Valvakan är över! Joe Biden vinner valet i USA. Nu har Trump lämnat Vita huset för att spela golf.
Utan jämförelse, men ändå – Mjällby tog tre poäng ( 2-0 )och nollade Norrköping. Starkt! Därmed är nästa allsvenska kontrakt också säkrat. GRATTIS.
I morgon ska MFF säkra guldet genom att vinna över Sirius. Vilken helg!
Dock – en viktig match kvar – att besegra Covid-19 och det gör vi med gemensamma krafter och rätt avstånd.
God fortsättning på helgen.
Ännu en gång har vi flygnördar haft en samling för att stilla vår nyfikenhet och naturligtvis blev även denna träff en succé.
Vi är medlemmar i Svensk Flyghistorisk Förening och den regionala avdelningen för Blekinge som även går under beteckningen Quintus 72.
Vi träffas vanligtvis en gång per månad och vid denna träff var det System 37 Viggen som stod på programmet. Viggensystemet var under drygt 30 år ett av världens ledande flygsystem och utgjorde ryggraden i det svenska flygvapnet.
-En ynnest att ha fått flyga och uppleva detta underbara flygplan som var bäst i allt, berättade f d piloten Gilbert Hägg som med ödmjukhet tog oss med på såväl lustfyllda som krävande och farliga uppdrag över Östersjön för att bl a tampas med ryska krafter.
Viggen fick luft under vingarna första gången den 8 februari 1967 och har således 50 år på nacken. Viggen var en av de största industriella och militära satsningarna i Sverige och konstruktionen var okonventionell med nosvinge, vilket var synnerligen ovanligt vid den tiden.
SAAB visade gärna upp det unika med Viggen som fick såväl rutinerade konstruktörer som piloter att tappa hakan. Det mest spektakulära var naturligtvis flygplanets extremt korta landningssträcka. Den bromsade snabbt in varefter den backade runt ett halvt varv och startade igen, i samma riktning som den kom ifrån.
Flygvapnet köpte totalt 329 Viggen för attack, spanings- och jaktuppdrag.
-Vi som tidigare hade flugit Draken, som vi upplevde som att sitta på en raket, fick nu en ytterst behaglig arbetsplats. Det fanns gott om utrymme och man satt bekvämt och med en avancerad elektronik blev det en flygande plattform att älska från första stund, intygade Gilbert Hägg. Räckvidden var också klart bättre än i J 35 Draken.
Han berättade om många uppdrag över Östersjön för att möta och identifiera olika länders flygplan, men mest var det ryssar vi hade att tampas med betonade Gilbert Hägg.
Ryssar i all ära men de mest spännande incidentuppdragen var ändå hans kontakt med USA:s SR-71 över Östersjön. SR-71 gick allmänt under beteckningen ”Baltic Express” och hade spaningsuppdrag. Den opererade på drygt 21 000 meters höjd och farten var Mach 2.98 -3,0.
JA 37 Viggen hade bra överljudsprestanda och hade vid test på 8 000 meters höjd nått Mach 1.35 i planflykt. Nosen höjdes därfefter till tre, fem grader över horisonten för stigning under acceleration till hög höjd. Vi fick dock aldrig överstiga 16 000 meter under våra övningar, berättade Gilbert Hägg, som fortfarande har känslan kvar när han för ett mycket kort ögonblick uppfattat en skugga fara förbi över honom. Han hade mött fartvidundret SR-71 som var ca 3 000 meter över honom i det mörker som alltid finns på dessa höjder. Övningsuppdraget ansågs som lyckat.
Upplevelsen med SR-71 fick han njuta av vid fyra tillfällen och då i sällskap med olika rotekamrater.
Träffen hade inletts med att Rune Kronkvist gav en tillbakablick på de många projekt som bearbetades och övergavs innan slutprodukten stod klar. Även en film om Viggen visades.
I dag råder ingen nyhetstorka. Det är nästan för mycket. Fredagen den 20 januari blir en riktig ”kom-ihåg-dag”.
Redan vid frukosten var vi 10 miljoner invånare i Sverige. Hur många ska vi då va vid lunchdags? Kanske en ny nedräkning eller uppräkning varje dag om denna hastighet ska råda. Jag är så gammal att jag kommer ihåg när det var betydligt lugnare, när vi låg på 7 – 8 miljoner. Då visste man exakt.
I dag har minister Ygeman och rikspolischef Eliasson låst in sig för att ha överläggning. Media anser att det är en ödesdag. SVT tror att det är en ödesdag för båda. Jag tror att de sitter och klurar ut hur de båda ska kunna leva vidare i sina roller.
”Om jag talar väl om dig och du talar väl om mig, så kanske vi klarar oss,” hör jag Ygeman viska bakom låsta dörrar. Det är politisk taktik på högsta nivå.
Jag funderar på hur jag nu ska bete mig om jag möter en moderat politiker i dag. Ska jag våga hälsa eller bara se bort? Tänk om någon ser att jag hälsar. Jag menar att efter gårdagens utspel av moderaterna har det plötsligt blivit aningen känsligt med vem man umgås.
I Italien gräver man fortfarande i snömassorna och i Australien mejar en man ner barn när han forsar fram med sin bil. I Gambia försöker folket få bort en diktator som vägrar att lämna sitt uppdrag efter att ha förlorat valet. Påminner lite om hur det kan gå till i det svenska föreningslivet.
Fotbollslaget Manchester byter matchtröja. Bara en sådan sak.
Nu gissar Expressen att Eliasson får sitta kvar. Vad var det jag sa om den hemliga uppgörelsen.
USA så, som får en ny president i dag. Är det på riktigt, eller bara en ny såpa på bästa sändningstid? I går kväll var inte Trump det som kommenterades flitigast. Hans fru tog över, alla kommenterade hennes klänning. Ordningen återställd. Eller?
Samtidigt funderar jag på hur det nu ska gå med fibernätet i Ronneby kommun. Styrelsen för Miljöteknik har sparkat sin vd och nu ska tydligen en van affärsman rekryteras som efterträdare. En man som kan sälja fiber.
Frågan är trots allt – vad blir det till lunch?
Glömde jag handbollen? Nej, ville bara spara det bästa till sist, Sverige mot Egypten i kväll. Samma tid som USA får ny president. Vilket val!? Det är nästan för mycket i dag.
Nu meddelar ekot att Eliasson får sitta kvar. Frågan är nu – får även Ygeman bli kvar? I Sverige är det lätt att gissa…
Nu några veckor har vi önskat varandra God Jul och Gott Nytt År, men vad har sådana vänlighetsfraser egentligen för betydelse? Naturligtvis menar vi varenda stavelse men det är ju endast våra nära och kära vi når och kanske kan påverka.
Ser man globalt på den godhjärtade inställningen och önskan har det inte alls samma påverkan. Det är den storpolitiska agendan som styr och vad jag hittills har upplevt efter ett och ett halvt dygn på det nya året ser det ut att bli minst lika stormigt och krigiskt som det föregående.
I dagens Aftonblad kunde jag naturligtvis inte blunda för rubriken- ”Trump hotar med ”krig” mot FN när Sverige tar över.”
Visserligen vill man tona ner ordet krig genom att omgärda det med citattecken men hur många ser och tänker på betydelsen? Inte många. Krig är krig även inom citattecken och ordet krig har vi verkligen tvingats vänja oss vid.
Kommer 2017 att få färre krig, färre självmordsbombare? Naturligtvis kan vi önska och det gör vi men dessa våra önskningar har ingen chans mot de stora världsaktörerna som har börjat skramla med vapen som på kalla krigets tid.
Jag har länge reagerat för ordet självmordsbombare. Ordet har helt fel innebörd. Det är inte bara en människa som dör vid dessa tillfällen, det handlar om massmord och inget annat.
Naturligtvis ser även jag med bävan fram mot den 20 januari då installationen av Donald Trump ska bli verklighet. Ja, vilken verklighet kommer han att bjuda in till? Ingen vet svaret. Vi kan bara ana och det gör vi. Även personer i USA som öppet talar om att man röstade på Trump ser i dag med oro på vad som ska ske.
I går på årets första dag hade Svenska Dagbladet en tankeväckande artikel som klart visade hur splittrat folket i USA är inför presidentskiftet. En av de intervjuade motiverade på följande sätt varför hon lagt sin röst på Trump:
”Jag lade min röst på Donald Trump och sen gick jag och kräktes. Han är hemsk på många sätt, men jag var tvungen att tänka på vilken kandidat som var bäst för landet. Vi kan inte ha en president som Hillary Clinton – hon vägrar följa de regler som andra i samhället måste rätta sig efter.”
När vi utser världens ledare på ett sådant sätt som nu har skett vart är då världen på väg? Naturligtvis måste vi se positivt på framtiden men vågar vi ens drömma om en bättre värld?
I denna stund på ett nytt år måste jag också tänka positiva tankar om det som sker lokalt här i Ronneby kommun. Ingen jämförelse i övrigt vill jag betona, men givetvis måste vi också sätta en blåslampa i ändan på våra lokala ledare.
När vi i Ronneby gav efter för våldet och stoppade såväl musik som tal på Ronneby torg på nyårsafton gav det dålig smak för lång tid framöver. Enligt lokaltidningarna och några lokala makthavare räckte inte antalet ordningsvakter till för att genomföra ett säkert nyårsfirande på Ronneby torg.
Vems säkerhet menade man? Var det musikernas säkerhet eller var det talarens säkerhet som var allvarligt hotad? Jag ställer frågan därför att kommunens företrädare hade inga betänkligheter att låta publiken åse ett kommunalt fyrverkeri!? Vad hade hänt om bråk hade uppstått ändå? Nej, förklaringen med bristande antal ordningsvakter håller inte. Budgeten på 300 000 kronor gick antagligen upp i rök. Nyårsafton hade varit ett synnerligen bra tillfälle att visa eventuella busar att vi, allmänheten, fortfarande äger vår stad.
God fortsättning på det nya året!
Jag träffade i förra veckan förre journalisten, utrikeskorren, radiochefen och kulturrådet, Ove Joanson. Vi kom fram till att förra mötet skedde för 22 år sedan, 1994. Den gången invigde han dåtidens mest moderna radiohus, nämligen Radio Blekinge på Högabergsgatan, mitt i staun.
I huset hade det tidigare varit en hattfabrik varför personalen den dagen var iklädda hattar. Förutom Ove Joanson ser du på bilden dåvarande kanalchefen Leif Göran Persson, Johan Mångård och musikproducenten Alf Carlsson. Jag själv i hatt.
Det var en avspänd och berättarglad Ove Joanson som besökte fredagens möte med Rotary i Ronneby. Dagen till ära var även medlemmar från Karlskrona inbjudna.
Ove laddar just nu för sitt 13:e USA-val.
-En uppgift som i någon mån avslöjar att även jag har några år på nacken.
Han var ung när han första gången kom till USA och Washington som korrespondent för Sveriges Radio. Året var 1975 och han förblev radion trogen till 1979 då han gick över till SVT. 1982 utnämndes han till chef för Ekoredaktionen och redan efter två år blev han chef för riksradion. Därefter blev det att flytta in på översta våningen, direktionen och när han 1994 kom till Karlskrona för att inviga Radio Blekinges toppmoderna lokaler var det i funktionen som vd för Sveriges Radio AB.
I dag är han konsult med en rad styrelseuppdrag och han följer med förkärlek vad som händer i USA, inte minst den nu pågående och synnerligen udda valrörelsen.
Förutom starka berättelser från hans bevakning på Cypern bl a bjöd han på en rad mindre dramatiska men desto mer komiska inslag från träffar med ett antal presidenter. Inte minst en presskonferens med Ronald Reagan lockade till goda skratt.
En journalist från en av USA:s större tidningar kom till presskonferensen med en bunt bilder som visade Ronald Reagan ridande på ett antal olika hästar. Journalisten visade upp bilderna och fällde kommentaren:
-Presidenten ser yngre ut för varje ny bild. Hur är detta möjligt, frågade reportern.
Svaret kom snabbt:
-Det gäller att välja allt äldre hästar!!
Det fanns en tid, för bara något år sedan faktiskt, som nyhetsmedier på riksplanet beklagade sig över s.k. nyhetstorka. Mestadels sommartid.
Numera gäller nyhetstorka enbart lokala gammalmedier med undantag givetvis för sociala medier där flödet är konstant med stort som smått. Senast i helgen upphöjdes sociala medier till oanade höjder när det gjordes gällande att dessa kanaler stoppat en planerad statskupp i Turkiet.
Naturligtvis är det upprepade terroristattacker som tyvärr står för merparten av nyhetsflödet med tillhörande extrasändningar. Vi hinner numera varken begrunda eller förstå ett terrordåd innan det är dags för ännu ett. Det är blodigt och förenat med många dödsfall.
I Sverige är vi hittills lyckligtvis förskonade från dessa övergrepp. Dödandet sker i Europa nära oss och borde få oss att tänka till – att rätt uppskatta vår frihet och vårt fredliga samhälle. Vi i Sverige kan lugnt ägna oss åt bär- och svampplockning och möjligen uppröras över att några miljöaktivister lyckas veckla ut en banderoll om brunkol. Visserligen lyckades de ta sig upp på entrétaket till Rosenbad men därifrån är steget ändå långt till en statskupp – även om det var en kupp i sig.
Naturligtvis är Frankrike utan motstycke det land i Europa som drabbast hårdast fram till nu. Landet har haft tio större terrordåd under de senaste 18 månaderna. Senast attacken i Nice den 14 juli, Frankrikes nationaldag, som resulterade i 84 döda och många allvarligt skadade.
Bryssel är ett annat exempel som ligger bara ca tre månader tillbaka i tiden. Även där många döda och skadade på flygplatsen och i tunnelbanan. Siffran stannade vid 35 döda och 300 skadade.
Vi i Sverige hade knappast hunnit fatta omfattningen av terrordådet i Nice när det redan kvällen efter blossar upp ett allvarligt försök till statskupp i Turkiet. Även om militärkuppen misslyckades är resultatet förödande efter att 294 människor mist sina liv och ca 1400 skadats allvarligt.
I Turkiet övervägar man nu att införa dödsstraff men då kan landet glömma alla planer på att bli EU-land.
I nyhetsväg måste vi naturligtvis även väga in Storbritanniens brexit som har gjort Europa än mer osäkert och instabilt.
Vi har många dödsskjutningar i USA, nu senast har åtta poliser dödats. Men USA utgör inte heller någon stabil plattform för framtiden. Naturligtvis tänker jag på Donald Trump som tyvärr anses ha stora möjligheter att bli landets nästa president. Jag kan i varje fall inte tänka mig att han skulle vara en garant för att våldet skulle bli mindre i USA eller i världen i övrigt.
Kriget i Syrien är sedan länge ett mänskligt nederlag på grund av omvärldens oförmåga att ingripa.
Min uppräkning är bara en liten del av det som allvarligt hotar vår framtid. Vad har kunskap och världsomspännande nätverk för betydelse när det trots allt till slut handlar om religion, politik och länders råvarotillgångar.
Med detta i backspegeln tror jag att vi i det här landet har blivit mer ödmjuka och inser vad vår frihet egentligen är värd.
Nu tar jag cykeln till blåbärsstället som ligger bara 1000 meter från min bostad. I skogen är det möjligen bara myggen som anfaller. Visst lever vi i ett tryggt och vackert land. Men det kräver naturligtvis att vi då och då skänker just detta faktum en tanke. Gör vi det?
Anders Jallai har gjort det igen. Han har skruvat till en hemligstämplad story om fallet med professor Sven Olin som försvann spårlöst 1986 i Grisslehamn. Han låter en Säpoutredare gräva i det hemligstämplade fallet. Vetenskapsmannen utförde hemliga mätningar som på ett nytt sätt skulle avslöja kränkande ubåtar i svenska farvatten. Naturligtvis rör det sig om politisk kamp på absolut högsta nivå.
För att ytterligare få den politiska kittlingen i thrillern har en ny socialdemokratisk regering med Sten Lovén i spetsen tagit över landet. Natofrågan är högst närvarande och Sveriges roll mellan USA och Ryssland är även i det verkliga livet en högst uppmärksammad balansgång som utgör kryddan i den här sjätte fristående delen i Anders Jallais serie av politiska thrillers om den före detta SSI-agenten Anton Modin.