Vi är många som älskar vårt kära lilla Blekinge. Vi har nära till allt. Nära till hav, skog, öppna landskap, sjöar, berg, vackra utsiktsplatser och nu i försommartid en rik flora i alla tänkbara färger likt en palett som använts länge.

Vi har både en eller flera idyller på korta avstånd, ja, nästan bakom husknuten och ofta på gångavstånd. Dom är många och vi uppsöker dessa platser ofta och nästan andäktigt. Det är inte utan anledning att många därför anser att Blekinge är Sveriges trädgård.

Vi är på väg till en av dessa idyller, min främsta lilla pärla. Det är en liten långsmal insjö. Den saknar tillrinning och vattnet blir snabbt badbart kring 20 grader efter en lång och kall vinter. Sjön är en omtyckts badplats inte minst för barnfamiljer men även äldre har den som favorit.

Vi har lämnat gamla riksvägen och ledsagas av vacker lövskog som nu är som vackrast. Väl framme vid en liten grusplan som får fungera som parkeringsplats möts vi av en hundägare. Hundarna ska naturligtvis klappas och frågan ställs:

”Hur gamla är dom?

Mannen svarar:

”Dom är elva och tolv, men det vet dom inte om utan leker fortfarande som om de vore valpar.

Vi konstaterar att han är skåning och en av oss erkänner att uppväxten har skett i Skåne.

”Men det hörs inte”, säger mannen som inte inväntar svaret utan vittnar om att han byter dialekt när han brukar vistas i Uppsala.

Vi önskar varandra en fortsatt fridfull dag och vi letar upp den stig som ska leda oss runt sjön. Vi tar oss uppför och över berghällar som är väl slitna sedan urminnes tider. Inget vatten kvar i kärrhålorna och inget regn är på väg de närmaste veckorna enligt tiodygnsprognosen.

Vi slår oss ner intill badplatsen och njuter av värmande sol och fågelsång.

De få som är där och liksom vi njuter av idyllen är tysta och verkligen bara fångar stunden. Det enda som hörs är en man som talar i telefon, på arabiska. Världen är i Blekinge. Naturligtvis.

 I Blekinge är vi vana vid att här finns människor från olika delar av världen.

Ända sedan jag växte upp på 1950 – 1960-talet har det talats ett antal olika språk. På den tiden var det tyska som dominerade. I Kallinge var det så. Dom hjälpte Kockums Jernverk att producera plåt. Dom stod ut med helvetes varma dagar och nätter i valsverket.  Det var arbeten som ingen svensk ville eller orkade med.

På lediga stunder gjorde dom på samma sätt som vi, badade och njöt i Sänksjöns vatten norr om Kallinge. Naturligtvis talade de tyska med varandra. Det tyckte vi var fullt normalt. Däremot var vi avundsjuka på deras kunskap när det gällde simhopp från höga höjder.

På den tiden fanns det inga smarta telefoner men vi hörde rösterna, då som nu. Blekinge har alltid varit i behov av utländsk arbetskraft företrädesvis i såväl Kallinge som Olofström. Det internationella inslaget med ett stort urval av språk har alltid varit en självklarhet för oss Blekingar. Således tillhör det bilden och ljudet även när vi njuter av våra idyller.