Nyligen sattes det upp ett antal övervakningskameror i Ronneby centrum. En omdiskuterad handling. Många anser det onödigt. Andra är rädda, men vet inte riktigt varför.

Med följande upplevelse vill jag hävda att ingen kommer undan i småstaden. Kameror är onödiga utgifter i en ekonomiskt hårt ansträngd kommun som Ronneby.

Är du inte född och uppvuxen i småstaden blir du snabbt avslöjad, i synnerhet om du styr stegen till den centrala delen. Ett besök på gågatan är allt som behövs. Skulle du dessutom ta dig upp i den riktigt gamla stadsdelen, Bergslagen, ja, då ökar sannolikheten för ett avslöjande med drygt 1 000 procent.

I sommartid står fönster på glänt och ljudet mellan husväggarna förmedlas på ett smått enastående sätt. Är du då kändis och råkar parkera din bil just där och presenterar dig för en enda av de bofasta, ja, då rasslar det till i ett antal tangentbord och sociala medier har på några sekunder nyheten publicerad.

Det måste ha gått till på det sättet. För ingen enda i Ronneby skulle väl känna igen Tom Alandh. Honom har inte många sett på film. Bara hört hans röst. Det är alltid Tom som filmar andra. Han är Sveriges dokumentärfilmare nummer ett och flitigt prisad.

Han har nu besökt Ronneby och talat om att han har bestämt sig för att göra ännu en dokumentär. Han har berättat att han vill ta reda på varför människor i Ronneby har så dåligt förtroende för varandra. Detta efter att ha tagit del av en studie om social tillit som har genomförts av professor Lars Trägårdh.

Ett synnerligen bra initiativ av Tom Alandh, för det är vi många i Ronneby som är nyfikna på att få veta.

Han har sagt till Sydöstran som i sin tur citeras av Blekinge Läns Tidning och dessa som nu till viss del citeras av mig i denna blogg, att det finns många historier som behöver berättas. Han har redan träffat många intressanta personer. Jag tror honom.

Senast det gjordes en film om Ronneby, och det är riktigt länge sedan, under senare hälften av 1990-talet, blev det skandal. Två kända journalister gjorde då uttalanden på plats i en av småstadens pubar. Den gången slutade det med att en av dem, kanske båda, kallades ner till dåvarande kommunalrådet Palmqvist för en rejäl utskällning.

Vi ska väl hoppas att det denna gång blir aningen mer seriöst. Men osvuret är bäst.