Det jag hittills har bevittnat i sättet att bilda en ny svensk regering är exempellöst och visar brist på respekt gentemot flera väljargrupper. Fyra partier, M, Kd, L och Sd, bildar regeringsunderlag men låter gruppens största parti, Sd, slippa ansvar genom att inte ingå i regeringen. Men det är likväl partiet utan ministerposter som kommer att bestämma.

Jag vill likna de tre partiledarna, Kristersson, Busch och Pehrson vid marionetter som styrs av trådar som Åkesson drar i för att genomföra hans och Sverigedemokraternas partiprogram.

Naturligtvis har kritiken inte uteblivit. Mest utsatt hittills är Liberalernas partiledare Johan Pehrson. I dag, strax efter att Kristersson valts till statsminister, anmäldes Pehrson till Liberalernas granskningsutskott för att ha brutit mot partiets stadgar när han sagt ja till många av de punkter som ingår i Tidöavtalet.

Liberala riksdagsledamöter har redan betonat att de inte kan ställa sig bakom alla delar i den drygt 60-sidiga skriften som kallas Tidöavtalet. Frågorna som starkt kritiseras är bl a sänkt bistånd, och nationellt tiggeriförbud. Anonyma vittnen och visitationszoner är dessutom frågor som Liberalerna sa nej till på sitt senaste landsmöte. Inte heller kunde Liberalerna på sitt landsmöte tänka sig att säga ja till att slopa invandrares rätt till tolkar. Men det kan Johan Pehrson nu. Starkt ifrågasatt är också förslaget att kunna utvisa personer med utländskt medborgarskap på grund av bristande vandel (?).

Johan Pehrson anser, trots sina eftergifter, att en ministerpost till honom inte har kostat sakpolitik. Det gör honom inte trovärdig eftersom Jimmie Åkesson vid flera tillfällen har betonat att hans parti har haft stora framgångar i regeringsförhandlingarna. Han saknar inget i uppgörelsen, har han förklarat.

Tidöavtalet har redan fått många benämningar som Slottsavtalet och inte minst Oktoberavtalet med oket att utföra Sverigedemokraternas politik. Det sistnämnda är Annie Lööfs tolkning. I Blekinge har en socialdemokrat liknat den nya regeringen vid Jönssonligan ”som har en plan” och som Kristersson ofta har upprepat, planen behöver bara putsas lite.

Mest kritisk i sitt anförande inför måndagens val av Kristersson som statsminister var vänsterns Nooshi Dadgostar som drog ner applåder och skratt när hon raljerade över den regering som nu ska ta sig an många svåra frågor. Hon menade att Liberalerna har bytt bort sin politik mot en plats i regeringen och citerade Johan Pehrson: ”Man säger en sak innan valet. Sedan genomförs valet, och så säger man en sak efter valet”.

Hon varnade för vidgade klyftor i en tid när många redan i dag har svårt att klara sin ekonomi med höjda matpriser, el, höjda hyror och drivmedel. Hon ställde detta mot gruppen som redan har mycket och att dessa nu kommer att gynnas ytterligare med den nya regeringens åtgärder.

Ska vi nu dessutom bli angivare och spana på varandra för att leva upp till den nya regeringens förslag med anonyma vittnen och tiggeriförbud, ja, då går vi onekligen en kall och ogästvänlig vinter till mötes. Dessutom ska det, precis som i Iran, tydligen införas en moralpolis som får till uppgift att granska alla invandrares ”vandel”. I detta sammanhang ter sig vår elbrist vara en obetydlig fråga i det stora hela med den nya regeringsförklaringen och då har vi inte ens fått veta vilka ministrar som nu ska styra det ”Nya Sverige”. Dom presenteras i morgon tisdag förmiddag. Nya överraskningar är att vänta.