Dammar och vattensamlingar har alltid fascinerat och haft en nästan magisk dragningskraft på barn. Naturligtvis till föräldras stora skräck.
Så var det även under min uppväxt i Bredåkra. Jämfört med nutid hade vi många fler vattenpölar att dras till. Det fanns fler grusvägar på den tiden och därmed också ett rikare utbud av stora och mindre vattenpölar. Lockande var också små kärr i skogen, en typ av våtmark, som var utmärkta skridskoisar.
Dessutom hade vi vattensamlingar som gick under benämningen korra som kunde vara allt från fyra meter till betydligt större format. En korra kunde med fördel användas till skridskoåkning och då naturligtvis med skridskoskenor. Skenorna kunde med en skruv ställas in så att de passade till exempel gummistövlar. Ofta tappade man skenorna när det blev för heta tag med bandyboll eller puck.
En flitigt använd korra fanns nära stationshuset i Bredåkra. Den låg i backen mellan stationshuset och ladugården som tillhörde Bredåkra gård. Den var ca 4 meter bred och hade vi tur med vattentillgången kunde den bli ca 10 meter lång men då synnerligen smal. Hur liten och grund den var skulle visa sig en varm och åskrik eftermiddag i augusti 1948.
Foto: Oscar Ekholm. Ur Blekinge Museums samlingar.
En blixt antände den stora ladugården med ett välfyllt höslinne. Byggnaden hade uppförts 1900. Den blev snabbt övertänd. Man lyckades få ut alla kor som hade börjat mjölkas. Problemet var dock bristen på vatten. Det var då brandmännen fick tipset att det fanns en vattensamling. Det var vår kära korra. En pump placerades intill och man började tömma den på vatten, vilket snabbt var avklarat. Vad jag kommer ihåg var korran torrlagd redan efter en kvart. Ladugården brann ner i brist på vatten och det pyrde i resterna en hel vecka. Dessbättre kom ingen till skada men en av ladugårdskarlarna klagade på att ha tappat sina löständer när blixten slog ner.
Vi hade också dammar att välja mellan. Det fanns några sådana i trakten runt Bredåkra. Några av dem var lämningar från 1700-talet. De räckte gott till för såväl bandy som ishockey. Däremot var det lite si och så med klubbornas kvalité. Det hände att kompisen ”lånade” sin morfars kryckkäpp vilket funkade oerhört väl.
En av dammarna fanns strax intill det mycket omtalade ”Dammarnas vägskäl”. Eller som vi alltid sa, ”Damma vägskäl”. Vid dammen låg ett torp som ägdes av Bredåkra gård. I torpet bodde en skolkamrat tillsammans med sin mor och hennes föräldrar.
Dammen var en lämning från 1700-talet. Friherren och sedermera landshövdingen, Göran Pihlman Adlersten hade anlagt ett antal dammar i närheten av vägskälet Växjövägen – Karlshamnsvägen, mera känt som ”Damma vägskäl”.
Arne Enarsson i Hasselstad har skrivit en utmärk bok om Bredåkra gård och där beskriver han bygget av dammarna så här:
”På den tiden rann här en liten bäck som avvattnade åkerområdet väster om nuvarande Bredåkra kyrkågård. Dammarna var inte tänkta som kvarndammar som var brukligt på den tiden utan var vad vi i dag kallar en fritidsanläggning.”
Enarsson tror att man i dammarna kan ha odlat karp. En av dammarna fanns kvar till oss barn och det skänkte oss stor glädje. Dammen var i högsta grad barnvänlig eftersom vattendjupet var betryggande lågt. ”Damma vägskäl” finns även i dag som begrepp. I alla fall bär en skylt för busshållplats detta historiska namn. Dåtida vägskälet var dock beläget ca 200 meter norr om nuvarande busshållplats.
Denna lilla mossbelagda vägstump är vad som finns kvar av gamla Karlshamnsvägen förbi torpet som låg uppe till vänster vid stora trädet. I bildens nederkant fanns ”Dammarnas vägskäl.
För mig och andra årsrika utgör dessa vattensamlingar goda och glada minnen men då var vi ovetande om dess historiska tillkomst. För oss var det hur som helst omtyckta och väl utnyttjade motionsplatser.