Jag kan inte förstå. Kan inte ta in det. Vad är det som händer hos en person när girigheten segrar över förnuftet?
Den som redan har, vill ha mer, är en ofta använd förklaring bland människor som inte heller förstår när en väl etablerad och omtyckt medborgare tar ett snedsteg i livet. Är det rent av så att makt förblindar eller är det så enkelt att det handlar om ren och skär girighet?
Det jag försöker förstå är hur en aktad och duktig politiker som Heléne Björklund i Sölvesborg kunde försätta sig i den situation som nu allvarligt svärtar ner hennes hittills uppnådda status som politiker.
Att under tre månader ta emot dubbla löner till ett värde av drygt 383 000 kronor (127 000 per månad) och samtidigt tro att ingen ska uppröras av detta är aningslöst och utmanar trovärdigheten.
När man som ny riksdagsledamot ska sätta sig in i ett omfattande arbete på plats i Stockholm och samtidigt på distans sköta ett ansträngande uppdrag som kommunstyrelsens ordförande i Sölvesborg krävs det omänsklig kraft. Har man inte det, ja, då är det också bevisat att något av uppdragen måste ha missgynnats. Och har man inte till hundra procent fullgjort arbetet, vilket i detta fall är mer än förståeligt, ja, då ska naturligtvis en reducering av arvodet vara det mest naturliga alternativet.
Jag är en av många som har beundrat Heléne Björklund i hennes egenskap som politiker. Jag känner henne inte personligen men å yrkets vägnar var jag med när hon efter valet 2006 tog vid efter Jens Åberg på posten som kommunstyrelsens ordförande.
Ett tufft uppdrag att som kvinna bryta ett mångårigt manligt ledarskap. Hon klarade uppgiften med bravur och överlevde också den extra hårda granskning hon utsattes för av just sin företrädare Jens Åberg i hans egenskap som revisor.
Helén Björklund har alltid varit rak och tydlig och jag kommer speciellt ihåg ett svar hon gav i en intervju 2014:
”Jag har ju inget jobb, min tillvaro är ju som förtroendevald och det är i den roll jag agerar”.
Ett intressant svar, inte minst därför att när hon fällde denna kommentar hade hon varit kommunstyrelsens ordförande i åtta år. Man kan således inte beskylla henne för att vara ung och aningslöst blåögd.
För mig har det varit en självklarhet att hon verkligen velat leva upp till de ideal som arbetarpartiet socialdemokraterna har velat stå upp för.
Naturligtvis tänker jag i detta fall också på den nästan hysteriska jakt på vinster i välfärd och skola som just socialdemokratin har gjort sig känd för.
När då girigheten slår rot hos en av de egna partiföreträdarna, som i detta lokala fall, ja, då måste trovärdigheten omprövas. Då har tidigare erfarenhet inte längre bärighet.
Jag är inte förbannad, inte heller arg. Däremot är jag djupt besviken och överraskad över att en person som under lång tid skapat en förtroendefull och gedigen bild av sin person nu har hemfallit åt den girighet som hon själv och andra s-märkta politiker har velat utrota. Ska denna nedfläckning på något sätt kunna tvättas bort återstår bara en rimlig handling från Heléne Björklunds sida – att offentligt be om ursäkt och betala tillbaka det arvode som hänger samman med ett av uppdragen. I annat fall kommer hon för all framtid ha noll trovärdighet i sin politiska gärning.