Nu fick vi så att vi nästan teg

För några år sedan när vi upplevde en värmebölja som varade i två dagar investerade jag i en fläkt. Ett köp jag inte har behövt ångra. Ja, lite tveksam till utgiften var jag nog ändå i fjol somras. Ni minns säkert – sommaren som rann bort.

I år har fläkten gått på högvarv och investeringen har känts riktigt bra, inte minst när nyheten redan i ett tidigt skede kom att ingen fläkt fanns att uppbringa i handeln. Alla var slut och inga fanns att hämta hos tillverkarna.

Det är i sådana smärtsamma ögonblick som krisreaktionen eller det fulla traumat infinner sig. Det gjorde det också, men bara för vissa. Allt för få insåg vidden av vad vi hade att vänta och vad framtiden ruvar på för prövningar.

Vi nordbor är vana vid att en värmebölja varar några dagar för så har det alltid varit. Men årets sommar har inte varit som andra somrar. Trots att juli månad ännu inte riktigt är till ända påstår SMHI att juli månad har varit den varmaste på 260 år!! Mätningarna startade i Stockholm 1756.

Nästan varje sommar har vi svenskar, ja, säkert mer eller mindre alla nordbor, klagat på vädret. För kallt, blåsigt och regnigt. Men i år fick vi så att vi nästan teg. Jag säger nästan, för den långvariga megavärmen, som ska ta några ytterligare kliv uppåt denna vecka, har naturligtvis utlöst ett ramaskri från såväl pålästa som helt urblåsta hjärnor.

Jag orkar inte ens referera till de värsta, trots att fläkten gör underverk bakom min rygg. Klimatförnekarna kröp snabbt ut ur sina hålor för att inte tala om de som på fullt allvar, tydligen och tyvärr, ansåg att merparten av alla fasansfulla skogsbränder är ett resultat av icke handlingskraftiga politiker som inte velat eller kunnat förutspå den klimatpåverkan som vi har varnats för.

Jag tror att många denna sommar har fått sig en ordentlig tankeställare. Man borde i varje fall ha skänkt miljön en tanke på vad vi människor har ställt till med. Men jag är långt ifrån övertygad. Inte alls övertygad att alla går att övertyga.

Vi kan ta det här med engångsgrillarna. De tog aldrig slut och de användes flitigt även där de inte borde få finnas, nämligen i naturen. I flera fall har det visat sig att just engångsgrillars användning har orsakat flera skogsbränder.

Vi svenskar måste efter denna sommar lära oss att – DET ÄR ALLVAR NU!! Varningar är till för att efterlevas. Vi måste lyssna, läsa och lära.

Det som nu sker med våra skogar är en katastrof utom alla tänkbara scenarier. Vår skog är en av våra viktigaste och betydelsefullaste tillgångar. Att inte värna den är för mig helt obegripligt.

Naturligtvis har rekordbränderna utlöst politiska aktiviteter, men inte på det sätt man borde ha kunnat förvänta sig. Nuvarande regering blev snabbt skottavla för övriga partiers kritik. Men vad har de själva åstadkommit? Vi i Sverige är världsbäst på att klaga och ifrågasätta åtgärder först när skadan redan är skedd.

Jag kan inte föreställa mig att jag skulle vara ensam i mina tankar och förundran över varför ansvariga politiker (och då menar jag alla partier) inte har tagit larmsignalerna på allvar. Det är en sak att snacka, en helt annan att åtgärda och möjliggöra resurser. Nu behöver inte årets rekordlånga megavärme vara resultatet av miljöpåverkan, anser vissa experter. Oavsett vilket borde väl ändå ett land som Sverige med stora skogstillgångar ha varit betydligt mer förberett.

Experter är i dag överens om att det på åtskilliga punkter har brustit i den nationella samordningen i samband med bränderna. Notan för ödeläggelsen är ännu inte utfärdad, bränderna fortsätter med oförminskad kraft, men har redan nått miljardgränsen när det gäller förstörd skog. Därtill kommer alla inhemska och utländska räddningsinsatser.

Inte heller vill jag frita någon i detta land bosatt person det ansvar som måste åvila oss alla. Dom eldningsförbud som nu har införts i landet är självklara åtgärder. Vi har vaknat och nästan fått våra munnar tilltäppta. Men bara nästan.

Ryssen hjälper Marinens Musikkår?

Militar_musikensframtid080901_210x297

Marinens Musikkår i Karlskrona har de senaste åren ställts inför upprepade nedläggningshot. Ena halvåret har det varit nedläggning som gällt, nästa halvår är kåren räddad.

Jag vill påstå att detta fenomen inom svenska försvaret har medfört att det har skapats en slags tradition med Marinens Musikkår i huvudrollen.

På våren genomförs en konsert för att stödja en fortsatt verksamhet. Senare på året genomförs en konsert för att fira musikkårens fortsatta existens.

Visserligen en udda och oviss tradition men ändå en tradition på sitt sätt.

Med ryss-skräck har militären nu goda förutsättningar att få ytterligare fyra miljarder. Kan även Marinens Musikkår använda samma ”vapen” eller åker den snålskjuts på de nu begärda plusmiljarderna?