Etikettarkiv: Skola

Emma Karinsdotter: Det är upp till oss

Publicerat av

Vissa texter berör och skakar om mig direkt. Det känns som om blixten fått en fullträff. Den nya dagen får en ny dimension. Morgontröttheten är som bortblåst.

Så kändes det när jag läste Sydöstran måndagen den 5 juni. Texten är författad av Emma Karinsdotter och placerad på ledarsidan. Jag delar textförfattarens mening till fullo.

Författaren Emma Karinsdotter växte upp i Ronneby, då med efternamnet Carlsson. Hennes mest uppmärksammade bok är ”Tusen stjärnors ö” som gavs ut 2019. Boken var nominerad samma år till Barnradions bokpris och rättigheterna har sålts till sex länder.

Jag har fått Emmas tillåtelse att publicera texten. Läs och begrunda påståendet ”Vi kan”

Foto: Julia Lindemalm

”När jag var ny i arbetslivet började jag jobba på Riksteatern i Stockholm.

I mitten av stora hallen fanns en Sverigekarta. Om man tryckte på en knapp, lyste alla stora städer upp. Tryckte man igen lyste dom mellanstora städerna. Och tryckte man ännu en gång, lyste mindre platser i Sverige upp.

Alla hade dom gemensamt att det bakom varje lysande prick fanns en scen där vi brukade spela. Ibland var scenen en stor teater eller ett Folkets hus. Ibland var den en gympasal.

Jag älskade den där kartan. För den påminde mig om att Sverige inte bara var Ronneby och Stockholm, utan en massa olika platser, små och stora och precis överallt. Som ljusröda fräknar lyste dom över hela landskroppen.

Sen började jag åka på turné. Och dom där prickarna förvandlades till människor. Kramfors blev en 67-årig svärdsdanserska, Falun blev ett band med tonårspojkar som sjöng ”what do you want girl, what do you want” och en trollkarl med sån överskottsenergi att teaterarrangören fick tvinga ut honom på en löprunda precis innan föreställningen.

Västerås blev en blyg äldre man som spelade på näver.

Malmö en rödhårig komiker med lugg. Och människorna jag jobbade med kom överallt ifrån, från sina egna lysande röda prickar.

Plötsligt räckte inte Sverigekartan till. Jag fick titta i min atlas eller leta upp på datorn, för nu kom folk från hela världen.

Den ena turnén avlöste den andra. Jag började jobba på ett produktionsbolag för musik och scenkonst och skaffade mig en egen Sverigekarta.

Sen några år tillbaka reser jag istället i mitt jobb som barnboksförfattare. Ofta tänker jag på människor jag mött. Jag tänker på barnen som stolt berättade att dom gått ut mitt i natten med pannlampor och plockat skräp. ”Det finns HUR mycket skräp som helst, vi fyllde en hel sopsäck”.

Jag tänker på barnet jag träffade som levt hela sitt liv i Sverige, lärt sig läsa och skriva och nu skulle utvisas till ett land hon aldrig hade besökt.

Jag tänker på barnet som började gråta när hon skulle rita en katt, på pennan som låg kvar på bänken framför henne. Hon sa ”jag kan inte, allt jag gör blir så fult”. Hur hennes assistent envist upprepade ”du kan”, ”du kan”, ”du kan” tills flickan långsamt lyfte pennan igen, höll den mot pappret och började rita. En katt! Den finaste och viktigaste lilla katt jag någonsin har fått se.

Så läser jag på nyheterna om alla assistenter som måste sluta sina jobb i skolan för att det ska sparas och dras ner.

I Malmö där jag bor men också på andra platser. Vem ska nu säga till flickan med katten att hon kan? Läraren har 28 elever, många med särskilda behov, hur ska det ens gå? För läraren? Och för barnen? Jag tänker på alla dom tomma papperna. På pennorna som ligger kvar på borden.

Jag tänker på dom tomma bänkarna jag ser i klassrummen ibland. På barnen som är sjuka eller hemma eller just har blivit utvisade. På att skolan allt mindre blir en plats för alla.

Jag tänker på vårdplatserna som saknas och köerna som växer till BUP. Jag tänker på barnen som samlar skräp för att ”det finns HUR mycket skräp som helst” och jag undrar varför det är barn, och inte vi vuxna, som plockar skräp och tar hand om naturen?

Föräldern i mig får dessutom panik – gick ni ut helt SJÄLVA, mitt i NATTEN, med BARA pannlampor? Fast så biter jag mig i läppen igen.

Och tänker vad MODIGA ni är, och FÖRLÅT att det är ni som får fixa, och inte vi vuxna. Det borde vara vi vuxna. Det MÅSTE vara vi vuxna.

Jag tänker på bussturer som dras in. På matpriser som höjs. På barnet jag träffade härom veckan som bara åt en banan till frukost varje dag. På alla dom barn jag träffar som inte äter något alls innan dom går hemifrån till skolan.

Så tänker jag på den där kartan igen. Med alla sina lysande prickar. Kartan är bara en förenkling, en slags överenskommelse vi har om verkligheten. Vattnet i sjöarna är inte ljusblått, skogarna är inte generiskt gröna och dom där lysande röda prickarna, finns egentligen inte.

Det här landet, det är vi, människorna, djuren, skogen, träden och alla dom sällsynta små blommorna.

Kanske är det därför jag inte längre har någon karta uppsatt på väggen på mitt kontor. För jag behöver den inte. Nu finns kartan inom mig. Fast inte som svarta linjer och generiska skogar. Utan som röster, blickar och berättelser – bitar av liv.

För det är inte prickarna som är Sverige. Det är vi. Och en sån här dag vill jag påminna mig själv och oss alla, att tillsammans kan vi förändra Sverige och göra det snällare. Vi lever i en demokrati. Ibland är det lätt att glömma bort det.

Men det är vi som väljer dom som skriver lagarna. Vill vi att det ska satsas mer på skola, vård och omsorg, kan vi få det att hända. Det är inte upp till barnen att rädda skogarna och planeten. Det är upp till oss.

Och kanske känns det svårt, stundtals till och med omöjligt. Kanske, tänker jag, kan det kännas som att rita en katt för allra första gången. Men då måste vi höra elevassistentens ord inom oss.

Tänka på människorna bakom dom lysande prickarna. Och säga till både oss själva och varandra – vi kan, vi kan. Vi kan.”

Thorell – en politisk överlevare

Publicerat av

Jag träffar en tidigare kollega på stan. Han säger:

”Thorell har slutat som ordförande i Ronneby fullmäktige efter många år. Vad tänker du skriva om det?”

Inget alls! Han skriver så mycket om sig själv på Facebook, så… Nej, helt onödigt att lägga tid och kraft på det.

I bilen hem tänker jag på frågan. Jag parkerar bilen och har bestämt mig, jag kan ju skriva det som Nils Ingmar Thorell inte själv skulle välja att torgföra. Inte heller bör det bli en dödsruna, det är ju trots allt bara en tämligen unik politisk gärning på slak lina som har avslutats. Med det sistnämnda menar jag att han har varit en politisk överlevare i olika konstellationer på såväl kommunal- som landstings- och regional nivå. Folkpartiet, som numera går under benämningen Liberalerna, har ju inte direkt varit något parti som samlat några större skaror.

Det har alltså gällt för den förre ombudsmannen Thorell att hoppa rätt och riktigt på tuvorna som i flera fall utgjort bräckliga politiska konstellationer.

Jag tänker speciellt på valet 2006 som blev inledningen på en utfasning av ett 80-årigt långt socialdemokratiskt styre i Ronneby. När Jan Anders Palmqvist i det läget gjorde sitt yttersta för att få sitta kvar på ordförandestolen i kommunstyrelsen blev det en mycket märklig konstellation som räddade honom.

Dåvarande Folkpartiet med Nils Ingmar Thorell i spetsen valde då att kroka arm med såväl socialdemokrater som Kristdemokraterna, med Ulla Svensson som boss. En verkligt udda kommunal regering som dessutom bara kunde ståta med 23 mandat av 49. Man ville bygga på samverkan, betonade man. Jo, jo det var väl lätt att säga men betydligt svårare i praktiken.

Så mycket samverkan blev det inte trots att man hade goda avsikter. Näringslivsråd skulle skapas och en isbana utredas. Men jag tror att Thorell var den som gjorde den bästa affären. Han fick ta över klubban i kommunfullmäktige efter socialdemokraten Nils Olov Olofsson och det greppet släppte han först i torsdags den 29 september 2022! Dessutom blev han ordförande i dåvarande förskole- och grundskolenämnden.

Den märkliga konstellationen klarade sig hjälpligt fram till valet 2010 men då kom ångvälten Alliansen och tog över styret. Det blev tack och farväl till Socialdemokraterna och Jan Anders Palmqvist. Men Thorell hoppade nu till en betydligt större politisk tuva och räddade därmed både sig själv och partiet kvar vid makten. Dessutom fick han behålla ordförandeklubban i fullmäktige.

Och med den klubban har han utövat en hel del makt. Mest makt utövade han den 14 december 2008 då i den bräckliga trepartiregeringen, s, fp och kd.

Man ville lägga ner högstadiet i Bräkne-Hoby. Röstförfarandet i fullmäktige blev en thriller. Den slutade 24 – 24 eftersom Ulla Svensson, kd lagt ner sin röst. Nils Ingmar Thorell hade i det läget utslagsröst i sin egenskap av ordförande. Han tvekade inte och nedläggningsbeslutet var ett faktum. Gruppen i Bräkne-Hoby hade redan bildat ”Landsbygdsupproret”. Beslutet följdes av en omfattande demonstration med elever och föräldrar som tågade genom stadens gator. Beslutet stod fast.

Då hade Nils Ingmar Thorell inte många vänner i Bräkne-Hoby. Men han stod pall i stormvinden och med min erfarenhet, som har mött honom i många journalistiska uppdrag, måste jag säga att han alltid varit rak och tydlig.

Nu slutar han som kommunfullmäktiges ordförande efter att hanterat klubban där i 16 år. Fullmäktige har varit hans hemvist under 43 år i följd. Nu svingar han en betydligt lättare klubba, nämligen som distriktsordförande i SPF Seniorerna Blekinge.

Nu måste Sd bekänna färg i Ronneby

Publicerat av

Jag måste erkänna att jag fortfarande, efter en vecka, befinner mig i ett slags chocktillstånd. Jag noterade att den borgerliga alliansen i Ronneby vill höja sina arvoden. Man vill t ex att kommunstyrelsens ordförande, Roger Fredriksson, m, ska tilldelas en ersättning som motsvarar vad en riksdagsledamot har per månad – 66 900 kronor. En ökning med ca 10 000 kronor i månaden.

Kostnaden för höjda arvoden skulle landa på i runda slängar 2 miljoner kronor! Det är när jag samtidigt hör om skolans behov av 75 extra miljoner till en budget på 711 miljoner och när jag nu följer utvecklingen med elever som ska tvingas till busstransporter för att det saknas utbildade lärare till skolan i Backaryd som jag har svårt att förstå logiken i alliansens lönepåslag. Det är till alla delar grovt provocerande när man vet behoven inom lagstadgad verksamhet.

Därför känns det nu extra bra i maggropen när jag får veta hur den röd/gröna oppositionen vill fördela pengarna i sin s k skuggbudget. De säger blankt nej till höjning av politikerarvoden och vill dessutom se över förvaltningarnas administrativa kostnader. Läs personalminskningar.

De röd/gröna vill lägga merparten av sina budgetslantar på skola och socialtjänst och det genom att bl a ta 17 miljoner ur Ronnebys reserv. Oppositionen pekar i sin budget på betydande behov inom socialtjänsten och vill där skjuta till ytterligare tolv miljoner.

Det är i denna motsägelsefulla situation med så radikalt oliktänk mellan borgerlig allians och den röd/gröna oppositionen som jag snabbt tänker tanken – hur ser vågmästarpartiet Sverigedemokraterna på detta? Vill dom vara med och rädda skolan och socialtjänstens behov i en kommun med betydande behov av förebyggande verksamhet? Hur tänker de kring kraftiga höjningar av politikers arvoden?

Aldrig tidigare har det i Ronneby varit två så tydliga och viktiga ekonomiska alternativ att ta ställning till. Det måste väl ändå vara tämligen lätt att välja väg när det är så tydligt att slantarna behövs i verksamheterna och inte i redan välavlönade toppolitikers plånböcker.

Borgerliga alliansen kan få 17 röster med hjälp av Anna Carlbrant, politisk vilde utvandrad från Ronnebypartiet. De röd/gröna har 18 mandat men kan få 19 om Sune Håkansson, Ronnebypartiet, gör allvar av sitt beslut att gå i opposition. Frågan är då var Sverigedemokraternas 13 röster hamnar. Tänker de också på sitt eget välmående eller tar de riktigt ansvar för ett samhällsengagemang värt namnet? Den 29 november får vi svaret.

Det har sagts att två miljoner kronor till höjda politikerarvoden inte har någon större betydelse för budgeten i sin helhet. Men märk väl, så brukar det inte låta när föreningar eller annan kommunal verksamhet ropar på ekonomisk hjälp. Då är det alltid den gemensamma budgeten som påverkas och motfrågan blir alltid den samma – ”var i budgeten tycker du att vi ska ta den summan? Vad ska vi då ta bort i stället?”

Den 29 november, om ca en vecka, väljer Ronneby väg.

Bred offensiv för framtida Johannishus

Publicerat av

Det blev en konstruktiv träff när Ronneby kommun i tisdags bjöd in till framtidssamtal med ortsbefolkningen i Johannishus och Listerby. Anledningen till mötet var att en ny översiktsplan för de kommande 15 åren ska ta form under innevarande år.

Denna gång testas en ny form av samråd. Nu är det inte politikerna som åker runt för att tala om vad man föreslår utan nu är det folkviljan som får råda. Ett tydligen uppskattat upplägg eftersom det lockade ett 60-tal att avge sina synpunkter i Rydsgården.

DSC04535

 

Det som genomsyrade kvällen var: ropen skalla, fiber åt alla! Det är hög tid att anmäla intresse till Miljöteknik som har full fart på grävandet och väljer områden efter antal inkommande anmälningar. Fibernätet är viktigt för nuvarande och framtida företagsetableringar. Även allmänheten har intresse av en snabb och stabil uppkoppling.

Styrkan för området Johannishus/Listerby är ett attraktiv boende med låga markpriser. Lediga tomter finns redan i området. En skola att slå vakt om är viktig för samhällets framtida utbyggnad. I Johannishus finns en livsmedelsaffär med god service med bl a post- och paketutlämning, vilket är viktigt för en levande landsbygd.

På möjligheternas konto fanns naturligtvis kravet på ökad tågtrafik och att ett tågstopp åter kan bli verklighet i Johannishus. Sista tågstoppet på linjen var 1965. En cykelväg mellan Johannishus och Listerby har diskuterats i 20-talet år men där tycks det vara Trafikverket som utgör bromsen, enligt ansvarigt kommunalråd, Roger Fredriksson.

En svaghet är ortens dåliga kollektivtrafik som måste byggas ut. Förr pendlade boende på orten till arbete i Karlskrona med tåg men i dag är kollektivt pendlande näst intill omöjligt. En landsvägsbuss går till Karlskrona på morgonen och återvänder sent på eftermiddagen.

Gatubelysning måste byggas ut och förfinas.

Framtida hot mot Johannishus/Listerby är fortsatt långa handläggningstider. Ett hot kan också vara om det inte skapas bra äldreboende och om skolans framtid står på spel om det inrättas en stor skola centralt i Ronneby.

Civilflyget med stationering är ett måste för framtiden och därför ser man fortsatta diskussioner om Brommas vara eller inte vara som ett direkt hot för framtiden.

Deltagarna såg också till hela Ronneby kommuns bästa för framtiden och vilka möjligheter som finns. Naturligtvis nämndes ”Guldgubbarna” i Västra Vång utanför Johannishus som en framtida satsning av rang. Även hanteringen av ”Gribshunden” är ett minst lika stort guldläge för framtiden.

För mig personligen var det glädjande att höra önskemål om ett öppnande av Ronnebyån för mer båttrafik och därmed ökad turism. Samma att ett nytt sjukhus bör uppföras vid Ronnebys östra infart. Detta sagt trots att flera aktiva socialdemokrater var på plats.

Mötet leddes av planarkitekter och med kommunens två styrande politiker, Roger Fredriksson och Kenneth Mikaelsson, ordförande respektive vice ordförande i kommunstyrelsen.