Jag har aldrig upplevt något liknande och hoppas slippa det för alltid. ”Matchen” har pågått i hela 129 dagar med ideliga förlängningar. Hade det handlat om idrott hade publiken tröttnat för länge sedan men nu har det handlat om Sveriges framtid och då är det politik, det omöjligas konst.

Vi som är intresserade av politiska frågor har naturligtvis inte kunnat slappna av. Är vi dessutom seniorer och extra intresserade av framtiden, ja, då har de 129 dagarna varit en olidlig väntan på en lösning. TV-referaten har pågått i oräkneliga timmar och ingen valrörelse mig veterligen har givit partiledare ett sådant publicistiskt genomslag med promenader till och från talmannen som hösten och en stor del av vintern.

Vi har sett dom komma och gå och i vissa stunder kunnat höra deras taktiska förklaringar till hur det hela bäst skulle kunna lösas. Mest har det naturligtvis handlat om vem som skulle få bli ny statsminister. Nu när de långa promenaderna och presskonferenserna är slut ser det ändå ut att det stannar vid det gamla, att det blir den tidigare avsatte statsministern som kommer igen men nu med en något annorlunda laguppställning med två borgerliga partier som stöd.

På tal om otaliga besök hos talmannen är det ett problem för sig. Ständiga filminslag och bilder på kaffekanna och kakor har fått många av oss lättpåverkade att hamna i något som måste påminna om ett slags fikaberoende. När man sett talmannen lyfta kaffekannan för att hälla upp har det liksom ryckt i högerarmen och man räckt ut den för att lyfta sin egen kopp. Positivt är att ett samlat berg av pepparkakor nu har haft en strykande åtgång. Men beroendet sitter kvar och kommer att bli svårt att skaka av sig. Tala om politisk påverkan.

För att inte tala om den prekära situation som talmannens kansli nu har hamnat i. Kaffekontot har med råge överskridits för flera år framåt och nu vill det till att budgetarbetet får fart och inser vilka ekonomiska behov som nu har skapats inom talmannens kansli. Reserven är uppäten för långa tider framöver.

Talmannen såg lättad ut i dag när arbetsbördan nu kan lätta något. En brasklapp är dock Jonas Sjöstedts utspel i dag där han hotade med att kunna avsätta Löfven om han på någon enda punkt går emot vänsterpartiet.

”Det finns en överenskommelse mellan oss i vänstern och socialdemokraterna nertecknat på ett papper som ni aldrig kommer att få se”, dundrade Sjöstedt belåtet på sin presskonferens. Löfven svarade aldrig på massmedias frågor om ett sådant papper finns.

Vem som har rätt eller fel får framtiden utvisa. Var det endast ett hugskott från Sjöstedt var det ett synnerligen dåligt ögonblick för ett skämt av det slaget. Mest behövde Sjöstedt blåsa upp sig för att tona ner kritiken från egna led.

Det som har hänt i Sverige efter fjolårets jämna valutgång har aldrig tidigare hänt och därför har den skapat sådan dramatik. Endast en snabb och ny misstroendeomröstning av Löfven kan överträffa det vi nu under 129 dagar har upplevt.

Under samma tid, men under betydligt längre tid än det svenska debaclet, har en högdramatisk debatt pågått i England om ett eventuellt utträde ur EU. Men hos oss har den debatten nästan varit väntad. Vi vet ju hur engelsmännen är!

Hur som helst, fikat i Sverige har efter detta fått en helt annan betydelse. Vi kommer att tala om fikavalet i generationer framöver.

 Kaffe–kaffetåren, den är bra,   kaffe–kaffetåren varje dag…