I hängmattan denna rekordvarma sommar har jag bl a lusläst Bengt Ericsons bok –”Den härskande klassen”. En bok om Sveriges politiska elit.

Det handlar om våra folkvalda som vi väljare lägger våra röster på var fjärde år. Författarens syn på de utvalda är den här:

”De betraktar sig själva som yrkesproffs snarare än som valda till några förtroendeuppdrag. Och de har inte minsta problem med att byta sida när den dagen kommer. Det har lett till rena svängdörren mellan partierna och pr-branschen. Går det verkligen att lita på sådana makthavare?”

Ja, jag vet att boken gavs ut 2015, året efter förra valet, men är minst lika aktuell inför årets val den 9 september. Inget har nämligen förändrats under nu pågående mandatperiod. Snarare har författarens bild förstärkts.

De som t ex i förra valet la sina röster på Miljöpartiet har säkert inte glömt sveket som partiets ledare presterade för att få en plats i den s-ledda regeringen.

”Allt är förhandlingsbart”, utropade dom och tycktes inte skämmas, inte heller rodna nämnvärt. Och på den vägen har det fortsatt under hela mandatperioden. Det finns fler liknande uppgörelser som inte direkt har stärkt förtroendet för de förtroendevalda.

Jag tycker att författarens citat av William Shakespeares Hamlet i bokens försättsblad talar sitt tydliga språk vad han vill visa och säga med bokens innehåll;

”Hamlet: Ser ni molnet där borta? Det har nästan skapnad av en kamel.

Polonius: Ja, minsann, det är riktigt likt en kamel.

Hamlet: Förresten är det mer likt en vessla.

Polonius: Ja, på ryggen ser det ut som en vessla.”

När författaren beskriver och kräver skärpta regler för ministrars snabba byten från politik till ledande befattningar inom näringslivet och inte minst då pr-branschen går han ett steg längre i sitt sätt att undergräva politikers moral. Han citerar Groucho Marx:

”Dessa är mina principer. Fast om du inte gillar dem, så har jag andra”.

Hur var det nu Miljöpartiet uttalade sig om sitt partiprogram/vallöften och sina principer?

”Allt är förhandlingsbart”.

Naturligtvis är det den härskande eliten på ministernivå som mestadels har satts under lupp i Bengt Ericsons granskning men även ett antal kommunala exempel på maktmissbruk lyfts fram.

På lokal nivå vill jag tro att politikers engagemang i stort  är tämligen äkta, men viljan och orken avtar naturligtvis i takt med antalet avsuttna mandatperioder. Det finns exempel på politiker som på åratal inte har lyft ett finger ej heller yttrat sig. Ledande politiker har inte sällan förundrats och beklagat, ofta egna partimedlemmars, lathet att inte ens bemöda sig om att läsa de handlingar som ska ligga till grund för beslut. Sådana politiker brukar gå under benämningen ”röstboskap.”

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.”

Det står i regeringsformen – den grundlag som utgör grunden för vår demokrati. Ska dessa vackra ord om svensk demokrati efterlevas ställs det också krav på oss väljare. Vi kan inte enbart lägga vår röst var fjärde år och därefter förlita oss på att valda politiker gör sin plikt. Vi väljare måste vara aktiva, ställa frågor och krav men också följa den eller de politiker vi har valt att framhålla. Är de aktiva eller är de endast ut efter uppdraget som födkrok?

Handen på hjärtat, vet du vad din eller dina valda politiker har uträttat under innevarande mandatperiod? Merparten vet inte ett skvatt. Vet knappast namnet på valda politiker därför att man har valt att lägga sin röst på ett parti utan att granska vilka som är dess företrädare och vad dessa egentligen uträttar. Har de inte skött sig ska vi som väljare naturligtvis byta ut dem. Slöa och likgiltiga väljare är lika farliga för demokratin som orkeslösa och tysta politiker.

Kom igen! Skärpning. Inom kort är det val. Redan nästa månad!