen tvingats vänja oss vid.

Kommer 2017 att få färre krig, färre självmordsbombare? Naturligtvis kan vi önska och det gör vi men dessa våra önskningar har ingen chans mot de stora världsaktörerna som har börjat skramla med vapen som på kalla krigets tid.

Jag har länge reagerat för ordet självmordsbombare. Ordet har helt fel innebörd. Det är inte bara en människa som dör vid dessa tillfällen, det handlar om massmord och inget annat.

Naturligtvis ser även jag med bävan fram mot den 20 januari då installationen av Donald Trump ska bli verklighet. Ja, vilken verklighet kommer han att bjuda in till? Ingen vet svaret. Vi kan bara ana och det gör vi. Även personer i USA som öppet talar om att man röstade på Trump ser i dag med oro på vad som ska ske.

I går på årets första dag hade Svenska Dagbladet en tankeväckande artikel som klart visade hur splittrat folket i USA är inför presidentskiftet. En av de intervjuade motiverade på följande sätt varför hon lagt sin röst på Trump:

”Jag lade min röst på Donald Trump och sen gick jag och kräktes. Han är hemsk på många sätt, men jag var tvungen att tänka på vilken kandidat som var bäst för landet. Vi kan inte ha en president som Hillary Clinton – hon vägrar följa de regler som andra i samhället måste rätta sig efter.”

När vi utser världens ledare på ett sådant sätt som nu har skett vart är då världen på väg? Naturligtvis måste vi se positivt på framtiden men vågar vi ens drömma om en bättre värld?

I denna stund på ett nytt år måste jag också tänka positiva tankar om det som sker lokalt här i Ronneby kommun. Ingen jämförelse i övrigt vill jag betona, men givetvis måste vi också sätta en blåslampa i ändan på våra lokala ledare.

När vi i Ronneby gav efter för våldet och stoppade såväl musik som tal på Ronneby torg på nyårsafton gav det dålig smak för lång tid framöver. Enligt lokaltidningarna och några lokala makthavare räckte inte antalet ordningsvakter till för att genomföra ett säkert nyårsfirande på Ronneby torg.

Vems säkerhet menade man? Var det musikernas säkerhet eller var det talarens säkerhet som var allvarligt hotad? Jag ställer frågan därför att kommunens företrädare hade inga betänkligheter att låta publiken åse ett kommunalt fyrverkeri!? Vad hade hänt om bråk hade uppstått ändå? Nej, förklaringen med bristande antal ordningsvakter håller inte. Budgeten på 300 000 kronor gick antagligen upp i rök. Nyårsafton hade varit ett synnerligen bra tillfälle att visa eventuella busar att vi, allmänheten, fortfarande äger vår stad.

God fortsättning på det nya året!