Enligt kalendern börjar det nya året med nyårsafton, smällare och nyårslöften som sällan infrias. Sedan börjar en lång väntan i mörker och dis (åtminstone här i söder) innan känslan av något nytt infinner sig.
Det är nu allt i naturen föds ännu en gång. Knoppar spricker och blir till blommor och blad. Det är ingen hejd på det vackra och som vi har längtat efter ljus och färger. Plötsligt finns allt det vi fantiserade om under den långa och mörka vintern.
När en så lång längtan och väntan förlöses av längre och ljusare dagar som på våren först då känns det att ett nytt år har startat. Vi får nytt hopp.
Nu sätter lantbrukaren plogen i jorden. Jord som har fått vila en höst och vinter. Nu ska jorden vändas. För vilken gång i ordningen? Tanken kommer till mig när jag står vid den långa och breda åkern och ser hur vackert jorden vänds och blir till böljande vågor.
Traktorn och plogen följs av hungriga fiskmåsar som för en dag kan överge soptippen vid Angelskog. Måsarna är flera hundra och de är kvar långt in på kvällen när traktorn för länge sedan har lämnat sitt vackra jordvändande bakom sig. Redan morgonen efter är måsarna tillbaka, lika giriga och letande. Jag har alltid undrat vad det är som får måsar att förflytta sig många kilometer från en soptipp till en nyplöjd åker. Vem tipsar dom? Har dom spejare?
De vita måsarna mot den nyvända åkerjorden får vårbilden att fullkomligas.
Däremot är uppvaknandet betydligt mer dramatiskt för invånarna i den myrstack jag har kommit förbi under hela vintern. Frosten gjorde den till en läcker sockertopp innan värmen fick fart på stackens invånare. Innan de gick till vila hade de precis lyckats laga sitt ”boende” efter en mindre attack under förra vintern.
Nu i vår var attacken betydligt grövre och djupare. Plötsligt en morgon var den helt urgröpt. Nu är det åter ett långt lagningsarbete som väntar de boende. En myra ger aldrig upp. Drabbas aldrig av hopplöshet när vildsvin eller grävling uppsöker deras boning. Nu följer jag den intensiva uppbyggnaden som måste vara klar innan höstkylan sätter in. Jag tvivlar inte. Dom kommer att lyckas ännu en gång.
I solen, mitt på grusvägen, möter jag en groda. Den sitter helt stilla och påminner om en kamouflerad soldat. Han verkar ensam och övergiven men någon meter längre fram ser jag det vattenfyllda diket där en kompis snabbt försöker gömma sig under några blad på botten av diket.
Det är liv överallt. Litet som stort och blommor är lika vackra vilda eller som välplanerat till en färgpalett i din trädgård. Det är inte längre någon tvekan. Våren är här även om det vankas ett litet bakslag i veckan som kommer. Men det tar vi med ro.