Per Gahrton, miljöpartiets grundare, har lämnat jordelivet 80 år gammal. Han lämnar ett stort tomrum efter sig som människa men mest i sin egenskap som politiker. Han var som sådan unik i sitt sätt att arbeta.

När jag tänker tillbaka på hans mångåriga gärning är det speciellt en fråga som etsar sig fast och som jag har svårt att hitta svaret på, nämligen – var finns i dag Per Gahrtons like? Jag menar, finns det i dag i vårt avlånga land en politiker som på samma sätt brinner för sin uppfattning och som aldrig kan tänkas svika sitt utstakade mål? I dag måste svaret på frågan tyvärr bli ett rungande – nej!!

Jag, och många med mig, menar att dagens politiker mer ägnar sig åt taktiska övningar och uppgörelser med fokus på sin egen framtida maktställning. Det politiska uppdraget har för en del helt krasst blivit en födkrok. Vissa byter därför t o m politisk tillhörighet för att nå just dessa personliga mål.

De rent politiska målen blir därmed underordnade vilket i sin tur får till följd att tidigare otänkbara allianser blir fullt möjliga. Detta synsätt urholkar och spär på politikerföraktet och tar död på en viktig dialog med allmänheten. En normal och högst önskvärd demokratisk debatt uteblir och ersätts med tysta och taktiska uppgörelser som på intet sätt gagnar samhället och dess invånare.

Ledande politiker blir med ett sådant arbetssätt del av etablissemanget vilket innebär att allt fler blir till lakejer i stället för att agera utifrån egen agenda.

Per Gahrton vek aldrig ner sig, inte ens i trängda situationer. Hans debattlusta och klara riktlinjer i den politiska viljan sviktade aldrig. Han var strängt ideologisk, stridbar och naturligtvis obekväm.

Nu efter hans död är det en speciell radiodebatt som har etsat sig fast i minnet. En debatt som även flera politiska chefredaktörer nu efter Gahrtons död lyfter fram som bevis på hans raka språk och engagemang.

Det är tidig morgon den 15/11 1994, dagen efter att Gahrton förlorat i folkomröstningen om EU-valet. I studion är han ensam att möta sina motståndare.

”Jag tycker inte du ska fortsätta kampanja nu Per,” säger utrikesminister Lena Hjelm-Wallén.

”Jag kampanjar inte! Nu är ni fyra, fem ja-sägare här vid bordet, nu är ni så fantastiskt schangtila att ni ska ta oss på allvar, det är ju rent, det är ju rent skitprat. Ni har gått ut med dessa löften, försök nu inte backa från dem redan första morgonen. Vi har noterat alla dessa löften. Har inte din regering avskaffat arbetslösheten till 1998, så säger jag bara: gud nåde er när ni ska möta väljarna.”

” Men Per”, säger Carl Bildt

”Jag tänker inte fortsätta den här debatten”, meddelar den tidigare EG-ministern, Ulf Dinkelspiel.

” Debatten? ropar Per Gahrton. Ni har utmålat oss som lögnare och bedragare, ni har pumpat in näringslivets pengar, ni har förföljt oss personligen, mig och många andra, utmålat oss som fascister och Le Pen-anhängare.”

”Men Per Gahrton, bör man inte också vara en god förlorare,” säger programledaren.

” God förlorare? fräser Per. Nu sitter ja-sidan här och har vunnit med den knappaste marginal något land har tagit sig in i EU med. Och så ska vi plötsligt glömma alla dessa spyor som de har vräkt över oss, alla dessa övergrepp.”

” Per, nu är det nog dags att du går och lägger dig,” säger Carl Bildt.

” Håll truten på dig Carl Bildt! Det här är en seriös debatt!”

” Ja, det är precis det jag tänkte säga,” säger Bildt.

” Ni försöker smita undan ert ansvar! Det är fullständigt sanslöst!”

” Per, jag kan förstå din bitterhet…”

” Jag är inte bitter! Jag föraktar er som nu försöker smita ifrån era löften!”

” Ta det nu lite lugnt,” Per.

” Du Carl Bildt! Tala inte till mig med någon sorts översittarstatsministerröst!”

Precis så var Per Gahrton. Finns hans like i dag? Nej, tyvärr inte.