Våren inleder det nya året

Enligt kalendern börjar det nya året med nyårsafton, smällare och nyårslöften som sällan infrias. Sedan börjar en lång väntan i mörker och dis (åtminstone här i söder) innan känslan av något nytt infinner sig.

Det är nu allt i naturen föds ännu en gång. Knoppar spricker och blir till blommor och blad. Det är ingen hejd på det vackra och som vi har längtat efter ljus och färger. Plötsligt finns allt det vi fantiserade om under den långa och mörka vintern.

När en så lång längtan och väntan förlöses av längre och ljusare dagar som på våren först då känns det att ett nytt år har startat. Vi får nytt hopp.

Nu sätter lantbrukaren plogen i jorden. Jord som har fått vila en höst och vinter. Nu ska jorden vändas. För vilken gång i ordningen? Tanken kommer till mig när jag står vid den långa och breda åkern och ser hur vackert jorden vänds och blir till böljande vågor.

Traktorn och plogen följs av hungriga fiskmåsar som för en dag kan överge soptippen vid Angelskog. Måsarna är flera hundra och de är kvar långt in på kvällen när traktorn för länge sedan har lämnat sitt vackra jordvändande bakom sig. Redan morgonen efter är måsarna tillbaka, lika giriga och letande. Jag har alltid undrat vad det är som får måsar att förflytta sig många kilometer från en soptipp till en nyplöjd åker. Vem tipsar dom? Har dom spejare?

De vita måsarna mot den nyvända åkerjorden får vårbilden att fullkomligas.

Däremot är uppvaknandet betydligt mer dramatiskt för invånarna i den myrstack jag har kommit förbi under hela vintern. Frosten gjorde den till en läcker sockertopp innan värmen fick fart på stackens invånare. Innan de gick till vila hade de precis lyckats laga sitt ”boende” efter en mindre attack under förra vintern.

Nu i vår var attacken betydligt grövre och djupare. Plötsligt en morgon var den helt urgröpt. Nu är det åter ett långt lagningsarbete som väntar de boende. En myra ger aldrig upp. Drabbas aldrig av hopplöshet när vildsvin eller grävling uppsöker deras boning. Nu följer jag den intensiva uppbyggnaden som måste vara klar innan höstkylan sätter in. Jag tvivlar inte. Dom kommer att lyckas ännu en gång.

I solen, mitt på grusvägen, möter jag en groda. Den sitter helt stilla och påminner om en kamouflerad soldat. Han verkar ensam och övergiven men någon meter längre fram ser jag det vattenfyllda diket där en kompis snabbt försöker gömma sig under några blad på botten av diket.

Det är liv överallt. Litet som stort och blommor är lika vackra vilda eller som välplanerat till en färgpalett i din trädgård. Det är inte längre någon tvekan. Våren är här även om det vankas ett litet bakslag i veckan som kommer. Men det tar vi med ro.

Vatten och kanoner i Ronnebys vårtal

Våren 2015Så är vi då åter på klassisk mark – högst upp på Snäckebacken har vi tagit oss för att välkomna våren.

Vad tycker ni om våren? Har den varit bra?

April var väl en ganska härlig vårmånad.

Våren kommer ju allt tidigare numera å vi riskerar ibland t o m eldningsförbud i Valborg.

Men traditioner måste få leva vidare – allt behöver vi inte ändra på.

För oss nordbor är våra liv indelade i ett antal årstider som vi på olika sätt har ett förhållande till.

Är vi barn längtar vi till sommaren å sommarlovet med bad och njutning.

Är vi mångåriga är det våren vi längtar intensivast efter. Vi har klarat en vinter till och vi föds på nytt. Vi människor blommar i kapp med bladen på björk och bok som bäddar in vårt landskap i ett mjukt och vackert täcke.

Det är ingen tillfällighet att det är just våren som har beskrivits i ett otal dikter. Ewa Rawling, t ex har tecknat den här bilden:

 Spännande äventyr i solens sken, het på vissa ställen – kjol och bara ben. Ljum blir kvällen – kort blir natten, varma dagar och krokus i rabatten.

En sorglös tid – mycket som händer, njut varje minut, ta en dag i sänder – innan ljuset vänder. Gå på upptäcktsfärd i vår värld – våren är kort, sedan bleknar minnen – men dör aldrig bort.

Vårt viktiga dricksvatten måste jag nämna utan att bli för dramatisk.

Utan vatten kan vi inte leva. Nu införs vattenförbud i våra trädgårdar, men det kan vi väl leva med, men när landets bästa vatten – ja, vattnet i Brantafors var under många år det bästa i landet – när detta vatten då plötsligt har visat sig vara giftigt, ja, då måste vi alla reagera å ställa krav.

Men till vem ska vi rikta våra krav? Kommunen kan inte av egen kraft bära den ekonomiska bördan när nu nya brunnar måste borras och kilometerlånga ledningar krävs för transport av vattnet till Brantafors pumpstation.

Å vem tar hand om alla oroliga människor som druckit av det förgiftade vattnet? Här krävs insatser av hela samhället långt utöver det vanliga.

Till sist måste jag också ta upp den kapprustning och försvarsdebatt som har blossat upp. Och då tänker jag på den lokala försvarsförstärkningen här i Ronneby. Jag tror nämligen att ni har missat att kvällens arrangörer – Ronneby Musei- och Hembygdsförening – vill få tillbaka åtta försvunna kanoner.

Vem tog dom? Naturligtvis var det Lede Fi.

Jo, så är det och det gäller försvaret av just den plats vi nu står på – Snäckebacken. Eller som man också skulle kunna säga – SNACKEBACKEN. En historisk plats av rang.

Men låt oss vara optimistiska. När nu Snäckebacken ska intas av lekfulla barn istället tror jag att allt kommer att ordna sig till det bästa. Vi måste tro på framtiden. Vi behöver inte bebygga varje grön yta. Vi behöver små oaser.

Därmed har det blivit dags att utbringa ett fyrfaldrigt leve för våren å i denna hyllning ska naturligtvis även kvällens värmande underhållare, Ronneby Blåsorkester, Sångkören Decibellerna och inte minst kvällens arrangör ingå.

De leve