Ju äldre man blir desto fler har man att minnas. Bland dom minnesvärda finns nära och kära, mångåriga kolleger och inte minst alla vänner som på olika sätt har berikat fritidens många aktiviteter.

Det är helger som den här som får oss att minnas dem. En högtid som har sina rötter i katolska kyrkan som ville hylla helgon som inte själva hade någon egen dag i almanackan. I dag är det en av våra självklara och mer vackra högtider.

Vi behöver stunder av detta slag. Inte minst ett år som detta. Aldrig tidigare har vi svenskar haft anledning att tänka på döden som nu. Den kom plötsligt och var snabbt så nära. Det som alltid drabbat andra länders människor. Inte oss. Nyheter som fladdrat förbi som just bara en nyhet bland många andra.

Nu är det upp till oss att visa solidaritet, vilket har visat sig inte vara riktigt lätt. Jag är själv placerad i en riskgrupp och har, tycker jag, med andras hjälp kunnat undvika allt för utsatta kontakter. Det är inte endast din egen hälsa det handlar om utan det gäller i lika hög grad dina medmänniskor. En tes som, har det visat sig, inte är riktigt lätt att leva upp till.

Rapporter om överfyllda köpcentrum och restauranger har starkt bidragit till att vi nu har en besvärlig och onödigt lång tid av karantän framför oss. Jag lider med alla drabbade företagare, kulturarbetare och idrottsföreningar. Det finns en lång rad av människor som hamnat, som det kallas, mellan stolarna. De omfattas inte av statliga stöd.

Det tidigare av samhället så hyllade föreningslivet, med stora eller mindre och kvarvarande ideellt arbetande ledare är i dag inte alls lika omhuldat och hyllat som före pandemins ankomst. Ju längre denna stannar kvar desto större skadeverkningar kommer vi att tvingas uppleva.

De vi nu minns ger oss möjlighet att stanna upp. Det ger oss perspektiv och hjälper oss att för en stund överge vår själviskhet. De flesta rycktes bort allt för tidigt. I många fall har cancer varit anledningen. Nu är det coronaviruset som ändar mångas liv.

Lev väl och håll avstånd. Om du är rädd om dig själv och dina närmaste är du också rädd om dina medmänniskor.

Det sistnämnda kan upplevas som en pekpinne även om avsikten var högst medmänsklig.

Jag tänker på folkhälsomyndigheten som t ex avråder från gymbesök men som i nästa andetag säger att det är du själv som avgör besök eller inte. Konsekvens?!?