Minnen som bleknat från kriget

”Vår beredskap är god”. Dessa bevingade ord av Sveriges dåvarande statsminister Per Albin Hansson, som uttalades i slutet av augusti 1939 har gått till historien. Främst för att beskrivningen av Sveriges beredskap inte var korrekt, vårt lands militära beredskap var nämligen urusel. Talet sändes i radio för att lugna det svenska folket.

SVT 1 visar i kväll vännen Mats Harryssons film ”Minnen som bleknar”. Medarbetare är också Martin Midander vilka tillsammans omarbetat ett material som spelades in redan under åren 2004 – 2008. Nu inför tv-sändningen har filmen omarbetats med ett antal nya intervjuer.

Fem dagar efter Per Albin Hanssons berömda tal invaderade Tyskland Polen och ytterligare två dagar därefter, den 3 september 1939, förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Det andra världskriget var därmed ett faktum.

Det är en dramadokumentär om beredskapstiden i Sverige under andra världskriget. De som mobiliserades under 1939 är idag över 95 år gamla och ger här sina minnen från beredskapsåren. Berättare är professor Kent Zetterberg.

Per Albin Hansson var försvarsminister 1925 då riksdagen tog det historiska beslutet att mer än halvera sveriges försvarsanslag. Ett beslut som man likt i bdag fick anledning att ångra när krigsutbrottet kom 1939. Då togs bl a beslut om att bygga Skånelinjen, en försvarslinje som även kallades Per Albin-linjen. Spåren av den finns än i dag. Bilden ovan tog jag i Höllviken.

Kolla in SVT 1 i kväll 18.30 ”Minnen som bleknar”. En produktion från Blekinge.

Med Rapport sittande i väggarna

Jag har varit på partaj hos en vän som hade valt att samla sina vänner när hon uppnådde 30-årsstrecket. Vid sådana tillfällen händer det att man träffar färgstarka och talangfulla berättare. Denna träff utgjorde inget undantag.

Bl a kunde jag åhöra en spännande berättelse om en man som aldrig någonsin hade missat en sändning från SVT:s Rapport. Sändningen var dagens höjdpunkt och han ville ogärna störas. Han hade fastnat för just detta nyhetsprogram redan från starten den 5 december 1969, samma dag som Sveriges Television tog det stora steget att starta sin andra kanal, TV 2.

Det talades om mannen i den lilla byn som djupt koncentrerad insöp vad som visades på skärmen. Speciellt kommenterade man hans egenhet att harkla ljudligt när det berättades något extra dramatiskt och viktigt och hade han någon gång besök var det andäktig tystnad som gällde. Det enda som ljöd var just hans s k markeringar eller vad man ska kalla hans ljudliga harklingar när det viktiga skulle kommenteras. Han kommenterade inte med ord, bara harklingar.

rapport-affisch-ny-jpgMannen dog för ett antal år sedan. Hans hus såldes och en man flyttade in. Mannen flyttade emellertid ganska snabbt. Hans förklaring till grannarna var att han inte stod ut med de harklingar som hördes i rummet om man råkade säga något under Rapport-sändningen eller om man stängde av innan hela sändningen var till ända.

Man kan säga att harklingarna satt i husväggarna efter alla Rapport-sändningar. På annat sätt kan inte det hela förklaras.

En skröna, säger några och harklar sig ljudligt.

Andra är mer försiktiga i sina omdömen. Naturligtvis måste man beakta att starten av ännu en TV-kanal 1969 var något riktigt stort och att just denna andra kanal (TV 2) hade som uppgift att bevaka vad som hände även utanför Stockholms slussar. I dag med ett helt annat utbud av kanaler men också vad som erbjuds på nätet, medför naturligtvis att inget längre sätter så djupa spår hos människor som det gjorde 1969.

Jag ska tillägga att 30-åringen valde att samla sina vänner på dagtid och att ingen alkohol kom till användning. Berättelser har ändå sitt speciella värde inte minst som trovärdig underhållning när TV inte längre klarar att trollbinda oss framför skärmen.

I dag är Rapport Sveriges i särklass mäktigaste nyhetsprogram med såväl dag- som nattsändningar.

Sociala medier ersätter journalistik

Det är tisdag kväll. En man ringer till Sveriges Television. (Jo, det händer) Han tycker inte om att det är allsång på tv.

-Allsång är väl trevligt, blir svaret.

-Det är för mycket allsång, kontrar mannen.

-Men det är ju hela meningen med programmet.

-Nu förstår jag inte, säger mannen som börjar bli än mer irriterad.

-Det är ju ett allsångsprogram, svarar medarbetaren.

-Den varningen har gått mig spårlöst förbi, säger mannen än mer frustrerad.

-Vi ska väl inte behöva varna för ett allsångsprogram. Nu driver ni allt med mig, säger medarbetaren som börjar ge upp.

-Jag bor ensam, har ingen sångröst och därför blir min ensamhet än mer påtaglig när jag ser och hör alla glada människor på tv.

-Byt kanal, hör han varefter samtalet bryts med ett klick.

img_1369_168435660

Så långt samtalet med SVT.

Men om mannen istället hade ringt en kvällstidning hade resultatet kunnat bli ett helt annat.

”Kritiken mot allsången och SVT”.

”Trögt manus, smärtsam humor och bristande mångfald”.

”Hur länge har den här allsången på skansen hållit på!?”

”Dummaste jag sett på länge”.

”Mellansnacket är ju oooolidligt.”

”Vart är mångfalden? Titta på publiken! Titta på artisterna! Saknar hela Sverige”.

”Sanna Nielsen har dock pojkvännen Joakim Ramsell på plats som stöd. Han sitter långt fram i publiken.”

De sistnämnda citaten är hämtade från Expressen som i sin tur har citerat sociala medier och då företrädesvis Twitter.

Mannen som inte gillade allsång behövde således inte ens ringa till kvällstidningen.

Du lättar dina känslor på sociala medier så är du numera garanterad såväl rubriker som genomslag. Sociala medier har tyngd och slagkraft. Varför??? När nyhetsmedia slimmar personalstyrkan är det lätt och kostnadsfritt att ersätta avlönade och utbildade kritiker (journalister) med ett allmänt tyckande på sociala medier.

Vart tog kvalitetstänkandet och seriositeten vägen? Jag är gammal nog att minnas när kvällstidningars redaktioner fnös och skrattade åt veckopressen som t ex Svensk Damtidning. Men det var då!

Hoten har ändrat karaktär

Hot mot journalister har i alla tider funnits, men de har under senare år onekligen ändrat karaktär. Det som i dag sker vid SVT:s redaktion i Karlskrona är naturligtvis ett övergrepp som aldrig kan accepteras men ett bevis på graden av upptrappning. Redaktionen har tvingats stänga sedan ett brev med ett vitt pulver skickats till redaktionen.

Den journalist som i dag på morgonen öppnade ett kuvert vid SVT Blekinge i Karlskrona har suttit isolerad och inte fått lämna lokalen som inte heller varit tillgänglig för övriga medarbetare. Den s k bombgruppen har fått köra upp till Blekinge från Malmö.

Lokala räddningstjänsten är också inbegripen i larmet som också fått till följd att redaktionens arbete ligger nere. En reporter är rädd för att kvällens sändning ska gå om intet.

Naturligtvis är detta ett allvarligt angrepp på det fria ordet och måste fördömas på ett kraftfullt sätt.

Vad ligger då bakom detta brevhot som stänger en hel redaktion? Inget allvarligt alls och det är detta som skrämmer. SVT misstänker att det är deras rapportering om Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkessons kräftskiva som gästades av bandet Ultima Thule och en moderat lokalpolitiker från Sölvesborg som är anledningen till hotet. Uppgifterna med bild hade hämtats från Facebook.

Mer behövdes alltså inte för att det fria ordet skulle utsättas för ännu ett övergrepp. Jag kan inte acceptera detta övergrepp eftersom SVT enbart pekat på en anmärkningsvärd politisk handling av partiledaren, att posera på bild med bandet Ultima Thule och alla med texten på tröjorna – ”Give èm hell”.

Det är fegheten med anonymiteten som har ökat. När journalister hotades förr hände det att hoten kom när politiker eller tjänstemän på fredagskvällarna tagit en eller flera drinkar för mycket. Deras hot skedde telefonledes och personligen hade jag aldrig svårt att identifiera uppringaren som naturligtvis alltid var en person som förekommit i antingen radioinslag eller tidningsartikel.

På min aktiva journalisttid hjälpte det att lyssna en stund på uppringaren och därefter dra till med repliken – ”jag hoppas att du är medveten om att jag bandar det du säger”. I det läget sa det alltid klick i örat och samtalet avslutades.

Hot

På 1980- och 1990-talet var det inte heller ovanligt att vi fick motta mordhot på öppen gata. Det kom också brev med exempelvis följande ”hot” – Satan är på väg att ta hand om Radio Blekinge också! AKTA ER. Det kom snälla brev också och de var som regel alltid dominerande så vi fäste inte någon större vikt vid ”hoten”.

Betydligt större effekt blir det av dagens hot som på flera plan har ändrat karaktär. De är naturligtvis anonyma men hoten sker nu inte sällan med hjälp av vitt pulver som ska påminna om de globala hot som förekommit och varit direkt livshotande med avsikten att framkalla mjältbrand.

Mestadels har lyckligtvis dessa hotbrev visat sig innehålla vanligt mjöl eller annat pulver men effekten av hoten är allvarliga. Ingen vågar nonchalera breven.

Ordet föddes fritt – låt det leva!

 

Ta Idrottsgalan på allvar!

Programledaren i SVT:s sändning från gårdagens idrottsgala Peter Settman hade ingen bra kväll. Flertalet krönikörer ger honom underbetyg. Han har inte förstått sin roll, skriver bl a Åke Stolt, f d sportchef på Sydsvenskan och fortsätter:

”Ta Idrottsgalan på allvar! Programledaren är den minst viktiga personen på en idrottsgala. Ofta förstår dessvärre inte programledaren det. Peter Settman inser inte sin begränsning i något sammanhang. Settman är inte rätt man. Han var en total katastrof.”

Läs krönikan på:

http://www.idrottensaffarer.se/kronikor/2015/01/ta-idrottsgalan-pa-allvar

I Aftonbladet skriver Marcus Leifby:

”Selfies, det är alltså dit man har nått, år 2015. Han fortsätter:

”Inför Idrottsgalan 2016 har jag ett förslag. Det borde inte vara banbrytande på något sätt, men de som gör de här galorna verkar ju inte ha alla hästar hemma.

TÄNK!!

Ny programserie i Blekingenytt?

Riv 2

I dag inledde SVT Blekingenytt en satsning (?) som ingen annan tv-kanal har kommit i närheten av. Först när jag såg vad som pågick i livesändningen var min tanke att nu har programpunkten ”Arga snickaren” fått en uppföljare.

Så var det inte. Istället kunde man, om man stod ut så länge som 30 minuter, ta del av en husrivning i Ronneby. Det var det s.k. PRO-huset i Ronneby som hade börjat rivas. Grävskopan som onekligen spelade något av en huvudroll knaprade i sig huset sakta men säkert och man kunde följa hur brädor sorterades för sig och annat material i andra behållare.

Under tiden rivningen pågick fick tittaren veta att visst byggmaterial ska återanvändas i andra kommunala fastigheter.

Nu inställer sig en fråga – varifrån kommer nästa sändning i denna serie att ske.? Blir det Ronneby igen eller Karlshamn, Karlskrona, Olofström eller rent av i Sölvesborg? Spänningen stiger.

Nu genomfördes denna ”provsändning” enbart via webben, men ökar tittarsiffrorna vid nästa rivningstillfälle kan det säkert bli aktuellt att utnyttja det marksända nätet.

Riv 1

Det är inte enbart sociala medier som tar oss till nya mediala höjder när det gäller att utnyttja teknikens landvinningar.  Inte ens i Grönköping har kreativa redaktörer lyckats kläcka  en idé av detta slag.