Jag tillhör det omtalade och beryktade köttberget. Jag föddes ungefär i mitten av andra världskriget. Av kriget minns jag inget annat än ett par kalla vintrar och dom minns jag knappast heller. Vintrarna var under min barndom nästan mer kommenterade än kriget, det krig som aldrig nådde Sverige.

Våra pappor gjorde långa beredskapstider och våra mammor var aktiva i kyrkans syjunta. Inte minst beredskapstidens upplevelser satte naturligtvis sina spår i ständigt återkommande berättelser, mer eller mindre kryddade efter en eller flera groggar.

Beteckningen köttberg och omdömet att vi skulle vara den hittills mest radikala generationen kommer att förfölja oss ner i graven. Förmodligen kommer vi också att spöka inför kommande generationer, de som nu successivt tar vid för att föra utvecklingen vidare.

Vi fick uppleva att Berlinmuren byggdes för att stoppa flykten av östberlinare till väst via Västberlin. Ett makabert sätt av Östtyskland att fängsla sitt eget folk. En mur som vi i väst aldrig förstod därför att vi fått lära oss att leva i fred och frihet.

Naturligtvis var glädjen nästan obeskrivlig på båda sidor när muren äntligen föll 1989 efter 28 års förnedring. Europa öppnades och skulle aldrig mer slutas, vi ville ha ett gemensamt Europa, ett Europa som skulle bli starkt i sin öppenhet och fredsvilja.

Därför är det nu obegripligt att förstå vad det är som nu sker i Europa. Murar och taggtrådshinder har uppförts i en omfattning som är svår att jämföra med något tidigare. En bro för frihet – Öresundsbron – är Sveriges regering nu beredd att stänga! Man vill inte stänga för att sätta stopp för svenska medborgare att fly landet. Nej, nu vill det öppna och gemensamma Europa sätta gränser för antalet asylsökande. Vi klarar inte längre att leva upp till Sveriges välkända och generösa öppenhet och solidaritet.

Vart tog allt det positiva och öppna vägen? Vi känner oss plötligt vilsna i vårt eget land och vårt gemensamma Europa.