Så är vi då åter på klassisk mark – högst upp på Snäckebacken har vi tagit oss för att välkomna våren.
Vad tycker ni om våren? Har den varit bra?
April var väl en ganska härlig vårmånad.
Våren kommer ju allt tidigare numera å vi riskerar ibland t o m eldningsförbud i Valborg.
Men traditioner måste få leva vidare – allt behöver vi inte ändra på.
För oss nordbor är våra liv indelade i ett antal årstider som vi på olika sätt har ett förhållande till.
Är vi barn längtar vi till sommaren å sommarlovet med bad och njutning.
Är vi mångåriga är det våren vi längtar intensivast efter. Vi har klarat en vinter till och vi föds på nytt. Vi människor blommar i kapp med bladen på björk och bok som bäddar in vårt landskap i ett mjukt och vackert täcke.
Det är ingen tillfällighet att det är just våren som har beskrivits i ett otal dikter. Ewa Rawling, t ex har tecknat den här bilden:
Spännande äventyr i solens sken, het på vissa ställen – kjol och bara ben. Ljum blir kvällen – kort blir natten, varma dagar och krokus i rabatten.
En sorglös tid – mycket som händer, njut varje minut, ta en dag i sänder – innan ljuset vänder. Gå på upptäcktsfärd i vår värld – våren är kort, sedan bleknar minnen – men dör aldrig bort.
Vårt viktiga dricksvatten måste jag nämna utan att bli för dramatisk.
Utan vatten kan vi inte leva. Nu införs vattenförbud i våra trädgårdar, men det kan vi väl leva med, men när landets bästa vatten – ja, vattnet i Brantafors var under många år det bästa i landet – när detta vatten då plötsligt har visat sig vara giftigt, ja, då måste vi alla reagera å ställa krav.
Men till vem ska vi rikta våra krav? Kommunen kan inte av egen kraft bära den ekonomiska bördan när nu nya brunnar måste borras och kilometerlånga ledningar krävs för transport av vattnet till Brantafors pumpstation.
Å vem tar hand om alla oroliga människor som druckit av det förgiftade vattnet? Här krävs insatser av hela samhället långt utöver det vanliga.
Till sist måste jag också ta upp den kapprustning och försvarsdebatt som har blossat upp. Och då tänker jag på den lokala försvarsförstärkningen här i Ronneby. Jag tror nämligen att ni har missat att kvällens arrangörer – Ronneby Musei- och Hembygdsförening – vill få tillbaka åtta försvunna kanoner.
Vem tog dom? Naturligtvis var det Lede Fi.
Jo, så är det och det gäller försvaret av just den plats vi nu står på – Snäckebacken. Eller som man också skulle kunna säga – SNACKEBACKEN. En historisk plats av rang.
Men låt oss vara optimistiska. När nu Snäckebacken ska intas av lekfulla barn istället tror jag att allt kommer att ordna sig till det bästa. Vi måste tro på framtiden. Vi behöver inte bebygga varje grön yta. Vi behöver små oaser.
Därmed har det blivit dags att utbringa ett fyrfaldrigt leve för våren å i denna hyllning ska naturligtvis även kvällens värmande underhållare, Ronneby Blåsorkester, Sångkören Decibellerna och inte minst kvällens arrangör ingå.
De leve
