Malin Norfall klarade inte gubbarna

Det är många kommunpolitiker i Blekinge som nu vill överge det lokala arbetet för att i stället söka lyckan i riksdagen. Enbart i Ronneby kommun är det fyra som anser sig manade – Malin Norfall, s, Tim Svanberg, c, Roger Fredriksson, m, och Nicolas Westrup, Sd.

I dag ska jag uppehålla mig vid Malin Norfall och hennes eventuella möjlighet att nå riksdagen. Jag ska också ge en bakgrund till rubrikens innehåll.

Jag väljer att återvända till april 2012. Alldeles i början av den månaden gör Malin Norfall ett uppmärksammat uttalande i SVT:s Blekingenytt. Hon har precis slagit ut en s-veteran, Teo Zickbauer, och blivit vald till ordförande i Ronneby arbetarekommun och då när SVT väljer att presentera henne blir rubriken:

”Ny politiker tar strid”.

Jag skrev då i bloggen:

”En sådan rubrik skapar alltid ett visst intresse. Inte minst i Blekinge där allt färre politiker tar strid. Numera handlar det mest om att gå i försvarsställning. Men vem skulle hon ta strid med?”

Förklaringen kom i inslaget efter en stund:

”Socialdemokraterna har varit svaga i opposition. Vi måste bli mer synliga, förändra bilden av partiet. Det handlar mest om en massa äldre herrar. Vi måste släppa in unga”, tyckte Malin Norfall.

Där sprack liksom den uppblåsta ballongen. Striden ville hon således ta med sitt eget parti och de äldre herrarna, vilka hon nu kunde mena.

Frågan är minst lika aktuell i dag när hon nu väljer att överge den lokala politiken. Ingen av herrarna har försvunnit från arenan, inte heller blivit yngre, och nu blir det i stället Malin Norfall som väljer att ge upp och ta bakvägen ut.

Sanningen är att Malin Norfall har misslyckats totalt med föresatsen att föryngra och vitalisera socialdemokratin i Ronneby. Inte heller har partiet blivit mer synligt. Inte ens Malin själv har gjort något större väsen av sig eller fått utrymme i lokala medier.

Jo, vid ett tillfälle blev hon ett rubriknamn, dessutom på riksplanet, och det var när hon 2015 skulle bli mamma och förvägrades mammaledighet i sin egenskap av 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen. I övrigt har det varit tyst, förvånansvärt tyst, även i Sydöstran som brukar stå socialdemokratin nära. Sydöstran har i stället under hennes fem år i ledande position valt att torgföra moderaten, Roger Fredriksson.

Allt fler socialdemokrater, inte minst de äldre herrarna, har på senare tid allt oftare mer eller mindre kritiserat sin partiledare i Ronneby, Malin Norfall. Man menar att hon har haft svårt att samla styrkorna och detta har inneburit gnissel och dåligt samarbete. Även i fullmäktige har detta blivit allt mer synligt när Tommy Andersson, Bo Johansson och Jan-Eric Wildros varit de mest framträdande socialdemokraterna.

Malin Norfall har således haft fem år av stark motvind i opposition. Ett litet ljus i tunneln tycktes hon se efter valet 2014 då hon t o m dristade sig till att i ett utspel lova ett maktskifte. Hon lovade att presentera ett nytt namn som kommunstyrelsens ordförande. Hon pekade ut sig själv men fick se rivalen Roger Fredriksson knycka posten efter otaliga förhandlingsveckor.

Naturligtvis blir det också svårt för Malin Norfall, med sin dåliga exponering, att nå framgång i valet till riksdagen när hon ska tävla med andra mer belysta partikamrater från Blekinge, inte minst Heléne Björklund, Sölvesborg.

Mitt tips är att Malin Norfall blir utan riksdagsplats och får hålla tillgodo med regionala arbetsuppgifter.

Sölvesborg en vanlig fredag

Det är inte avståndet, kanske tiden som aldrig räckt till, men när jag tidigare besökt Sölvesborg har det blivit ett kort besök i centrum. Denna gång blev det helt annorlunda. Flera timmar och en spaning som bjöd på flera noterbara upplevelser.

Jag har t ex tidigare bara sett Sölvesborgs stolthet på avstånd. Nej, jag tänker inte på förre riksdagsmannen Christer Skoogs skötebarn, historiska hamnkranen ”Brödtjuven”. Naturligtvis var det ”Sölvesborgsbron” jag ville studera. Det blev en promenad i stark, bitande motvind med vita gäss på vattnet.

DSC03874

Det var först när jag passerat ”Kaninholmen” och närmade mig nybyggarlandet ”Ljungaviken” som ansiktsfärgen åter blev vanligt vinterblek. Bron är onekligen unik med sina 760 meter, Europas längsta gång- och cykelbro, men är också unikt vacker med sina ovanliga bågar.

Här har man verkligen tänkt riktigt och klokt för framtiden. Man knyter ihop stadskärnan med Listerlandet och får genom detta en miljövänlig kommunikation som dessutom bjuder på en bildlik upplevelse av staden som endast varit sjöfarare förunnat tidigare.

Jag skänker tidigare ledande politiker och nu Heléne Björklund en extra tanke när jag betraktar stadskärnan så här från sjöhållet. Det syns inga höghus som bryter den låga bostadsprofilen och jag vet att Helén dessutom bestämt att inte heller något stort köpcentrum ska få slå sönder småstadsidyllen. Ett bra beslut som innebär att det är tornet på S:t Nicolai kyrka från 1200-talet som blir till stadens högsta punkt.

Jag slås av Sölvesborgarens vänliga uppträdande. Med ett hej riktat till varje mötande, även i snålblåsten, känns det lite oblekingskt men avspänt och välkomnande.

Ska en spaning av en stad vara värd namnet måste ett besök på biblioteket ingå. Toalettbesöket känns mindre påträngande här eftersom en främlig här behandlas lika som en hemtam besökare. Måste ändå påpeka att man skulle vinna på att gallra något i det digra men bitvis gamla bokbeståndet. Behövs verkligen så många gamla uppslagsverk i pappersform idag?

Krogen ”Blåregnet” på gemytliga bakgården är bara ett måste. Det lärde jag mig ganska tidigt på dagen. Gemytligt med god husmanskost och en inredning som lockar till långsittning med en övervägande del seniorer som gäster, vilket i sin tur garanterar god kvalitet.

Plötsligt dök min kära kusin upp som far land och rike runt som försäljare. Han är dessutom vinkännare av rang och eftersom vi av naturliga skäl ses ganska sporadiskt blev lunchen till en gemytlig samvaro med goda vintips som extra bonus.

När en stad dessutom ståtar med en kunglig hovleverantör inom konditoribranschen – Ritz – känns promenaden till Stortorget ganska kort. Ja, avstånden i denna historiska stad känns onekligen små.

När jag lämnar denna gamla danskstad faller blicken på den s k snapphaneeken. Tidens tand har gnagt ihärdigt och mycket återstår inte av det historiska trädet. Enligt traditionen hängdes danska upprorsmän till allmän beskådan i detta träd.

Eken i all ära, men nu är det andra tider och broar som gäller när stadsdel och landsbygd knyts samman. Jag tycker nämligen att bron har blivit en riktigt bra symbol för att landsbygd och stad hör samman. Bra tänkt Sölvesborg.

DSC03873