Mr Segelflygare Helge Stenberg har lämnat jordelivet och sitt älskade Lindö. Ingen annan har som han flugit på tysta vingar över Blekinge, södra Årefjällen (Ottsjö) och internationellt i Israel.
När Helge genomförde sitt sista flygpass med giltigt certifikat 2011 kunde han se tillbaka på nära nog 60 års segelflygande. Naturligtvis har han också flugit ett betydande antal olika segelflygplan. Han hade bra koll och noterade antalet till 54. Hans bedrifter och stora kunskaper finns också bevarade i boken ”Segelflyg i går och i dag”. Den 7 maj 1989 finns väl bevarat genom att han då efter en 30-milaflygning tog sitt Guld C. Hans höjdrekord var 6 000 meter och är noterat i flygdagboken.
Helge var en nära och kär vän som var lätt att tycka om. Jag kan bara inte låta bli att blicka tillbaka till slutet av 1950- och början av 1960-talet. Helge hade 1959 genomgått en instruktörskurs i segelflygning på Ålleberg/Öttum. Det innebar att vi ynglingar slet och drog i honom väldigt ofta. I vuxen ålder har jag insett att det blev lite väl ofta. Vi var nämligen helt skoningslösa i vår iver att få flyga och det var Helge vi ville ha hjälp av. Helge var då i 20-årsåldern och ville naturligtvis använda sina dansskor på lördagskvällarna.
Men vi knackade på hans dörr redan vid fem halvsextiden på söndagsmorgnarna. Det blev inte mycket sömn för Helge som ändå alltid ställde upp. Vackert väder betydde alltid segelflygväder. Oavsett antal sovtimmar.
Helge var industrielektriker på Tarkett men av olika skäl kunde vi långt senare stråla samman på samma arbetsplats, nämligen Värmos i Kallinge.
Ett speciellt viktigt datum är för mig alltid inskrivet, nämligen den 25 juni 1988. Flera år tidigare hade jag kraschat med ett segelflygplan och var under flera år rädd för att flyga. Det var då Helge tog mig upp på trygga, tysta vingar och lät med tydlig stämma säga – ”DU flyger!”. Och det bara skedde. Helge utstrålade ett lugn och jag kände ju till hans mångåriga kunskaper.
Helge var ingen vän av uppmärksamhet. Jag minns när ett antal vänner genom Micke Berglunds försorg ville avtacka honom för hans mångåriga bedrifter. När Helge fick nys om vad som väntade uppe i flygklubbens lokaler utbrast han – ”Ibland ska man bara hålla truten!”.
Han fortsatte ödmjukt – ”Avtackning, jag har inte gjort något för segelflyget, jag har bara varit delaktig. Det finns dom som har gjort skyhögt mer än vad jag har gjort. Jag tänkte tacka nej till alltsammans men samtidigt kände jag att då sviker jag ju mina kamrater.”
Precis så var Helge.
Vi är många som har stor anledning att tacka och minnas Helge och hans bedrifter som vän och kunnig segelflygare. Vi har också anledning att tacka hans hustru Irene och döttrarna Petronella och Jenny för att vi genom åren har fått låna hans kraft, kunskap och tålamod. Vi delar er sorg men också rika minnen av en man som valde att under större delen av sitt liv glida högt över jorden.
Tack Helge!
